Måndag 15 April 2013 - Rio de Janeiro
På väg att landa tittar jag ut genom fönstret, det råder blixtregn. Himlen blinkar, gult, gult, och sedan ser man bara de mörka molnen. Gult igen. Närmar mig destinationen och ser den pulserande staden högt ovanifrån, skimrande lampor. Mer blixtregn. Framme. Möts av fukt och regn, det doftar gott, ni vet sådär som asfalt kan göra efter en dags småregn. Dags att upptäcka Rio de Janeiro ännu en gång.
Dagarna går och regnet fortsätter men vad gör det, min andra gång i staden är främst till för att träffa mina kära brassevänner jag inte träffat på två år. I flera timmar i streck sitter jag med olika vänner i olika delar av staden, dricker caipirinha med regnet smattrande i bakgrunden. Dagsljus följs av skymning och plötsligt är det kolsvart. Taxi till andra delar av stan. Snackar om tropa de elite, politik och gamla minnen på plaststolar och bara en bit därifrån reser sig bergen och skogen upp mot himlen. Utspridda ljus som lyser upp i det annars bäcksvarta. Fint.
Men mitt bästa minne kommer från slutet av resan. Efter en dag med ytterligare regn som gjorde att vi fick planera om allt, vilket slutade med att vi började dricka caipirinhas klockan två på eftermiddagen. Och så var det plötsligt mörkt igen. Taxiresa till St Teresa med stopp mitt i en backe. Vi har nått Casa Rosa. Festen börjar utomhus där ett sambaband sitter på plaststolar runt ett plastbord och skapar fantastisk musik. Jag beundrar de dansande brassarna som tycks ha fötts med rytmen i blodet. Svettas, njuter och försöker röra på mina stela höfter och fötter som inte tycks ha någon kordination. Men med en till caipirinha i kroppen känns det inte längre lika hopplöst. Tiden går och festen flyttas till en lokal inomhus, nytt sambaband och jag hamnar längst fram vid scenen. Känns som att fötterna svävar när jag dansar “samba” med ett x antal brassard, alla lika trevliga som alltid. Beundrar bandet som spelar framför tegelväggen men färgerna på scnenen är klarröda, lila, blåa. Blinkande ljus. Kan fortfarande se det framför mig.
Och nu kommer mötet med en person jag kommer minnas för evigt. En av bandmedlemmarna går ner från scenen och jag ber min vän ta en "fan picture" på mig med honom. Det visar sig att brassens föräldrar är från Norge och Chile men att han bott i Rio sen han var sex år. Lite prat och sen skulle han upp på scenen igen. Mina fötter började sväva mer och mer, mina höfter var inte längre lika stela. Efter en stund kommer han ner igen, vi bytte kontaktuppgifter men min vän jag kom dit med blev överförfriskad och vi åkte hem. Vaknar upp till en mulen dag och bestämmer träff med brassen från Casa Rosa. Kl 15.00 ses vi vid posto 9 på Ipanema, promenerar via arpoador beach över till Copacabana. Äter den billigaste (och kanske godaste) lunchen under min vistelse, vi pratar kommande fotbolls-VM i Brasilien. Fjordar i Norge. Drömmar. Om musiken som har tagit honom långt, känner mig inspirerad. Jag beundrar hans ansikte och de små rynkorna som har börjat komma men som jag tycker är fina – det märks att han har levt, och inte bara existerat (ja, jag tänker på Oscar Wildes citat). Vi besöker hans lägenhet där ett helt rum dedikerats till musiken och I ett annat rum där hans katter ligger och myser. Och där min sista kväll i Rio, vid skymningen, där satt vi och klappade hans katter. Jag minns fortfarande leendet och skrattrynkorna. Hatten han bar när han sjöng på Casa Rosa som dagen därpå hängde på hans hatthylla. Och jag kommer aldrig att glömma honom. Andreas.
