Stefangus blogg

Likt en spökstad dyker Tingri plötsligt upp på den Tibetanska slätten. Stan ligger utmed Friendship higway och skulle lätt kunna utnämnas till "hålornas håla". Sanden blåser i ögonen och stanken av "skit" är påtaglig när vi går längst huvudgatan. Det mumifierade Jakhuvudet vid trappen till restaurangen vid hotellet gör att vi tvekar något inför besöket. Utanför "Third eye restaurant and bar" ligger en vit ko tuggandes på en smutsig kartong brevid det trasiga biljardbordet ståendes på gatan. Horder av skabbiga vildhundar stryker runt på stan och på natten håller de konsert och skäller och ylar till solen går upp. Vi blir varnade då det är vanligt med hundbett här. Stan är ett perfekt ställe för inspelning av zombiefilmer eller om man vill ha en släng av rabies. Går man till huvudgatans slut och blickar till vänster bjuds man dock på något väldigt vackert. I vita molnslöjor mot den blå himmlen ser man härifrån åttatusemetersberget Cho Oyu bortom slätten. Längre till vänster tornar silluetten av Mount Everest majestätiska nordsida upp sig i eftermiddagssolen. Tingri lär man inte glömma i första taget....

Två veckor tidigare startade vi vår resa i Kunming i södra Kina. Staden ligger i Yunnan provinsen vilken gränsar mot Tibet i Väster. Kunming har växt otroligt de senaste åren och för fem år sedan bestod stan mest av gammla trähus men nu är det mesta ersatt av skyskrapor och motorvägar. Intressant att gå på den lokala marknaden där man kan köpa allt från motorcyklar till färgade kycklingar. På kvällen besökte vi en restaurang där vi bjöds på rå fisk, larver, grönsaker och risbrännvin. Lite oroande inför resten av resan men maten skulle bli bättre som tur var.

Följande dag fortsatte vi till Lijiang som är en mer traditionell stad. Här finns mycket att se och det var spännande att kolla in alla gamla grejor i antikaffärerna. Första kvällen gick vi på konsert med en Naxi orkester som spelade traditionell musik från området. Musiken var ganska skrammlig och flera av musikerna mellan 80-90 år vilket visade sig i slutet av konserten då de höll på att somna. Efter detta blev det några pubrundor i den "gamla staden" som är häftig att vandra runt i på kvällen då de gammla trähusen är upplysta. Det är verkligen liv och rörelse långt in på nätterna här och mycket inhemsk Kinesisk turism och få västerlänningar. Efter några dagar i Lijiang fortsatte vår resa vidare till staden Qiatou. Härifrån gjorde vi en två dagars treck i bergen utmed Yangzifloden och utsikten över Jadedraks-berget på kvällarna när solen gick ner var fantastisk. Under dessa två dagar övernattade vi i bergsbyar och åt lunch hos Naxi familjer utefter vägen. Resan fortsatte nu mot Tibet..

Shangri-La ligger nära Tibet och här ser man att människornas ansiktsdrag och etnicitet ändrats. Kulturen här är mer Tibetansk till skillnad mot i Kunming och Lijiang där majorioteten av befolkningen är Kinesisk. Första dagen besökte vi Gamden Sumtseling klostret och därifrån åkte vi lokalbussen med många nyfikna blickar på oss då det inte är speciellt vanligt med västerlänningar på bussen här. Senare blev vi inbjudna till en Tibetansk familj där vi provade Tibetansk tradiotionell mat som tsampa (Rostat korn) och smörté (té med jaksmör). Kanske ingen smaksensation men kul att prova på. Jaksmör var något Tibetanerna smorde in sig med förr i tiden när det var kallt på vintrarna. Då var det inte så noga med hygienen och man kan ju tänka sig hur folk luktade efter någon vecka när smöret härsknat. Dessutom brukade de Tibetanska gummorna värma jaksmöret i armhålan om det var fruset innan man lade det i té koppen, hua hemska tanke...

Dag två havererade vår bil ute på landsbyggden men det hela löste sig galant då vi hittade en bonde som ringde en bekant som kom och hämtade oss. En lång diskussion uppstod dock mellan den nya äldre föraren och den yngre med den havererade bilen. Diskussionen handlade om stolthet och det var viktigt att ingen tappade ansiktet i den situation som upstått. Dessutom var de av olika etnicitet vilket kan ställa till det ibland. Efter 20 minuter hade det hela löst sig och vi kunde rulla vidare igen. Att åka bil här i Kina är inte helt riskfritt då man ofta kör med livet som insats. Omkörning mot mötande trafik är regel och tre bilar i bredd på tvåfilig väg i 100 km/h bland lösa kor och fotgängare tillhör vardagen. Det hela gick dock bra och vår resa fortsatte nu med flyg upp på den Tibetanska högplatån.

Piloten manuvrerar in mellan bergen och här uppe på närmare 3700 m landar flygplanen med högre ingångshastighet än vanligt eftersom luften här är tunnare. Landningen går bra och vi befinner oss nu i den "Förbjudna staden" Lhasa. Staden är ett traditionellt religiöst centrum för den Tibetanska Buddismen och var ända fram till 1980-talet ganska sluten med få västerlänningar. När vi kör in i staden åker vi förbi Potala palatset, ett imponerande bygge som en bit in på 1950-talet var Dalai-lamas residens innan han flydde till Indien efter den Kinesika ockupatioen av Tibet. Lhasa är sedan dess under Kinesisk kontroll och speciellt sedan kravallerna här 2008 när OS facklan fördes genom staden inför olympiska spelen i Peking märks närvaron av millitär och polis som patrulerar gatorna. Som västerlänning är det inte längre tillåtet att resa fritt i Tibet utan guide och om man påträffas utanför städerna kan man bli arresterad. I städerna går det dock bra att röra sig fritt.

Lhasa är verkligen en häftig stad med mycket olika folk, pilgrimmer och sköna karaktärer. Att gå på stadens gator är verkligen spännande. Under de fyra dagarna här i Lhasa besökte vi bland annat Potala palatset och ett Tibetanskt sjukhus där vi var på föreläsnning om Tibetansk traditionell medicin. En morgon gick vi med pilgrimmerna på bönevandring runt Potala. Ett besök gjordes också i de muslimska kvarteren och i Jokhang templet. Sista dagen besöktes Sera klostret där vi såg på de dagliga munkdebatterna. Här debatteras religiösa frågor och munkarna tränas i argumentationsteknik och det går verkligen hett till emellanåt. Vi besökte flera Tempel och kloster i området och efter några riktigt bra dagar i Lhasa fortsatte vi nu vidare västerut..

