Fredag 23 Maj 2008 - Campina Grande
Jag reste på min första charter 1961 då jag var 11 år. Jag åkte med min mor och en äldre dambekant till Ibiza med Svalan Resebyrå. Det var verkligen ett äventyr.
Vi flög från Bromma (naturligtvis !) med ett 4-motorigt propellerplan.
Det fanns ingen representant från vår resebyrå på plats eftersom vi bara var 5 resenärerna till detta resmål, så vi togs omhand av en representant från Wasa Resebyrå, som troligtvis var något större, och hade fler i sin grupp (dessa skulle till Mallorca) ! Fick efter resan reda på att "vår" grupp var den enda som inte fick något problem alls utan resan funkade faktiskt rätt bra.
Vi lyfte från Bromma och flög till Kastrup där vi landade för att plocka upp ytterligare passagerare. Vi fick vänta i planet i, vad som för mig verkade vara, en evighet, innan vi kunde lyfta igen.
Jag satt på en fönsterplats och var helt fascinerad av resan och vad som syntes genom fönstret. När vi flög över Marseilles stoppade helt plötsligt den innersta motorn på min sida (höger) efter att ha sänt ut några kraftiga rökpuffar. Damerna i kabinen började bli oroliga.
Vi fick nu också den enda mat som serverades under hela den långa flygresan. Det var en normalstor plasttallrik med kallskuret som inte var någon höjdare precis.
Då plötsligt hände det ! Eldslågor slog ut från vänster sidas yttersta motor och den "puffade" till och stannade ! Paniken i kabinen var nära att bryta ut på fullt allvar. Ingen (vad jag minns i alla fall) ur personalen berättade vad som hade hänt för oss, utan vi fick helt enkelt själva ta och lugna ner oss. Och vi genomförde slutetappen av resan med bara två motorer.
Vi landade sent på kvällen på Mallorca eftersom inget normalstort flygplan kunde landa på Ibiza. Vi blev bussade till Palma de Mallorca där vi blev inkvarterade på ett 3:e klassens hotell och sov som mumier efter den mycket ansträngande och långa resan. Vad jag minns så tog resan Bromma-Palma hela 13 timmar, vilket är detsamma som det tar för mig att idag flyga från Arlanda och hit till Brasilien där jag numera som bekant bor !
Tidigt på morgonen den andra dagen väcktes vi och efter en lätt frukost blev vi skjutsade i en taxi ut till flygplatsen, där vi fick ta plats i ett tvåmotorigt litet plan med kanske bara 10 sittplatser.
En mycket intressant och vacker flygtur hade vi framför oss till Ibiza. Minns inte hur länge den tog, men det kan inte ha varit mer än 1 timma.
Vi landade utan problem och fick sedan ta en taxi till andra sidan av ön där vi blev inkvarterade på ett litet pensionat i San Antonio. Jag minns inte så mycket om detta pensionat mer än att det var mycket spartanskt och att herrtoaletten bestod av ett hål i golvet, så jag använde damernas som hade en normal toalettstol. Minns ej namnet på pensionatet heller, men vi 5 var de enda gästerna. Utöver min mor och hennes vän var det två unga kvinnor i 20-årsåldern som utgjorde hela gruppen.
På plats i San Antonio fanns inte heller nu en representant för Svalan utan vi fick hålla till godo med en manlig reseledare från Wasa. Vad jag minns så var han i 25-årsåldern och mycket trevlig.
Dag nummer 3 hade min mor bokat in mig på en dagsutflykt till grannön Formentera, och jag togs omhand av den trevliga reseledaren när vi med båt fraktades över sundet mellan öarna. Mycket vacker tur.
När vi la till i hamnen stod en buss och väntade på båtresenärerna för att ta alla på en rundtur runt den vackra ön. Eftersom jag var i sällskap med reseledaren fick jag vänta med honom till sist och det visade sig då att bussen var för liten så det fick beställas en till buss. Den anlände efter några minuter och det visade sig vara öns enda reservbuss som var en T-Fordbuss från 1928 ! Träbänkar och STARTVEV ! Den fungerade trots detta alldeles utmärkt och tog oss runt ön med i och för sig rätt ömma bakar.
Vi stannade i en stad och fick se oss omkring bland lokalbefolkningen. En ur gruppen tog upp sin Polaroidkamera och tog ett foto på några människor och visade sedan efter några minuter den förstummade gruppen fotot på dom. Detta var ett mirakel tyckte dom ! Dom hade aldrig hört talas om något så fantastiskt förut !
Efter rundturen blev vi avsläppta på en underbar paradisisk badstrand där jag fördrev eftermiddagen med snorkling i det kristallklara vattnet. Sedan hemfärd utan problem och i säng efter en helt otroligt givande dag.
De följande 2 dagarna bestod av sol och bad och shopping, samt en dagsutflykt till Ibiza stad.
Så dags för hemresa. Vi var tvungna att lämna Ibiza dagen innan den definitiva hemresan eftersom flyget från Palma skulle gå tidigt på morgonen och vi då alltså var tvungna att övernatta i Palma igen för att kunna vara på plats på morgonen.
Flugresan gick bra och vi fick en hel dag att ströva runt i Palma och dessutom tid till ett bad i hamnen i centrum av staden. Vad jag minns så var vattnet även här mitt i "storstaden" kristallklart !
Övernattnming på samma halvtaskiga hotell och sedan taxi på morgonen igen ut till flygplatsen för den slutliga hemresan.
Jag minns inget från hemresan utan den förflöt utan missöden.
Det märkliga med hela resan var att vi hade bokat en vecka och av dessa 7 dagar återstod ju faktiskt bara 5 på resemålet Ibiza eftersom vi fick 2 nätter på Mallorca. Ingen hade NATURLIGTVIS upplyst oss om detta utan vi fick helt enkelt finna oss i det hela. Men trots allt var resan en riktig höjdpunkt för en 11 årig äventyrslysten kille !
Jag har tyvärr inga foton kvar från denna fantastiska resa, utan dessa försvann i den allmänna villervallan vid min skilsmässa.
Vi flög från Bromma (naturligtvis !) med ett 4-motorigt propellerplan.
Det fanns ingen representant från vår resebyrå på plats eftersom vi bara var 5 resenärerna till detta resmål, så vi togs omhand av en representant från Wasa Resebyrå, som troligtvis var något större, och hade fler i sin grupp (dessa skulle till Mallorca) ! Fick efter resan reda på att "vår" grupp var den enda som inte fick något problem alls utan resan funkade faktiskt rätt bra.
Vi lyfte från Bromma och flög till Kastrup där vi landade för att plocka upp ytterligare passagerare. Vi fick vänta i planet i, vad som för mig verkade vara, en evighet, innan vi kunde lyfta igen.
Jag satt på en fönsterplats och var helt fascinerad av resan och vad som syntes genom fönstret. När vi flög över Marseilles stoppade helt plötsligt den innersta motorn på min sida (höger) efter att ha sänt ut några kraftiga rökpuffar. Damerna i kabinen började bli oroliga.
Vi fick nu också den enda mat som serverades under hela den långa flygresan. Det var en normalstor plasttallrik med kallskuret som inte var någon höjdare precis.
Då plötsligt hände det ! Eldslågor slog ut från vänster sidas yttersta motor och den "puffade" till och stannade ! Paniken i kabinen var nära att bryta ut på fullt allvar. Ingen (vad jag minns i alla fall) ur personalen berättade vad som hade hänt för oss, utan vi fick helt enkelt själva ta och lugna ner oss. Och vi genomförde slutetappen av resan med bara två motorer.
Vi landade sent på kvällen på Mallorca eftersom inget normalstort flygplan kunde landa på Ibiza. Vi blev bussade till Palma de Mallorca där vi blev inkvarterade på ett 3:e klassens hotell och sov som mumier efter den mycket ansträngande och långa resan. Vad jag minns så tog resan Bromma-Palma hela 13 timmar, vilket är detsamma som det tar för mig att idag flyga från Arlanda och hit till Brasilien där jag numera som bekant bor !
Tidigt på morgonen den andra dagen väcktes vi och efter en lätt frukost blev vi skjutsade i en taxi ut till flygplatsen, där vi fick ta plats i ett tvåmotorigt litet plan med kanske bara 10 sittplatser.
En mycket intressant och vacker flygtur hade vi framför oss till Ibiza. Minns inte hur länge den tog, men det kan inte ha varit mer än 1 timma.
Vi landade utan problem och fick sedan ta en taxi till andra sidan av ön där vi blev inkvarterade på ett litet pensionat i San Antonio. Jag minns inte så mycket om detta pensionat mer än att det var mycket spartanskt och att herrtoaletten bestod av ett hål i golvet, så jag använde damernas som hade en normal toalettstol. Minns ej namnet på pensionatet heller, men vi 5 var de enda gästerna. Utöver min mor och hennes vän var det två unga kvinnor i 20-årsåldern som utgjorde hela gruppen.
På plats i San Antonio fanns inte heller nu en representant för Svalan utan vi fick hålla till godo med en manlig reseledare från Wasa. Vad jag minns så var han i 25-årsåldern och mycket trevlig.
