Tips om Tanzania

Eftersom jag åker med planet på em så får jag sovmorgon. Vi hämtas upp klockan 12:30 för avfärd mot flygplatsen. Det regnar rejält när jag vaknar idag och det fortsätter så hela dagen. Den där sköna avalappnande dagen vid poolen blir det inget av med. Packar istället det sista och försöker få kontakt med familjen hemma i Sverige. Rutten hem blir precis som när jag åkte ner, mellanlandning i Addis. Lustigt att det är den flygplats som jag varit mest på de senaste åren. Hur sammanfattar man en sån här resa då. Avslutningen med safari var helt underbar. Så mycket djur på en så pass kort tid, och spännande att sova i tält mitt ute i Serengeti. Men huvudsyftet med resan var ju ändå att bestiga Kilimanjaro och det lyckades jag med. Så där är jag otroligt nöjd och stolt. Men toppturen var så fruktansvärt jobbig så när jag stod där på toppen kändes det inte värt det. Vad jag känner om några dagar får vi se. Jag trodde att jag skulle känna den där euforiska känslan som jag kände då jag tog mig upp på Kebnekaise eller då jag kom in i Machu Picchu men det gjorde jag inte. Det var jag alldeles för trött och sliten för. Det var en härlig vandring och att leva flera dygn på över 4000 meters höjd är häftigt. En speciell känsla infann sig när vi flög hem från Kilimanjaro flygplats och planet steg högt över molnen. Plötsligt stack Kilimanjaros topp upp genom molnen. Då slog det mig, det kändes nästan overkligt – jag har vandrat upp där, jag har stått där på toppen. Nu sitter jag i ett flygplan på rejält hög höjd och har toppen bredvid mig. Att jag vandrade upp dit, att jag stått däruppe för bara några dagar sedan ser jag som en stor bedrift . 5895 meters höjd är respektabelt. När jag nu avslutar dagboken, tre månader efter att jag återvände hem från resan, kan jag samla mina känslor. Jag är otroligt stolt över att jag klarade det, att jag nådde toppen, och jag är så glad att jag äntligen genomförde resan. Medan jag skriver känner jag den euforin som jag sökte på berget. Nu minns jag bara glädjen av att vara där och att vara en del av ett team som åstadkom något fantastiskt. Så nu har jag svaret på frågan från toppen: det var värt det det var verkligen värt allt slit. Skulle jag vilja göra det igen? På ett märkligt sätt, ja, jag skulle vilja göra det igen. För det här är en fantastisk resa, utmanande men helt fantastisk.

Nu börjar del två i den här resan. En tanke som jag bar med mig innan avresan var: hur skulle jag känna mig om jag inte når toppen? Jag visste att jag skulle vara besviken och att det då kanske skulle kännas väldigt tråkigt och till och med bortkastat att ha gjort resan. Så för att ta bort lite av den eventuella känslan av besvikelse så gör jag ett tillägg med safari i tre dagar. Safari har jag varit på flera gånger och det kan aldrig bli dåligt, jag blir aldrig besviken på en safari. Den kan var helt fantastisk eller riktigt bra men det kan aldrig bli dåligt. Enligt mig borde alla någon gång få uppleva en safari i ett afrikanskt land, det är fantastiskt. Den här gången går safarin till Serengeti och Ngorongoro kratern. Två välkända nationalparker med gott om djur. Så inför dessa har jag förväntninngar. Även idag ska vi iväg tidigt och vi vaknar klockan sex. Det blir en lång bilresa till Serengeti. Det är dammigt, varmt och guppigt och vi sitter i bilen många timmar. Vi hinner med en game drive på eftermiddagen och Serengeti motsvarar verkligen förväntningarna. Vi ser mycket djur och väldigt många olika djur. Till min glädje ser vi en leopard, den ligger och sover i ett träd och det är på lite längre avstånd. Men ändock, när jag ser den leoparden så har jag prickat av alla djur som ingår i The big five, det är kul. Vi lär oss också om "The Ugly Five" som inkluderar hyenor, vildsvin, gamar, marabustorkar och gnuer. Vackra är de inte men visst kan det vara spännande att sitta i en jeep på en savann och se hur en flock hyenor agerar. Vi prickar även av alla dem. En av de mest minnesvärda upplevelserna under dessa tre dagar är nätterna, då vi tillbringar dem i tält mitt ute i Serengeti. Att sova i tält i denna miljö är en unik upplevelse. När jag står utanför tältet på kvällen och borstar tänderna med pannlampan på och lyser ut i mörkret, möts jag av otaliga ögon som tittar tillbaka på mig. Jag vet inte vilka djur det är, men förmodligen zebror, gnuer och bufflar. Senare på natten hör jag lejonens vrål när de är ute på jakt. De har sagt åt oss att inte gå ut i det högre gräset så vi får väl hoppas att de även har sagt åt lejonen att inte gå in på det kortklippta gräset. Något stängsel finns det inte här. Den andra natten har vi strax utanför Ngorongoro och där vandrar zebror direkt utanför tältduken. Jag ligger i tältet och lyssnar på när zebrorna betar av gräset precis utanför, det är så häftigt. Den tredje och sista dagen hinner vi med en game drive på fm för att sen ta oss tillbaka till hotellet i Arusha. Nu är resan på väg att ta slut.

