Youcans blogg

Vi vaknar tidigt på morgonen. Det är kallt och sömnen har inte vart allt för bra. Underlaget är hårt och det är lite stelt att ligga i sovsäcken. Vi pillar i oss lite frukost vilket består av vaniljbröd/bullar och vatten. När vi kryper ur tältet är det bäcksvart. Himlen är stjärnklar och långt nedanför kan vi ana pannlamporna av de tidiga morgonvandrarna som är här för att beskåda soluppgången. Vi packar ihop tälten och gör oss i ordning. Med packningarna på ryggen ger vi oss upp för den sista delen av berget. Det är tungt att gå upp så tidigt som det krävs för att vara på toppen 05.30 då solen går upp. Det blåser och är kallt.

Väl uppe på toppen är det värt ansträngningen. Vi njuter av den första rodnaden som sprider sig över horisonten. Det är fantastiskt! Vi träffar på Dragotin igen. Det är alltid kul att stöta på folk man känner.

När solen väl är uppe kikar vi runt på utsikten. Man kan se de tre cirklarna "Mafate" enda bort till hamnen (Le port), "Salazie" och "Cilaos". Vi klättrar runt lite där uppe och njuter en stund av utsikten innan vi traskar ner. Vi stannar vid raststugan och äter en tidig lunch innan vi börjar bege oss hemåt.

Vandringen hemåt är mycket längre än vi trott. Det är tungt och varmt men landskapet är otroligt vackert och gör det värt varje stund. Leriga och trötta kommer vi slutligen fram ur det som ser ut som en dinosaurievärld.

Detta är vandringen som jag har sett fram emot! Vi skall vandra upp till toppen av Piton des Neiges för att se soluppgången. Tidigt på morgonen ger vi oss iväg för att ta bussen. Vi åker upp till en bergsby och börjar med att handla lite fika i ett härligt bageri. Vaniljbullar och annat mumsigt slinker ner i ett naffs. Vi traskar genom den lilla staden och kikar lite på stadens marknad. En väninna har precis fått barn så vi passar på att köpa några söta, handsydda klänningar. Sedan traskar vi vidare.

Det tar ett tag innan vi kommer in på vandringsleden. Vi börjar stigningen nästan med en gång. Det är uppför hela vägen och det är varmt. Det är dock vacker natur och vi håller ett gott tempo.

När vi kommer fram till raststugan är det redan kvällning. Folk undrar vad vi pysslar med när vi ger oss av mot toppen. "Ska ni fortsätta i mörkret"? Men jag och Amelie skrattar. Vi är vana äventyrare och förberedda på det mesta. Med pannlampor i beredskap fortsätter vi uppåt för att korta av vandringen innan gryningen. Vi inser ju att vi sparar tid på detta sätt. Dessutom fanns inga platser kvar på den vandringsstuga som fanns så vi tänker tälta. Vi vet att det finns ställen att ta skydd under Indiska Oceanens vindar en bit längre upp.

Vi hittar mkt riktigt en bra plats att tälta. Det är inte jättebekvämt i tältet men det fungerar. Vi sover tätt ihop för det är småkyligt.

Jag och Amelie ger oss av till vulkanen Piton de la Fournaise. Vi kör vägen le Tempon vilken är indelad i små distrikt. Ganska lustigt när man passerat ne 17 och inser att den aldrig kommer ta slut. Nu är du i det 17e distriktet! Det regnar när vi kommer fram till vulkanen och sikten är dålig. Framför vulkanen ligger "Plaines des sable" - månlandskapet. Vi går i rask takt genom detta för att inse att även om vi tar oss upp på vulkanen så kommer vi inte kunna se något pga sikten. Besvikna går vi tillbaka. Utflykten är inte helt förgäves. Det är en vacker och dramatiskt körväg med röd lavaväg. Vi går tillbaka till bilen och kör vidare. Vi tar oss till Bras Panon och vaniljcooperativet där vi avnjuter en härlig lunch. Anka i rödvinssås med vanilj och kräftor i gräddsås med vanilj är helt nya smaker för mig men det var mycket gott. Vi ta sedan en guidad tur inne på cooperativet och lär oss hur vanilj odlas, skördas och framställs.

