Tips om Foz do Iguaçu

Dags att dra vidare mot nya resmål inatt. Curitiba är nästa resmål, men dit är det ännu några timmar innan bussen avgår. Halv tio i kväll ska den börja rulla ut från stationen och jag har nyss bokat upp en bulle som ska ta mig till terminalen någon timme före avgång. Vill alltid vara ute i god tid! Checkade ut från mitt hotell klockan elva. Ibland har jag kunnat behålla rummet några timmar, men inte här. Det är nog lite för centralt och stort för att de ska bjuda på det. Många timmar att slå ihjäl innan bussen skulle gå så jag frågade personalen på bygget vad mer jag skulle se i staden. De föreslog ett buddistiskt tempel någon mil norrut och sagt och gjort. Jag ramlade över till lokalstationen och tog första bästa buss dit. Templet var inte olikt de hundratals tempel jag sett i Thailand och övriga länder i bortre Asien, men det låg som sagt här i gränstrakterna Brasilien, Argentina och Paraguay. Som sådant var det lite speciellt. På tal om minoriteter så ska jag också nämna att staden Foz du Iguazu har en ovanligt stor andel muslimer boende här. Efter Sao Paolo så ska det vara den näst största delen av muslimer i hela Brasilien. Vilket märks på andelen muslimska restauranger runtomkring. Finns hur mycket schwarma och falafel som helst att välja på. Ett par andra reflektioner. Trafikläget är lite annorlunda här. Man kör gärna betydligt fortare än hastighetsgränserna tillåter. Fortare än i grannländerna jag besökt. Men, man stannar för fotgängare vid övergångsställen på ett helt annat sätt än I de länder jag tidigare varit i. Så där behöver man inte vara rädd för att gå över. När Stefan och jag för en herrans massa år sedan for runt i trakterna av Natal så noterade vi bägge det stora antalet av olika slags poliser. Det fullkomligt kryllade av olika uniformer i vilken stad vi än råkade befinna oss i! Här i gränsstaden Iguazu hade jag förväntat mig något liknande men har förutom någon enstaka bil med ett par militärpoliser inte sett skymten av en polisman!! Vad nu det kan bero på? Tiden ramlar iväg i allt snabbare takt och om ett par timmar drygt så kommer min transport. Så dags att lägga all elektronik på laddning och slappa ett tag. /Conny

Igår blev en sådan här mellandag då jag mest fixade lite praktiska saker. Var iväg och köpte mig en bussbiljett till nästa resmål, vilket jag kunde göra inte alls långt från boendet. Vilket var skönt då jag slapp ta mig till busstationen. Hämtade min tvätt som var snyggt inplastad och klar till ett billigt pris. Vykort fick jag också tag i inne på en välsorterad bokhandel. Tyvärr hade de ej frimärken utan det fick jag gå till huvudpostkontoret och köpa. 45 minuters väntan tog det innan jag kunde få mina märken och skicka iväg korten. Skönt ändå att ha det gjort. Vad härligt det är när man sett fram mot något och det visar sig vara så bra som man tänkt sig. Det hände idag då jag tog bussen ut till vattenfallen i floden Iguazu. Det var riktigt mäktiga fall. På en sträcka av 2,7 kilometer så kastar sig 6,5 miljoner liter/sekund, vid regnsäsong och den har officiellt börjat, nedför katarakterna via 275 olika fall. Som jämförelse så strömmar det 2,5 miljoner liter/sekund genom Niagarafallen. Riktigt häftigt och mäktigt att spendera ett par timmar där och få uppleva dånet från vattenmassorna. Väl tillbaka till staden fick jag gå till min bakgata och smälta intrycken i ett par timmar. Det blir nog svårt att toppa det här, men jag har ett par ess i rockärmen framöver på resan. 🤠 PS. Man kan inte lägga ut filmer här på reseguiden, bara foton. Så vill ni se lite vatten i rörelse så får ni gå in på Facebook och bli vän med mig där. Conny Ahrenbark. /Conny