Nu vaknar vi upp på berget för den sista morgonen. Ännu en strålande dag på denna resa. Solen strålar från en klarblå himmel, och till och med fullmånen är kvar ovanför oss. Under oss sträcker sig ett täcke av tjocka moln medan ovanför oss glänser Kilimanjaros topp i solskenet. Tanken att jag var där uppe igår är överväldigande. Kroppen är slut, kroppen är trött men den övervägande känslan är ändå lycka. Jag gjorde det riktigt bra som tog mig upp på Afrikas högsta berg. Jag gjorde det fantastiskt som tog mig upp på världens högsta fristående berg. Jag gjorde det, jag tog mig upp på Kilimanjaros topp. Idag ska vi ta oss ner till nationalparkens gate där vi checkar ut. Det kommer att vara en tur på runt 5-6 timmar, det kommer att gå nerför vilket är jobbigt eftersom benen är stela och trötta. Idag är det enligt mig den vackraste dagen på hela turen. Vi vandrar genom flertalet klimatzoner och de sista timmarna går vi i en fantastisk regnskog. Dofterna i den fuktiga skogen är så friska och härliga och att andas fuktig luft igen känns så skönt. Nu börjar det regna lätt för första gången under resan, vilket förändrar förutsättningarna. Den torra stigen förvandlas snabbt till en halkig bana, till och med våra erfarna guider har problem att ta sig fram. Men detta är ett hinder jag tar med ro. Det är fantastiskt att vandra här i denna underbara miljö, med medvetenheten om att jag klarade det jag satt som mål. Att nå toppen var mitt mål och det har jag gjort. Idag väntar en underbar lunch där vi även har en dricksceremoni. Vi har alla lagt cirka $300 var, pengar som det lokala teamet delar på. Dessa pengar delas ut här. Glädjen är påtaglig från alla håll - teamet får sin välförtjänta lön och möjlighet att återvända hem till sina familjer för några lediga dagar. Vi är glada och tacksamma över att vi klarade det. Efter lunchen hoppar vi in i våra minibussar som tar oss tillbaka till hotellet i Arusha. Ikväll ser jag fram emot att dricka en öl, njuta av en dusch och sova i en riktig säng. Jag ser verkligen fram emot att omfamna all denna fantastiska lyx.