Dag nummer 3 hade min mor bokat in mig på en dagsutflykt till grannön Formentera, och jag togs omhand av den trevliga reseledaren när vi med båt fraktades över sundet mellan öarna. Mycket vacker tur.
När vi la till i hamnen stod en buss och väntade på båtresenärerna för att ta alla på en rundtur runt den vackra ön. Eftersom jag var i sällskap med reseledaren fick jag vänta med honom till sist och det visade sig då att bussen var för liten så det fick beställas en till buss. Den anlände efter några minuter och det visade sig vara öns enda reservbuss som var en T-Fordbuss från 1928 ! Träbänkar och STARTVEV ! Den fungerade trots detta alldeles utmärkt och tog oss runt ön med i och för sig rätt ömma bakar.
Vi stannade i en stad och fick se oss omkring bland lokalbefolkningen. En ur gruppen tog upp sin Polaroidkamera och tog ett foto på några människor och visade sedan efter några minuter den förstummade gruppen fotot på dom. Detta var ett mirakel tyckte dom ! Dom hade aldrig hört talas om något så fantastiskt förut !
Efter rundturen blev vi avsläppta på en underbar paradisisk badstrand där jag fördrev eftermiddagen med snorkling i det kristallklara vattnet. Sedan hemfärd utan problem och i säng efter en helt otroligt givande dag.
De följande 2 dagarna bestod av sol och bad och shopping, samt en dagsutflykt till Ibiza stad.
Så dags för hemresa. Vi var tvungna att lämna Ibiza dagen innan den definitiva hemresan eftersom flyget från Palma skulle gå tidigt på morgonen och vi då alltså var tvungna att övernatta i Palma igen för att kunna vara på plats på morgonen.
Flugresan gick bra och vi fick en hel dag att ströva runt i Palma och dessutom tid till ett bad i hamnen i centrum av staden. Vad jag minns så var vattnet även här mitt i "storstaden" kristallklart !
Övernattnming på samma halvtaskiga hotell och sedan taxi på morgonen igen ut till flygplatsen för den slutliga hemresan.
Jag minns inget från hemresan utan den förflöt utan missöden.
Det märkliga med hela resan var att vi hade bokat en vecka och av dessa 7 dagar återstod ju faktiskt bara 5 på resemålet Ibiza eftersom vi fick 2 nätter på Mallorca. Ingen hade NATURLIGTVIS upplyst oss om detta utan vi fick helt enkelt finna oss i det hela. Men trots allt var resan en riktig höjdpunkt för en 11 årig äventyrslysten kille !
Jag har tyvärr inga foton kvar från denna fantastiska resa, utan dessa försvann i den allmänna villervallan vid min skilsmässa.
Söndag 9 Mars 2008 - Brasilien
Vi startade hemifrån min fru och jag vid 10-snåret denna söndagsmorgon för att köra de 11 milen till vad som ryktades vara en helt otroligt billig klädmarknad. Regnet hängde faktiskt i luften och för ett ögonblick funderade vi på att ta bilen i stället för mc:n, men "furnuftet" segrade och vi tog mc:n.
Furnuftet ? Ja men visst ! Det går ju inte att ta med sig så mycket om man åker mc. På det sättet kan man ju inte handla för mycket och sparar ju ännu mer, inte sant ?
Vi tankade full tank och gav oss ut på den mycket välunderhållna vägen från Campina Grande och söderut. Efter bara 20 minuter började det att småregna ! Men som jag konstaterat tidigare i detta ständigt sommarvarma land, så slutade det efter kanske ytterligare 10 minuter och solen och hettan torkade snabbt våra kläder.
Vi passerade Queimadas med sina fantastiska stenformationer och körde därefter genom Barra de Santana, Bodocongo och Alcantil för att därefter passera gränsen mellan Paraiba och Pernambuco.
Under färden genom denna folktomma halvöken körde vi genom otroliga fjärillssvärmar som formligen smetade ner både mc-visir, kläder och mc. Jag har aldrig förut sett sådana kopiösa mängder av fjärillar ! Miljontals ! Några döda kor låg också efter vägkanterna !
Sancta Cruz do Capibaribe visade sig vara en riktigt stor stad ! Åtminstone med svenska mått mätt, och vi hittade till slut klädmarknaden i utkanten av staden efter att först ha måst passera ett otal "lombadas" ! Lombadas är vägbulor som lagts dit för att få ner farten på fordonen. Inte så ofta är dessa dessutom omarkerade, så man måste verkligen hålla ögonen öppna och speciellt under kvällar och nätter för att inte få skador på fordonet !
Så var vi då framme vid denna enorma marknad som visade sig vara 4 otroligt stora öppna byggnader med 100-tals små stånd där det såldes moderna nytillverkade (i Brasilien, förståss) kläder till sanslöst låga priser.
Eller vad sägs om :
Jeans för: 55-72 kronor
Jeanskjolar för: 35-55 kronor
Jeansshorts och Bermudas för: 35-55 kronor
Klänningar ( Typ: Indiska) för: 35 kronor
Kjolar för: 25-35 kronor
Toppar för: 18 kronor
T-shirts för: 18 kronor
Underkläder för: 7-10 kronor
Badbyxor för: 18 kronor
Bikinis för: 18 kronor
Efter att först tagit ut lite "extra" pengar från en bankomat intog vi en mycket delikat måltid vid en "balansa" restaurang. Det är en buffe där man tar vad man vill och sedan betalar kilopris för maten. I denna förhållandevis dyra restaurang kostade maten 145 kronor kilot och vår mat gick till 55 kronor med dryck !
Därefter startade handlandet ! Min fru blev helt galen och ville köpa allt hon såg, men som tidigare nämnts hade vi mycket begränsat utrymme på hojen och allt som köptes fick stoppas i en ryggsäck som min fru hade på sig under hemresan.
Allt som allt fick vi med oss följande klädesplagg:
2 Jeanskjolar
2 Minijeansshorts
1 Blus
1 Klänning
1 par byxor, typ safari med blixtlås så att dom kan göras om till dels bermudas och dels shorts
1 par Badbyxor
För detta betalade vi bara 250 kronor !
Plus maten 250 kronor
Bensin till mc:n 65 kronor
Summa 370 kronor för en hellyckad dag !
Undrar vad samma saker hade kostat i populära Thailand ?
Resan tillbaka till Campina Grande gick utan problem och solen sken som aldrig förr. Dessutom hade fjärillssvärmarna minskat något i antal.
Slutligen bör tilläggas att detta första besök gav mersmak och kommer att följas av flera .
Men då kanske vi tar bilen i alla fall ?
Furnuftet ? Ja men visst ! Det går ju inte att ta med sig så mycket om man åker mc. På det sättet kan man ju inte handla för mycket och sparar ju ännu mer, inte sant ?
Vi tankade full tank och gav oss ut på den mycket välunderhållna vägen från Campina Grande och söderut. Efter bara 20 minuter började det att småregna ! Men som jag konstaterat tidigare i detta ständigt sommarvarma land, så slutade det efter kanske ytterligare 10 minuter och solen och hettan torkade snabbt våra kläder.
Vi passerade Queimadas med sina fantastiska stenformationer och körde därefter genom Barra de Santana, Bodocongo och Alcantil för att därefter passera gränsen mellan Paraiba och Pernambuco.
Under färden genom denna folktomma halvöken körde vi genom otroliga fjärillssvärmar som formligen smetade ner både mc-visir, kläder och mc. Jag har aldrig förut sett sådana kopiösa mängder av fjärillar ! Miljontals ! Några döda kor låg också efter vägkanterna !
Sancta Cruz do Capibaribe visade sig vara en riktigt stor stad ! Åtminstone med svenska mått mätt, och vi hittade till slut klädmarknaden i utkanten av staden efter att först ha måst passera ett otal "lombadas" ! Lombadas är vägbulor som lagts dit för att få ner farten på fordonen. Inte så ofta är dessa dessutom omarkerade, så man måste verkligen hålla ögonen öppna och speciellt under kvällar och nätter för att inte få skador på fordonet !
Jeans för: 55-72 kronor
Jeanskjolar för: 35-55 kronor
Jeansshorts och Bermudas för: 35-55 kronor
Klänningar ( Typ: Indiska) för: 35 kronor
Kjolar för: 25-35 kronor
Toppar för: 18 kronor
T-shirts för: 18 kronor
Underkläder för: 7-10 kronor
Badbyxor för: 18 kronor
Bikinis för: 18 kronor
Därefter startade handlandet ! Min fru blev helt galen och ville köpa allt hon såg, men som tidigare nämnts hade vi mycket begränsat utrymme på hojen och allt som köptes fick stoppas i en ryggsäck som min fru hade på sig under hemresan.
Allt som allt fick vi med oss följande klädesplagg:
2 Jeanskjolar
2 Minijeansshorts
1 Blus
1 Klänning
1 par byxor, typ safari med blixtlås så att dom kan göras om till dels bermudas och dels shorts
1 par Badbyxor
För detta betalade vi bara 250 kronor !
Plus maten 250 kronor
Bensin till mc:n 65 kronor
Summa 370 kronor för en hellyckad dag !