Lite allmännyttig information om framställning av vanilj =)
Vanilj kommer från en orkidée. Man odlar plantan, pollenerar blommorna för hand med en sticka, väntar på att frökapslarna skall växa och mogna i nio månader. Därefter skördas vaniljen, badas i 75° vatten, täcks över för att bevara värmen i tre dagar (tror jag det var), torkas i ugn i 75° i omgångar, torkas i solen i omgångar och efter ett antal processer blir det vaniljstänger på det vis vi känner till. De vaniljstängerna som inte är så fina mals ner till pulver och används inom industrin och den fina vaniljen säljs styckvis.

Jag och Amelie har bestämt oss för att göra ett skärmflyg från Colimacon i Saint Leu. Vi har bokat med "Lagon Parapente". Det känns verkligen jättespännande! Vi träffas först nere på stranden där vi skall landa med våra skärmar för att sedan ta klubbens van upp till avstampsplatsen som ligger 850 möh. Vi hjälps åt med att lägga i ordning skärmarna. Det är ett tandemflyg så jag har en instruktör med mig. Det som är extra kul är att han sitter lite snett bakom mig så det är jag som får ta sats, springa och dra med mig skärmen upp i luften. Instruktören ser till att allt fungerar som de skall och vips är vi i luften. Det är väldigt härligt. Vi är ca 10 skärmar i luften samtidigt i ca 30 min. Jag kommer definitivt göra om detta och önskar att vi hade haft tid att göra ett sky dive. Det skall tydligen vara ett perfekt ställe för detta. Väl nere på marken igen upptäcker jag att jag går omkring med ett fånigt leende som dessutom håller i sig resten av dagen.

Varför nöja sig med ett roligt äventyr?!
Vi ger oss av vidare till dykklubben "Blue Ocean" i Saint Leu. Amelie och Damien har dykt med dem förut och vi blir varmt välkomnade. Instruktören heter Olivier och tar hand om oss på bästa sätt. Vi är fyra personer som skall ut. Vi kommer till ett ställe och lyckas få syn på en stor lila bläckfisk. Tyvärr inga valar denna gång men vi är nöjda ändå. Vi tar en kaffe på dykklubben och myser lite efter dyket. Innan jag och Amelie ger oss av hemåt tar vi en cola i solen i Saint Leu.

Dagen efter fylleslaget på sjukhuset kändes ganska trevlig i solen på Saint Pierres fina strand. Det är inte den bästa stranden på ön men den ligger väldigt centralt och bra till. Vi ligger här hela dagen och trots att vjag snorklar en del får jag en resulterande adidasbränna. Vi äter kinamat på stranden och mumsar Magnums goda cocosglass. Vi har det hur bra som helst. På kvällen gör vi pizza och äter tills vi storknar.

Det var tänkt att göra en heldags canyoning men när vi vaknar lovar vädret att bjuda på annat. Vi hinner åka och hämta Aurelie, en arbetskamrat till Damien, innan vi får ett samtal om att turen är inställd på grund av vädret. Vi blir jättebesvikna. Dels är det här ett fantastiskt ställa att göra lite svårare canyonings och dels är vi ca 10 personer som bokat in oss. Vi hade sett fram mot äventyr hela dagen och nu får vi hitta på något annat. I väntan på att en bra idé skall dyka upp smiter vi tjejer in i myllret på Saint Pierres marknadsplats. Här finns frukt och grönt, souvenirer, kläder, kryddor och vanilj. La Réunion är känt för sin fina vanilj även om mycket av det som säljs är från Madagaskar. Vi handlar lite förnödenheter samt onödigheter och åker åker vidare med bilen full med spännande frukter och lite annat mysigt.