Nu står det slutgiltiga provet framför oss – vi ska nå Uhuru Peak på 5895 meters höjd. Uppvaknandet sker under samma dag som när vi somnade; klockan är 23.00 på torsdag kväll. Natten är klar och stjärnbelyst, och med en nära full måne behövs ibland inte ens pannlampan. Frukosten som tidigare varit fantastisk och mättande erbjuder nu endast gröt inför toppbestigningen. Det tror jag påverkar den kommande nattens utmaningar - vi fick inte tillräckligt med energi från början. Tempot är extremt lågt, men jag litar på guiden; vi fortsätter uppåt, om än i en ansträngande kamp. Redan från start känns det krävande. Den tunna luften och branta terräng gör varje steg till en prövning. Vi vandrar i mörker och siktar på att vara vid Gilmans point vid soluppgång. Det ska vara ungefär sex timmar dit. Om vi håller för lågt tempo eller har lite för långa pauser vet jag inte. När de första bleka och värmande strålarna når oss har vi fortfarande en bit kvar. Men nu ser man neråt och vi har molntäcket långt, lång under oss. Vi har kämpat oss uppåt på en slingrande stig med alldeles för mjukt underlag bestående av grus och sten. Under nattens timmar har en i vår grupp gett upp och vänt tillbaka. Illamående blev för påtagligt och tvingades vända. Vid Gilmans point vilar vi lite längre och bjuds på värmande te. Då har vi tagit oss upp på kraterkanten och har nu några hundra höjdmeter samt ca två timmar kvar till toppen. Totalt så gör vi under natten och morgonen ca.1200 höjdmeter upp mot toppen, hur många timmar det tar vet jag faktiskt inte eftersom trötthet och utmattning gör så att jag inte har koll på det. Men över 10 timmar måste det var med tanke på när vi började och när solen går upp. Från Gilmans till Stella går vi längs kraterkanten och det är nu lätt vandring jämfört med hur det har varit. Vid Stella point vilar vi igen och här kommer vi att ställa ifrån oss allt vi bär på och endast ha stavar och vatten med oss. Här är jag så slut och så totalt utan energi att jag är på väg att ge upp. Räddningen blir en termos med Minestronesoppa som jag burit med mig och som jag sveper i mig här. Den ger mig den lilla extra energi som jag behöver och när guiden säger att vi gör oss klar så reser även jag mig upp. Vid Stella är det ännu en ur vår grupp som väljer att bryta och efter 15 minuter till så bryter ännu en. Höjden tar verkligen ut sin rätt här. Det är extremt jobbigt så jag förstår dem, hade någon sagt att jag skulle bryta så hade jag inte protesterat för så slut var jag. När vi rör oss sakta upp mot Uhuru peak så möter vi alldeles för många som leds ner av guider, det ser riktigt otäckt ut. Att människor är så totalt utmattade att de inte kan ta sig fram för egen kraft är skrämmande. Den sista etappen är runt 45 minuter och det är 140 höjdmeter kvar. Nu har jag bestämt mig för att jag ska upp och det är nu bara att envist sätta den ena foten framför den andra. Det är fruktansvärt jobbigt men jag vet nu att jag kommer att klara det. När jag når toppen så grips jag inte av den där euforiska känsla som jag jagat och som jag trodde att jag skulle känna, jag når inte den där fantastiska glädjen eller den där berusande lyckan, inte där och inte då. Jag känner utmattning, energibrist och en jaha-känsla. Jag gjorde det men jag känner inte euforin av att ha gjort det, då var jag alldeles för trött och sliten. Vi tar en gruppbild på toppen, jag tar några egna bilder och jag spelar in en film till mina kära, sen ska vi neråt. Filmen har varit riktigt kul att ha kvar, där ser jag själv hur slut jag var. T.ex. så frågar jag mig själv om det var värt allt slit och svaret var att jag är mycket tveksam och att vi får se om ett tag. Nu när det gått flera veckor så har jag det riktiga svaret, och ja det var värt det. Det var verkligen värt det och jag är så stolt att jag klarade det. Det var mycket tuffare än vad jag föreställt mig. Men har man tagit sig upp på en topp så har man bara kommit halvvägs för man ska ner också. Nerfärden går så klart snabbare men den är inte enklare. Energin är slut och att då gå i brant backe neråt ställer även det många frågor till kroppen. Det är dammigt, skitigt och nu börjar det bli varmt. Så fort vi kommer några hundra höjdmeter neråt så blir det snabbt varmt. Bara att få av sig de tjocka skalkläderna frestar på den obefintliga orken. Från Stella point ser vi den camp som vi ska till för att få lunch. Det är lååångt ner dit och det kommer att bli en lååång nerfärd. Vi kämpar på i många timmar till men till slut så når vi den efterlängtade Barafu camp. Där får vi energipåfyllning i form av riktig mat. Allt jag levt på hittills under dagen är energibars, nötter och choklad så det smakar riktigt bra att få i sig mat. Kan inte påstå att aptiten är på topp men det är ändå gott att känna att energin kommer tillbaka. Efter det korta stoppet så fortsätter vi mot Millenium där vi ska sova. Den campen ligger på 3950 möh vilket gör att vi totalt har gjort runt 3200 höjdmeter den här dagen. Jag har ingen bra känsla över hur många timmar vi har varit ute och vandrat men jag gissar att det rör sig om 20 timmar. Den här natten kommer jag att sova bra, jag kommer att sova utmattad och nöjd.