Undrar vad samma saker hade kostat i populära Thailand ?
Resan tillbaka till Campina Grande gick utan problem och solen sken som aldrig förr. Dessutom hade fjärillssvärmarna minskat något i antal.
Slutligen bör tilläggas att detta första besök gav mersmak och kommer att följas av flera .
Men då kanske vi tar bilen i alla fall ?
Onsdag 20 Februari 2008 - Brasilien
Min fru och jag har tänkt oss att resa till Sverige i sommar, och såg att hennes pass skulle gå ut i april.
Det var alltså dags att ta ett nappatag med myndigheter igen !
Först var det dags att ta kort, som gjordes i en vanlig fotoaffär, så som det gjordes förr i Sverige. Sedan att få ett dokument utskrivet med alla uppgifter och samtidigt få ett inbetalningskort. Dessa skrevs ut på ett internetcafe i stormarknaden !
Till kassakön och vänta på sin tur i ca. 30 minuter för att betala de ca. 90 Reais (ca. 250:-) passet kostar.
Därefter till den federala polisen för att lämna in allt och då förhoppningsvis att inget saknas.
Men nu var det så att ett bevis om att min fru var och röstade senast också var tvunget att bifogas passansökan !!!!!
I Brasilien är det nämligen lag på att alla måste rösta och det skall ske i ens hemstad . Då det skulle röstas i oktober -06 var vi båda i Barra do Cunhau', som ligger ca. 25 mil hemifrån. Min fru fick då gå till den lokala röstlokalen och få ett bevis om att hon var där i stället för i Campina Grande.
Detta bevis (en lapp på ca. 5x2 cm) skulle alltså då ha sparats och visats upp för myndigheten ! Men man kunde som tur var också ha hämtat uppgifterna från internet, vilket inte myndigheten själv hade nöjlighet att göra. Utan vi fick beskedet att komma tillbaka med utskriften vid ett senare tillfälle.
Om två dagar skall vi dit igen för ett nytt försök.
Vad som en svensk i förskingringen har ytterligt svårt att förstå, är att, VAD I HELSIKE har ett röstbevis att göra med införskaffande av pass ? Fick även reda på att, om man skall skaffa nytt körkort så måste man även då ha med "röstningsbeviset" !!!
Är detta möjligen någon slags straff mot röstsmitare ?? Kan inte se någon annan förklaring ! Bäst är att inte bry sig Man kommer ändå aldrig att kunna förstå hur saker och ting hänger ihop i detta byråkratiskt underliga land !
Lev väl i byråkratfria Sverige !
Urmas
Det var alltså dags att ta ett nappatag med myndigheter igen !
Först var det dags att ta kort, som gjordes i en vanlig fotoaffär, så som det gjordes förr i Sverige. Sedan att få ett dokument utskrivet med alla uppgifter och samtidigt få ett inbetalningskort. Dessa skrevs ut på ett internetcafe i stormarknaden !
Till kassakön och vänta på sin tur i ca. 30 minuter för att betala de ca. 90 Reais (ca. 250:-) passet kostar.
Därefter till den federala polisen för att lämna in allt och då förhoppningsvis att inget saknas.
Men nu var det så att ett bevis om att min fru var och röstade senast också var tvunget att bifogas passansökan !!!!!
I Brasilien är det nämligen lag på att alla måste rösta och det skall ske i ens hemstad . Då det skulle röstas i oktober -06 var vi båda i Barra do Cunhau', som ligger ca. 25 mil hemifrån. Min fru fick då gå till den lokala röstlokalen och få ett bevis om att hon var där i stället för i Campina Grande.
Detta bevis (en lapp på ca. 5x2 cm) skulle alltså då ha sparats och visats upp för myndigheten ! Men man kunde som tur var också ha hämtat uppgifterna från internet, vilket inte myndigheten själv hade nöjlighet att göra. Utan vi fick beskedet att komma tillbaka med utskriften vid ett senare tillfälle.
Om två dagar skall vi dit igen för ett nytt försök.
Vad som en svensk i förskingringen har ytterligt svårt att förstå, är att, VAD I HELSIKE har ett röstbevis att göra med införskaffande av pass ? Fick även reda på att, om man skall skaffa nytt körkort så måste man även då ha med "röstningsbeviset" !!!
Är detta möjligen någon slags straff mot röstsmitare ?? Kan inte se någon annan förklaring ! Bäst är att inte bry sig Man kommer ändå aldrig att kunna förstå hur saker och ting hänger ihop i detta byråkratiskt underliga land !
Lev väl i byråkratfria Sverige !
Urmas
Fredag 21 December 2007
Så var det då dags att ta en kort paus i julstöket och plita ner ytterligare några underliga och tokiga brasilianska förnamn !
Spänn fast era säkerhetsbälten och håll i er för nu åker vi !
Följande är alla FÖRNAMN på män !
Libanio (kommer från Libanon)
Jeova (GUD !!!!)
Adalberto (varför inte bara Alberto?)
Euripides (grekisk filosof)
Iran (landet Iran som förnam !)
Rommel (som tyske nazisten !)
Uiraquitan (från Irak !)
Indio Brasileiro (Brasiliansk indian !)
Indemburgo
Ludemberg (rätt så luden och hårig, tror jag ?)
Dostojevskei
Tchaikovsk
Shubert
Dalvelio
Half (jag letar efter en Hole, för då har jag en Helan och Halvan !)
Macarthur
Hamorabi
Hamoedw
Amazonino (lilla Amasonas !)
Sedan komer här en hel del -sonnamn ! Också enbart manliga FÖRNAMN !
Edson
Hamilton
Wilson
Robertson
Adilson
Alison
Washington
Wellingon
Aerlysson
Här kommer en underlighet !
Heter man Jose Maria så är det en man, men
heter man Maria Jose, så är det en kvinna !!!
Så en del kvinnoförnamn:
Lady Diana
Paomarisa
Munich (skulle nog föreställa Monica, men blev Munchen i stället !!)
Edyrronia
Det var allt för i dag ! Forsättning följer SÅKLART !
Med detta önskar jag ALLA mina vänner (alla andra också, för den delen !) på Reseguiden en
Riktigt God Jul och ett Gott Nytt År !
Spänn fast era säkerhetsbälten och håll i er för nu åker vi !
Följande är alla FÖRNAMN på män !
Libanio (kommer från Libanon)
Jeova (GUD !!!!)
Adalberto (varför inte bara Alberto?)
Euripides (grekisk filosof)
Iran (landet Iran som förnam !)
Rommel (som tyske nazisten !)
Uiraquitan (från Irak !)
Indio Brasileiro (Brasiliansk indian !)
Indemburgo
Ludemberg (rätt så luden och hårig, tror jag ?)
Dostojevskei
Tchaikovsk
Shubert
Dalvelio
Half (jag letar efter en Hole, för då har jag en Helan och Halvan !)
Macarthur
Hamorabi
Hamoedw
Amazonino (lilla Amasonas !)
Sedan komer här en hel del -sonnamn ! Också enbart manliga FÖRNAMN !
Edson
Hamilton
Wilson
Robertson
Adilson
Alison
Washington
Wellingon
Aerlysson
Här kommer en underlighet !
Heter man Jose Maria så är det en man, men
heter man Maria Jose, så är det en kvinna !!!
Så en del kvinnoförnamn:
Lady Diana
Paomarisa
Munich (skulle nog föreställa Monica, men blev Munchen i stället !!)
Edyrronia
Det var allt för i dag ! Forsättning följer SÅKLART !
Med detta önskar jag ALLA mina vänner (alla andra också, för den delen !) på Reseguiden en
Riktigt God Jul och ett Gott Nytt År !
Onsdag 5 December 2007
Tänk vad oförstående föräldrar kan ställa till med utan att tänka på konsekvenserna !
Här i Brasilien kan man bli döpt till nästan vad som helst. Jag har fått mig många goda skratt när jag har hört underliga namn på personer här. Nedan följer en uppräkning av några "tokigheter" och denna lista kommer att fyllas på alltefter som jag får höra nya förnamn:
I João Pessoa bor en man som döpt sina, nu vuxna , söner till Stalin, Mussolini och Hitler ! Ingen lyfter på ögonlocken inför detta vansinne !
Vår extrahemhjälp heter Analia ! Anal betyder samma här som i Sverige !
Min svåger heter Herkulaneo som andranamn. Väldigt pampigt, eller hur ?
En annan heter Deusemar som betyder "Gud och hav" !
Lady-Diana heter en dam i stan.
Erikson, Robson, Jefferson, Jailson, Hannibal, Wilson, Friberg är vanliga förnamn !
Undrar just hur herr Erikson skulle reagera om man inte kom ihåg hans namn, men förknippade det med ett mobilfabrikat ? Hello mr Nokia eller Hello mr Samsung !
Ett annat tokigt namn jag hörde häromdagen var en ung man som hette Wood Allen i förnamn ! Stackars sate !
Tydligen är det så att man helt enkelt tar ett namn som låter bra och ligger bra i munnen, utan att ha en aning om vad det betyder !