Igår så var det då dags att lämna Asuncion I östra Paraguay och bege sig rakt västerut till nästa gräns. Om färden ned till huvudstaden i förstnämnda land mest gick genom platt obebodd område så blev det nu betydligt mer bebyggelse och framför allt mer farmarland. Dessutom mer kuperat, utan att för den skull bli bergigt. Mest kullar och dalar faktiskt och riktigt trevligt. Klev upp tidigt och blev hämtad av taxi redan 06.30 för att hinna med buss som avgick en timme senare. Att ta sig ut från Paraguay var inga som helst problem, värre blev det när man skulle in i Brasilien. Stod i en passkontroll, när det kom en dam och skickade iväg mig till en annan kö ett hundratal meter bort. Där skulle jag fylla i mina uppgifter digitalt via en onlinetjänst, som jag lika gärna kunnat göra i den första kön. När det väl var gjort så var det bara att ställa sig sist igen i den första kön. Vansinne!!! Nåja, igenom kom jag till slut och bussen fortsatte till sin station. Det var nog cirka tre kilometer till mitt boende och taxibilarna plockade upp lokalbefolkningen först så jag valde att knalla den korta biten. Men det blev varmt även med den lilla packning jag färdas med. Har fortfarande inte fått tillbaka mig bagage och jag tvivlar på att B.A. ens söker längre om de nu någonsin gjort det?? Eftersom det blev en tidig morgon så var jag lite pömsig och bestämde mig för en tidig kväll. Men klockan blev nog trots allt framåt 22.30 innan jag slog huvudet i kudden. Frukost ingår inte, men det här hotellet har en skaplig frukostbuffé för cirka en femtiolapp, så den bestämde jag mig för att hugga in på. Kaffe, juice, bröd, äggröra, korvar, frukt och en massa annat smått och gott som pålägg till brödet samt kaffebröd. Mer än vad jag orkade igenom. En promenix senare så hade jag hittat fram till ett köpcenter där jag kunde köpa mig ett sim-kort för Brasilien som gäller en månad och 15 gigabyte eller vad det nu var. Ska räcka åt mig förhoppningsvis. När jag ändå var därinne så passade jag på att inhandla nya badbyxor och ett par shorts. Köpte ju badbyxor på Galapagos, men de var av den moderna tävlingsmodellen med långa ben och det är inte riktigt jag. Har bara ett par shorts och det kan vara bra med ett par till. Lite tvätt har jag också hunnit med att få inlämnat. Hämtas i morgon. På eftermiddagen så tog jag mig ned till en gatuservering vid en av bakgatorna härnere I centrum och fick mig en köttpaj och ett bröd som var fyllt med någon slags kycklingröra. Nedsköljt naturligtvis med ett par pilsner. Tillbringade ett par timmar med att sitta där och studera människor som flanerade förbi. Alltid ett bra sätt att studera och komma in i gatulivet. Så har en första heldag här i landet snart passerat. Det är inte mitt första besök i Brazilien dock. 2010 tror jag det var som Stefan, Rune och jag hade planerat att dra till Vietnam, men Rune blev sjuk och Stefan och jag bestämde oss i sista stund att ställa om till Brasilien. Men då höll vi oss mest kring Natal i nordöst och nu kommer det mest att handla om de södra delarna. Hur som, så blir det nog bra/Conny

Copyright © Bejjan888™ [Vaknade före alarmet på mobilen.] Hotellpersonalen hade inte ringt mig under natten, alltså hade min väska inte kommit än. Vad nu då? Tassade iväg till receptionen och frågade ånyo om min väska. Men icke. Hotellpersonalen gjorde sitt yttersta för att via telefon få kontakt med TAM Airlines, men utan resultat. Det var ju förmiddag och dessutom lördag. Vad var oddsen för att komma i kontakt med den lilla flygplatsen en dag som denna? Aaah!! Nu var jag redo att ge upp. Om jag inte fick min väska idag kunde de lika gärna skicka hem den till Sverige direkt, så slapp jag bekymra mig resten av resan. Moloken gick jag tillbaka till hotellrummet och packade klart mina grejer. Checkade ut från Hotel Viale Cataratas och hade nu några timmar att slå ihjäl innan Joe kom och skjutsade mig till Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport. Slog mig ner i en mjuk och bekväm soffa i hotellfoajén och hann lagom sjunka in i min egna lilla värld när en av hotellets