Friendship highway går från Lhasa till Zhangmu vid Nepalesiska gränsen. Spännande att färdas här då vägen går över flera pass på mer än 5000 m och vyerna här uppe är fantastiska. Fem åttatusenmeters toppar kan ses efter vägen Everest, Lhotse, Makalu, Cho Oyu och Shishapangma. Vi stannar också till vid den heliga Yamdrok tso sjön på över 4000 m höjd. Flera gånger ser vi pilgrimmer längs Friendship higway som släpar sig fram på knän och armbågar mellan Lhasa och det heliga berget Kailash. Pilgrimmer kan ängna en hel livstid att ta sig dessa enorma sträckor genom Tibet. Religionen är verkligen en del av livet här och den syns i allt man gör och det finns en Buddistisk tanke bakom det mesta här. Vi når senare staden Gyantse som är känd för dess stora fort liggandes på en stor klippa mitt i stan. På kvällen äter jag min första jakburgare med chili som smakar kanon. Maten är verkligen bra under hela resan genom Tibet då vi blir serverade wokat jakkött med Chili och nudlar och goda grönsaker. Dock fins diverse läskigheter som tusenåriga ägg och mossa om man vill ha..

Nästa dag når vi Shigatse en lite större stad med en blanding av gammalt och nytt och stora kontraster. Moderna butiker blandas med traditionella marknader. På gatorna rullar de senaste lyxbilarna bredvid enkla bönder med oxe och vagn. Munkar och pilgrimmer tar sig upp till kloster på sluttningar runt staden på morgonen. Kvällarna här ängnade vi åt att äta middag på Tashis Restaurant. Bra Nepalesiskt ställe med god öl. Trodde själv att jag började få kläm på det här med att äta med pinnar men åter igen upptäcker jag att ett gäng Tibetaner sitter och småflinar vid bordet bredvid på restauarangen. I Lhasa var det ett gäng skoltjejer som satt och garvade när jag hopplöst försökte fånga riskorn haha.. På nästa resa tar jag med mig en gaffel..

Sherpas på motorcyklar vinkar åt oss när vi går längs vägen vid hotellet. Vi är nu i staden Shegar (Xegar). Stan är väldigt liten med endast två gator och härifrån utgår expeditionerna till Mount Everest eller Qomolungma som man kallar berget här i Tibet. Nu är det lågsäsong och väldigt dött på gatorna men under våren är det full fart här. De enda som rör sig på gatorna nu är några få vildhundar som stryker runt på stan. Området är annars mycket rikt på fossiler vilket kan verka konstigt då vi befinner oss vid det högsta berget på jorden! Att detta varit sjöbotten en gång i tiden är svårt att föreställa sig men man behöver inte söka speciellt länge bland stenarna för att hitta en fossil här på 4500 meters höjd. Vi får också höra att de grävt ut några Dinosarier alldeles utanför stan.

Några ungdomar hälsar när vi går på huvudgatan. De är vana vid vid västerlänningar och en del av dem talar Engelska. Tur det för min Tibetanska är ganska begränsad haha. De flesta här arbetar med turism eller bergsbestigning. Vi tar en promenad längs floden som går genom stan men tar oss sedan snabbt tillbaka mot hotellet när solen försvinner bakom bergen. Här uppe blir det mörkt snabbt. Höjden börjar nu kännas med de klassiska symptomen som andfåddhet och huvudvärk. Gäller att få i sig mycket vatten för att inte få höjdsjuka.

Woaw! hörs samstämmigt i bussen när vi rullar över krönet på det 5500 m höga Lamar-la passet. I morgonsolen längs horisonten ligger fyra 8000 meters toppar med Mount Everest i mitten. En imponerande syn. Vi har verkligen tur med vädret och himlen är klar när vi står tysta och tar in den sköna utsikten. Resan fortsätter sedan mot Rhongphuk klostret vid Mount Everest och på vägen passerar vi små byar och fält med betande Jakar. En del ruiner efter äldre bebyggelse syns i området och att resa här känns som att åka tillbaka i tiden. Kinesiska militären har många kontroller kring Everest och vi tvingas stanna och visa passen flera gånger för registrering. En incident där en ung Tibetansk nunna sköts till döds när hon försökte fly över Himalaya till Nepal filmades 2006 från basecamp av några Rumänska bergsbestigare. Filmen blev sedan offentlig och Kineserna hävdade då att de handlat i självförsvar. Sedan denna händelse har bevakningen blivit hårdare i området och vid bergets norrsida är det tydligen känsligt vad man fotograferar. Vi når Rhongphuk klostret på förmiddagen.

Everest nordsida är verkligen imponerande när man står vid berget. Munkarna har verkligen en schysst utsikt från klostret när de drar upp rullgardinen på morgonen. På eftermiddagen tar vi oss upp till Everest basecamp som inom några veckor stänger för säsongen. Everest klättringarna under våren 2010 resulterade i att ca 50 personer lyckades nå toppen av de ca 600 klättrare som försökte nå Himalayas tak. Tre personer avled i år. Ett flertal team har under hösten väntat på att ta sig upp men över 50 gradig kyla och jet-vindar på toppen har gjort ytterligare klättringar omöjliga. Känslan vid Everest är en aning morbid då ca 120 kroppar lämnats kvar efter bergsbestigare och sherpas som avlidit på berget. Många ligger i dödszonen på 8000 m.

Efter att ha ätit middag vid klostret på kvällen tar vi oss ner i dalen till en by och inkvarterar oss på ett Tibetanskt familje hostel. Vi dricker te i familjens vardagsrum där man eldar med Jakskit i en stor kamin mitt i rummet. Verkligen häftigt att bo hemma hos en lokal familj och landa i deras vardag. Toaletten på övervåningen var ganska spartansk då den bestod av två hål i golvet ner till undervåningen och en sopborste. Enkelt och bra. Dagen efter tillbringade vi i "hålornas håla" Tingri där vi stannade en natt. Sedan fortsatte vi på Friendship highway och efter att ha passerat berget Shisapangma började nu resan nedåt mot den Nepalesiska gränsen. Vi lämnar den Tibetanska högplatån och kommer snabbt ner på lägre höjd och det karga landskapet byts nu ut mot mer subtropisk djungel.

Smuggling kan nog straffa sig i Kina som en av mina medresenärer nervöst uttryckte det när vi stod vid gränsövergången mellan Tibet och Nepal. Han hade sytt in en gammal opiumpipa i fodret på sin jacka och hoppades att den skulle smita genom tullen obemärkt. Pipan hade inköpts tre veckor tidigare i en antikaffär i Lijiang. Problemet i Kina är att artefakter tillverkade före1950 inte får föras ut ur landet. Min resekompis visste inte hur gammal pipan var och förmodligen inte vakterna vid gränsen heller vilket skulle betyda att de troligen skulle beslagta pipan för säkerhets skull. Här i Zhangmu är vakterna kända för att vara hårda. Resehandböcker som Lonleyplanet Tibet ses som anti-kinesisk propaganda och beslagtas likaså det mesta som har med Dalai-Lama att göra. Vi har dock fått tips om att alla väskor skannas men att de inte kollar vad man har på sig.

