Tips om Puerto Ayora

Det har varit en fantastisk resa på många sätt. Eftersom jag räknar mitt förra album "Lite Island, en del USA och förhoppningsvis mycket Sydamerika" och det här albumet som samma resa så har det innehållit både glädjestunder och bakslag. Bakslaget är naturligtvis när jag blev av med pass och bankkort uppe i Colombia och sedan när British Airways lyckades slarva bort mitt bagage, inte bara en gång utan två gånger. Den andra gången hittade de aldrig väskan igen och jag fick idag ett mail där de ber mig skicka kvitton för mina saker som försvann! Vilka människor tror idioterna har kvar kvitton på vad man köpt!! Nåja det där löser sig när jag är hemma. Men, som glädjeämnen så har jag fått uppleva Islands härliga natur med gejsrar och mäktiga vattenfall. Jag fick återigen uppleva storstaden Nev York, med Central Park och resten av härliga Manhattan. Gott var också att komma tillbaka till Minneapolis och möta släktingar jag inte sett på dryga 30 år. New Orleans med all jazzmusik var också en häftig upplevelse. Vad jag kommer att sakna mest med Colombia är all musik som strålade ut från barer, restauranger och t.o.m. kiosker där man sitter utanför och dricker sin öl. Jag har fått uppleva Peru med alla sina gamla byggnadsverk från Inkatiden och en hel del även före denna period. Jag har fått se Titacacasjön La Paz på mer än 4000 meters höjd och saltöknarna i södra Bolivia, samt ytterligare ett par trevliga städer i landet. Paraguay var på vägen mot Brasilien där jag började med Iguazofallen. Verkligen mäktigt. Sao Paulo är ytterligare en stad jag minns för musiken som strömmade över gator och torg och en av resans höjdpunkter var naturligtvis Rio De Janeiro, med Kristusstatyn, Sockertoppen och Copacabana. Tyvärr blev jag lurad på fotbollsmatch på Maracana. Montevideo I Uruguay är en trevlig liten huvudstad och färjan över till Buenos Aires tog inte många timmar. Chile bjöd på ytterligare en trevlig huvudstad i Santiago de Chile där jag nog fick mig resans godaste öl uppe på Sky Costanera. Påskön är vackert, men dyrt. Särskilt om man ville se en del arkeologiska ställen, då du måste ha med dig guide överallt. Dyrt är det också här på Santa Crus, men Isabella som är ön jag mest höll till på här på Galapagosöarna är billigare. Men nu är det dags att börja stänga den här resan. I morgon efter frukost så är det dags att bege sig till flygplatsen för att sedan borda ett första plan till Guayaqil. Det följs sedan av ytterligare tre flygningar till Bogota, London och Stockholm. Sover över hos en polare där en natt innan jag är hemma i kåken på onsdag. Ska bli skönt att komma hem till Påsk och vår! /Conny

(Nedanstående bilder är dels från föregående kväll innan jag blev sjuk, dels en hyllning till de några av våra nyfunna vänner på Galapagos). När jag vaknade igår fick jag till sist inse att jag faktiskt var riktigt sjuk med rinnande diarré. Den första tanken var att det kunde passa med en paus så att jag kunde få tid att hinna ifatt med skrivandet, men jag orkade inte ens öppna datorn. Jag förstod i efterhand att Conchita hade blivit riktigt orolig då jag knappt svarade på tilltal. Hon gav sig ut för att ringa Patricio och ställa in dagens utflykt. Själv svävade jag i ett sorts drömliknande tillstånd och hade ingen aning om hur lång tid som förflutit innan hon kom tillbaka – den här gången i sällskap med Patricio. Det visade sig att hon inte hade kunnat nå fram till honom över telefonen, och då istället satt sig i en taxi för att åka till Fundar. När hon väl framme berättade om mitt tillstånd hade Patricio genast bestämt sig för att följa med tillbaka. På vägen passerade de ett apotek och köpte vätskeersättning tillsammans med en jättedunk vatten. Patricio förklarade att han under en lång period hade arbetat med att sprida kunskap om socker-salt-lösningen ORS i Latinamerika och hur det hade räddat livet på oändligt många barn. Det räcker med ett par dygns uttorkning för att komma farligt nära en fysisk kollaps och död. Jag känner väl denna lösning som återställer vätskebalansen i kroppen, då jag under flera år arbetade i Hungerprojektet som verkar för avskaffandet av hunger och fattigdom – då ansett en omöjlig dröm, nu accepterat som en realistisk möjlighet med hjälp av små enkla lösningar som t ex ORS. (Bild: Jag i sjuksängen, blir fråntagen min mobil av Patricio som tycker jag ska vila…) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431471 Nu visade det sig att jag trots min kunskap i ämnet själv försummat att dricka tillräckligt med vätskeersättning, jag hade bara tagit ett fåtal klunkar då och då av den lösning jag gjort i ordning med hjälp av våra medhavda brustabletter. Patricio påminde mig om att man måste dricka överdrivet stora mängder för att behålla energin, och tvingade i mig glas efter glas. Han beskrev det så att lösningen återställer kroppens elektriska laddning. Han stannade kvar några timmar för att övervaka mitt tillstånd, om det inte blev bättre skulle de behöva föra mig till stadens sjukhus. Efterhand kände jag dock hur lite av livsenergin började komma tillbaka och vi kunde ha en givande pratstund tillsammans. Det visade sig att Patricios livsöde var minst lika intressant som Godfreys... Han hade på många sätt befunnit sig i centrum av Latinamerikas händelseutveckling under flera årtionden, med ett hjärta som än idag var lika stort, varmt och passionerat. Som ung var han brinnande socialist och kände liksom många andra på kontinenten att deras samhällsutopi fanns alldeles runt hörnet. Han blev tidigt engagerad i att stödja ursprungsfolken, ett avgörande ögonblick kom i början av 70-talet när han skulle skaka hand med några bergsindianer som höll en bit tyg mellan sin egen hand och hans för att de inte skulle smutsa ner honom med sin ovärdiga beröring. När han förstod anledningen så grät han länge, eftersom jämlikheten var självklar för honom. (Bild: När jag blev magsjuk kände jag mig lika ruggig som den här Galapagos-duvan…) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431460 Den situationen ledde till ett att han startade ett landsomfattande utbildningsprojekt i Ecuador som gav ursprungsfolken träning i kritiskt tänkande, självkänsla och självförtroende. Till sin hjälp tog han ingen mindre än den legendariske Paulo Freire, som 1968 hade kommit ut med sin än idag klassiska bok "Pedagogik för förtryckta" där han hävdade att såväl de förtryckta som de förtryckande måste frigöra sig från sina roller eftersom dessa förminskar deras mänsklighet – båda upprätthåller förtrycket så länge de identifierar sig med sina roller istället för att förankra sig i sin djupare mänsklighet. Patricio hade lyckats engagera Freire så att denne kom till Quitos universitet för att arbeta med projektet. När jag hörde det så satte jag mig rakt upp i sängen... Om jag har haft en guru så är det Paulo Freire, hans anda har följt mig genom alla projekt som jag har varit engagerad i, från Hungerprojektet