personal ropar på mig. Tog mig nätt och jämnt upp ur soffan och gick fram till henne. Äntligen goda nyheter! Plötsligt hände det! TAM Airlines hade själva ringt till hotellet och meddelade att de nu skickade min väska med bud. Är det sant? Med försiktig optimism återvände jag till soffan och det kändes väldigt bra nu – nästan för bra. Tiden från den goda nyheten till dess att mannen klev in på hotellet med min väska, kändes som 3 veckor. Samma sekund som jag såg min väska infinner sig en total lycka – likt ett barn som väntar på julklappar på självaste julafton. http://www.reseguiden.se/bilder/515740 Där var den. Min väska! Sjukt att man kan bli så glad över att få tillbaka sin väska. Budmannen tog fram ett papper som jag fick skriva på och sen var det klart. Men hallå? Ingen ID-kontroll??? Seriöst? Med andra ord kunde han ha levererat min väska till första bästa person?! Fast just då orkade jag inte bry mig om det. Joe kom till kl. 12.45 för att köra mig till Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport. Transfern tog drygt 20 minuter och direkt innanför dörrarna i avgångsterminalen slog det mig - jag måste checka in väskan igen bara någon timme efter att den kommit till rätta. Gick fram till incheckningsdisken, tog ett djupt andetag och lämnade ifrån mig väskan. Jaha, ja. Vi ses i Rio då, kära väska? Som tidigare nämnt, Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport är en väldigt liten flygplats – trots internationell status. Det fanns inte många gater att välja på, än mindre restauranger att äta någonting på. Planet avgick strax före kl. 16.00 och det tog 1 ½ timme att nå Galeão International Airport i norra Rio de Janeiro. Regnet smattrade mot planet och det var grått och mulet ute. Tog mig ganska snabbt från gaten till bagagebandet för att hämta upp min väska. Väska efter väska kom ut på bandet, men min väska tycktes aldrig dyka upp. Minuterna tickade på och likaså min puls, som efter en stund säkerligen låg på en 160 slag/minut. Va f-n! Jag hann tänka många tankar och kände hornen växte fram i pannan. Men till slut dök min väska upp, som en av de sista väskorna ut på bandet! Puh! Träffade på min lokala guide Renato i ankomsthallen. Vi lämnade regnet över flygplatsen och slumkvarteren (favelas) i norra delen av Rio de Janeiro och färdades genom en av biltunnlarna mot den sydliga och finare delen av Rio. Vädret lättade något ju längre söderut vi kom och på håll skymtades både Sockertoppen och Christ the Redeemer. Kontrasten mellan de favelas som vi passerade i norr mot lyxhotellen som radade upp sig längs Copacabanas strand i söder var stor. Renato körde en extra vända i området och pekade ut bra restauranger och närköp så jag lättare skulle orientera mig innan han släppte av mig vid mitt hotell, Hotel Windsor Martinique Copacabana. Absolut flådigaste hotellet hittills på resan. Jag hann knappt ut ur bilen innan en Bell Boy tog mina väskor och drog in dessa i hotellobbyn. Incheckningen gick snabbt och därefter följde en Bell Boy med upp till rummet med väskorna. Inte världens största rum kanske, men det var ju inte hotellet jag var här för. Bara runt hörnet från hotellet låg en lokal mataffär där man kunde köpa både vatten och snacks till betydligt mycket billigare pris, än hotellrummets minibar. När klockan närmade sig åtta på kvällen gick jag iväg till ett Steak House som Renato rekommenderat. Som flera andra restauranger jag hunnit besöka här i Brasilien, så var det en buffé. Ta vad du vill, hur mycket du vill och betala vikten i kassan. Supersmidigt! Typisk mat här i Brasilien är kött, fisk, kyckling, ris och pasta i alla dess former. Grytor, stekt, kokt, grillat – you name it. http://www.reseguiden.se/bilder/515741 Hann därefter med att besöka en lokal marknad längs Copacabana Beach, som organiseras på helgerna. Här kunde man köpa typiska souvenirer, kläder, snacks mm.