Det hela går bra genom tullen och när vi kommer till den Nepalesiska sidan blir vi bara förbivinkade. Verkar som att Nepaleserna låter Kineserna göra grovjobbet. Zhangmu är en typisk gränsstad, stökig, full av lastbilar, skumma valutaväxlare och prostituerade. Stan ligger längs serpentinvägar på en bergssida ner mot floden Matsang Tsangpo vilken startar vid berget Shisapangama. Vi lämnar nu Tibet bakom oss och kontrasten är stor när vi rullar in i Nepal där asfaltsvägarna byts ut mot knappt körbara jordvägar. Ett myllrande folkliv möter oss i de småstäder vi passerar och här är allt mer färgsprakande. Det är fattigt men man ser många leende människor vilkas ansikten nu har Indiska drag och de Buddistiska böneflaggorna vi såg överallt i Tibet syns inte längre då Hinduismen är vanligare här. Efter ett antal timmar på skumpiga vägar närmar vi oss Kathmandu valley..

Motorcyklar i tusental möter oss på gatorna i Kathmandu. De kör som galningar med livet som insats. Ofta en hel familj på motorcykeln med sonen längs fram på tanken hållandes i backspeglarna, fadern körandes med dottern bakom och sedan mamma längs bak på pakethållaren. I Kathmandu lever man verkligen på gränsen och stan har en skön och livlig atmosfär. Vackra kvinnor i färggranna saris, kor och rickshaws trängs på gatorna. Det är verkligen buller och bång trängsel och stök. Vi bor i stadsdelen Durbar mitt i pulsen. På kvällen gör vi en stadsvandring och besöker några av alla de butiker på gatorna här. Flera gånger blir det elavbrott något som är vanligt då elnätet är minst sagt ostabilt.

Under vår sista dag i Nepal besökte vi Bhaktapur, en väl bevarad förstad till Kathmandu från1600-talet. Här fins en mängd gamla byggnader att se. Annorlunda att promenera runt här då de slaktar och styckar djur direkt på trottoaren för att sedan sälja köttet direkt på plats. Ett bra sätt att hålla råvarorna färska i värmen. Denna helg fanns dessutom 45000 getter på Kathmandus gator som skulle slaktas då det var den årliga Dashain festivalen. Inte kul att vara get denna helg. På eftermiddagen tar vi bussen till tempelområdet Swayambhunath som ligger på ett berg mitt i stan och härifrån har man bra utsikt över hela Kathmandu valley. I detta tempel bor det apor som tydligen är ganska bra på att stjäla kameror och annat löst de kommer åt så här gällde det att passa sig. Framåt kvällen tar vi oss åter ut på Kathmandus hektiska gator och äter en god avslutningsmiddag. Natten avslutas på Tom & Jerrys bar. Detta var vår sista dag på resan och det var nu dags att lämna Kathmandu och Nepal och åka hem. Funderade på att ringa chefen och säga att jag fortsätter ner genom Indien och behöver minst ett halvårs semsester till. Skulle kanske inte vara så populärt men vad gör man inte när man är resesugen?



Drömmer mig bort bland snöklädda berg och Jakar när jag somnar i flygplanstolen på väg hem. En oförglömlig resa genom södra Kina över den Tibetanska högplatån med avslut i Nepal var nu över...Det som kom att lämna avtryck på denna resa var den storslagna naturen men kanske mest alla möten med människor på vägen. Som det brukar vara på en resa som denna........

// Stefan

Ett vackert fjordlandskap ligger framför mig när jag kör över bergskrönet, vägen går längs Nordatlantens kust och i horisonten ser jag höga berg med snö på topparna. Med ett leende innanför hjälmen kör jag längs en dal med vulkaner i fjärran. Naturen är storslagen och solen skiner....

Några veckor tidigare hade några vänner frågat mig vad jag skulle göra på semestern? "Ska köra runt Island på motorcykel" svarade jag. " Va! Själv?" blev svaret. Olika scenarion målades snabbt upp, " Du kommer att dö i en Isbjörnsattack!", "Bli kidnappad av Inuit-kvinnor och jagad av Inuit-män med pilbågar!" En massa bilder spelades upp i mitt huvud. Några Isbjörnar hade faktiskt setts till på norra Island 2006. "Kidnappad av Inuit-kvinnor !?", hm...

Packade motorcykeln, lämnade Stockholm och körde till Göteborg, tog färjan till Danmark och körde vidare norröver till Hanstaholm. Lastades motorcykeln på Smyrilline-båten "Norröna". Resan tog sedan två dygn och på vägen stannade vi till i Torshavn på Färöarna. En dag senare var båten framme i Seydisfjördur på östra Island.

Skägg och gummistövlar
(Dag 1 -Seydisfjördur-Vopnafjördur-Rafarhöfn-Husavik ca 350 km)
Solen skiner då jag lämnar Seydisfjördur. Känns overkligt att vara på Island och köra motorcykel. Kör över bergen via Egilsstadir och passerar en dal med ett floddelta. Det är vackert. Kör förbi ensamma kyrkor och ödegårdar. Lösa får på vägarna. Stannar i Raufarhöfn och tankar. Har vägarna för mig själv möter endast tre bilar på hela eftermiddagen. Kör om Tysken Holger som jag träffade på båten. Han kör en Honda Vespa 125:a i höga gummistövlar med det gråa skägget fladdrande i en öppen hjälm. Förra året körde han samma Honda från Tyskland till Mongoliet och tillbaka. När man reser själv träffar man folk man aldrig skulle träffa annars. Kul. Holger tutar och vinkar glatt. Ser märkliga bergsformationer några mil innan Husavik som visar sig vara kontinentaldelningen som går genom Island. Når Husavik sent på kvällen och somnar med ett leende efter en lång första dag...

Mañana Isländningar
(Dag 2 -Husavik-Myvatn-Akureyri-Sodurkrokur ca 350 km)
Klockan ringer 0730. "Varför ha väckarklocka på semestern?" tänker jag trött. Ska med på den första "Valsafarin" som avgår kl 8.45. Kör yrvaken ner till hamnen men biljettförsäljningen är stängd. Klockan blir 0830 men verkar ovanlig dött på byn. På biljettkuren står det att de öppnar 0800. Börjar kännas skumt när klockan passerar 0900 samtidigt som den första bilen passerar genom byn. Börjar påminna om Argentina där man kan få vänta i timmar på de enklaste saker. Tanken "Mañana-Isländningar" passerar mitt huvud samtidigt som jag råkar se klockan på kyrkan som bara är 0700. Inser då att jag inte ställt om klockan till Isländsk tid =). Kommer med på första "Valsafarin" kl 0845 och valar är faktiskt så fascinerande som folk säger.
Styr söderut mot Myvatn genom en vacker dal med vulkaner i fjärran.
Rundar sjön vid Myvatn och kör norrut och stannar i Akureyri och tar en fika innan färden fortsätter vidare upp mot nord kusten. Kör in i en tunnel och inser att den är enfilig samtidigt som jag möter en stor turistbuss.Tunneln är 3 km och kolmörk och man får försöka bedöma avståndet genom att kolla in de mötande bilarnas strålkastare. Sen kasta sig in på "mötesplatser" som bara finns på min sida.
Överlever tunneln och glömmer bort mig i den vackra naturen när solen går ner. Regn över norra Atlanten och låga moln över bergen när jag kör på slingriga vägar. Otroligt vackert. Når sovstaden Sodurkrokur när det börjar bli mörkt.