Efternamnen tar man från sin far och sin mor. Här är det inget konstigt. Min fru heter följaktligen Deborah Rose Galvão Dantas Lepp. Galvão efter modern och Dantas efter fadern. Men som sagt. Förnamnen krånglar man till så in i h.....e !
Fler tokiga namn följer som sagt vartefter !
Ha det !
Urmas
Här i Brasilien kan man bli döpt till nästan vad som helst. Jag har fått mig många goda skratt när jag har hört underliga namn på personer här. Nedan följer en uppräkning av några "tokigheter" och denna lista kommer att fyllas på alltefter som jag får höra nya förnamn:
I João Pessoa bor en man som döpt sina, nu vuxna , söner till Stalin, Mussolini och Hitler ! Ingen lyfter på ögonlocken inför detta vansinne !
Vår extrahemhjälp heter Analia ! Anal betyder samma här som i Sverige !
Min svåger heter Herkulaneo som andranamn. Väldigt pampigt, eller hur ?
En annan heter Deusemar som betyder "Gud och hav" !
Lady-Diana heter en dam i stan.
Erikson, Robson, Jefferson, Jailson, Hannibal, Wilson, Friberg är vanliga förnamn !
Undrar just hur herr Erikson skulle reagera om man inte kom ihåg hans namn, men förknippade det med ett mobilfabrikat ? Hello mr Nokia eller Hello mr Samsung !
Ett annat tokigt namn jag hörde häromdagen var en ung man som hette Wood Allen i förnamn ! Stackars sate !
Tydligen är det så att man helt enkelt tar ett namn som låter bra och ligger bra i munnen, utan att ha en aning om vad det betyder !
Efternamnen tar man från sin far och sin mor. Här är det inget konstigt. Min fru heter följaktligen Deborah Rose Galvão Dantas Lepp. Galvão efter modern och Dantas efter fadern. Men som sagt. Förnamnen krånglar man till så in i h.....e !
Fler tokiga namn följer som sagt vartefter !
Ha det !
Urmas
Tisdag 2 Oktober 2007
Så var då äntligen den "stora" dagen inne ! Vi skulle till banken !
Min fru var tvungen att betala en räkning som hade förfallit en vecka sedan och jag hade äntligen fått tillbaka en mindre summa pengar från en försäkring som hade upphört.
Vi började med att snarast efter frukost ta en taxi in till centrum av Campina Grande, där bankernas huvudkontor låg. Efter en smått kaotisk bilfärd var vi då äntligen i centrum och betalade (10 Reais= 35:-) och klev ur taxin. Kryssade oss mellan bilarna, som sin vana trogen, naturligtvis inte stannade för några fotgängare, och tog några snabba steg upp för trappan och in i KAOSET på Bradescos huvudkontor.
När så våra ögon efter en stund vant sig vid folkhavet framför oss, såg vi en skylt som sade--" filo unica" --- vilket betyder---"en kö"--. Vi ställde oss såsom lydiga och civiliserade medborgare i kön och väntade. Efter ca.10 minuter blev vi tillfrågade av en vänlig själ, att " ni är väl inte pensionärer eller" ? Och blev samtidigt upplysta om att den normala kön var "där borta" ! Alltså bytte vi kö och hamnade naturligtvis sist igen. Vi köade och avståndet till kassorna minskade med snigelfart. Efter ett tag uppenbarade sig en mycket myndig och högrest yngre banktjänsteman och frågade vad vårat ärende bestod i. Min fru visade betalningsavin och blev då upplyst om att hon var tvungen att betala ränta för en veckas försening. Han räknade på stående fot ut räntan som visade sig uppgå till motsvarande en knapp hundralapp för en räkning som från början var på runt 500:- ! Ingen dålig straffränta alltså !
När vi var nästan framme, efter 30 minuter, så dök en gammal man upp från tomma intet och gick före alla andra troget väntande kunder och tog den första lediga kassan i anspråk ! Nu är det så i detta "upp och nervända land" att pensionärer och andra (handikappade) , vare sig de har ett fysikt eller psykisk sådant, faktiskt har en i LAG föreskriven RÄTT att gå före alla andra ! Detta är nog tänkt som en belöning efter ett långt och troget arbetsliv, men ack så fel det känns ändå ! Mannen gav kassörskan 2 äpplen som muta. Kanske hade detta knep visat sig "bära frukt" vid tidigare liknande besök ? Men hur det nu var, så fick han inte sitt ärende uträttat, utan blev ombedd att återkomma nästföljande vecka.
Så var vi då äntligen framme vid kassan, och min hustru lade upp avin och betalde med kontanter, och vi kunde så äntligen kliva ut i dagsljuset och folkmyllret på gatan utanför.
Kryssande genom bilfyllda gator tog vi oss fram till Banco do Brasils huvudkontor och fann återigen ett veritabelt folkhav ! Vi var tvungna att gå igenom en snurrdörr med metalldetektor och blev på ett anslag uppmanade att lägga ifrån oss ev. mobiler och dylikt, vilket jag struntade i. Tydligen var metalldetektorn för dagen ur funktion, då jag passerade "nålsögat" utan problem !
Väl inne i ett nytt väntrum, med i och för sig bekväma stolar, var vi tvungna att trycka in ett kreditkort i en automat för att på detta sätt få en kölapp. Genom detta förfarande läser maskinen ut vilken typ av kund man är. Pensionär eller vanlig . Och på så sätt blir man redan här placerad i så att säga "rätt kö" !
Efter ca. 15 minuters väntan klev en äldre munk in och stegade rakt fram och gick före alla andra. Alltså även före övriga pensionärer ! Naturligtvis protesterade ingen i detta så lydiga land, trots att munkar ju har "all tid i världen" att vänta !
Nåväl. Äntligen vår tur ! Min hustru förklarade att jag hade en summa som var insatt i mitt namn och nu ville vi ha ut den. Summan var på ca. 1200:- Skr och efter ca. 5 minuters knappande på datorn gav kvinnan en handskriven papperslapp till min hustru, med uppmaningen att uppsöka kassorna på övervåningen ! Vi blev även upplysta om att vi inte behövde stå i kö denna gång utan hade så att säga, företräde, vi också ! Vi hade ju redan köat en gång !
Vi tog trapporna upp till övervåningen och upptäckte, med fasa, att ännu ett folkhav befann sig i denna lokal ! Som tur var upptäckte min hustru omgående skylten med texten "Western Union" som visade att det var dit vi skulle gå. En äldre dam var framför oss och blev betjänad av kassörskan. Hon visade sig inte ha någon som helst brådska utan pratade väder och privatliv med kassörskan. Till slut hade hon uttömt sitt ordförråd och avlägsnade sig till våran glädje.
Äntligen skulle jag nu få mina pengar ! Det hade tagit hela 4 månader från det att jag hade sagt upp försäkringen och tills jag nu stog här med förväntansfullt tindrande ögon ! Kanske fanns det trots allt ett visst hopp även för denna nation ? Min hustru visade papperslappen för den mycket opersonliga och buttra kassörskan. Ok, sa hon. Och var har ni CPF-kortet ? CPF är en brasiliansk motsvarighet till det svenska personnummret. Turligt nog hade jag, kanske anade jag vad som komma skulle, tagit med mig mitt CPF kort. Detta hade för övrigt tagit ett antal månader att få. Utan detta kort kan man inte uträtta några affärer i detta land.
Kortet visades upp och nu skulle det väl ordna sig ? Men då sade hon att "var har han passet" ? Passet !!! Detta hade jag inte med mig, utan i stället hade jag ett dokument, utställt av den Federala Polisen, i väntan på att jag skulle få mitt Permanent-visum utfärdat. Enligt förutnämnda polisorganisation, så ersätter detta dokument passet (som alla utländska medborgare tvingas bära med sig alltid), vilket kassörskan blev upplyst om. Efter mycket förhandlande gav hon slutligen med sig och jag kunde glädjestrålande och jublande, med ett fånigt flin i ansiktet bege mig ut i friheten på gatan igen med pengarna i fickan !
Att det sedan tog 30 minuter att avverka den 3 kilometer långa sträckan från centrum och till vårat hem är en annan historia !
Ett välbekant tyskt ordspråk dök upp i mitt minne ! Warum muss man es so einfach machen, wenn man es so wunderschön komplissieren kannst ? Vilket översätts ! Varför skall man göra saker enkelt när man på ett så underbart sätt kan komplissera dem ?
Reflektion: Den brasilianska byråkratin är så otroligt ålderstigen och besvärlig att alla tycks ha gett upp inför detta "Golgata" som det innebär att lyckas ta sig igenom den !
Sverige har mycket som svenskar klagar över, men det borde upplevas av gnälliga svenskar, hur det skulle kunna vara i trygga Sverige !
När man så plötsligt har lyckats ännu en gång att lura byråkratin, så frågar man sig om det verkligen var värt det hela, att emigrera hit ? Som tur är glömmer man fort alla besvär när man har en så älskvärd hustru som tröstar en på bästa sätt !
Hoppas nu bara att det dröjer mycket länge tills nästa energislukande bankbesök !
Lev gott i TRYGGA och BEKVÄMA och VÄLFUNGERANDE Sverige !
