Eftersom jag åker med planet på em så får jag sovmorgon. Vi hämtas upp klockan 12:30 för avfärd mot flygplatsen. Det regnar rejält när jag vaknar idag och det fortsätter så hela dagen. Den där sköna avalappnande dagen vid poolen blir det inget av med. Packar istället det sista och försöker få kontakt med familjen hemma i Sverige. Rutten hem blir precis som när jag åkte ner, mellanlandning i Addis. Lustigt att det är den flygplats som jag varit mest på de senaste åren.

Hur sammanfattar man en sån här resa då. Avslutningen med safari var helt underbar. Så mycket djur på en så pass kort tid, och spännande att sova i tält mitt ute i Serengeti. Men huvudsyftet med resan var ju ändå att bestiga Kilimanjaro och det lyckades jag med. Så där är jag otroligt nöjd och stolt. Men toppturen var så fruktansvärt jobbig så när jag stod där på toppen kändes det inte värt det. Vad jag känner om några dagar får vi se. Jag trodde att jag skulle känna den där euforiska känslan som jag kände då jag tog mig upp på Kebnekaise eller då jag kom in i Machu Picchu men det gjorde jag inte. Det var jag alldeles för trött och sliten för.

Det var en härlig vandring och att leva flera dygn på över 4000 meters höjd är häftigt. En speciell känsla infann sig när vi flög hem från Kilimanjaro flygplats och planet steg högt över molnen. Plötsligt stack Kilimanjaros topp upp genom molnen. Då slog det mig, det kändes nästan overkligt – jag har vandrat upp där, jag har stått där på toppen. Nu sitter jag i ett flygplan på rejält hög höjd och har toppen bredvid mig. Att jag vandrade upp dit, att jag stått däruppe för bara några dagar sedan ser jag som en stor bedrift . 5895 meters höjd är respektabelt.

När jag nu avslutar dagboken, tre månader efter att jag återvände hem från resan, kan jag samla mina känslor. Jag är otroligt stolt över att jag klarade det, att jag nådde toppen, och jag är så glad att jag äntligen genomförde resan. Medan jag skriver känner jag den euforin som jag sökte på berget. Nu minns jag bara glädjen av att vara där och att vara en del av ett team som åstadkom något fantastiskt. Så nu har jag svaret på frågan från toppen: det var värt det det var verkligen värt allt slit. Skulle jag vilja göra det igen? På ett märkligt sätt, ja, jag skulle vilja göra det igen. För det här är en fantastisk resa, utmanande men helt fantastisk.