Monsun från sidan
(Dag 3-Sodurkrokur-Blönduos-Laugarbakki-Grundarfjördur-Vegamot-Akranes ca 450 km)
Duggar lätt när jag lämnar Sodurkrokur. Rundar Skagaheldi på öde vägar längst kusten. Ensliga grusvägar i dimma förbi öde bondgårdar. Stannar vid en hage med hästar som nyfiket kommer fram, men de drar som vanligt som en avlöning när jag tagit av mig hjälmen =). Dax att raka sig kanske? Ser ett stort oväder som ligger en bit innanför kusten. Går bra att köra längs kusten där solen skiner men efter jag rundat ett berg och kommit in i en vik bryter helvetet löst. Regnet kommer horisontellt från sidan och en otroligt kraftig vind gör det svårt att hålla sig kvar på vägen.
Går bra om man kör i 70-80 km kraftigt lutande men blir problem i kastbyarna då jag är tvungen att använda båda vägfilerna. Här vill man inte gärna blåsa av vägen då det sällan finns några staket och vägarna ofta kantas av höga utförsbranter eller stup. Islänningarna verkar bara sätta upp staket om stupen är högre än 150m haha...Plötsligt är stormen som bortblåst, kör genom ett otroligt vackert landskap i solen men kan se ovädret ligga och lura bakom bergen.
En timme senare är det dax igen för rejält oväder. Inser att det blir svårt att nå Reykjavik till kvällen då det inte går att ha någon högre styrfart i den kraftiga vinden. Kör över ett stort berg i spöregn, tokblåst och dimma. Skrattar innanför hjälmen när jag ser några Islänningar som står och fiskar mitt i stormen helt oberörda. Islänningarna är nog ganska härdade.
Efter ett antal timmar avtar ovädret och lugnet sprider sig. För att sedan övergå till full storm igen på Akranes camping, till alla Tyskarnas glädje som satt i sina varma husbilar och tittade på när jag försökte få upp tältet i orkanvinden! En vänlig Engelsk tjej kom ut och hjälpte mig att hålla i tältet i mörkret. Somnade utmattad i blöta mc kläder i den blöta sovsäcken i det blöta tältet som hängde rejält i vätan efter att jag packat ur de vattenfyllda packväskorna med de dyngsura kläderna i =)..

Att stirra en mås i vitögat
(Dag 4 -Reykjavik-Akranes ca 100 km)
Vilodag i Akranes och fortfarande dåligt väder. Tältet är nu rejält blött och hängigt. Skulle egentligen haft vilodagen i Reykjavik men gick inte att köra de sista 10 milen pga vädret . Vilar upp mig i tältet men blir en aning rastlös framåt kvällen då vädret börjar bli lite bättre. Ser min chans och packar snabbt ihop och kommer iväg. Börjar spöregna efter 10 min. Skrattar innanför hjälmen när det sedan blir dax att åter luta motorcykeln i de kraftiga vindbyarna. Sedan händer allt snabbt. Håller ca 80 km/h när en stor mås med manöverproblem plötsligt dyker upp i den starka vinden. Inser hur stor han är ungefär en halvmeter framför hojen. Allt går i slowmotion. PANG! Måsen slår i backspegeln, jag vinglar till men lyckas hålla mig upprätt. Tror vi klarade oss båda två. Garanterat inga andra ute och kör motorcykel denna dag. Inga andra måsar ute och flyger heller. De flesta motorcyklister ligger nog i sina tält i fosterställning och äter mums-mums en dag som denna. Vad måsar äter när de ligger i fosterställning vet jag inte, men vad gör man inte för att få lite äventyr i vardagen. Når Reykjavík camping någon timme senare och slår upp tältet igen. Pratade med ett Franskt par som cyklar Island runt och vi diskuterar vädret och skrattar. De tyckte att motvinden hade varit ganska frisk under dagen....

Fantastisk mc körning i Landmannalaugar
(Dag 5 -Reykjavik-Geysir-Hekla-Landmannalaugar ca 250 km)
Lämnar Reykjavik tidigt och kör mot Geysir i skönt uppehållsväder. Stannar och tittar på den kända gejsern där en vatten kaskad skjuts upp högt i luften. Känns en aning "turistigt" så jag äter en snabb lunch och kör vidare mot vulkanen Hekla. Kör på öde vägar och landskapet har nu ändrats dramatiskt här i inlandet. Milslånga raksträckor på grusväg, går lätt att hålla 150 km/h. Känns som att köra i Afrika eller något liknande. Svänger in på väg F225. Underlaget blir nu svart vulkansand och vägen består endast av två hjulspår. Når Hekla framåt kvällen och landskapet är verkligen annorlunda. Väldigt öde, låga moln och duggregn drar in. Kör tillbaka och tar F225 mot Landmannalaugar börjar bli sent men är fast besluten att nå dit innan mörkret kommer. Uppskattar att det är ca 5 mil dit på vulkansanden.
Enda orosmomentet är om bensinen skall räcka? Finns inga bensinstationer här uppe men har en extra full 5 liters dunk med mig. Kör vidare genom dalar med svarta berg med knall-grön mossa på. Känns som en annan planet. Efter några timmar passerar jag några små stugor. Blir osäker på om jag kört rätt . Kör tillbaka till stugorna och en parkvakt ger mig en bättre karta och berättar att det är två mil kvar till Landmannalaugar. Kör över flera floder och når Landmannalaugar nio på kvällen. Infarten till campingen är dock översvämmad och för djup för motorcykeln. Kör tillbaka ner i floddeltat och tar en genväg och kör över flera mindre floder bredvid. En stor terrängbil med vandrare har precis anlänt. Med kamerorna i högsta hugg väntar de på att få föreviga ögonblicket när jag lägger mig i forsen med mc:n över mig. Det hela går dock bra och jag lyckas hålla mig på hjulen. Kall natt i tältet.

Flygplansvrak från kalla kriget
(Dag 6 -Landmannalaugar-Vik-Kirjubäjarklaustur ca 250 km)
Klar-blå himmel, sol och vindstilla väder, äntligen! Lämnar det vackra Landmannalaugar med ett stort flin innanför hjälmen. Kör söderut på sanslöst vackra grusvägar förbi berg täckta i svart vulkansand över forsar och floder, underbar motorcykelkörning! En verklig höjdpunkt på resan. Når Vik på eftermiddagen och återser havet igen. Ser att motorcykeln börjar se en aning smutsig och sliten ut. Ungefär som mitt ansikte i backspegeln. Går in och handlar på en bensinstation varpå två Isländska Harley bikers flinar åt mig när de ser att jag köpt tvål. Framåt kvällen åker jag väster ut. Skall försöka hitta ett gammalt flygplansvrak som jag sett på internet. Vraket skall ligga mellan väg 1 och havet ca 3 mil väster om Vik. Har inga bra kartor eller GPS så jag får lita på gammal hederlig lokalkänsla och tur. Stannar efter 3 mil och navigerar mig ut mot havet. Eyjafjallajökull (på isländska: {ˈɛɪjaˌfjatlaˌjœkʏtl̥} ligger på andra sidan väg 1 och hela området är fullt av aska. Kör närmare mot havet och långt därborta ser jag något som kan vara vraket, och visst där ligger planet. Problemet är att det är en stor glaciärfors mellan mig och vraket. Ställer hojen och går över forsen. Är alldeles för djup för att köra över och skulle jag skada mig här ute kan man säkert bli liggande en hel vecka innan någon hittar en. Vraket är ett gammalt C-47 militärtransportplan som lär ha kraschlandat här på stranden omkring 1970. Står "United States Navy" på flygkroppen. Mörka moln drar in och platsen blir snabbt ganska spooky.Börjar bli sent, går tillbaka över forsen och kör tillbaka genom vulkansanden. Övernattar i byn med det fantastiska namnet Kirjubäjarklaustur.