och framåt. Conchita blev väldigt lycklig när hon såg mig sitta upp i sängen igen, eftersom det samtidigt var tecken på mitt tillfrisknande. (Bild: Folkbildaren Patricio, i Paulo Freires fotspår) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431476 Patricio har förstås även fått uppleva de mörkare sidorna av utvecklingen i Latinamerika. Gång på gång har dessa folk fått erfara hur deras politiska ledare har blivit mördade och ersatta av militärjuntor – den stora grannen i norr ville inte acceptera att de latinska länderna blev något annat än en bakgård som levererade råvaror till Den Amerikanska Drömmen. Patricio lärde personligen känna Allende och blev erbjuden arbete i den chilenska administrationen innan den USA-stödda militärjuntan tog makten och mördade den demokratiskt valde Allende. Ibland tog man till mer sofistikerade vägar för att oskadliggöra ledarna: Jag har på annan plats beskrivit hur John Perkins, en av grundarna av Pachamama Alliance, blev utbildad av NSA till "Economic Hit Man" vars uttalade syfte var att muta och manipulera statscheferna till att ta på sig för stora lån så att de globala finansinstituten och bolagen på Wall Street kunde få kontroll över deras ekonomier, råvaror och arbetskraft. Misslyckades denna strategi satte man in sjakalerna som oskadliggjorde ledarna rent fysiskt... En studie av dödsfall i flygolyckor skulle antagligen visa på en klar överrepresentation av latinamerikanska presidenter som har brunnit för sina folk och sina länder och velat välja en självständig väg gentemot USA och framför allt gentemot "The Corporatocrazy" som John Perkins kallar de internationella företagen på Wall Street och dess motsvarigheter världen runt. Misslyckades sjakalerna kom det tredje steget i strategin: Invasion av amerikanska armén för att "befria" landet från den hemska diktatorn. Patricio erkände att han kände sig orolig för president Correa då det är nya val snart… (Bild: Hajar – tidigare offer för Ecuadors korrupta politiker genom rovfiske till kinesisk hajfenssoppa). http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431469 Jag kände mig manad att berätta om detta för Patricio eftersom han i sitt eget liv hade fått erfara konsekvenserna av Johns tidigare försök att köpa den ecuadorianska regeringen i slutet av 70-talet… 1976 blev Patricio anklagad för omstörtande verksamhet av den dåvarande diktatorn och förklarades "Persona Non Grata." Han fick förhandla för sitt liv och fick tillåtelse att tillsammans med sin gravida hustru fly till Guatemala, där han återigen engagerade sig för de förtryckta och fick med sig människor med sitt brinnande engagemang. En av dem som lät sig inspireras var deras nye husläkare som förlöste hustrun: Under sina regelbundna besök hos familjen växte hans engagemang för feminism och jämlikhet – "empowerment" till kvinnor – något han fick betala dyrt för: En dag blev han funnen mördad med fyra skott i magen och ett i huvudet. Patricio förstod att han återigen riskerade sitt och familjens liv genom sitt alltför öppna agiterande och tonade därför ner sitt engagemang. Så småningom kunde han komma tillbaka till Ecuador då landet fick en ny president, Jaime Roldós Aguilera, som verkligen ville starta en positiv utveckling för alla. (Bild: Två starka kvinnor, Conchita och Georgina, ger hopp för framtiden) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431461 http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431462 Det var denne man som John Perkins försökte köpa men istället utvecklade en vänskap till vilket slutade med att han förgäves försökte att skydda presidenten från sjakalerna. Roldós mördades 1981 och två år senare var landet återigen i händerna på korrupta krafter. Patricio fick än en gång fly från sitt hemland, den här gången till Honduras som blev omtalat för ett par år sedan när den sittande presidenten blev bortkuppad i samband med att han utmanade de globala bolagen som Dole och Chiquita genom att bl a försöka höja minimilönerna. Patricio började arbeta i ett projekt för att med hjälp av ORS minska barnadödligheten i landet, och de lyckades över förväntan: Den sjönk från över 100 döda per 1000 barn till 30 – en riktig success story. Patricio mötte presidenten och betonade vikten av att bygga ut utbildningssystem och försörjningsmöjligheter för att ta hand om dessa nya generationer när de växte upp, något som presidenten bedyrade att man skulle åtgärda. Åren gick dock utan att något hände. När barnen nådde 10-årsåldern kunde familjerna inte försörja dem och de kastades ut på gatan där de bildade gäng – maras – som efterhand växte i ryktbarhet och brutalitet. Så kom ett beslut som chockade Patricio: Regeringen bestämde sig helt enkelt för att starta krig mot denna unga generation, i klarspråk bildade polisen dödspatruller som bara mellan 1998 och 2004 mördade 2500 gatubarn. När beslutet kom så grät Patricio i tre dagar, men det var populärt och välkommet hos befolkningen som såg dessa unga som något värre än farliga djur – de behandlades inte som människor. Det tog många år för honom att bearbeta den här svåra processen. (Bild: Ungdomar använder det fria Internet-nätverket i Puerto Ayoras hamn.) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431470 Genom Patricios starka berättelse kände vi det som om vi fick del av hela kontinentens historia och pulserande hjärta – ett hjärta som har varit sårat ända sedan de första européernas övergrepp på den lokala befolkningen. Jag kunde ana bakgrunden till den storslagna litterära berättartraditionen, den magiska realismen som ofta beskriver övergreppen och orättvisorna men ändå landar i läkning och försoning, många gånger med hjälp av en större "magisk" dimension – den som vi under resan hittills har fått möta i så många skepnader. Och det är verkligen dags för läkning! På något sätt har Patricio bidragit till detta genom att trots allt behålla sin människokärlek och sin sårbarhet, att svara på våldet med kärlek vilket var nödvändigt för hans helande. Ofta är det ju just i läkandet av våra sår som vi kan lära och växa vidare, om vi är villiga att känna smärtan. Det upplevde jag att Patricio verkligen hade gjort. Han berättade inte så mycket om hur hans världsbild hade utvecklats, men jag anade att det hade att göra med hans kontakt med ursprungsfolk. Det finns många exempel i Latinamerika på hur den gamla vänsterrörelsen i mötet med ursprungstraditioner håller på att genomgå en transformation och växer till en rörelse för Pachamama – Moder Natur. Ursprungsfolkens analys är att både socialism och kapitalism är födda i samma anda – barn av industrisamhällets dröm om det moderna samhället som trodde sig kunna bemästra naturen men på vägen glömde bort det ömsesidiga beroendet och relationen. Enligt dem rör det sig om ideologier grundade på separation snarare än samhörighet. (bild: Conchita i Puerto Ayoras lilla stadståg – det gäller att hålla det inre barnet levande.) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431468 Patricios besök gav näring till både kropp och själ, och efteråt kände jag mig t o m lite hungrig. Conchita gav sig ut på jakt efter något ätbart och återkom så småningom med lite kycklingsoppa som jag slevade i mig med god aptit. Lite senare fick vi också besök av Patricios vackra dotter Tamya med barn som även de hade med sig kycklingsoppa vilket Conchita tacksamt tog emot eftersom hon glömt att köpa till sig själv. Vi hade de senaste dygnen hunnit umgås en del även med Tamya och döttrarna, bl a föregående kväll på ett roligt pass Zumba-workout på stadens lilla basketplan – fast ärligt talat så blev det inte så mycket workout för vår del... Tamya var på besök från USA och hämtade krafter för att påbörja en ny fas i sitt liv, efter att som en av tusentals amerikaner ha hamnat i skuldfällan pga för höga bolån – ett fenomen som på många sätt liknar u-ländernas skuldfällor med den skillnaden att krisen nu har drabbat såväl medelklassen i USA som flera länder i Europas marginaler... Hon hade även deltagit i ceremonin och då tagit till sig hur viktigt det är med sorgeprocesser för att kunna gå vidare, en insikt som hon nu försökte förmedla till sina barn. När hon hälsade på oss på hotellet hoppades hon in i det sista att hon skulle kunna få med oss på en liten utflykt men insåg att jag inte hade återhämtat mig tillräckligt ännu. (Bild: Conchita och Tamya med dotter på Zumba-workout till tunga discotakter.) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431467 Conchita hade för sin del ett uppdrag kvar att slutföra: Vi hade tagit med oss ett brev från en vän till en vän hemma i Sverige – Gloria – för att förmedla till släktingar i Puerto Ayora. Brevet var redan överlämnat dagen innan, men nu skulle Conchita tillbaka till dem för att ta bilder av barnbarnen som vi skulle kunna skicka till släktingen i Sverige. Hur vi hade funnit familjen är i sig ett litet mirakel... Vi hade ingen riktig adress, utan bara en anvisning om att kvinnan som brevet var ställt till bodde någonstans i kvarteren runt området Pelican Bay, nära vattnet. Vi började vandra dit lite på måfå och frågade några personer på vägen, utan framgång. Så småningom var vi på väg att ge upp för stunden och började istället söka oss inåt staden för att hitta Tamya och Zumba-passet. Efter en stund stannade Conchita plötsligt till och sade att hon fick en stark ingivelse att knacka på dörren till ett oansenligt hus som vi passerade just då. Det lyste i fönstren, men trots upprepade knackningar kom ingen för att öppna. Då vände vi oss istället till grannarna, bl a en frisörsalong, och fick till slut bekräftelse på att i just det huset bodde en son i familjen! Stärkta gick vi tillbaka och knackade ytterligare en gång, och då började det faktiskt röra sig inne i huset. Så småningom öppnade en man för oss som visade sig vara sonen. Mamman – som brevet var ställt till – befann sig på sjukhus i Quito för behandling, men han tog med oss genom det lilla huset och ut på andra sidan, där vi plötsligt befann oss på innergården till ett lyxigt lägenhetshotell som det visade sig att familjen drev. Han bad oss ta bilder eftersom hotellet inte hade varit färdigställt när deras släkting var där senast. Till slut fick vi en mycket varm kontakt, så som det ofta blir när Conchita möter människor, hon fick också tala med mamman i telefon. När jag frågade henne hur hon hade kunnat ana att det var rätt hus, så förklarade hon att det kändes som en värme som strålade ut från just den dörren till henne. (bilder: Hälsningar förmedlade till Gloria i Blekinge från släktingarna på Galapagos.) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431465 http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431466 Nästa dag – igår – återvände hon alltså för att ta ytterligare några foton, och när hon kom tillbaka kunde hon berätta om ännu ett litet mirakel: På vägen hade hon passerat indiankvinnor som satt och arbetade med ull, och det visade sig att de tillhörde Salasaca-folket från Otavalo-området norr om Quito. Hon visste att det fanns en koloni på Galapagos och hade hoppats kunna hitta dem, en vision som alltså uppfylldes – återigen synkronicitet... Conchita är själv ullkonstnär vilket förstås förstärkte den positiva kontakten än mer. Jag tänkte att allting kanske ändå sker till det bästa: Tack vare att vi hade valt att stanna i Puerto Ayora så hade det mötet och flera andra möten kunnat äga rum, bl a så fann Conchita också en ”själsfrände” i form av mamman till chefen för Fundar Galapagos. Dessutom visade det sig värdefullt att vi hade mer tid att ta hand om resultatet från ceremonin och vidta vissa åtgärder för att det skulle bli varaktigt. Sist men inte minst så var jag tacksam över att jag inte hade varit på båten när jag blev magsjuk, utan på ett hotell utan sjögång och med en ordentlig toalett… (Bild: Conchita fann till slut några kvinnor från kolonin av Salasaca-indianer.) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431472 (Bild: Conchita, Georgina och Patricio.) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431463 http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431464 På kvällen orkade jag ta mig till en närbelägen restaurang där vi tillsammans med Patricio och Tamya firade små och stora mirakler, tillsammans med vår nyfunna vänskap. Jag berättade för dem vad jag insett för några år sedan: När jag gifte mig med Conchita så gifte jag mig med en hel kontinent, och det verkar bara bli mer och mer att upptäcka ju längre tiden går... Tack vare den upptäcktsfärd som vi delar så har min horisont vidgats betydligt, jag har lärt mig sådant som jag inte ens visste att jag inte visste. Upptäcktsfärden har givetvis också varit en bergochdalbana, det hör till, men magin var närvarande redan från första stund eller snarare redan ett år innan vi träffades. Conchita genomgick en folkhögskolekurs för tolkar i Dalarna och fick syn på ett hus med en vacker trädgård intill skolan. Det var vår i luften och gräsmattan var alldeles blå av alla scillor som växte där. Hon älskade också landskapet så hon gjorde som man brukar göra på Kuba: Hon böjde sig ner och tog med sig lite jord från kanten av trädgården, med en bön om att jorden skulle dra henne tillbaka till platsen. Hon passade också på att önska sig en man från trakten, en dalmas… När vi ett år senare hade träffats så tog jag med henne för att hälsa på mina föräldrar i Stora Tuna utanför Borlänge. De välkomnade oss med öppna armar, och pappa sa att vi måste börja med en runda i trädgården, såsom var brukligt. När vi rundade ett hörn så kände Conchita plötsligt igen sig: Det var på vägen utanför som hon hade stått ett år tidigare och bett om att få komma tillbaka – jorden hade kommit från mina föräldrars tomt! Idag har vi varit gifta i 15 år och besökt föräldrahemmet många gånger… (Bild: Patricio med dotter Tamya.) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431473 Ytterligare ett märkligt och meningsfullt sammanträffande inträffade under kvällen med Patricio och Tamya: Vi berättade om ett viktigt dokument med en strategi för att utrota hunger och fattigdom i hela Latinamerika, författat av vår vän Juan Nuñes del Prado, tidigare professor i antropologi vid Cuscos universitet i Peru och nu en ofta anlitad föreläsare och kursledare världen över i ämnen som berör den andinska traditionen och profetian. I samma stund som vi nämnde att Juan gärna vill att dokumentet når president Correa och hans administration, klev Mauritzio från jordbruksdepartementet i Quito in genom restaurangens dörr med sitt sällskap. Det blev ett kärt återseende, han berättade att de skulle avresa ungefär samtidigt som vi vilket innebar att vi troligen skulle ses på flygplatsen. Conchita och jag utbytte en blick och visste båda att om vi möttes igen så skulle vi ta upp dokumentet med honom. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/431474 Kvällen avslutades med att Patricio och Tamya körde oss till vårt hotell, där det dock väntade en obehaglig överraskning: Ägarfamiljen hade en fest på hotellet och det skulle bli omöjligt att sova med den höga volymen – samtidigt som jag verkligen skulle behöva sova under de få timmar vi hade tillgodo innan taxin skulle hämta oss vid 5-tiden på morgonen. Problemet löstes när Tamya och Patricio bjöd in oss att istället tillbringa sista natten hemma hos dem, så vi gick upp till rummet, packade och checkade ut så snabbt som möjligt. Ägarna klagade lite, men hade ingen chans mot Conchitas vassa argumentation, och till slut fick vi kvitto på att vi bara behövde betala för två nätter istället för tre. När vi kom hem till våra vänner så lade vi oss direkt och trots den korta natten kände vi oss nästan utvilade när vi vaknade. Det var nog tur, för jag skulle verkligen komma att behöva mina nyfunna krafter inför de stundande utmaningarna som inte liknade något jag mött dittills under resan…

Åter på fastlandet efter tre intensiva dagar på de legendariska Galapagosöarna – ett äventyr ”utanför ramarna” som både överträffade våra förväntningar och bjöd på oväntade utmaningar, bl a blev jag sängbunden ett av dygnen. Av olika anledningar har jag varken kunnat skriva eller ladda upp något på Internet efter den första dagen på öarna då vi hade den lyckade invigningsceremonin för Livsröset som hedrar "Lonesome George", den sista jättesköldpaddan av sitt slag som gick bort den 24 juni år, plus alla andra arter som har utrotats eller riskerar utrotning på grund av människans aktiviteter. Nu ska jag ta vara på nattimmarnas arbetsro… Vi skulle ha lyft från Galapagos redan vid lunchtid idag, men planet blev till slut fyra timmar försenat. Efter att ha landat i den stora hamnstaden Guayaqil vid 17-tiden nådde vi efter mörkrets inbrott strandparadiset Salinas och det lilla hotellet El Faro som vid det första intrycket kändes som ett litet zoo i utkanten av staden – vi får se hur det ser ut imorgon vid dagsljus. I Guayaqil blev vi hämtade av den guide som kommer att vara med oss i Salinas senare. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430594 Jag känner mig fortfarande omskakad av ett samtal som jag hade på flygplatsen innan vi lyfte mot fastlandet, ett samtal som påminde mig om hur missförstånd mellan människor kan skapa klyftor som är svåra att överbrygga – där missförstånden snarare växer till sig och till slut blir en sanning som alla är överens om. Det hela började med ett beslut som jag och Conchita fattade med de bästa intentioner, ett beslut som var utanför ramarna men som verkade vara den enda framkomliga vägen i en omöjlig situation och som nu har visat sig sätta vänskap på prov. Beslutet växte fram parallellt med den intensiva, fantastiska och lätt stressande processen med att genomföra invigningsceremonin. För att ge bakgrund till vad som hände den andra dagen i Porto Ayora så måste jag alltså backa bandet till dagen innan… (Bilderna här nedan är bl a på jättesköldpaddor av annan sort än Lonesome George, inklusive uppfödningscentret, plus människor och djur som vi mötte i nationalparken och i Porto Ayora, däribland en representant för Galapagosfinkarna med sina speciella näbbar som Darwin gjorde världsberömda.) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430593 När vi hade landat på Galapagos och blivit mottagna av kryssningsbolaget så visade det sig så småningom att det uppstått ett problem med bokningen av rum och sängar på båten. De flesta passagerarna hade bokat plats i dubbelrum eller "tvillingrum", eftersom det var betydligt billigare än singelrum. Bolaget hade dock tolkat ett av de svenska namnen fel – de trodde att Sverker, en deltagare i vår grupp, var ett kvinnonamn och hade därför placerat honom i samma hytt som en kvinna trots att han reste utan sällskap – vilket innebar att personalen nu stod handfallen och inte visste hur man skulle lösa situationen på ett sätt som inte skulle kännas besvärande för någon. Flera lösningar diskuterades, utan att nå fram till någonting slutgiltigt innan jag och Conchita behövde ta oss till vårt möte kl 15 på nationalparken. Samtidigt skulle gruppen iväg på sin utflykt för att studera jättesköldpaddor i det fria. Situationen kändes verkligen pressad, men vi var tvungna att släppa taget och fokusera på mötet. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430589 Under eftermiddagen, mellan mötet och ceremonin, tog vi små stunder till att diskutera dilemmat och vad som kunde göras. Sakta växte det fram en insikt som till en början var svårsmält men efterhand kändes självklar: Om det inte hade framkommit någon lösning när vi på nytt träffade guiderna från kryssningsbolaget och den svenska gruppen i samband med ceremonin, så skulle vi behöva ta vårt ansvar som samordnare av resan och helt enkelt själva avstå från kryssningen. När insikten väl hade sjunkit in så blev det genast lättare, i själva verket var jag förvånad över hur lite egot blandade sig i med all sin oro över att missa denna unika chans att uppleva Galapagos (vi hade ju redan missat utflykten till jättesköldpaddorna) för att inte tala om vad kryssningen hade kostat och risken att inte få tillbaka pengarna... Att jag ändå kunde vila så lätt i beslutet tillskrev jag våra erfarenheter från mötena och ceremonierna med ursprungsfolken, som gett oss både perspektiv och distans till sådant som vi normalt upplever som viktigt. Runt 17:30 kom samtalet från kryssningsbolaget där de meddelade att gruppen var på väg till ceremonin, och då fick jag också besked om att de inte hade hittat en lösning på boendet. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430588 Jag hann knappt meddela Conchita detta innan ceremonin drog igång. Processen blev mycket intensiv, och busschauffören pressade oss att bli klara så snabbt som möjligt för att han skulle köra tillbaka passagerarna till båten. Trots denna komplexa situation kunde vi genomföra en värdig ceremoni som starkt berörde de närvarande. Alla passagerare förutom den svenska gruppen avvek en stund innan ceremonin var klar, men svenskarna höll sig trots pressen kvar ända till slutet. Därefter var de tvungna att hastigt lämna platsen medan jag och Conchita dröjde ytterligare en stund för att ta hand om de sista detaljerna. Jag meddelade en av svenskarna vårt beslut precis när de bröt upp. Vi åkte från platsen i samma fyrhjulsdrivna jeep som vi kommit med – av samma typ som de flesta bilarna i samhället – med Conchita inne i förarhytten och jag uppe på flaket. Någon i bilen bakom oss blinkade med en ficklampa men kvällen var lika mörk som alltid, så det var först när vi skiljdes åt som jag såg att några av svenskarna satt i bilen – de hade inte hunnit med bussen men hittat en taxi till slut. De riskerade inte att missa kryssningsfartygets avfärd, det skulle lätta ankar först vid 23-tiden, men kanske skulle de bli lite sena till middagen. Jag kände mig i alla fall glad över deras entusiasm och engagemang, och tänkte tacksamt på alla förberedelser som gjort att alla nu stod förankrade i det större sammanhanget för resan. I det perspektivet blev en försenad middag inte en lika stor affär som annars. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430582 Så småningom hittade vi ett enkelt hotell och tog oss tillbaka till kryssningsfartyget för att hämta vårt bagage. Där träffade vi Sverker som var glad för att han hade fått ett rum och även var uppfylld av ceremonin som han gratulerade oss till. Personalen var sorgsen över att vi skulle lämna fartyget, men vi visste samtidigt att vi genom detta räddade dem ur en svår situation. Just när jag skulle hoppa i den lilla motorbåten för att ta mig in till hamnen igen, kom en annan person i gruppen fram. Det visade sig att han var mycket missnöjd med vårt beslut och anklagade oss för att som ledare svika gruppen. Det fanns ingen tid att tala på, sjön var besvärlig och det var svårt för besättningen att hålla kvar motorbåten vid fartyget, men jag försökte lyssna till honom så gott jag kunde och förklara att detta var den enda lösning vi hade sett som kunde fungera för alla. Han vägrade dock att acceptera vårt beslut, så det var med en stor sorg i hjärtat jag hoppade i motorbåten för transport in till hamnen. Jag skrev ett kort handskrivet brev som jag skickade med besättningsmannen tillbaka, men kände hur all glädje förbyttes i sorg – från exalterad till deprimerad på 90 sekunder. Under min och Conchitas sena middag gick jag sedan gång på gång igenom beslutet och kom varje gång fram till att det var det enda rätta. En del av mig var arg på honom för att han inte kunde sätta sig in i vad det innebar att vara ansvarig för gruppen – jag muttrade att det ju var lätt att ställa omöjliga krav när man inte själv behövde leva upp till dem – men med hjälp av Conchitas osentimentala coachning kunde jag släppa taget och vila i beslutet utan att angripa honom. Han menade väl och gjorde sitt bästa med sina utgångspunkter. Samtidigt kände jag mig helt klar över min egen avsikt, att den var medvetet skapad och att jag därför kunde vila i den. Det hjälpte för stunden, men vi anade inte att vi bara hade sett början på dramat... http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430580 När valet väl var gjort så var det i alla fall förvånansvärt enkelt för oss att skapa mening och sammanhang med att stanna i Porto Ayora: Vi hade redan lärt känna flera personer där genom ceremonin och fått en inbjudan till ett spännande möte dagen därpå. Nu skulle vi få chans att stifta närmare bekantskap med dessa människor och lära känna Galapagos "från insidan" genom de som bor och jobbar på ön – på sätt och vis skulle våra erfarenheter komplettera gruppens upplevelser av naturen. Efter att ha bearbetat anklagelserna mot mig kunde jag hitta tillbaka till de här tankarna och känna att dagarna trots allt skulle bli roliga och meningsfulla... Och så blev det också. På fredag morgon, dagen efter ceremonin, var vi inbjudna till lanseringen av en stor kampanj av nationellt intresse för Ecuador, där det gällde att på olika sätt förhindra införandet av nya arter till öarnas känsliga ekologi. På sikt kan den utvecklingen allvarligt skada öarnas status som världsarv, så därför gäller det bl a att engagera lokalbefolkningen som väktare av öarnas unika värde. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430586 Två av huvudpersonerna på lanseringsmötet var Patricio och Godfrey, våra nyfunna vänner som hjälpte oss att förverkliga ceremonin. Patricio pratade om vikten av medvetandegörande och hur barnen måste förstå nyttan med de olika insatser som görs, t ex att alla nyanlända flygpassagerare går igenom ett tunt lager vätska som sanerar undersidan av skorna – först då drog jag mig till minnes att vi efter att ha kommit ut från flygplanet passerade genom en smalt stråk av något som jag diffust uppfattade som "sankmark". Godfrey berättade bl a på mötet om hur han själv vid ett tillfälle hade besökt Mexiko och strax före hemfärden gjort en utflykt för att studera fåglar. När han kom tillbaka till hotellet hade han använt förstoringsglas för att mödosamt avlägsna alla frön som hade fastnat på hans byxor under utflykten. Det är ett sådant förhållningssätt man behöver sprida på öarna. Vid mötet närvarade också Mauritzio Rivera, ansvarig för internationella relationer på jordbruksdepartementet i Quito. Han blev mycket glad när han såg oss och tackade varmt för ceremonin som han menade hade gett honom nya lärdomar. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430581 Efter mötet tog vi en öl med Godfrey, eftersom jag ville diskutera några lösa trådar från ceremonin och kände på mig att Godfrey var den person som kunde hjälpa till med förankringen – Patricio hade mer energin av en entusiastisk uppstartare. Samtalet med Godfrey blev oerhört fascinerande – han visade sig vara mycket mer än biolog, något av en filosof, en verkligt vis man. Han pekade på några vasstrån och visade hur perfekt utformade de var för att böja sig i lagom vinkel för vinden. Tidigare på morgonen hade han studerat några ankor som han noterade paddlade i exakt rätt hastighet för att få i sig föda, varken mer eller mindre energi gick åt. Det viktiga var att se skönheten i vassen som viker sig i vinden, eller i ankans rörelse. Då kan man förstå hur alla väsen samspelar med varandra i levande system, en förståelse som man inte kan uppnå genom att bara analysera de enskilda delarna – man behöver studera helheten. På så sätt ser man också genialiteten i systemen, hur solida de är – vilket är distinkt från rigida strukturer som lätt knäcks vid en påfrestning. Samtidigt ser man skörheten: Om olika delar av systemet utsätts för alltför stora samtidiga påfrestningar kan man plötsligt nå en brytpunkt där hela systemet förvandlas till något annat – ett fenomen som vi nu är farligt nära att orsaka genom den moderna världens påverka på naturen. (Nedan en bild på Godfrey när han blir intervjuad i samband med lanseringen av kampanjen.) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430587 Godfrey är ett exempel på hur en människa i samspel med andra kan göra stor skillnad för att skydda de naturliga systemen, i det här fallet på Galapagosöarna. Bl a så är det vare honom som flygbolagen som trafikerar Galapagos nu regelbundet sprayar allt bagage och handbagage med en lösning för insektssanering – något vi hade lagt märke till på flygplanet. Han berättelse om hur han lyckats genomdriva det beslutet var rörande... Han hade först vänt sig till det minsta flygbolaget som var halvmilitäriskt, och visat bilder och berättat om de sköra ekologiska systemen på öarna. Flygbolagets chef var närvarande och avbröt honom plötsligt för att be honom att gå tillbaka till en speciell bild och berätta om den igen. Just den bilden visade en unik liten fågelart som levde på blodet från större fiskmåsar. Chefen förklarade att han inte ville se den fågeln utrotat och instruerade därefter personalen med all sin militära auktoritet att uppfylla Godfreys minsta lilla önskemål för att flygbolaget skulle kunna genomföra rutinen. Idag delar alla flygbolag samma rutin och bekostar den själva. Slutligen berättade han en glad nyhet: Han hade redan föreslagit Edwin Naula, chefen för nationalparken, att Livsröset skulle göras till en del av alla guidade turer genom parken och därmed beröra nästan 200 000 besökare per år – något som Edwin ställt sig positiv till. Han skulle dessutom skriva ett formellt brev om saken så att förslaget gick hela vägen genom byråkratin och därmed blev ordenligt förankrat. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430584 Det var tydligt att Godfrey hade en bra fingertoppskänsla för hur nya idéer skulle förankras... Vid det här laget kunde Conchita knappt hålla sig. Hon berättade om en dröm hon hade för många år sedan, där hon sett en stor örn vandra runt på en tomt omgiven av höns. Hon blev upprörd och sjasade bort örnen. När den kom till en öppning i staketet förvandlades den plötsligt till en människa – en magiker som kunde skifta form, en konst som hon senare har lärt sig mer om från olika ursprungsfolk. Hon blev förstummad och bad mannen att berätta hur han gjorde. Sedan dess har hon kommit ihåg mannens utseende som var så distinkt att hon funderade på ifall hon någon gång skulle möta honom även i vaket tillstånd (han var lik den amerikanske folksångaren Willie Nelson). Och nu berättade hon att hon redan första gången hon träffade Godfrey hade slagits av att han var exakt lik mannen i drömmen, till både utseende och sätt. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430585 Onekligen påminde han om något av en magiker i sina sätt att manifestera idéer, vilket vi också sade till honom. Conchita ställde samma fråga till honom som hon ställt till mannen i drömmen: Hur gör du? Han värjde sig inte mot vår beskrivning utan log lite och sade att det inte är nödvändigt att förstå en människa in i minsta detalj, varje människa är också som ett levande system som aldrig kan förklaras i sin helhet. Man måste lämna plats till mysteriet, att tillåta sig att förundras över varandra. Det här var förstås ett svar som bara förstärkte Conchitas misstanke att han verkligen var mannen i drömmen. Han fortsatte med att ge några ledtrådar om erfarenheter som väglett honom, bl a när det gällde att förstå lycka. Han sade att förmågan att vara lycklig inte har något att göra med ekonomi, det är snarare ett tillstånd i sinnet. Man är som mest lycklig när man kan fokusera på en kreativ uppgift och inser att konsumtionismen som driver vår samhällsapparat är byggd på en lögn. Med hjälp av den har vi skapat en samhällsstruktur som inte är solid utan snarare farligt rigid. (Bild nedan: Exempel på Galapagosfinkarna som visat sig vara motsatsen till rigida genom att anpassa sig och sina näbbar efter en mängd natur- och födoförhållanden.) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430591 De tankarna fick fart på mig och jag berättade för honom att jag under några år har levt efter mantrat "ut ur maskinen", som handlar om att hitta vägar utanför det nuvarande samhällsmaskineriet just eftersom det inte är hållbart. Det behövs stigfinnare som kan vägleda andra i att ta sig ut ur dessa rigida strukturer – något som kan bli aktuellt snabbare än vi tror med tanke på att vi som mänsklighet av allt att döma står mitt uppe i peak oil och snart kommer att uppleva hur tillgången inte längre kan motsvara efterfrågan. Att söka nya vägar är i sanning ett projekt som kräver en stor kreativitet, och onekligen finns det en sorts lycka i den processen – en djup och meningsfull tillfredsställelse över att bidra till en mer hållbar framtid. Samtidigt är det inte en särskilt trygg väg, eftersom man ännu inte blir ekonomiskt belönad av samhället för sådana vägval. (Bild nedan: Den oskygga för att inte säga nyfikna Galapagosduvan.) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430590 Godfrey svarade att man inte bör välja de trygga vägarna om man vill vara lycklig, snarare ska man välja de rätta vägarna, vägar som erbjuder möjlighet till kreativa uttryck – vilket troligen också innebär vägar som är mer svårtillgängliga eller "rough" som han uttryckte det. Är de för lätta är det sannolikt fel väg, eftersom man inte lär sig något eller skapar något nytt. Själv har han övat sig i att gå barfota på lavahällarna på Galapagos, som erbjuder ett väldigt kantigt underlag. Man kan dock vandra där, om man stabiliserar sinnet och lär sig att vara närvarande i varje steg snarare än att tänka på att få vandringen överstökad så fort som möjligt. Godfrey visade sig verkligen vara en man som har utvecklat en stor del av sin livsvisdom utifrån att helt enkelt studera naturen – biomimicry som det populärt kallas inom dagens vetenskap. Conchita nämnde sitt eget favoritexempel på samma tema – hur hon lärde sig av en koflock att sicksacka uppför branta kullar. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430592 Tacksamma över mötet med Godfrey vandrade vi vidare mot nationalparken för att på det sättet ta mer del i Galapagos djurliv, även om det skulle bli i blygsam skala jämfört med den uteblivna kryssningen. Vi hade redan mött flera djur bara på väg till morgonens möte, de hade samlats kring några av stadens fiskare som rensade morgonens skörd. Där fanns såväl närgångna sälar, pelikaner som en och annan leguanödla. I parken hoppades vi också att vi skulle få träffa Fausto ytterligare en gång, Lonesome Georges vårdare som hade blivit så berörd av ceremonin och som Conchita hade fått fin kontakt med. Godfrey hade manat oss att vara försiktiga när vi närmade oss honom, eftersom han i det närmaste hade varit förföljd av media den senaste månaden. Vårt mål var dock inte att exploatera honom ytterligare, bara att fördjupa kontakten och eventuellt bidra ytterligare till läkningsprocessen då Galapagosborna hade visat sig behöva detta efter Georges död. (Bild nedan: Galapagos landleguan.) http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430583 Tyvärr hittade vi inte Fausto i parken, däremot fick vi bl a uppleva andra arter av jättesköldpaddor liksom olika sorts ödlor, fåglar mm som har illustrerat denna text. Något av det mest inspirerande var att uppleva alla små nykläckta jättesköldpaddor i uppfödningscentret, det gav ett hopp för framtiden att förstå vilket fantastiskt arbete parken gör för att rädda dessa magnifika djur – se bilden nedan! Senare på eftermiddagen besökte vi än en gång Patricio och alla hans medarbetare på organisationen Fundar Galapagos som han nu hade det tillfälliga ansvaret för medan chefen var på resa. Dagen avslutades med en tur i det lilla "turisttåget" genom Porto Ayoras gator, något som Conchita alltid älskar att göra – eller snarare barnet i henne – plus en promenad ut på hamnbryggan där vi studerade hajarnas jakt på fiskstimmen som drogs till strålkastarljusen under vattnet. Jag var ganska matt, klarade med nöd och näppe av att gå några längre sträckor, och insåg att jag under dagen långsamt hade känt mig sämre och sämre. Jag hoppades dock att natten skulle göra underverk så att vi skulle kunna följa med Patricio på en längre utflykt nästa dag. Så skulle det inte bli... http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430595

Vi har nu varit på Galapagos i knappt ett dygn, och jag försöker smälta allt som hänt sedan vi korsade sundet med det turkosblå vattnet till huvudön Santa Cruz... Under denna korta tid har jag hunnit flyga skyhögt efter att jag och Conchita tillsammans med gruppen lyckats åstadkomma något av ett mirakel i form av en minnesceremoni för jättesköldpaddan "Lonesome George" – en oförutsägbar händelse utanför ramarna som kan ge ett litet men viktigt bidrag till en hoppfull framtid för hela världen – för att därefter fått uppleva hur jag fallit tillbaka på jorden med en hård duns efter en oväntad situation som verkar ha rört om rejält i gruppens dynamik. Resultatet är att Conchita och jag fortfarande är kvar i huvudorten Porto Ayora på Santa Cruz istället för att delta på kryssningen med de andra. Men låt mig börja med miraklet... Margaret Mead har sagt: ”Tvivla aldrig på att en liten grupp engagerade, eftertänksamma individer kan förändra historiens gång. I själva verket är det den enda sak som någonsin har gjort det.” Det vi åstadkom idag är en bra illustration till det citatet, om än i blygsam skala. Baserat på våra erfarenheter skulle jag tillägga att utöver engagemanget och eftertänksamheten så underlättar det med en viss galenskap – den galenskap som inte låter sig stoppas av den synbara verkligheten utan ser möjligheter bortom den. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430366 En annan ”galenpanna” med lite större inverkan än vår blygsamma insats, var Charles Darwin vars ansikte man möter redan vid ingången till Galapagos Nationalpark där ceremonin ägde rum. Och utan honom hade inte ceremonin hänt överhuvudtaget… Historien börjar egentligen i Sverige långt före resan, då vi genom vårt nätverk blev engagerade i ett projekt som kallas för The Life Cairn – Livsröset. Projektet startade i England 2011 och fördes vidare till Sverige i juni då ett livsröse invigdes norr om Stockholm. Syftet med livsröset är att hedra djur- eller växtarter som utrotats av människan, eller som står på gränsen till utrotning. Bakgrunden är att hälften av alla arter riskerar att dö ut inom detta århundrade, pga den moderna människans livsföring. Livsröset är en plats för att reflektera, sörja och uttrycka sitt ställningstagande för att lära sig leva i harmoni med Pachamama – Moder Jord. Projektet har grundats av svensken Andreas Kornevall och engelsmannen Peter Owen Jones, efter många och långa diskussioner om betydelsen av sorgeprocesser för att stödja människor i att engagera sig i den stora omställning av samhället som behövs idag för att ge kommande generationer en hoppfull framtid. I grunden består det av små stenar som varje besökare kan lägga dit i syfte att hedra en specifik art. Livsröset fortsätter att växa för varje person som bidrar till det. Det blir också en naturlig mötesplats för återkommande ceremonier. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430367 Conchita och jag blev starkt gripna av tanken och budskapet bakom Livsröset, som vi kände igen från de symposier vi leder genom vårt engagemang i Pachamama Alliance: Det är först när man tillåter sig att känna alla sina känslor som man kan komma åt energin bakom dem och bryta den handlingsförlamning som lätt blir resultatet när man tar del av dagens globala kriser och utmaningar. I den moderna världen har vi ofta försökt att gå motsatt väg och trycka ner våra känslor eller fly från dem – hela industrier har byggts upp enbart för att uppmuntra detta, genom t ex distraherande shopping och konsumtion, eller genom att vänja oss vid att ta till medicinering vid alla typer av känslomässiga utmaningar. Ibland kan det vara berättigat, men många gånger skulle det räcka med att vi helt enkelt vågar vara närvarande med våra känslor för att de ska läkas, ett budskap som tack och lov börjar få mer spridning genom bl a mindfulness. Det bygger på att våra känslor egentligen är vår största tillgång som kan bidra till verklig förändring, bakom sorgen finns t ex kärleken till världen och när vi förankrar oss i den så blir det naturligt att göra vad vi kan för att bidra till en värld i harmoni. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430369 http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430368 På vårt första förberedande samtal med gruppen tog Conchita upp möjligheten med ett livsröse på Galapagos... Om det är någon plats på jorden där en sådan minnesplats skulle passa, så är det i denna historiska miljö där Charles Darwin utvecklade sina teorier om arternas uppkomst vilket blev grunden till evolutionsläran. Tanken fick ett positivt gensvar i gruppen och sen var det "bara" att börja fundera ut vägar för att få det att hända. Via nätet hittade jag de organisationer på Galapagos som verkade vara de mest centrala: Nationalparken och Charles Darwin forskningsstation. Jag skickade långa och välformulerade brev till dessa, men fick ingen respons. Nästa steg var att ringa dem, och jag började med forskningsstationen där jag till slut lyckades prata med den tyske chefen som dock visade sig totalt ointresserad. Däremot rekommenderade han oss att kontakta den mediaansvariga på nationalparken. Så jag skickade samma brev till henne som till chefen, dock utan resultat. Vi engagerade även kryssningsföretaget, men det gav inte heller någon öppning till en början. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430362 http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430363 Ett par veckor före vår avresa, närmare bestämt den 24 juni, hände något som gjorde idén om ett livsröse på Galapagos än mer aktuellt: Då dog "Lonesome George", den sista jättesköldpaddan av sitt slag och en nationalsymbol för hela Ecuador, i sin inhägnad i nationalparken, över 100 år gammal. Långsamt växte tanken fram på att livsröset skulle kunna vara tillägnat George, en tanke som slog rot ordentligt när vi senare under resan berättade för våra guider David Tucker och Daniel Koupermann om projektet. De blev inspirerade och hjälpte oss bl a genom att få kontakt med några personer som var bosatta på Galapagos, en viktig grupp att engagera för att åstadkomma något som kunde bli varaktigt förankrat på platsen. De två mest engagerade hette Patricio Barriga och Godfrey Merlen. Med dem fick jag igång en regelbunden mejlkorrespondens som verkade lovande. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430371 http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430370 Ändå var allting osäkert in i det sista, och det var först inatt som den verkliga öppningen kom, när jag till sist hade möjlighet att prata direkt med Patricio i telefon. Han berättade att han just satt i ett möte med Galapagos styrande råd tillsammans med ingen mindre än chefen för nationalparken, Edwin Naula. Det visade sig att Patricio är medlem av rådet, en nyhet som ökade mina förhoppningar om att vi kanske skulle kunna få till stånd en ceremoni. Han lovade att försöka ta upp saken med Edwin och återkomma direkt efter mötet. Timmarna gick, och klockan hann bli 2 på natten innan samtalet kom (vi skulle äta frukost kl 5 för att hinna med planet). Patricio hade fått ett naturligt tillfälle att ta upp frågan när Edwin skjutsade hem honom efter mötet. Det visade sig att mina brev aldrig hade nått fram till Edwin som dock genast blev mycket intresserad och kände att Livsröset skulle passa utmärkt i nationalparken. Det blev bestämt att vi skulle träffa Edwin tillsammans med Patricio och Godfrey, en erfaren och respekterad biolog, följande dag kl 15 och ha ceremonin i Lonesome Georges inhägnade kl 17 – vilket flyt! http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430374 http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430364 Patricio och jag enades om att det var ett ovanligt tydligt exempel på synkronicitet, meningsfulla sammanträffanden, att jag hade ringt honom precis när han satt mittemot Edwin. Plus att det var just Patricio som förmedlade förslaget, en person som Edwin har förtroende för. Och idag har det fortsatt på den vägen... Jag ringde Patricio så fort vi hade kommit fram till Porto Ayora, och då hade han redan hunnit trumma ihop en grupp som skulle kunna närvara vid ceremonin. Däremot hade han fått besked av Edwins sekreterare att mötet kl 15 inte skulle kunna genomföras pga andra engagemang. Det kändes lite oroväckande, med tanke på Edwins centrala roll som chef för nationalparken. Vi fortsatte i alla fall enligt planerna och kom överens med den svenska gruppen att de skulle göra allt de kunde för att vara tillbaka från den planerade utflykten till ceremonin. Det skulle inte gå till kl 17, enligt guiden från kryssningsbolaget som arrangerade utflykten, men väl till 17:30 – i bästa fall. Han kunde dock inte lova till 100% att det skulle fungera... Samtidigt skulle solen gå ner kl 18:15, så vi kunde inte senarelägga ceremonin längre än 17:30 – särskilt inte med alla människor som var inställda på att vara på plats redan kl 17. Jag tänkte för mig själv: Håll fokus, andas, slappna av… En övning i tillit! http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430372 På något sätt löste sig allt till det bästa i slutänden. Nästa gång jag ringde så visade det sig att Edwin hade råkat passera Patricio just när han berättade i telefon till mig att mötet kl 15 inte skulle bli av. Så fort han lade på luren och upptäckte Edwin så förklarade denne att han visst var inriktad både på mötet kl 15 och ceremonin kl 17 – återigen synkronicitet. Sen gick allt med en väldig fart. Plötsligt var vi på väg från fartyget in till nationalparken. På mötet närvarade även Godfrey, som planerat, och bidrog till att måla upp ett förtroendeingivande sammanhang. Jag berättade om de ingående punkterna i ceremonin – väldigt skissartat och delvis spontant skapat i stunden. Tiden ändrades i all hast till 17:30. Edwin frågade varför ceremonin inte kunde hållas följande dag och fick till svar att vi då skulle vidare med kryssningen. Därefter åkte vi över till kontoret för Patricios organisation, Fundar Galapagos, och kunde skriva ut lite information från nätet plus allsångsblad. Jag och Conchita gav oss iväg till nationalparken utan att riktigt veta vad som väntade. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430373 När vi kom fram till huvudkontoret fanns ingen på plats, men efter en liten stund blev vi upphämtade i en bil med Patricio och när vi kom fram till inhägnaden så hade redan många samlats, inklusive all personal i parken! Samtidigt fick jag ett samtal från kryssningsbolaget om att bussen med den svenska gruppen plus alla andra kryssningsdeltagare var på ingång – svenskarna hade pressat på ordentligt för att de skulle hinna! Till slut var minst 40 personer på plats, inklusive turister från åtta länder och även deltagare från jordbruksdepartementet och WWF. Ceremonin kunde börja i någorlunda tid och genomfördes ungefär som vi hade tänkt. Edwin öppnade upp området så att alla skulle kunna hitta sina stenar i Lonesome Georges inhägnad. Det blev väldigt vackert och gripande när Fausto Llerena, Georges vårdare, fick lägga den första stenen (se bild ovan). Tre sånger sjöngs på tre olika språk – Amazing Grace, Änglamark och Gracias a la Vida. Många kunde texten på den sistnämnda och sjöng med. Efteråt var alla djupt berörda och kände att det hade varit en värdig ceremoni. Fausto sade till oss att han aldrig hade trott att detta skulle hända. Flera invånare på Galapagos berättade att de hade diskuterat olika sätt att hedra George men inte kommit fram till något förrän vi kom. Alla var inställda på att livsröset skulle bevaras och bli en del av nationalparken, som dess besökare kan bidra till. På bilden nedan syns, från vänster till höger: Patricio Barriga, Edwin Naula, Fausto Llerena samt Godfrey Merlen till höger om mig. http://www.reseguiden.se/forum/bilder/430365 Utan att förstå riktigt hur det hade gått till så hade vi plötsligt uppnått målet, och nu fanns det ett livsröse på Galapagos. Detta skulle helt klart inte ha varit möjligt utan hela den svenska gruppen, eftersom det inte hade blivit någon resa utan den. För en stund kunde Conchita och jag njuta av framgången och skicka en tacksamhetens tanke till alla som varit inblandade på något sätt. Sedan fick vi oväntat vara med om en av dessa livets vändningar där man går från att vara exalterad till att bli deprimerad på 90 sekunder. Det hängde samman med ett misstag från kryssningsbolagets sida som gjorde att vi nu är kvar i Porto Ayora medan resten av gruppen befinner sig på kryssning. Mer om det i nästa inlägg...