Amelie, Damien och jag lämnade av Aurelie och åkte till Cap Mechant, en dramatisk utkiksplats. Vågorna slår mot de svarta klipporna och det blåser ganska kraftigt när vi kommer dit. Det som förstärker känslan av dramatik är att en liten dam springer runt och pratar om djävlar och demoner och varför vi alla kommer hamna i helvetet osv. Hon försöker verkligen omvända alla som kommer i hennes väg. Vi köper lunch som vi tar med ut på en picknickplats och damen följer med. Tillslut tröttnar Amelie och säger till tanten "Du kan gå nu för du slösar både din och våran tid med ditt skitsnack"! Då mumlar damen något ohörligt, vänder sig om och antastar en familj på bordet en bit bort. Vi fnissar lite och äter vår lunch.

Efter lunchen åker vi vidare till Grand Brulé. Det duggregnar, sikten är dålig och det är ganska lerigt. Vulkanen Piton de la Fournaise hade ett utbrott den 2a april 2007 590möh och då rann lavan ut i en stor ström i havet. Hela denna sida kallas idag Grans Brulé eller det stora brända. Vi gav oss upp på lavan och promenerade i en bäck. Barnsliga som vi är slutade det med att vi skvätte vatten på varandra och hoppade i bäckvattnet. Det pyser överallt av avdunstande vattenånga.

När vi tröttnat på lavapromenaden åker vi ner till Etang Salé som är en svart lavastrand. Vi spelar lite beachvolley och badar. En kompis till Damien (samma kompis som räddade oss när växellådan på Ford fiestan gått sönder första dagen) hänger med hem och vi äter middag på terassen. Pasta och vin. Vi skall på fest på sjukhuset lite senare så vi har ganska bråttom.

När vi kommer till sjukhuset är det ett enda fylleslag. Läkare, sjukgymnaster och jag. De har ställt en uppochnedvänd tvättvagn mitt på golvet vilket fungerar som en bur man kan gå in i och dansa i till förvånande nog Ace of Base, Latino-love-musik och en Tekno-House mix . Det är ganska lustigt när någon kommer på att man kan köra omkring folk i den sk. buren. Alltså, väldigt fulla läkare i bara överkroppar, omkringkörande en tvättvagn med fler fulla läkare och misstänkt en sjukgymnast på ett golv täckt av champagneskum och lera från smutsiga skor och med risken att bli nersprutade av champagneskum, beskriver nog festen i dess sanna natur. Ett fylleslag utan dess like med andra ord. Behöver jag säga att vi hade väldigt roligt! Just det jag! Jag nämnde inte brandsläckaren...

Sovmorgon! Detta innebär att vi går upp kl. 08 istället för kl. 06 Först ger vi oss iväg till bilverkstaden i Saint Leu för att få den goda nyheten att bilverkstaden tar hand om bilen. Efter detta åker vi upp till den botaniska trädgården som finns här "Observatoire botanique des mascarenes". Vi promenerar omkring här en bra stund och tar sedan lunch med utsikt över en vacker damm och orkidéeträdgård. Vi tar det ganska lugnt hela dagen och på vägen hem släpper Damien av oss på "Café de la gare". Jag och Amelie njuter av några drinkar och öl innan tapasmiddag vankas på "El Pueblo Tapas".

Jag är sjuk! Hela natten mellan den 8:e till den 9:e ligger jag inne på toaletten och spyr. Det är inte det bästa sättet att spendera sin semester men av någon anledning är det självklart att det skall hända just mig. På morgonen den 9:e är jag fullständigt slut. Vi har planerat ett dyk i Saint Gilles och jag inser tidigt attt jag kommer vara tvungen att avstå.

Vi ger oss i varje fall av verkstaden i Saint leu för att få domen om Ford Fiestan (den har ni väl inte glömt) och det ser illa ut. Bilen är helt färdig. Vi måste komma tillbaka kommande dag för att få reda på om verkstaden vill ta sig an vraket eller inte. Jag väntar i hyrbilen fortfarande med illamående.