Urmas Lepp/Campina Grande/Brasilien
Min fru var tvungen att betala en räkning som hade förfallit en vecka sedan och jag hade äntligen fått tillbaka en mindre summa pengar från en försäkring som hade upphört.
Vi började med att snarast efter frukost ta en taxi in till centrum av Campina Grande, där bankernas huvudkontor låg. Efter en smått kaotisk bilfärd var vi då äntligen i centrum och betalade (10 Reais= 35:-) och klev ur taxin. Kryssade oss mellan bilarna, som sin vana trogen, naturligtvis inte stannade för några fotgängare, och tog några snabba steg upp för trappan och in i KAOSET på Bradescos huvudkontor.
När så våra ögon efter en stund vant sig vid folkhavet framför oss, såg vi en skylt som sade--" filo unica" --- vilket betyder---"en kö"--. Vi ställde oss såsom lydiga och civiliserade medborgare i kön och väntade. Efter ca.10 minuter blev vi tillfrågade av en vänlig själ, att " ni är väl inte pensionärer eller" ? Och blev samtidigt upplysta om att den normala kön var "där borta" ! Alltså bytte vi kö och hamnade naturligtvis sist igen. Vi köade och avståndet till kassorna minskade med snigelfart. Efter ett tag uppenbarade sig en mycket myndig och högrest yngre banktjänsteman och frågade vad vårat ärende bestod i. Min fru visade betalningsavin och blev då upplyst om att hon var tvungen att betala ränta för en veckas försening. Han räknade på stående fot ut räntan som visade sig uppgå till motsvarande en knapp hundralapp för en räkning som från början var på runt 500:- ! Ingen dålig straffränta alltså !
När vi var nästan framme, efter 30 minuter, så dök en gammal man upp från tomma intet och gick före alla andra troget väntande kunder och tog den första lediga kassan i anspråk ! Nu är det så i detta "upp och nervända land" att pensionärer och andra (handikappade) , vare sig de har ett fysikt eller psykisk sådant, faktiskt har en i LAG föreskriven RÄTT att gå före alla andra ! Detta är nog tänkt som en belöning efter ett långt och troget arbetsliv, men ack så fel det känns ändå ! Mannen gav kassörskan 2 äpplen som muta. Kanske hade detta knep visat sig "bära frukt" vid tidigare liknande besök ? Men hur det nu var, så fick han inte sitt ärende uträttat, utan blev ombedd att återkomma nästföljande vecka.
Så var vi då äntligen framme vid kassan, och min hustru lade upp avin och betalde med kontanter, och vi kunde så äntligen kliva ut i dagsljuset och folkmyllret på gatan utanför.
Kryssande genom bilfyllda gator tog vi oss fram till Banco do Brasils huvudkontor och fann återigen ett veritabelt folkhav ! Vi var tvungna att gå igenom en snurrdörr med metalldetektor och blev på ett anslag uppmanade att lägga ifrån oss ev. mobiler och dylikt, vilket jag struntade i. Tydligen var metalldetektorn för dagen ur funktion, då jag passerade "nålsögat" utan problem !
Väl inne i ett nytt väntrum, med i och för sig bekväma stolar, var vi tvungna att trycka in ett kreditkort i en automat för att på detta sätt få en kölapp. Genom detta förfarande läser maskinen ut vilken typ av kund man är. Pensionär eller vanlig . Och på så sätt blir man redan här placerad i så att säga "rätt kö" !
Efter ca. 15 minuters väntan klev en äldre munk in och stegade rakt fram och gick före alla andra. Alltså även före övriga pensionärer ! Naturligtvis protesterade ingen i detta så lydiga land, trots att munkar ju har "all tid i världen" att vänta !
Nåväl. Äntligen vår tur ! Min hustru förklarade att jag hade en summa som var insatt i mitt namn och nu ville vi ha ut den. Summan var på ca. 1200:- Skr och efter ca. 5 minuters knappande på datorn gav kvinnan en handskriven papperslapp till min hustru, med uppmaningen att uppsöka kassorna på övervåningen ! Vi blev även upplysta om att vi inte behövde stå i kö denna gång utan hade så att säga, företräde, vi också ! Vi hade ju redan köat en gång !
Vi tog trapporna upp till övervåningen och upptäckte, med fasa, att ännu ett folkhav befann sig i denna lokal ! Som tur var upptäckte min hustru omgående skylten med texten "Western Union" som visade att det var dit vi skulle gå. En äldre dam var framför oss och blev betjänad av kassörskan. Hon visade sig inte ha någon som helst brådska utan pratade väder och privatliv med kassörskan. Till slut hade hon uttömt sitt ordförråd och avlägsnade sig till våran glädje.
Äntligen skulle jag nu få mina pengar ! Det hade tagit hela 4 månader från det att jag hade sagt upp försäkringen och tills jag nu stog här med förväntansfullt tindrande ögon ! Kanske fanns det trots allt ett visst hopp även för denna nation ? Min hustru visade papperslappen för den mycket opersonliga och buttra kassörskan. Ok, sa hon. Och var har ni CPF-kortet ? CPF är en brasiliansk motsvarighet till det svenska personnummret. Turligt nog hade jag, kanske anade jag vad som komma skulle, tagit med mig mitt CPF kort. Detta hade för övrigt tagit ett antal månader att få. Utan detta kort kan man inte uträtta några affärer i detta land.
Kortet visades upp och nu skulle det väl ordna sig ? Men då sade hon att "var har han passet" ? Passet !!! Detta hade jag inte med mig, utan i stället hade jag ett dokument, utställt av den Federala Polisen, i väntan på att jag skulle få mitt Permanent-visum utfärdat. Enligt förutnämnda polisorganisation, så ersätter detta dokument passet (som alla utländska medborgare tvingas bära med sig alltid), vilket kassörskan blev upplyst om. Efter mycket förhandlande gav hon slutligen med sig och jag kunde glädjestrålande och jublande, med ett fånigt flin i ansiktet bege mig ut i friheten på gatan igen med pengarna i fickan !
Att det sedan tog 30 minuter att avverka den 3 kilometer långa sträckan från centrum och till vårat hem är en annan historia !
Ett välbekant tyskt ordspråk dök upp i mitt minne ! Warum muss man es so einfach machen, wenn man es so wunderschön komplissieren kannst ? Vilket översätts ! Varför skall man göra saker enkelt när man på ett så underbart sätt kan komplissera dem ?
Reflektion: Den brasilianska byråkratin är så otroligt ålderstigen och besvärlig att alla tycks ha gett upp inför detta "Golgata" som det innebär att lyckas ta sig igenom den !
Sverige har mycket som svenskar klagar över, men det borde upplevas av gnälliga svenskar, hur det skulle kunna vara i trygga Sverige !
När man så plötsligt har lyckats ännu en gång att lura byråkratin, så frågar man sig om det verkligen var värt det hela, att emigrera hit ? Som tur är glömmer man fort alla besvär när man har en så älskvärd hustru som tröstar en på bästa sätt !
Hoppas nu bara att det dröjer mycket länge tills nästa energislukande bankbesök !
Lev gott i TRYGGA och BEKVÄMA och VÄLFUNGERANDE Sverige !
Urmas Lepp/Campina Grande/Brasilien
Lördag 5 Maj 2007
Här nedan listar jag de 15 saker som jag saknar mest efter min flytt från Sverige. Det mesta är matvaror. Familj, släkt och vänner tar jag inte upp då ju detta är så självklart. Allt är listat utan rangordning.
1. Svensk färskpotatis med dill. Här i Brasilien (Campina Grande) finns 1 enda sort vanlig potatis och den kostar ca.12:- kilot. Kallas för övrigt för "Batata Ingles" !
2. Sill till färskpotatisen från punkt 1 ovan (NATURLIGTVIS !) Finns överhuvudtaget inte att få tag på. Inte heller burkanjovis till frestelsen !
3. Fiberrikt bröd av alla de sorter (inkl. knäckebröd) Här ätes nästan uteslutande frallor och i undantagsfall bröd med lite,lite extra fibrer. Detta bröd kallas då "Pão Integral"
4. Kryddor i alla dess former. Här går det kanske att få tag på ungefär ett 20-tal olika mestadels mycket smaklösa kryddor. Inte ens curry smakar något och naturligtvis inte heller paprika. Saffran finns överhuvudtaget inte. Assaffrão är inget annat än rödgult färgämne. Tacos har dom inte ens hört talas om och följaktligen finns inte heller mexikanska kryddor att få tag på.
5. Delikatessgurka. Här finns inlagd gurka som bara smakar lite vinäger och salt och dessutom i ynkligt små, svindyra burkar.
6. Saltlakrits ! Naturligtvis ! Har fått hitt ett litet föråd från Sverige som jag dessutom får behålla för mig själv. Några vänner har smakat, men genast spottat ut "dyrbarheterna" och fräst och sagt att "detta måste vara GIFTIGT"!
7. Svamp ! Här finns överhuvudtaget inte att få tag på färsk svamp ! Inte ens champinjoner ! Allt som finns är svindyra smaklösa burkchampinjoner.