Dagarna går och regnet fortsätter men vad gör det, min andra gång i staden är främst till för att träffa mina kära brassevänner jag inte träffat på två år. I flera timmar i streck sitter jag med olika vänner i olika delar av staden, dricker caipirinha med regnet smattrande i bakgrunden. Dagsljus följs av skymning och plötsligt är det kolsvart. Taxi till andra delar av stan. Snackar om tropa de elite, politik och gamla minnen på plaststolar och bara en bit därifrån reser sig bergen och skogen upp mot himlen. Utspridda ljus som lyser upp i det annars bäcksvarta. Fint.
Men mitt bästa minne kommer från slutet av resan. Efter en dag med ytterligare regn som gjorde att vi fick planera om allt, vilket slutade med att vi började dricka caipirinhas klockan två på eftermiddagen. Och så var det plötsligt mörkt igen. Taxiresa till St Teresa med stopp mitt i en backe. Vi har nått Casa Rosa. Festen börjar utomhus där ett sambaband sitter på plaststolar runt ett plastbord och skapar fantastisk musik. Jag beundrar de dansande brassarna som tycks ha fötts med rytmen i blodet. Svettas, njuter och försöker röra på mina stela höfter och fötter som inte tycks ha någon kordination. Men med en till caipirinha i kroppen känns det inte längre lika hopplöst. Tiden går och festen flyttas till en lokal inomhus, nytt sambaband och jag hamnar längst fram vid scenen. Känns som att fötterna svävar när jag dansar “samba” med ett x antal brassard, alla lika trevliga som alltid. Beundrar bandet som spelar framför tegelväggen men färgerna på scnenen är klarröda, lila, blåa. Blinkande ljus. Kan fortfarande se det framför mig.
Och nu kommer mötet med en person jag kommer minnas för evigt. En av bandmedlemmarna går ner från scenen och jag ber min vän ta en "fan picture" på mig med honom. Det visar sig att brassens föräldrar är från Norge och Chile men att han bott i Rio sen han var sex år. Lite prat och sen skulle han upp på scenen igen. Mina fötter började sväva mer och mer, mina höfter var inte längre lika stela. Efter en stund kommer han ner igen, vi bytte kontaktuppgifter men min vän jag kom dit med blev överförfriskad och vi åkte hem. Vaknar upp till en mulen dag och bestämmer träff med brassen från Casa Rosa. Kl 15.00 ses vi vid posto 9 på Ipanema, promenerar via arpoador beach över till Copacabana. Äter den billigaste (och kanske godaste) lunchen under min vistelse, vi pratar kommande fotbolls-VM i Brasilien. Fjordar i Norge. Drömmar. Om musiken som har tagit honom långt, känner mig inspirerad. Jag beundrar hans ansikte och de små rynkorna som har börjat komma men som jag tycker är fina – det märks att han har levt, och inte bara existerat (ja, jag tänker på Oscar Wildes citat). Vi besöker hans lägenhet där ett helt rum dedikerats till musiken och I ett annat rum där hans katter ligger och myser. Och där min sista kväll i Rio, vid skymningen, där satt vi och klappade hans katter. Jag minns fortfarande leendet och skrattrynkorna. Hatten han bar när han sjöng på Casa Rosa som dagen därpå hängde på hans hatthylla. Och jag kommer aldrig att glömma honom. Andreas.
Måndag 4 April 2011 - Rio de Janeiro
År 2011 var jag i Rio de Janeiro för första gången och det är en resa jag sent kommer att glömma. Kvällen jag anlände gick jag ut och åt med brassen jag bodde hos. Middag och innan dess acai, och efter caipirinha. Sen fick jag välja vad jag ville göra och jag är inte den som tackar nej till ett nattdopp. I kära Brasseland som har fantastiska stränder. Barfota med skorna i handen går vi ner allra längst bor på Copacabana. Brevid oss skjuter ett berg upp med den brasilianska flaggan som vajar på toppen. Månen lyser och når vattnet som skimrar samtidigt som vågorna slår in. Jag hade länge drömt om Rio de Janeiro och att vara ensam på Copacabana med en brasse vid midnatt kände surrealistiskt. Sanden mellan tårna, det oändliga, öppna havet och bruset från vågorna. Vitt skum in till strandremsam. Lite lätt lullig. Som ett barn springer jag ut i det kolsvarta och behagliga vattnet. Och så står vi där ute i havet med hela världen bortom oss, jag och brassen. Lyckorys. Och vi kysser varandra. Det smakar saltvatten. Sen skvätter vi vatten på varandra. Upp från stranden med vatten som droppar från håret och ner på alla kläderna. Det till och med luktar salt. Upp till promenadstråket för att dricka kokosvatten. Prata. Med vinden i håret och havet närvarande.