Vi kommer slutligen iväg till Saint Gilles. Vi går runt lite i staden först men jag har inga krafter kvar. Jag stannar på stranden för att vila och Amelie och Damien ger sig iväg på dyktur. Från stranden kan jag se deras lilla dykbåt ligga till och jag blir inte mindre avis direkt när jag upptäcker att det slår upp en enorm valstjärt alldeles vid båten. De har sådan tur att en knölvalhona med sin kalv kommer upp inte mindre än 3 m från båten och de stannar kvar när Amelie och Damien dyker. Jag får betrakta det hela från ett ack så trist avstånd.

När de kommer tillbaka är de helt lyriska. Dyket var fantastiskt. Jag är glad för deras skull men hade så gärna varit med. Vi sätter oss i hamnen och äter glass. Det första mål mat jag får i mig på hela dagen. Det är skönt att sitta där i skymningen och ta det lugnt och höra om dykningen. Senare på kvällen äter vi spagetti med ost. Jag får i mig tre skedar och sedan är dagen åter slut.

Upp med tuppen bokstavligt talat. Frukost bestående av klassisk baguette med marmelad, thé eller kaffe. Vi sitter kvar en stund och pratar med Dragotin och har väldigt trevligt. Sedan är det dags att fortsätta vandringen. Vi kommer i väg runt nio-tiden. Vi går genom ilet à Lataniers och ilet à orangers till berget Maidot. Det är varmt och härligt. Det är en lång väg uppför innan man kommer till Maido och sedan ytterligare uppför själva berget. Vi tar lunch innan stigningen. Vi träffar några vandrare som tycker vi är modiga som ger oss upp för Maido. Vi traskar glatt på genom fantastisk mimosaskog med höga steg och med fantastiskt gott humör. När vi står där uppe på 2190möh och ser ut över Ilet à orangers är det värt allt. Utsikten är sagolik.

När vi står där med vår packning och pustar och njuter av utsikten kommer en liten tant skuttande med en kasse mat och toapapper. Hon hejar när hon går förbi oss och börjar raskt gå ner från berget. Jaha det var den sprestationen. Här går man tydligen upp för Maido för att handla dasspapper för att sedan ge sig tillbaka till byn. Vi kände oss bräckta av en liten tant (men hon hade grymma vader).

När vi avslutat vår vandring tar vi bussen tillbaka hem igen. Vi åker via Saint Paul, Saint Leu till Saint Pierre. Där hämtar Damien oss vid stationen. Trots att vi är trötta och smutsiga smiter vi in på Decathlon (ett sportvaruhus). Vi hinner kika runt i ca 20 min innan de stänger. Sedan går vi till affären och handlar lite och lagar en härlig köttgryta på kvällen och dricker liten vin. Nu kan vi pusta ut och förbereda oss för morgondagens dykning.

Vi går upp tidigt kl.06.00 närmare bestämt för att äta frukost och se till att vi får med oss allt vi behöver. Givetvis blir vi lite sena så vi får springa till bussen med våra packningar och vandringsstavar. Vädret är underbart soligt.

Vi tar bussen från Bois d'olive till Saint Louis för ytterligare ett byte till Sas Soucis. Vi börjar vår vandring med att ta Canalisation des orangers som leder in i Cayenne/Grand Place. Detta är en lång men lätt vandringsväg men otroligt vacker. Landskapet är dramatiskt med sina grönskande väggar. Vi vandrade hela dagen till en vandringsstuga (gite). Lunch tog vi på vägen. Det är skönt att ställa av sig packningen en stund och få njuta av utsikten och lite mat. Väl framme vid stugan kunde vi vila våra trötta fötter och ladda våra batterier. Vi träffade en till svensk här, Dragotin. Det är ovanligt med svenskar på La Réunion. De flesta som kommer hit är fransmän och tyskar. Det är mysigt med vandringsstugor eftersom man träffar andra på samma väg. Vi blandade svenska, franska och engelska under middagen och det fungerade bra. Det var riktigt gott med middag och en liten hutt lokal rom. Vi satt kvar och pratade ganska länge innan vi gick och la oss.