8. Sås till maten ! Här äter man inte sås till maten utom de dagliga kokta bönorna, som kan användas som sås, men det blir bara så tråkigt med samma varje dag. Man känner inte ens till klassiska såser som bearnaise, hollandaise, zingara o.s.v.
9. Ketchup i STORFÖRPACKNING ! Svindyra pyttesmå flaskor med i och för sig hyfsat välsmakande ketchup finns att köpa.
10. Svenska kräftor ! Existerar inte överhuvudtaget.
11. Tystnad ! Här är det ett väsen utan dess like överallt. Det tutas konstant i trafiken. Reklambilar med megastora högtalare på taket skriker ut sitt budskap samt, för att ytterligare påkalla uppmärksamhet, fyra av några smällare dessutom. Detta kan ske när som helst på dygnet !
12. Svensk "enkel och smärtfri" byråkrati. Här har dom gjort tillkrånglingen till en vetenskap. Tydligen efter mottot, att "Varför göra någonting enkelt, när man på ett så guddomligt sätt kan krångla till det ? "
13. Säkerheten i svenska (och Europeiska) samhället. Här är man betydligt försiktigare än i Sverige och många hyreshus har vakter som släpper in behöriga boende och gäster. Men som samtidigt både vaktar fordonen och tar hand om diverse eljobb och reparationer och faktiskt också hämtar soppåsarna från lägenheterna 2 ggr om dagen !
14. Fungerande postgång. All (nästan) post kommer fram så småningom, men det kan ta en månad för ett vanligt brev att nå mig här.
15. Vettiga telefontaxor. Mobiltelefoner har man inte råd att använda här. Det är faktiskt billigare att ringa min mobil från en mobil i Sverige än det är att ringa från en mobil till en annan mobil i SAMMA stad !
Så. Varför flyttar man då hit till detta krångliga, högljudda, bristfälliga land ?
Tja ? För dess vackra, vänliga, gästfria människor med total avsaknad av rasism.
För dess underbara, vackra, ofta folktomma stränder med ljuvligt klart varmt vatten.
För alla gooooda frukter som finns att köpa till löjligt låga priser. Mamão (megastor Papaya) kostar ca. 5:-/kilot !
För dess enastående klimat som inbjuder till fantastiska turer på motorcykeln dagligen.
För dessa goda drinkar som erbjudes till svinlåga priser. Såsom Caiperina, Caipirosca, Caipifruta, o.s.v.
För alla sevärdheter som erbjuds. Hur mycket som helst finns att upptäcka i detta underbara, fantastiska land.
Och sist men inte minst (Skulle nog ha skrivit detta först !) för att min ljuvliga hustru bor här.
Jag ser väldigt gärna fram mot kommentarer på denna blogg ! Kanske är det någon som har något liknande att berätta om ?
Ha det GÖTT i vårvärmen i Sverige, eller varhelst ni befinner er ?
Urmas
1. Svensk färskpotatis med dill. Här i Brasilien (Campina Grande) finns 1 enda sort vanlig potatis och den kostar ca.12:- kilot. Kallas för övrigt för "Batata Ingles" !
2. Sill till färskpotatisen från punkt 1 ovan (NATURLIGTVIS !) Finns överhuvudtaget inte att få tag på. Inte heller burkanjovis till frestelsen !
3. Fiberrikt bröd av alla de sorter (inkl. knäckebröd) Här ätes nästan uteslutande frallor och i undantagsfall bröd med lite,lite extra fibrer. Detta bröd kallas då "Pão Integral"
4. Kryddor i alla dess former. Här går det kanske att få tag på ungefär ett 20-tal olika mestadels mycket smaklösa kryddor. Inte ens curry smakar något och naturligtvis inte heller paprika. Saffran finns överhuvudtaget inte. Assaffrão är inget annat än rödgult färgämne. Tacos har dom inte ens hört talas om och följaktligen finns inte heller mexikanska kryddor att få tag på.
5. Delikatessgurka. Här finns inlagd gurka som bara smakar lite vinäger och salt och dessutom i ynkligt små, svindyra burkar.
6. Saltlakrits ! Naturligtvis ! Har fått hitt ett litet föråd från Sverige som jag dessutom får behålla för mig själv. Några vänner har smakat, men genast spottat ut "dyrbarheterna" och fräst och sagt att "detta måste vara GIFTIGT"!
7. Svamp ! Här finns överhuvudtaget inte att få tag på färsk svamp ! Inte ens champinjoner ! Allt som finns är svindyra smaklösa burkchampinjoner.
8. Sås till maten ! Här äter man inte sås till maten utom de dagliga kokta bönorna, som kan användas som sås, men det blir bara så tråkigt med samma varje dag. Man känner inte ens till klassiska såser som bearnaise, hollandaise, zingara o.s.v.
9. Ketchup i STORFÖRPACKNING ! Svindyra pyttesmå flaskor med i och för sig hyfsat välsmakande ketchup finns att köpa.
10. Svenska kräftor ! Existerar inte överhuvudtaget.
11. Tystnad ! Här är det ett väsen utan dess like överallt. Det tutas konstant i trafiken. Reklambilar med megastora högtalare på taket skriker ut sitt budskap samt, för att ytterligare påkalla uppmärksamhet, fyra av några smällare dessutom. Detta kan ske när som helst på dygnet !
12. Svensk "enkel och smärtfri" byråkrati. Här har dom gjort tillkrånglingen till en vetenskap. Tydligen efter mottot, att "Varför göra någonting enkelt, när man på ett så guddomligt sätt kan krångla till det ? "
13. Säkerheten i svenska (och Europeiska) samhället. Här är man betydligt försiktigare än i Sverige och många hyreshus har vakter som släpper in behöriga boende och gäster. Men som samtidigt både vaktar fordonen och tar hand om diverse eljobb och reparationer och faktiskt också hämtar soppåsarna från lägenheterna 2 ggr om dagen !
14. Fungerande postgång. All (nästan) post kommer fram så småningom, men det kan ta en månad för ett vanligt brev att nå mig här.
15. Vettiga telefontaxor. Mobiltelefoner har man inte råd att använda här. Det är faktiskt billigare att ringa min mobil från en mobil i Sverige än det är att ringa från en mobil till en annan mobil i SAMMA stad !
Så. Varför flyttar man då hit till detta krångliga, högljudda, bristfälliga land ?
Tja ? För dess vackra, vänliga, gästfria människor med total avsaknad av rasism.
För dess underbara, vackra, ofta folktomma stränder med ljuvligt klart varmt vatten.
För alla gooooda frukter som finns att köpa till löjligt låga priser. Mamão (megastor Papaya) kostar ca. 5:-/kilot !
För dess enastående klimat som inbjuder till fantastiska turer på motorcykeln dagligen.
För dessa goda drinkar som erbjudes till svinlåga priser. Såsom Caiperina, Caipirosca, Caipifruta, o.s.v.
För alla sevärdheter som erbjuds. Hur mycket som helst finns att upptäcka i detta underbara, fantastiska land.
Och sist men inte minst (Skulle nog ha skrivit detta först !) för att min ljuvliga hustru bor här.
Jag ser väldigt gärna fram mot kommentarer på denna blogg ! Kanske är det någon som har något liknande att berätta om ?
Ha det GÖTT i vårvärmen i Sverige, eller varhelst ni befinner er ?
Urmas
Måndag 23 April 2007
Hej.
Jag har blivit ombedd att skriva några rader om hur det var att emigrera från trygga Sverige!
EMIGRERA! Vilket tungt och känsloladdat ord!
Hur kommer det sig att man plötsligt befinner sig i en sådan situation att man ger upp sin trygga tillvaro och flyttar till ett land på andra sidan jordklotet?
I mitt fall kom det sig av att jag träffade en underbar kvinna på Internet. Hon bodde i Campina Grande/Paraiba. En stad med ca. 400.000 innevånare. Var skild, med tre vuxna barn, och jobbade som allmänpraktiserande läkare på en egen klinik och dessutom undervisade hon i medicin på universitetet i stan. Tack vare att hon var så högutbildad behärskade hon även det engelska språket fullständigt. Så kommunikationen oss emellan visade sig vara problemfri.
Efter att ha chattat med henne i drygt 3 månader, i stort sett dagligen, beslutade vi oss för att det var dags att träffas på riktigt. Därför bokade jag en flygstol med Vingresor till Natal i början av januari/2006. I 3 veckor skulle jag vara hos Deborah, och ingen av oss visste ju faktiskt hur detta skulle gå. Men oron var ogrundad och vi fann varandra från första stund. Allt stämde med vad vi hade hoppats. Tre fantastiska veckor var jag dels i Natal, Barra do Cunhau´, João Pessoa och Campina Grande. Träffade i stort sett hela hennes släkt, varav de flesta dessutom talade engelska. Fantastiskt vänliga och glada människor.
Efter att ha återvänt till Sverige beställde jag genast en ny resa till Brasilien. I slutet av mars bar det av igen. Denna gång i 2 veckor. Fantastiska veckor även denna gång.
I juni/juli besökte sedan Deborah mig i Sverige under 4 veckor då vi reste runt så mycket vi bara orkade. Vi besökte bl.a. Danmark och Estland. Dessutom gjorde vi många turer med min motorcykel.