Isande kallt
(Dag 7 - Kirjubäjarklaustur-Fagerholsmyri-Höfn-Egilstadir-Seydisfjördur ca 500 km)
Skönt soligt väder när jag sticker ut näsan i tältöppningen. Börjar rulla längs sydkusten mot Seydisfjördur. Efter en timme blir det molnigt och det första iskalla regnet kommer en stund senare. Passerar de imponerande glaciärerna vid Vattnajökull. Bergen längs kusten är insvepta i dimma och det blåser kallt. På Island kan man verkligen få uppleva alla årstider på en dag. Brutal vind på några sträckor, får problem att hålla mig på hjulen men ingen ide att stanna för då lär jag definitivt blåsa omkull. Finns inte heller någonstans att ta skydd efter vägen, bara att köra på. Börjar bli härdad nu! Stannar och tankar på en obemannad bensinstation. Kikar in i butiken som ser ut att ha varit övergiven sedan 20 år. Detta är något jag sett runt hela ön, gammla övergivna bensinstationer, övergivna hus och gårdar. Når efter sex timmar Egilsstadir från söder. En skylt visar att det är +5 grader. Bäddar in mig i tältet när jag kommer fram till Seydisfjördur. Skön känsla då jag klarat mig runt hela ön! Totalt ca 250 mil.

Galningar från Napoli
(Dag 8 Seydisfjördur)
Vaknar tidigt på morgonen, båten går om några timmar. Checkar in i hamnen och parkerar i kön med alla andra motorcykelåkare. Plötsligt dyker ett 20-tal Italienare upp. Alla körandes på senaste modellen av BMW 1200 GS och iklädda figursydda mc kläder av senaste snitt. De tillhör "Club BMW Napoli". På bästa Italienska Napoli manér kör de förbi mc kön, tränger sig före alla och parkerar framför påfarten och blockerar hela avlastningsproceduren av båten som precis anlänt. De alltid "coola" Islänningarna börjar se lite lätt irriterade ut och säger åt Italienarna att flytta sig, varpå kaos utbryter när alla skall flytta sig samtidigt. En kakofoni av diskussioner på Italienska utbryter. I mc kön står vi andra storögt och tittar på. Italienarna flyttar sig åt sidan, men ställer sig inte i kön. De blockerar nu istället pålastnings tillfarten till båten. Islänningarna börjar nu bli röda i ansiktet. Samma procedur upprepas, fullständigt kaos och hetsiga diskussioner på Italienska. I mc kön börjar vi nu flina. Intressant att iaktta olika kulturers organisationsförmåga, men det är tur att vi är olika annars skulle det inte bli lika roligt...

Det blev ett spännande äventyr runt Island, trots att jag inte blev kidnappad av Inuit-kvinnor. Väldigt varierande väder och otrolig vacker och storslagen natur. Kändes dock ganska skönt när jag nådde Danmark igen med varmt väder och en skön doft av grönska när jag körde genom landsbygden.
Kan inte låta bli att skratta innanför hjälmen en bit efter Hanstaholm då två BMW motorcyklar kör om mig i säkert 140 km/h över heldragen linje trots mötande trafik. De har Italienska registreringsplåtar och verkar ha bråttom hem till Napoli....Haha..

Stefangus

Några veckor har nu gått sedan vi kom hem från den månadslånga resan runt Argentina och Chile. Allt börjar nu gå tillbaka till det normala med vardag arbete och kontor. Upptäcker första dagen på arbetet att jag glömt bort lösenordet till jobb datorn. Detta måste betyda att semestern uppfyllt sitt syfte.
Hade gärna stannat lite längre i Sydamerika och fick också några idèer på nya resmål under resans gång men än kanske det är för tidigt att gå in till chefen och fråga om ny ledighet, får nog vänta ett tag till.
Här följer en liten sammanfattning av äventyret....

Vår resa började i Argentina i hektiska Buenos Aires. Blev bara några dagar i stan men vi han uppleva en hel del. BA är en häftig stad med smågator och restauranger och luften är relativt fräsch då det är nära till havet. Ett besök i naturresarvatet vid Rio de la plata är ett måste om man vill komma ifrån den hektiska trafiken en stund, specielt på den 6 filiga Aveny 9 de Julio som går genom stan. Naturresarvatet ligger på gångavstånd från centrum vid havet och här kan man promenera på fina gångvägar i lungn och ro.
Ett trevligt område är också den gamla hamnen Puerto Madero där man kan ta en skön kvälls promenad utefter piren och besöka någon av de många restaurangerna för en god biff med fritas ett glas rött eller en god Quilmes öl.

Efter BA var det dax att hoppa på nattbussen till Mendoza. På den röriga bussterminalen träffade vi Mirian, en skön Argentinsk tjej som hjälpte oss att hitta rätt buss. Dessutom charmade hon bagagelastaren vid bussen så alla väskor kom med, något vi nog hade haft svårt med själva. Tydligen fick man bara ha max 18 kg bagage per person, men vårt vägde lite mer, närmare 30 kg per person. Mirian arbetar med att ge tangolektioner så det var synd att vi inte hade ett par extra dagar i stan, hade varit kul att testa tango också..

Nattbussen gick över Pampas och här på vidderna var det verkligen "In the middle of no where" och inte en ljuspunkt så långt ögat nådde. Spännande om bussen gått sönder här ute! Framåt morgonen närmade vi oss Mendoza och här fick vi vår första glimt av "Los Andes", mäktiga berg sträckte sig högt över horisonten i morgondiset och här i "Hög Anderna" ligger Sydamerikas högsta berg Aconcagua 6982m, som vi inom ett par veckor skulle göra ett försök att ta oss upp på. Nu började det pirra i magen på allvar.

I Mendoza träffade vi våra guider och de andra som köpt in sig i samma klätterexpedition. Vi bodde på ett enkelt men trevligt familjeägt hostel straxt utanför stan med farföräldar, barnbarn, döttrar, söner, bergsbestigare och besökare i härlig blandning.

