Youcans blogg

Nu är det bokat och klart! med UCPA såklart!
Skidresa till franska Les Arc i februari.
Jag längtar oerhört mycket. Blev ju inga skidor förra året..
Första gången jag är på denna skidort och jag har hört otroligt mycket bra om den.
Gå in på http://www.ucpa.se om ni vill veta mer om ucpa och deras skidresemål.

Nära Lauterbrunnen ligger de välkända Trümmelbachfallen.

Trümmelbachfallen är det största underjordiska vattenfall som är tillgängligt för allmänheten i hela Europa.
Vattnet kommer från den kända Jungfrau glaciären som i dag tillhör världskulturarvet. Vattnet rinner genom Trümmelbachfallen med en hastighet 20 000 liter per sekund. Vattenmassorna verkligen äter sig igenom bergsmassiven som om de vore glass.

En stor del av vattenfallen är underjordiska och genom belysning illustrerar man skönheten av både fallen och grottväggarna för att ge oss besökare ett oförglömligt intryck. Fantastiskt vackert och mycket sevärt.

En kamoflagemålad DODGE RAM som annars används för att dra båten, fick tjänstgöra som campervan och det funkade finfint =) Hela vägen ner till Schweiz med sovplats där bak och förvaring inunder.... Smidigt och väldigt billigt!

Vi kan inte flyga ner för vi har med oss så mycket saker. Långa, tunga klättringsrep och selar, skor av olika slag och kläder för alla tillfällen. Så vanen fick det bli.

När vi väl tagit oss ner till Schweiz kändes det underbart. Sommarvärmen låg kvar, trots att det var i slutet av september. Vi mötes av solsken och ett dånande vattenfall när vi vaknade upp i en liten alpby som heter Lauterbrunnen.

Lauterbrunnen är välkänd för sina brutala utsikt. Vattenfallet som ligger mitt i byn låter som en hel motorväg så det är lätt att känna sig hemma. Vi lyckades få sova på ett ”bed and breakfasts parkering” mot att vi åt deras frukostbuffe´. Detta blev lika billigt som att bo på campingen plus att vi fick frukost. Ljuvligt ställe med panoramavy från matsalen.

Nu sitter jag här vid köksbordet en vanlig tisdagskväll och drömmer mig bort. Det blev ingen skidresa i år så suget är extra stort. Alperna lockar som vanligt så varför inte åka dit trots att snön har smält. Tankarna går till Schweiz den här gången, i sommartider. Utgångspunkten är en by som heter Lauterbrunnen och huvudattraktionerna är vandring, via ferrata och rappelling...

Så nu skall jag sätta igång och reka. Är det någon som har några tips om Lauterbrunnen så är det givetvis mycket uppskattat...

I morgon bitti åker jag till Val d'isère och förhoppningsvis fantastisk skidåkning. Jag längtar verkligen. För er som inte vet vad UCPA är kan jag säga så här. För en väldigt rimlig summa pengar får man bussresa ner till alperna, 7 skidagar, liftkort, boende med helpension, skidutrustning, skidguide hela veckan samt liftkort. Detta är en fransk friluftsorganisation sponsrad av franska staten och vi i Sverige får vara med på ett hörn. Är du mellan 18 och 45 år tveka inte! Detta är grymt prisvärt och väldigt roligt!
http://www.ucpa.se

Vi vaknar tidigt på morgonen. Det är kallt och sömnen har inte vart allt för bra. Underlaget är hårt och det är lite stelt att ligga i sovsäcken. Vi pillar i oss lite frukost vilket består av vaniljbröd/bullar och vatten. När vi kryper ur tältet är det bäcksvart. Himlen är stjärnklar och långt nedanför kan vi ana pannlamporna av de tidiga morgonvandrarna som är här för att beskåda soluppgången. Vi packar ihop tälten och gör oss i ordning. Med packningarna på ryggen ger vi oss upp för den sista delen av berget. Det är tungt att gå upp så tidigt som det krävs för att vara på toppen 05.30 då solen går upp. Det blåser och är kallt.

Väl uppe på toppen är det värt ansträngningen. Vi njuter av den första rodnaden som sprider sig över horisonten. Det är fantastiskt! Vi träffar på Dragotin igen. Det är alltid kul att stöta på folk man känner.

När solen väl är uppe kikar vi runt på utsikten. Man kan se de tre cirklarna "Mafate" enda bort till hamnen (Le port), "Salazie" och "Cilaos". Vi klättrar runt lite där uppe och njuter en stund av utsikten innan vi traskar ner. Vi stannar vid raststugan och äter en tidig lunch innan vi börjar bege oss hemåt.

Vandringen hemåt är mycket längre än vi trott. Det är tungt och varmt men landskapet är otroligt vackert och gör det värt varje stund. Leriga och trötta kommer vi slutligen fram ur det som ser ut som en dinosaurievärld.