När hon hade åkt hem igen började jag planera för min ”pension” och emigration till Brasilien.
Jag var då 56 år och hade en 50 %:ig sjukpension efter att ha gått i väggen troligtvis som en följd av att jag hade jobbat 3-skift under mer än 25 år. Detta hade tagit styggt på hälsan.
Jag kalkylerade med att min halva lön skulle vara tillräcklig i Brasilien. Sade upp mig från min trygga tjänst som labingenjör på Stora Enso, där jag hade jobbat i över 33 år. Inget lätt beslut!
PACKA och SLÄNGA!
Eftersom min flytt till Brasilien skulle ske med charterflyg (till Natal) befann jag mig plötsligt i en situation där jag endast kunde ta med mig 40 kilo bagage! Och då hade jag faktiskt redan utnyttjat möjligheten att ”köpa till” övervikt. Varför det blev charter och inte reguljärflyg (där jag hade kunnat få med mer) berodde på att jag faktiskt inte kände att jag hade ork över för en resa med flera byten varav sista sträckan dessutom skulle ske med TAP (utläses skämtsamt Take Another Plane) från Lissabon till Recife. När Deborah flög hem i juli tog resan 25 timmar och med en massa krångel.
Tänk er att efter 56 års liv i Sverige sålla bland allt man samlat på sig och slänga/ge bort en massa saker. Det var verkligen en utmaning som heter duga! Och återstoden rymdes i 2 resväskor. 40 kilo! Smaka på det! Mitt liv i 2 resväskor!
Så landade jag då i Natal den 26/10 och möttes av en glad och lycklig kvinna. Äntligen!
Vi började med att koppla av på: http://www.bluedreamresort.com.br i Barra do Cunhau´i en vecka innan vi åkte hem till vardagen i Campina Grande.
Nästan genast började vi med att ordna alla dokument som behövdes för att kunna ansöka om ett permanent uppehållstillstånd. Och det var inte det lättaste (fortfarande efter 6 månader är det inte klart). Det enklaste sättet visade sig faktiskt att vara att gifta sig. Vilket vi också gjorde den 28/12.
Men för att gifta sig var man tvungen att ha:
1. Utdrag ur ”Födsel och Dopbok”. Från Landsarkivet.
2. Utdrag ur polisregistret.
3. Personbevis.
4. Skilsmässodomen från tingsrätten. (jag hade varit gift tidigare)
Och, hör och häpna, alla dokument skulle först översättas till portugisiska, naturligtvis av en auktoriserad översättare. Därefter visas upp för Notarius Publicus och stämplas med stämpel som intygar att översättaren var auktoriserad av handelskammaren (trots att hon hade vederbörliga stämplar). Därefter skulle hela luntan skickas till brasilianska ambassaden i Stockholm för att dom skulle intyga att dessa dokument var ”i Sverige giltiga dokument”! Naturligtvis kostade denna pappersexercis en hel del pengar dessutom. Tur var ju att jag i förväg hade ordnat allt i Sverige!
Sedan bar det av till en ”registration-office” för att ansöka om giftermål. Sagt och gjort. Vi besökte ett sådant kontor och (dumt nog) frågade om vi hade alla papper som behövdes för att genomföra vårt giftermål? Fick då till svar att dom ville ha en kopia på VIGSELBEVISET från mitt förra äktenskap! Jag förklarade då att Personbeviset måste vara det enda som behövdes, eftersom där intygades att jag var skild. Han svarade då att ”då är det väl inga problem med att visa upp det gamla vigselbeviset”? Tid-Pengar-krångel!
Hem igen och försöka få tag på ett sådant, vilket inte visade sig vara det lättaste! Det fanns inget vigselbevis att uppbringa! När min förra hustru och jag gifte oss 1988 i karlstads rådhus och vigdes av borgmästaren så fick vi aldrig något vigselbevis! Vi tänkte inte på det och sedan glömdes det bort. Det visade sig vid efterforskning att borgmästare Lindskog under sina år som borgmästare och vigselförrättare ALDRIG UTFÄRDADE ETT ENDA VIGSELBEVIS!
Moment 22!
Vad gör man?
Jag fick en ide´. Vi gick till ett annat registreringskontor och helt enkelt la upp alla dokument på bordet och sa att ”vi vill gifta oss”! Och till vår förvåning fick vi till svar att ”det går väl bra”! Vårt misstag hade tydligen varit att fråga om allt var ok! Sedan gick allt med expressfart och den 28 december gifte vi oss alltså. Detta giftermål visade sig dessutom att bli något mycket märkligt. Registreringskontoren hade samlat ihop ett stort antal giftermål till ett gigantiskt massbröllopp. Vi var 120 par som vigdes på samma gång! Ett brudpar valdes ut och fick stå framför vigselförrättaren och så fick alla brudgummar och brudar svara unisont ett ja!
Just i skrivande stund fick jag faktiskt med posten ett brev från berörd myndighet att mitt permanenta uppehållstillstånd hade beviljats. Så nu återstår endast att åka till svenska konsulatet i Recife och besöka konsuln för att få ett intyg på att jag är jag. Att passet överensstämmer med mig. Därefter skicka detta intyg till svenska ambassaden i Brasilia för att därifrån få något slags utdrag ur deras register för att sedan lösa ut detta dokument för en icke oansenlig summa pengar och sedan lämna in detta till den federala polisen för slutlig registrering. Lätt som en plätt, eller?
Äntligen kan jag nu pusta ut och börja leva på riktigt här i mitt nya hemland.
Jag har inte tänkt börja arbeta med något här, men man skall aldrig säga aldrig. Annars flyter dagarna på i ett rasande tempo eftersom det alltid finns en hel del att göra. Och får jag någon tid över tar jag en tur på mc:n eller promenerar runt Azude velho (en stor sjö mitt i centrum av Campina Grande). Eller slappar i hängmattan med en god bok eller en Sudoku.
Vädret här en bit in i landet (12 mil från kusten) är mycket behagligare än vid havet eftersom staden ligger ca. 600 m.ö.h.. Kvällarna kan vara riktigt svala. Dagstemperaturen pendlar mellan 33 grader på sommaren (okt-mars) till ca.15 grader på vintern (juni-juli). Just nu är det alltså ”höst” (slutet av april) och vi har kommit in i en svalare period med en del regnskurar. Men å andra sidan är nu landskapet bara så fantastiskt grönt och vackert.
Under den senaste tiden har vi även haft 2 besök från Sverige. Först kom min brorson och var hos oss i en vecka. Sedan kom då äntligen mina döttrar Susanne, 19 och Mimmi, 15 på besök i 2 veckor. Det var så härligt att få rå om dom och visa dom mitt nya hemland. Min frus föräldrar har en semestervåning i João Pessoa som vi får utnyttja vid behov, och där var vi de första dagarna, med besök på ett flertal platser runt staden.
Platser som Areia Vermelia (röda sanden). En sandbank som uppstår ur havet (ca. 2 kilometer från land) vid lågvatten och då blir det rusning dit med båtar, partytält och restaurangvaror. Man badar och äter och mår gott tills vattnet börjar stiga då det är dags att skyndsamt ta sig i land igen. Samma sak upprepar sig sedan varje dag.
Jacare´s beach där det byggts restauranger på pålar ute i floden och där 5 kvällar i veckan, vid solnedgång, en indian som paddlas fram i kanot, spelar Ravels Bolero på saxofon medan solen sjunker under horisonten i ett oftast färgsprakande crescendo.
Praia de Carapibus där man vid lågvatten kan bada i naturliga havsbassänger med underbart varmt och skönt vatten.
Det finns dessutom en stor del intressanta platser att besöka även i inlandet, runt vår stad. Titta gärna på mina foton som lagts upp på min sida i Reseguiden.
Slutligen vill jag bara säga som ”dom gamla romarna” sa, att ”Carpe Diem” (tag vara på dagen/tillfället) och var inte rädd för att pröva på något nytt om tillfälle ges! Och tänk på ett annat bevingat ord. ” Per Aspera ad Astra” (genom svårigheterna mot stjärnorna).
Om nu någon undrar över något, så skicka mig gärna ett mail till: urmaslepp@hotmail.com.
Tchau och A te !
Urmas
Jag har blivit ombedd att skriva några rader om hur det var att emigrera från trygga Sverige!
EMIGRERA! Vilket tungt och känsloladdat ord!
Hur kommer det sig att man plötsligt befinner sig i en sådan situation att man ger upp sin trygga tillvaro och flyttar till ett land på andra sidan jordklotet?
I mitt fall kom det sig av att jag träffade en underbar kvinna på Internet. Hon bodde i Campina Grande/Paraiba. En stad med ca. 400.000 innevånare. Var skild, med tre vuxna barn, och jobbade som allmänpraktiserande läkare på en egen klinik och dessutom undervisade hon i medicin på universitetet i stan. Tack vare att hon var så högutbildad behärskade hon även det engelska språket fullständigt. Så kommunikationen oss emellan visade sig vara problemfri.