Efter att utrustning hyrts, föråden fyllts, tillståndspapper för klättringen på Aconcagua hämtats på Mendozas kommunhus, vilka senare på vägen skulle stämplas och granskas av stämpelgubbar och parkrangers, var vi nu äntligen på väg mot Aconcagua.
Framme i Penetientes där vi skulle tillbringa natten upptäckte vi att den Argentinska mañana-logistiken slagit till då alla våra väskor tydligen var på väg upp till berget på en multransport, flera dagar innan vi själva skulle börja ta oss upp på berget. Multransporten stoppades och vi fick beskriva vilka väskor som skulle tillbaka till Penetientes och vilka som skúlle till Aconcagua basecamp Plaza de mulas, men naturligtvis fick vi ändå fel väskor när de väl anlände. Vår guide Pablo ägare till företaget vi anlitat svettades och körde skytteltrafik med firmabilen för att reda upp mañana-väskoredan.

De närmaste dagarna bodde vi i lägret Confluencia och härifrån gjorde vi flera acklimatiserings-vandringar bla upp till sydsidan av Aconcagua vilken är en 3000 m hög vertikal isvägg med ständiga laviner där det faktiskt finns några "galningar" som tagit sig upp. Själva nöjde vi oss med den "mindre galna" "normal route" på nord-västsidan vilken var tuff nog ändå. Efter tre dagar i Confluencia började vi vår 11 timmars vandring upp till Aconcagua base camp, Plaza de Mulas 4300 m.

Under vandringen upp för den sista branten träffade vi en mulförare och hans envisa mula som vägrade att gå ner för stigen. Det var mycket brant och stigen var smal och full med rullgrus och sten. Mulföraren försökte mata mulan, sparkade lite på den och kastade småsten, men den vägrar att gå ner. Då såg vi att det 100 m längre ner, nedanför branten låg 6 döda mulor som ramlat ner. Måste vara tufft att vara mula på Aconcagua och se sina döda mulkompisar där nere.

När vi nådde Plaza de mulas fanns alla väskor på plats som tur var. Dagarna ägnades åt acklimatisering och vila samt att äta och dricka inför bestigningen som skulle pågå de närmaste sex dagarna. På kvällarna träffades vi i vårat restaurang tält och Argentinaren Javier visade sig ha talang när han rev av några Argentinska klassiker på gittaren med bländande sång efter att några rödvinsflaskor åkt fram. Efter ytterligare några rödvinsflaskor beskyllde Amerikanen Michael Tysken Mariano för att snarka som en "Drunk Armenian truck driver" på nätterna, dock mest på skoj, men snarka kunde han Mariano.

Skönt gäng och stämningen var trevlig trots att pressen inför själva bergsbestigningen började märkas hos en del. Amerikanen Michael var här för sitt fjärde försök på berget och Argentinaren Miguel hade fått negativt besked hos läkaren i base campet och skulle kanske inte få påbörja bestigningen. Niklas hade höghöjds-huvudvärk för tredje dagen i rad och många hade inte sovit på flera dygn pga höjden. Hur skulle det gå på berget? Hur skulle vädret bli? Funderingarna var många. I base campet mötte vi flera som inte kommit upp och fått vända och åka hem igen. Gällde dock att inte låta sig påverkas av detta.

På Aconcagua kommer ungefär 1 av 4 upp på toppen och ca 5-10 personer dör varje år under försöken att nå ända upp. Kan tyckas vansinnigt men vore det inte farligt och utmanande att bestiga Aconcagua så skulle folk förmodligen inte komma hit. De flesta i gruppen klarade av att hantera detta, var några som valde att ta ut pressen på andra, men detta är lagt till handlingarna nu.

Med facit i hand blev bestigningen tuff och av de åtta i gruppen som startade bestigningen bröt alla utom en som kom upp på toppen. Själv drabbades jag av lungödem mellan 6600-6700 m och tvingades vända endast 300 m från toppen. Ett tufft beslut men inte speciellt svårt då jag förmodligen inte skulle ha klarat att ta mig ner själv om jag gått ända upp pga av vattnet i lungorna. Vandringen ner från 6650 m till basecamp 4300 m tog över 9 timmar och var brutalt jobbig. I basecampet var det bara att hoppa in i helikoptern för att snabbt nå lägre höjd.

Sker många incidenter på Aconcagua under en säsong och många underskattar nog berget eftersom det anses vara relativt lätt att bestiga rent tekniskt, men många glömmer att Aconcagua är det högsta berget utanför Asien. Vår guide hittade under nedstigningen på ca 6000 m en kvinna 50 m från leden med brutet ben och hur hon hamnat där visste ingen, förmodligen hade hon ramlat ner från leden, en räddningsaktion drogs igång och kvinnan bars ner och allt gick som tur var till slut bra..

Det var ett otroligt häftig äventyr att uppleva detta berg och man lärde sig något nytt om sig själv och de andra som var med. Är nyttigt att kliva ur trygghetsbubblan ibland och pröva på lite mer extrema upplevelser. Det man kanske tycker känns tungt i vardagen hemma känns förmodligen lättare efter en resa som denna. Vad som sedan upplevs som extremt är nog individuellt och att kliva ur trygghetsbubblan kan ju innebära olika saker för olika individer. Sen finns det ju de som trivs bäst med att vara kvar i bubblan också..

Måste erkänna att jag är lite revanschsugen och gör nog ett nytt försök att nå Aconcaguas topp en dag. Troligen med eget upplägg då många komersiella klätterföretag har ett ganska komprimerat program med få acklimatiseringsdagar för att dra in så mycket pengar som möjligt under den korta säsongen på Aconcagua. Detta minskar chansen att komma upp och risken att få problem på vägen ökar också.

Tillbaka i civilisationen ägnade vi dagen åt att cykla runt mellan olika vinprovningar utanför Mendoza. Här träffade vi två Norrmän som varit ute på "riktigt äventyr" och åkt flodbåt på Amazonas ända från Peru till Brasiliens kust, verkligen häftigt.
Vi åt middag i Mendoza på kvällen med en vildhund strykandes mot våra ben under bordet sugen på våra biffar, ett Argentinskt band spelade för fullt två meter bakom oss samtidigt som vindbyar blåste in över torget varpå parasollen blåste omkull runt oss.
Efter flera veckor uppe i de lungna Anderna började vi känna oss lite stressade och när vi ätit klart kom människor som inte hade det lika gott ställt som vi, artigt frågandes om de möjligen kunde få våra matrester. Detta är man ju inte van vid men här på torget där vi satt var alla med och delade på kakan på ett bra sätt, inklusive vildhundarna och inget verkade gå till spillo. Snart hade vi vant oss och landat i stadspulsen igen.

Några dagar senare steg vi trötta av bussen vid den Chilenska stillahavskusten i Viña del mar. Klockan var fem på morgonen och stan hade inte vaknat än, det var tomt i terminalhallen, endast en städare och en ordningsvakt syntes till. Vi hade åkt nattbuss och mitt i natten gått av bussen och visat passen i gränsstationen mellan Argentina och Chile högt uppe i Anderna. Tog nog en timme att fixa stämplar, papper och kolla allt bagage.
Nu stog vi här i Chile och det är ju alltid spännande med första intrycket av ett land precis när man anlänt. Efter några timmar hittade vi ett hostel i Viña del mar i en villa nära havet. Överallt i huset hängde det tavlor på delfiner, det var porslins-delfiner, trä-delfiner, neonskylts-delfiner, delfin-toalettpappershållare och hostelet hette mycket riktigt Delfin Hostel. Stället ägdes av en kedjerökande dam och hennes hund med lång lugg. Bra men udda ställe.
De närmaste dagarna besökte vi badorten Reñaca och den gamla småruffiga hamnstaden Valparaiso dit vi tog tunnelbanan. Niklas badade med ett sjölejon som dök upp och sedan matade vi vildhundarna med salami. Besök gjordes även på ett antal restauranger i Viña del mar vilka var bra.
Brutalt solbrända på både fontanellen och andra konstiga ställen (Verkar som att solskyddsfaktor 50 inte funkar i Chile) tog vi en buss på morgonen och hoppade av vid flygplatsen i Santiago. Var dax att styra söderut mot Patagonien..