Följande fem dagar till och med stavades perfektion. Enda sättet att beskriva det. Kyssar varvades med promenad hand i hand kring Largo do Machado. Besök på Largo do Boticário med dess fantastiska gamla byggnad i blått, gult och grönt. Omgiven av grönska och där satt vi och dinglande med fötterna över floden som ska vara renande. Alldeles ensamma. Restaurangbesök vid någon av stränderna där man satt bredvid varandra istället för mitt emot och alltid drack cairphinias. Häng vid lagunen kvällstid liggandes på en brygga, dinglandes med fötterna i vattnet med blicken upp mot himlen och Jesusstatyn, han stod där, långt där borta, med öppna armar för Rio. Fredagshäng med brassens vän där vi drack öl på ett torg och sen satte oss på bilar för att dricka ännu mer öl. Fotade.. Drog till downtown, lapa, fotade lite mer vid lapa stairs och så street art. Caipirinha efter caipirinha. Lördagslunch i Flamengo och jag åt den bästa feijoadan. Utflykt till ett vattenfall. Kylande vatten som kompenserade för luftfuktigheten under promenaden på vägen dit genom regnskogen. Klättrade på rötter och beundrade de gröna, höga träden. Hemlagad måltid på kvällen och film och jag har aldrig uppskattat hemmamys så mycket som just den lördagen. Söndag och promenad i uppförsbacken i St Teresa och vi nådde utsiksplatsen som blickade över Flamengo beach och sockertoppen. Promenerade runt i downtown och beundra gamla och historiska byggnader. Och på vägen hem höll vi handen.
Det var fem fina dagar. Ovärderliga. Kommer aldrig glömma. Och mest av allt kommer jag ihåg kyssen på Copacabana som smakade saltvatten.
Nattbad Copacabana
Largo do Boticário
Vid lagunen med Jesusstatyn långt där borta
Lapa, Downtown
Vattenfall i Tijuca
& slutligen söndagshäng i St Teresa
Följande fem dagar till och med stavades perfektion. Enda sättet att beskriva det. Kyssar varvades med promenad hand i hand kring Largo do Machado. Besök på Largo do Boticário med dess fantastiska gamla byggnad i blått, gult och grönt. Omgiven av grönska och där satt vi och dinglande med fötterna över floden som ska vara renande. Alldeles ensamma. Restaurangbesök vid någon av stränderna där man satt bredvid varandra istället för mitt emot och alltid drack cairphinias. Häng vid lagunen kvällstid liggandes på en brygga, dinglandes med fötterna i vattnet med blicken upp mot himlen och Jesusstatyn, han stod där, långt där borta, med öppna armar för Rio. Fredagshäng med brassens vän där vi drack öl på ett torg och sen satte oss på bilar för att dricka ännu mer öl. Fotade.. Drog till downtown, lapa, fotade lite mer vid lapa stairs och så street art. Caipirinha efter caipirinha. Lördagslunch i Flamengo och jag åt den bästa feijoadan. Utflykt till ett vattenfall. Kylande vatten som kompenserade för luftfuktigheten under promenaden på vägen dit genom regnskogen. Klättrade på rötter och beundrade de gröna, höga träden. Hemlagad måltid på kvällen och film och jag har aldrig uppskattat hemmamys så mycket som just den lördagen. Söndag och promenad i uppförsbacken i St Teresa och vi nådde utsiksplatsen som blickade över Flamengo beach och sockertoppen. Promenerade runt i downtown och beundra gamla och historiska byggnader. Och på vägen hem höll vi handen.
Det var fem fina dagar. Ovärderliga. Kommer aldrig glömma. Och mest av allt kommer jag ihåg kyssen på Copacabana som smakade saltvatten.