Efter att ha chattat med henne i drygt 3 månader, i stort sett dagligen, beslutade vi oss för att det var dags att träffas på riktigt. Därför bokade jag en flygstol med Vingresor till Natal i början av januari/2006. I 3 veckor skulle jag vara hos Deborah, och ingen av oss visste ju faktiskt hur detta skulle gå. Men oron var ogrundad och vi fann varandra från första stund. Allt stämde med vad vi hade hoppats. Tre fantastiska veckor var jag dels i Natal, Barra do Cunhau´, João Pessoa och Campina Grande. Träffade i stort sett hela hennes släkt, varav de flesta dessutom talade engelska. Fantastiskt vänliga och glada människor.
Efter att ha återvänt till Sverige beställde jag genast en ny resa till Brasilien. I slutet av mars bar det av igen. Denna gång i 2 veckor. Fantastiska veckor även denna gång.
I juni/juli besökte sedan Deborah mig i Sverige under 4 veckor då vi reste runt så mycket vi bara orkade. Vi besökte bl.a. Danmark och Estland. Dessutom gjorde vi många turer med min motorcykel.
När hon hade åkt hem igen började jag planera för min ”pension” och emigration till Brasilien.
Jag var då 56 år och hade en 50 %:ig sjukpension efter att ha gått i väggen troligtvis som en följd av att jag hade jobbat 3-skift under mer än 25 år. Detta hade tagit styggt på hälsan.
Jag kalkylerade med att min halva lön skulle vara tillräcklig i Brasilien. Sade upp mig från min trygga tjänst som labingenjör på Stora Enso, där jag hade jobbat i över 33 år. Inget lätt beslut!
PACKA och SLÄNGA!
Eftersom min flytt till Brasilien skulle ske med charterflyg (till Natal) befann jag mig plötsligt i en situation där jag endast kunde ta med mig 40 kilo bagage! Och då hade jag faktiskt redan utnyttjat möjligheten att ”köpa till” övervikt. Varför det blev charter och inte reguljärflyg (där jag hade kunnat få med mer) berodde på att jag faktiskt inte kände att jag hade ork över för en resa med flera byten varav sista sträckan dessutom skulle ske med TAP (utläses skämtsamt Take Another Plane) från Lissabon till Recife. När Deborah flög hem i juli tog resan 25 timmar och med en massa krångel.
Tänk er att efter 56 års liv i Sverige sålla bland allt man samlat på sig och slänga/ge bort en massa saker. Det var verkligen en utmaning som heter duga! Och återstoden rymdes i 2 resväskor. 40 kilo! Smaka på det! Mitt liv i 2 resväskor!
Så landade jag då i Natal den 26/10 och möttes av en glad och lycklig kvinna. Äntligen!
Vi började med att koppla av på: http://www.bluedreamresort.com.br i Barra do Cunhau´i en vecka innan vi åkte hem till vardagen i Campina Grande.
Nästan genast började vi med att ordna alla dokument som behövdes för att kunna ansöka om ett permanent uppehållstillstånd. Och det var inte det lättaste (fortfarande efter 6 månader är det inte klart). Det enklaste sättet visade sig faktiskt att vara att gifta sig. Vilket vi också gjorde den 28/12.
Men för att gifta sig var man tvungen att ha:
1. Utdrag ur ”Födsel och Dopbok”. Från Landsarkivet.
2. Utdrag ur polisregistret.
3. Personbevis.
4. Skilsmässodomen från tingsrätten. (jag hade varit gift tidigare)
Och, hör och häpna, alla dokument skulle först översättas till portugisiska, naturligtvis av en auktoriserad översättare. Därefter visas upp för Notarius Publicus och stämplas med stämpel som intygar att översättaren var auktoriserad av handelskammaren (trots att hon hade vederbörliga stämplar). Därefter skulle hela luntan skickas till brasilianska ambassaden i Stockholm för att dom skulle intyga att dessa dokument var ”i Sverige giltiga dokument”! Naturligtvis kostade denna pappersexercis en hel del pengar dessutom. Tur var ju att jag i förväg hade ordnat allt i Sverige!
Sedan bar det av till en ”registration-office” för att ansöka om giftermål. Sagt och gjort. Vi besökte ett sådant kontor och (dumt nog) frågade om vi hade alla papper som behövdes för att genomföra vårt giftermål? Fick då till svar att dom ville ha en kopia på VIGSELBEVISET från mitt förra äktenskap! Jag förklarade då att Personbeviset måste vara det enda som behövdes, eftersom där intygades att jag var skild. Han svarade då att ”då är det väl inga problem med att visa upp det gamla vigselbeviset”? Tid-Pengar-krångel!
Hem igen och försöka få tag på ett sådant, vilket inte visade sig vara det lättaste! Det fanns inget vigselbevis att uppbringa! När min förra hustru och jag gifte oss 1988 i karlstads rådhus och vigdes av borgmästaren så fick vi aldrig något vigselbevis! Vi tänkte inte på det och sedan glömdes det bort. Det visade sig vid efterforskning att borgmästare Lindskog under sina år som borgmästare och vigselförrättare ALDRIG UTFÄRDADE ETT ENDA VIGSELBEVIS!
Moment 22!
Vad gör man?
Jag fick en ide´. Vi gick till ett annat registreringskontor och helt enkelt la upp alla dokument på bordet och sa att ”vi vill gifta oss”! Och till vår förvåning fick vi till svar att ”det går väl bra”! Vårt misstag hade tydligen varit att fråga om allt var ok! Sedan gick allt med expressfart och den 28 december gifte vi oss alltså. Detta giftermål visade sig dessutom att bli något mycket märkligt. Registreringskontoren hade samlat ihop ett stort antal giftermål till ett gigantiskt massbröllopp. Vi var 120 par som vigdes på samma gång! Ett brudpar valdes ut och fick stå framför vigselförrättaren och så fick alla brudgummar och brudar svara unisont ett ja!
Just i skrivande stund fick jag faktiskt med posten ett brev från berörd myndighet att mitt permanenta uppehållstillstånd hade beviljats. Så nu återstår endast att åka till svenska konsulatet i Recife och besöka konsuln för att få ett intyg på att jag är jag. Att passet överensstämmer med mig. Därefter skicka detta intyg till svenska ambassaden i Brasilia för att därifrån få något slags utdrag ur deras register för att sedan lösa ut detta dokument för en icke oansenlig summa pengar och sedan lämna in detta till den federala polisen för slutlig registrering. Lätt som en plätt, eller?
Äntligen kan jag nu pusta ut och börja leva på riktigt här i mitt nya hemland.
Jag har inte tänkt börja arbeta med något här, men man skall aldrig säga aldrig. Annars flyter dagarna på i ett rasande tempo eftersom det alltid finns en hel del att göra. Och får jag någon tid över tar jag en tur på mc:n eller promenerar runt Azude velho (en stor sjö mitt i centrum av Campina Grande). Eller slappar i hängmattan med en god bok eller en Sudoku.
Vädret här en bit in i landet (12 mil från kusten) är mycket behagligare än vid havet eftersom staden ligger ca. 600 m.ö.h.. Kvällarna kan vara riktigt svala. Dagstemperaturen pendlar mellan 33 grader på sommaren (okt-mars) till ca.15 grader på vintern (juni-juli). Just nu är det alltså ”höst” (slutet av april) och vi har kommit in i en svalare period med en del regnskurar. Men å andra sidan är nu landskapet bara så fantastiskt grönt och vackert.
Under den senaste tiden har vi även haft 2 besök från Sverige. Först kom min brorson och var hos oss i en vecka. Sedan kom då äntligen mina döttrar Susanne, 19 och Mimmi, 15 på besök i 2 veckor. Det var så härligt att få rå om dom och visa dom mitt nya hemland. Min frus föräldrar har en semestervåning i João Pessoa som vi får utnyttja vid behov, och där var vi de första dagarna, med besök på ett flertal platser runt staden.
Platser som Areia Vermelia (röda sanden). En sandbank som uppstår ur havet (ca. 2 kilometer från land) vid lågvatten och då blir det rusning dit med båtar, partytält och restaurangvaror. Man badar och äter och mår gott tills vattnet börjar stiga då det är dags att skyndsamt ta sig i land igen. Samma sak upprepar sig sedan varje dag.
Jacare´s beach där det byggts restauranger på pålar ute i floden och där 5 kvällar i veckan, vid solnedgång, en indian som paddlas fram i kanot, spelar Ravels Bolero på saxofon medan solen sjunker under horisonten i ett oftast färgsprakande crescendo.
Praia de Carapibus där man vid lågvatten kan bada i naturliga havsbassänger med underbart varmt och skönt vatten.
Det finns dessutom en stor del intressanta platser att besöka även i inlandet, runt vår stad. Titta gärna på mina foton som lagts upp på min sida i Reseguiden.
Slutligen vill jag bara säga som ”dom gamla romarna” sa, att ”Carpe Diem” (tag vara på dagen/tillfället) och var inte rädd för att pröva på något nytt om tillfälle ges! Och tänk på ett annat bevingat ord. ” Per Aspera ad Astra” (genom svårigheterna mot stjärnorna).
Om nu någon undrar över något, så skicka mig gärna ett mail till: urmaslepp@hotmail.com.
Tchau och A te !
Urmas