Detta är vandringen som jag har sett fram emot! Vi skall vandra upp till toppen av Piton des Neiges för att se soluppgången. Tidigt på morgonen ger vi oss iväg för att ta bussen. Vi åker upp till en bergsby och börjar med att handla lite fika i ett härligt bageri. Vaniljbullar och annat mumsigt slinker ner i ett naffs. Vi traskar genom den lilla staden och kikar lite på stadens marknad. En väninna har precis fått barn så vi passar på att köpa några söta, handsydda klänningar. Sedan traskar vi vidare.

Det tar ett tag innan vi kommer in på vandringsleden. Vi börjar stigningen nästan med en gång. Det är uppför hela vägen och det är varmt. Det är dock vacker natur och vi håller ett gott tempo.

När vi kommer fram till raststugan är det redan kvällning. Folk undrar vad vi pysslar med när vi ger oss av mot toppen. "Ska ni fortsätta i mörkret"? Men jag och Amelie skrattar. Vi är vana äventyrare och förberedda på det mesta. Med pannlampor i beredskap fortsätter vi uppåt för att korta av vandringen innan gryningen. Vi inser ju att vi sparar tid på detta sätt. Dessutom fanns inga platser kvar på den vandringsstuga som fanns så vi tänker tälta. Vi vet att det finns ställen att ta skydd under Indiska Oceanens vindar en bit längre upp.

Vi hittar mkt riktigt en bra plats att tälta. Det är inte jättebekvämt i tältet men det fungerar. Vi sover tätt ihop för det är småkyligt.

Jag och Amelie ger oss av till vulkanen Piton de la Fournaise. Vi kör vägen le Tempon vilken är indelad i små distrikt. Ganska lustigt när man passerat ne 17 och inser att den aldrig kommer ta slut. Nu är du i det 17e distriktet! Det regnar när vi kommer fram till vulkanen och sikten är dålig. Framför vulkanen ligger "Plaines des sable" - månlandskapet. Vi går i rask takt genom detta för att inse att även om vi tar oss upp på vulkanen så kommer vi inte kunna se något pga sikten. Besvikna går vi tillbaka. Utflykten är inte helt förgäves. Det är en vacker och dramatiskt körväg med röd lavaväg. Vi går tillbaka till bilen och kör vidare. Vi tar oss till Bras Panon och vaniljcooperativet där vi avnjuter en härlig lunch. Anka i rödvinssås med vanilj och kräftor i gräddsås med vanilj är helt nya smaker för mig men det var mycket gott. Vi ta sedan en guidad tur inne på cooperativet och lär oss hur vanilj odlas, skördas och framställs.

Lite allmännyttig information om framställning av vanilj =)
Vanilj kommer från en orkidée. Man odlar plantan, pollenerar blommorna för hand med en sticka, väntar på att frökapslarna skall växa och mogna i nio månader. Därefter skördas vaniljen, badas i 75° vatten, täcks över för att bevara värmen i tre dagar (tror jag det var), torkas i ugn i 75° i omgångar, torkas i solen i omgångar och efter ett antal processer blir det vaniljstänger på det vis vi känner till. De vaniljstängerna som inte är så fina mals ner till pulver och används inom industrin och den fina vaniljen säljs styckvis.

Jag och Amelie har bestämt oss för att göra ett skärmflyg från Colimacon i Saint Leu. Vi har bokat med "Lagon Parapente". Det känns verkligen jättespännande! Vi träffas först nere på stranden där vi skall landa med våra skärmar för att sedan ta klubbens van upp till avstampsplatsen som ligger 850 möh. Vi hjälps åt med att lägga i ordning skärmarna. Det är ett tandemflyg så jag har en instruktör med mig. Det som är extra kul är att han sitter lite snett bakom mig så det är jag som får ta sats, springa och dra med mig skärmen upp i luften. Instruktören ser till att allt fungerar som de skall och vips är vi i luften. Det är väldigt härligt. Vi är ca 10 skärmar i luften samtidigt i ca 30 min. Jag kommer definitivt göra om detta och önskar att vi hade haft tid att göra ett sky dive. Det skall tydligen vara ett perfekt ställe för detta. Väl nere på marken igen upptäcker jag att jag går omkring med ett fånigt leende som dessutom håller i sig resten av dagen.

Varför nöja sig med ett roligt äventyr?!
Vi ger oss av vidare till dykklubben "Blue Ocean" i Saint Leu. Amelie och Damien har dykt med dem förut och vi blir varmt välkomnade. Instruktören heter Olivier och tar hand om oss på bästa sätt. Vi är fyra personer som skall ut. Vi kommer till ett ställe och lyckas få syn på en stor lila bläckfisk. Tyvärr inga valar denna gång men vi är nöjda ändå. Vi tar en kaffe på dykklubben och myser lite efter dyket. Innan jag och Amelie ger oss av hemåt tar vi en cola i solen i Saint Leu.

Dagen efter fylleslaget på sjukhuset kändes ganska trevlig i solen på Saint Pierres fina strand. Det är inte den bästa stranden på ön men den ligger väldigt centralt och bra till. Vi ligger här hela dagen och trots att vjag snorklar en del får jag en resulterande adidasbränna. Vi äter kinamat på stranden och mumsar Magnums goda cocosglass. Vi har det hur bra som helst. På kvällen gör vi pizza och äter tills vi storknar.