Vulkaner och stora glaciärer syntes från flygplansfönstret och naturen började nu ändra sig dramatiskt när vi närmade oss Patagonien. Naturen i Chile är verkligen extrem och speciell på sina ställen och här finns det mycket att se och upptäcka. Planet landade efter 4 timmar i Punta Arenas.

Vår guide mötte oss på flygplatsen och vi åkte sedan bil till Puerto Natales 3 timmar norrut. Naturen här är platt och vindpinad, träden lutar som om det är storm fast det inte blåser. Framme i Puerto Natales var vädret fint och naturen här påminner lite om Island och Grönland.
Efter en bra natt på det häftiga hotellet Indigo åkte vi på morgonen mot nationalparken Torres del paine. Guiden berättade om området och djurlivet här som är lite speciellt med Strutsar, Lamor och Condorer och en och annan Puma.
Vi rundade en höjd när vi kom körandes och plötsligt såg vi Torres del paine massivet sticka upp från det platta landskapet bakom några sjöar. Otroligt häftigt!
De tre närmaste dagarna vandrade vi bla till Cordillera del paine och Paine Horns och åkte båt på Lake Pehoe. Flera sjöar i Torres del Paine har Svenska namn efter Nordenskiöld som kartlade området på 1800-talet. På nätterna sov vi i "refugos" vandrarhem som var mycket bra.
Vädret var otroligt skiftande och växlade på några minuter. Sista dagen spenderade vi i Puerto Natales för att sedan ta oss tillbaka till Punta Arenas och vidare med flyget tillbaka till Santiago.

Vår resa var nu nästan slut. Den sista dagen tillbringade vi i ett soligt Santiago på några sköna uteserveringar. Blev några goda öl, det var vi värda....

// Stefan

Vi har spenderat de tre senaste dagarna i Torres del paine nationalpark och I dag aker vi tillbaka norrut till Santiago. Otrolig natur har nere och valdigt lungnt och skont. Nu borjar resan lida mot sitt slut men vi hoppas pa att fa ut nagra bra dagar till i Santiago, sen vantar jobbet och kontoret hemma. Tror jag far borja planera en ny resa direkt nar jag kommer hem =)...Nasta resa blir nog lite lungnare med sandstrand, paraplydrinkar och gurkskivor pa ogonen, denna resa har gatt valdigt hart at kroppen, man ar ju inte 22 langre =)...

//Stefan

I dag landade vi i Patagonien i Punta Arenas, En av varldens sydligaste stader och en av de sista utposterna innan Antarctis. Just nu bor vi pa ett skont hotell i Pourto Natales 3 timmar norr om Punta arenas, lungt och skont harnere och stor kontrast mot de livliga Chilenska staderna Vina del mar och Valparaiso. Kanslan nar man kommer hit paminner lite om Island, Gronland, norra Sverige, vacker storslagen natur, stora fjordar, glaciarer och hoga berg. Vadret ar otroligt ombytligt sol, regn sno omvartannat. Nu pa kvallen har vi atit middag med var guide som vi kommer att trekka med de tre narmaste dagarna i Torres del paine national park vilket vi ser fram emot. Guiden kommer otippat fran Turkiet! Vi kommer att stanna har de narmaste tre/ fyra dagarna for att sedan ta flyget tillbaka till Santiago. Just nu hoppas vi pa bra vader imorgon!

//Stefan

I gar kom vi till Chile efter att ha akt nattbuss over Anderna. Den sista dan i Mendoza Argentina cyklade vi mellan olika vingardar provade vin och at lunch.
Just nu befinner vi oss ungefar 10 mil fran Santiago i Vina del mar vid kusten. Fint vader 30 grader varmt sol och bad. Vi bor pa ett lungt hostel som ligger i en gammal villa. Skont att ta det lungt och ha lite semester efter bestigningen av Aconcagua vilken var ganska tuff med lungodem och hojdsjuka.
Pa Fredag flyger vi soderut till Patagonien och Punta Arenas, lar vara lite kallare darnere.
Alla mar bra forutom lite rodbranda armar och ben.

//Stefan

For sex dagar sedan borjade vi bestigningen av Aconcagua efter att ha gjort flera acklimatiserings klattringar på berget. Amerikanen Michael kastade in handuken pa startlinjen da han varit magsjuk flera dagar och fick ta helikoptern tillbaka till civilisationen. Argentinaren Miguel fick inte heller klartacken att starta klattringen av lakaren i basecmpet pga for lagt syrevarde i blodet. Kvar i teamet var vi tre Svenskar, en Tysk och tva Argentinare.

Forsta dagen tog vi oss upp till camp Canada på 5000m och harifran är det underbar utsikt over dalen runt base campet "plaza de mulas". Detta var vart andra besok i camp Canada da vi var har uppe pa en acklimatiserings tur för tre dagar sedan. Det var kallt i campet på kvallen och ett tunt lager sno tackte talten. Solnedgangen var otroligt vacker har uppifran.
Efter en kall natt i taltet fortsatte vi nasta dag sakta upp till camp Nido 5500 m. Haftigt har uppe i hojd med molnen. I Nido traffade vi tva andra Svenskar som korde en egen solo expedition. Pa kvallen beslutade sig tysken Mariano for att avbryta pga utmattning.

Foljande dag tog vi oss vidare upp till camp MDQ pa 6100 m. Nu borjade vi kanna av den tunna luften pa allvar och flera av oss hade inte sovit bra pa flera dygn. Pa kvallen tog Argentinarna Artillio och Javier det tunga beslutet att vanda, de var utmattade och radda att inte na toppen och komma ner igen.
Pa morgonen infor topp stoten tog aven Niklas det tunga beslutet att avbryta efter att ha haft svar hoghojds huvudvark i tre dagar som inte ville ge med sig. Ett tufft men smart beslut.

Kvar att ge sig pa toppen var Stefan och Jakob. Vi kande oss fortfarande starka och hade inga planer pa att avbryta och hade inga storre problem med hojden. Vi startade i gryningen med tva guider och pannlampor och det var otroligt haftigt att vandra i Anderna pa over 6000 m och se solen gå upp over bergen. Efter ca 3 timmar nadde vi traversen som leder upp till sista branten innan toppen. Sjalva traversen tog ca 2 timmar att ga och var otroligt jobbig, precis att vi orkade upp till sista backen "Canaletan" med ca 350 m kvar till toppen. Jakob stack forst upp mot toppen med sin guide och jag med min guide "Colo" straxt bakom.

