Så var då äntligen den "stora" dagen inne ! Vi skulle till banken !

Min fru var tvungen att betala en räkning som hade förfallit en vecka sedan och jag hade äntligen fått tillbaka en mindre summa pengar från en försäkring som hade upphört.

Vi började med att snarast efter frukost ta en taxi in till centrum av Campina Grande, där bankernas huvudkontor låg. Efter en smått kaotisk bilfärd var vi då äntligen i centrum och betalade (10 Reais= 35:-) och klev ur taxin. Kryssade oss mellan bilarna, som sin vana trogen, naturligtvis inte stannade för några fotgängare, och tog några snabba steg upp för trappan och in i KAOSET på Bradescos huvudkontor.

När så våra ögon efter en stund vant sig vid folkhavet framför oss, såg vi en skylt som sade--" filo unica" --- vilket betyder---"en kö"--. Vi ställde oss såsom lydiga och civiliserade medborgare i kön och väntade. Efter ca.10 minuter blev vi tillfrågade av en vänlig själ, att " ni är väl inte pensionärer eller" ? Och blev samtidigt upplysta om att den normala kön var "där borta" ! Alltså bytte vi kö och hamnade naturligtvis sist igen. Vi köade och avståndet till kassorna minskade med snigelfart. Efter ett tag uppenbarade sig en mycket myndig och högrest yngre banktjänsteman och frågade vad vårat ärende bestod i. Min fru visade betalningsavin och blev då upplyst om att hon var tvungen att betala ränta för en veckas försening. Han räknade på stående fot ut räntan som visade sig uppgå till motsvarande en knapp hundralapp för en räkning som från början var på runt 500:- ! Ingen dålig straffränta alltså !

När vi var nästan framme, efter 30 minuter, så dök en gammal man upp från tomma intet och gick före alla andra troget väntande kunder och tog den första lediga kassan i anspråk ! Nu är det så i detta "upp och nervända land" att pensionärer och andra (handikappade) , vare sig de har ett fysikt eller psykisk sådant, faktiskt har en i LAG föreskriven RÄTT att gå före alla andra ! Detta är nog tänkt som en belöning efter ett långt och troget arbetsliv, men ack så fel det känns ändå ! Mannen gav kassörskan 2 äpplen som muta. Kanske hade detta knep visat sig "bära frukt" vid tidigare liknande besök ? Men hur det nu var, så fick han inte sitt ärende uträttat, utan blev ombedd att återkomma nästföljande vecka.

Så var vi då äntligen framme vid kassan, och min hustru lade upp avin och betalde med kontanter, och vi kunde så äntligen kliva ut i dagsljuset och folkmyllret på gatan utanför.

Kryssande genom bilfyllda gator tog vi oss fram till Banco do Brasils huvudkontor och fann återigen ett veritabelt folkhav ! Vi var tvungna att gå igenom en snurrdörr med metalldetektor och blev på ett anslag uppmanade att lägga ifrån oss ev. mobiler och dylikt, vilket jag struntade i. Tydligen var metalldetektorn för dagen ur funktion, då jag passerade "nålsögat" utan problem !

Väl inne i ett nytt väntrum, med i och för sig bekväma stolar, var vi tvungna att trycka in ett kreditkort i en automat för att på detta sätt få en kölapp. Genom detta förfarande läser maskinen ut vilken typ av kund man är. Pensionär eller vanlig . Och på så sätt blir man redan här placerad i så att säga "rätt kö" !

Efter ca. 15 minuters väntan klev en äldre munk in och stegade rakt fram och gick före alla andra. Alltså även före övriga pensionärer ! Naturligtvis protesterade ingen i detta så lydiga land, trots att munkar ju har "all tid i världen" att vänta !

Nåväl. Äntligen vår tur ! Min hustru förklarade att jag hade en summa som var insatt i mitt namn och nu ville vi ha ut den. Summan var på ca. 1200:- Skr och efter ca. 5 minuters knappande på datorn gav kvinnan en handskriven papperslapp till min hustru, med uppmaningen att uppsöka kassorna på övervåningen ! Vi blev även upplysta om att vi inte behövde stå i kö denna gång utan hade så att säga, företräde, vi också ! Vi hade ju redan köat en gång !

Vi tog trapporna upp till övervåningen och upptäckte, med fasa, att ännu ett folkhav befann sig i denna lokal ! Som tur var upptäckte min hustru omgående skylten med texten "Western Union" som visade att det var dit vi skulle gå. En äldre dam var framför oss och blev betjänad av kassörskan. Hon visade sig inte ha någon som helst brådska utan pratade väder och privatliv med kassörskan. Till slut hade hon uttömt sitt ordförråd och avlägsnade sig till våran glädje.

Äntligen skulle jag nu få mina pengar ! Det hade tagit hela 4 månader från det att jag hade sagt upp försäkringen och tills jag nu stog här med förväntansfullt tindrande ögon ! Kanske fanns det trots allt ett visst hopp även för denna nation ? Min hustru visade papperslappen för den mycket opersonliga och buttra kassörskan. Ok, sa hon. Och var har ni CPF-kortet ? CPF är en brasiliansk motsvarighet till det svenska personnummret. Turligt nog hade jag, kanske anade jag vad som komma skulle, tagit med mig mitt CPF kort. Detta hade för övrigt tagit ett antal månader att få. Utan detta kort kan man inte uträtta några affärer i detta land.

Kortet visades upp och nu skulle det väl ordna sig ? Men då sade hon att "var har han passet" ? Passet !!! Detta hade jag inte med mig, utan i stället hade jag ett dokument, utställt av den Federala Polisen, i väntan på att jag skulle få mitt Permanent-visum utfärdat. Enligt förutnämnda polisorganisation, så ersätter detta dokument passet (som alla utländska medborgare tvingas bära med sig alltid), vilket kassörskan blev upplyst om. Efter mycket förhandlande gav hon slutligen med sig och jag kunde glädjestrålande och jublande, med ett fånigt flin i ansiktet bege mig ut i friheten på gatan igen med pengarna i fickan !

Att det sedan tog 30 minuter att avverka den 3 kilometer långa sträckan från centrum och till vårat hem är en annan historia !

Ett välbekant tyskt ordspråk dök upp i mitt minne ! Warum muss man es so einfach machen, wenn man es so wunderschön komplissieren kannst ? Vilket översätts ! Varför skall man göra saker enkelt när man på ett så underbart sätt kan komplissera dem ?

Reflektion: Den brasilianska byråkratin är så otroligt ålderstigen och besvärlig att alla tycks ha gett upp inför detta "Golgata" som det innebär att lyckas ta sig igenom den !
Sverige har mycket som svenskar klagar över, men det borde upplevas av gnälliga svenskar, hur det skulle kunna vara i trygga Sverige !
När man så plötsligt har lyckats ännu en gång att lura byråkratin, så frågar man sig om det verkligen var värt det hela, att emigrera hit ? Som tur är glömmer man fort alla besvär när man har en så älskvärd hustru som tröstar en på bästa sätt !

Hoppas nu bara att det dröjer mycket länge tills nästa energislukande bankbesök !

Lev gott i TRYGGA och BEKVÄMA och VÄLFUNGERANDE Sverige !

Urmas Lepp/Campina Grande/Brasilien