På väg att landa tittar jag ut genom fönstret, det råder blixtregn. Himlen blinkar, gult, gult, och sedan ser man bara de mörka molnen. Gult igen. Närmar mig destinationen och ser den pulserande staden högt ovanifrån, skimrande lampor. Mer blixtregn. Framme. Möts av fukt och regn, det doftar gott, ni vet sådär som asfalt kan göra efter en dags småregn. Dags att upptäcka Rio de Janeiro ännu en gång.

Dagarna går och regnet fortsätter men vad gör det, min andra gång i staden är främst till för att träffa mina kära brassevänner jag inte träffat på två år. I flera timmar i streck sitter jag med olika vänner i olika delar av staden, dricker caipirinha med regnet smattrande i bakgrunden. Dagsljus följs av skymning och plötsligt är det kolsvart. Taxi till andra delar av stan. Snackar om tropa de elite, politik och gamla minnen på plaststolar och bara en bit därifrån reser sig bergen och skogen upp mot himlen. Utspridda ljus som lyser upp i det annars bäcksvarta. Fint.

Men mitt bästa minne kommer från slutet av resan. Efter en dag med ytterligare regn som gjorde att vi fick planera om allt, vilket slutade med att vi började dricka caipirinhas klockan två på eftermiddagen. Och så var det plötsligt mörkt igen. Taxiresa till St Teresa med stopp mitt i en backe. Vi har nått Casa Rosa. Festen börjar utomhus där ett sambaband sitter på plaststolar runt ett plastbord och skapar fantastisk musik. Jag beundrar de dansande brassarna som tycks ha fötts med rytmen i blodet. Svettas, njuter och försöker röra på mina stela höfter och fötter som inte tycks ha någon kordination. Men med en till caipirinha i kroppen känns det inte längre lika hopplöst. Tiden går och festen flyttas till en lokal inomhus, nytt sambaband och jag hamnar längst fram vid scenen. Känns som att fötterna svävar när jag dansar “samba” med ett x antal brassard, alla lika trevliga som alltid. Beundrar bandet som spelar framför tegelväggen men färgerna på scnenen är klarröda, lila, blåa. Blinkande ljus. Kan fortfarande se det framför mig.

Och nu kommer mötet med en person jag kommer minnas för evigt. En av bandmedlemmarna går ner från scenen och jag ber min vän ta en "fan picture" på mig med honom. Det visar sig att brassens föräldrar är från Norge och Chile men att han bott i Rio sen han var sex år. Lite prat och sen skulle han upp på scenen igen. Mina fötter började sväva mer och mer, mina höfter var inte längre lika stela. Efter en stund kommer han ner igen, vi bytte kontaktuppgifter men min vän jag kom dit med blev överförfriskad och vi åkte hem. Vaknar upp till en mulen dag och bestämmer träff med brassen från Casa Rosa. Kl 15.00 ses vi vid posto 9 på Ipanema, promenerar via arpoador beach över till Copacabana. Äter den billigaste (och kanske godaste) lunchen under min vistelse, vi pratar kommande fotbolls-VM i Brasilien. Fjordar i Norge. Drömmar. Om musiken som har tagit honom långt, känner mig inspirerad. Jag beundrar hans ansikte och de små rynkorna som har börjat komma men som jag tycker är fina – det märks att han har levt, och inte bara existerat (ja, jag tänker på Oscar Wildes citat). Vi besöker hans lägenhet där ett helt rum dedikerats till musiken och I ett annat rum där hans katter ligger och myser. Och där min sista kväll i Rio, vid skymningen, där satt vi och klappade hans katter. Jag minns fortfarande leendet och skrattrynkorna. Hatten han bar när han sjöng på Casa Rosa som dagen därpå hängde på hans hatthylla. Och jag kommer aldrig att glömma honom. Andreas.