Pa ca 6650 m kande jag dock att det var dax att avbryta, kunde se toppen ca 300 m ovanfor men blev osaker pa om jag skulle orka att ta mig ner igen, sa det var inget svart beslut egentligen. Att ta ner nagon skadad fran denna hojd kraver ca 10 man och tar ca 6 timmar ner till 5000 m dit helikoptern nar, sa det galler att vanda i tid!
Jakob tog sig vidare upp mot toppen som han nadde efter ytterligare tva timmar, otroligt starkt jobbat. Sjalv tog jag och min guide "Colo" oss tillbaka till camp MDQ 6100 m men borjade kanna mig dalig och hade problem att ta mig in i taltet. "Colo" lyssnade pa mina lungor som inte lat nagot vidare och sa " I think we have a problem", han anropade lakaren i camp Nido pa 5500m som sa att vi skulle ta oss ner dit sa fort som mojligt. Borjade nu fa problem och var nara att slockna pga av syrebristen nar jag stannade for att vila. Bara att bita ihop och forsatta nedat.

Tva timmar senare befinner jag mig i en hytt pa fem kv/m med en lakare och tva Argentinska parkrangers. Pa golvet ar det lerigt och i ena hornet en massa disk och smutsiga klader, otroligt skitigt for att vara en lakar motagning. De bjuder pa te och startar undersokningen och konstaterar att jag har halsinfektion? De forsoker ge mig en spruta for att vidga luftvagarna forst i hoger arm sedan i vanster arm, funkade inte. Da sager den kvinnliga lakaren " You have to show me your ass". Sagt och gjort det var bara att visa baken for lakaren och bergsvakterna i den 5 kvm stora hytten och fa sprutan dar bak . Fick aven ett stort rosa piller (inte dar bak) och en uppmaning att att ta mig ner till lakaren i base camp "Plaza de mulas" fortast mojligt.

Fyra timmar senare nar jag tillsammans med "Colo" och hans polare med cowboy hatten "Plaza de mulas". Är rejalt "sliten" efter 15 timmar pa berget och har svart att andas och orkar knappt upp för den sista 3 m hoga slanten upp till basecampet. Lakaren gor en snabb undersokning och sager: " You go with helikopter now!" jag sager: "Helikopter now?" lakaren svarar " Yes you have lung edima". Tydligen har jag fatt lungodem, (vatten i lungorna) Lakaren springer och hamtar piloten som startar helikoptern, de drar in mig och en japan som tydligen fatt samma problem i cockpitten, hinner inte saga hejda till teamet och de ar lika chockade som jag. Piloten varvar upp motorn och Niklas springer in under helikopter rotorn och slanger at mig lite pengar och nagra T-shirts, helikoptern lyfter.

Vi flyger i skymmningen på lag hojd genom Horcones dalen. Solen haller på att ga ner och det sista ljuset lyser vackert pa bergen runt omkring. Ingen vanlig dag på kontoret tanker jag för mig sjalv. Vandrat i Anderrna pa 6000 m i gryningen, nastan varit pa Aconcaguas topp, slapat mig tusentals meter upp och ner pa berget, visar arslet for en kvinnlig lakare och tva parkrangers i en 5 kvm stor hytt, atit rosa piller och flyger nu helikopter over Anderna i skymmningen, allt detta pa samma dag.
Helikoptern landar nagra tusen meter ner i dalen vid entren till Aconcagua nationalpark.

Talade med en sjukvardskordinator och en skum typ med hastsvans korde mig till ett hotell och lovade att ta dit min packning dagen efter. Hotellet är ett "Trucker hak" som ligger vid skidorten Penetientes. Nagra Argentinska lastbilschaufforer tittade storogt nar jag ragglade in i lokalen, sag nog ganska sliten ut vid det har laget. Hotell personalen hade blivit forvarnade att en "Sueco" med hojdsjuka skulle anlanda. Jag blev val omhandetagen av de trevliga agarna och servitrisen som serverade mig goda mackor och te. Fick sedan ett rum där jag stannade over natten for att aterhamta mig och den lagre hojden fick mig att ma lite battre.

Dagen efter kom Pablo chefen for guideforetaget "MDQ" vi anlitat pa besok markbart tagen. De hade alla varit oroliga och tydligen hade han fatt en rejal avhyvling av de tva Argentinarna Artillio och Javier i klattergruppen angaende sakerheten vilken han ansvarar for. Problemen hade varit manga pa berget och nar det gallde komunikationen och sakerheten hade det mesta varit ganska "Mañana"..

Min packning anlander och vi tar oss tillbaka till Mendoza och stannar pa vagen i Uspallata och besoker sjukhuset. Lakaren konstaterar att lungodemet gatt tillbaka något. Han sager på knackig engelska nagot i stil med "No more go up to Montaña" och att jag kommer ha nedsatt lungfunktion i nagra manader. Faran verkar over for den har gangen.

I morgon kommer Niklas och Jakob till Hotellet har i Mendoza, sedan tar vi bussen till Chile for nya aventyr..

//Stefan

Hola!
Nu har vi antligen natt Plaza de Mulas efter att ha tillbringat 2 dagar med acklimatisering i ett lager pa 3200 meter som heter Confluencia. Pa vagen darifran gick vi genom en dal som heter Horcones. En amerikan fick problem med magen efter halva strackan och fick ta sista biten pa en mula. Det tog ungefar 11 timmar och vi var ratt trotta nar vi kom fram. I ovrigt mar vi bra forutom lite turistmage och huvudvark. Idag har bestatt i att vila upp sig infor morgondagen da vi ska upp till lager 1 (Camp Canada) pa 4800 meter for att sedan ga ner igen och vila en dag till. Sen borjar sjalva stigningen upp till toppen i ungefar 6 dagar. Vadret ser ut att bli battre framover sa vi hoppas pa lite sol och ingen vind.
Vi har acklimatiserat oss bra till sjalva hojden men inte till den Argentinska mañana tidskulturen.

Vi aterkommer nar vi bestigit toppen!

Halsningar
Stefan

Vi har nu natt Anderna och Mendoza. Har har vi mot upp de ovriga i teamet. Vi blir tre svenskar, en Amerikan, två Argentinare och en Tysk..I morgon bar det av upp i Anderna och aventyret borjar.

//Stefan

Antligen landat i Sydamerika efter en lang flygning via Paris. Idag har vi varit runt i Buenos Aires i det skona sommar vadret + 28 C och kontrasten mot kylan i Sverige ar stor med grona trad och hogsommar. I dag pa lunchen har vi atit den forsta Argentinska Biffen vilken var helt godkand, dock inget rodvin an men det kommer sakert framat kvallen.. Buenos Aires ar ganska hektiskt med 6 filiga avenyer som gar igenom stan, sa det galler att passa sig nar man korsar gatorna for de kor som biltjuvar har nere =)..

Imorgon kvall tar vi bussen over Pampas till Mendoza vilket lar ta ca 14 timmar.

Halsningar:
Stefan