For sex dagar sedan borjade vi bestigningen av Aconcagua efter att ha gjort flera acklimatiserings klattringar på berget. Amerikanen Michael kastade in handuken pa startlinjen da han varit magsjuk flera dagar och fick ta helikoptern tillbaka till civilisationen. Argentinaren Miguel fick inte heller klartacken att starta klattringen av lakaren i basecmpet pga for lagt syrevarde i blodet. Kvar i teamet var vi tre Svenskar, en Tysk och tva Argentinare.

Forsta dagen tog vi oss upp till camp Canada på 5000m och harifran är det underbar utsikt over dalen runt base campet "plaza de mulas". Detta var vart andra besok i camp Canada da vi var har uppe pa en acklimatiserings tur för tre dagar sedan. Det var kallt i campet på kvallen och ett tunt lager sno tackte talten. Solnedgangen var otroligt vacker har uppifran.
Efter en kall natt i taltet fortsatte vi nasta dag sakta upp till camp Nido 5500 m. Haftigt har uppe i hojd med molnen. I Nido traffade vi tva andra Svenskar som korde en egen solo expedition. Pa kvallen beslutade sig tysken Mariano for att avbryta pga utmattning.

Foljande dag tog vi oss vidare upp till camp MDQ pa 6100 m. Nu borjade vi kanna av den tunna luften pa allvar och flera av oss hade inte sovit bra pa flera dygn. Pa kvallen tog Argentinarna Artillio och Javier det tunga beslutet att vanda, de var utmattade och radda att inte na toppen och komma ner igen.
Pa morgonen infor topp stoten tog aven Niklas det tunga beslutet att avbryta efter att ha haft svar hoghojds huvudvark i tre dagar som inte ville ge med sig. Ett tufft men smart beslut.

Kvar att ge sig pa toppen var Stefan och Jakob. Vi kande oss fortfarande starka och hade inga planer pa att avbryta och hade inga storre problem med hojden. Vi startade i gryningen med tva guider och pannlampor och det var otroligt haftigt att vandra i Anderna pa over 6000 m och se solen gå upp over bergen. Efter ca 3 timmar nadde vi traversen som leder upp till sista branten innan toppen. Sjalva traversen tog ca 2 timmar att ga och var otroligt jobbig, precis att vi orkade upp till sista backen "Canaletan" med ca 350 m kvar till toppen. Jakob stack forst upp mot toppen med sin guide och jag med min guide "Colo" straxt bakom.

Pa ca 6650 m kande jag dock att det var dax att avbryta, kunde se toppen ca 300 m ovanfor men blev osaker pa om jag skulle orka att ta mig ner igen, sa det var inget svart beslut egentligen. Att ta ner nagon skadad fran denna hojd kraver ca 10 man och tar ca 6 timmar ner till 5000 m dit helikoptern nar, sa det galler att vanda i tid!
Jakob tog sig vidare upp mot toppen som han nadde efter ytterligare tva timmar, otroligt starkt jobbat. Sjalv tog jag och min guide "Colo" oss tillbaka till camp MDQ 6100 m men borjade kanna mig dalig och hade problem att ta mig in i taltet. "Colo" lyssnade pa mina lungor som inte lat nagot vidare och sa " I think we have a problem", han anropade lakaren i camp Nido pa 5500m som sa att vi skulle ta oss ner dit sa fort som mojligt. Borjade nu fa problem och var nara att slockna pga av syrebristen nar jag stannade for att vila. Bara att bita ihop och forsatta nedat.

Tva timmar senare befinner jag mig i en hytt pa fem kv/m med en lakare och tva Argentinska parkrangers. Pa golvet ar det lerigt och i ena hornet en massa disk och smutsiga klader, otroligt skitigt for att vara en lakar motagning. De bjuder pa te och startar undersokningen och konstaterar att jag har halsinfektion? De forsoker ge mig en spruta for att vidga luftvagarna forst i hoger arm sedan i vanster arm, funkade inte. Da sager den kvinnliga lakaren " You have to show me your ass". Sagt och gjort det var bara att visa baken for lakaren och bergsvakterna i den 5 kvm stora hytten och fa sprutan dar bak . Fick aven ett stort rosa piller (inte dar bak) och en uppmaning att att ta mig ner till lakaren i base camp "Plaza de mulas" fortast mojligt.

Fyra timmar senare nar jag tillsammans med "Colo" och hans polare med cowboy hatten "Plaza de mulas". Är rejalt "sliten" efter 15 timmar pa berget och har svart att andas och orkar knappt upp för den sista 3 m hoga slanten upp till basecampet. Lakaren gor en snabb undersokning och sager: " You go with helikopter now!" jag sager: "Helikopter now?" lakaren svarar " Yes you have lung edima". Tydligen har jag fatt lungodem, (vatten i lungorna) Lakaren springer och hamtar piloten som startar helikoptern, de drar in mig och en japan som tydligen fatt samma problem i cockpitten, hinner inte saga hejda till teamet och de ar lika chockade som jag. Piloten varvar upp motorn och Niklas springer in under helikopter rotorn och slanger at mig lite pengar och nagra T-shirts, helikoptern lyfter.

Vi flyger i skymmningen på lag hojd genom Horcones dalen. Solen haller på att ga ner och det sista ljuset lyser vackert pa bergen runt omkring. Ingen vanlig dag på kontoret tanker jag för mig sjalv. Vandrat i Anderrna pa 6000 m i gryningen, nastan varit pa Aconcaguas topp, slapat mig tusentals meter upp och ner pa berget, visar arslet for en kvinnlig lakare och tva parkrangers i en 5 kvm stor hytt, atit rosa piller och flyger nu helikopter over Anderna i skymmningen, allt detta pa samma dag.
Helikoptern landar nagra tusen meter ner i dalen vid entren till Aconcagua nationalpark.

Talade med en sjukvardskordinator och en skum typ med hastsvans korde mig till ett hotell och lovade att ta dit min packning dagen efter. Hotellet är ett "Trucker hak" som ligger vid skidorten Penetientes. Nagra Argentinska lastbilschaufforer tittade storogt nar jag ragglade in i lokalen, sag nog ganska sliten ut vid det har laget. Hotell personalen hade blivit forvarnade att en "Sueco" med hojdsjuka skulle anlanda. Jag blev val omhandetagen av de trevliga agarna och servitrisen som serverade mig goda mackor och te. Fick sedan ett rum där jag stannade over natten for att aterhamta mig och den lagre hojden fick mig att ma lite battre.

Dagen efter kom Pablo chefen for guideforetaget "MDQ" vi anlitat pa besok markbart tagen. De hade alla varit oroliga och tydligen hade han fatt en rejal avhyvling av de tva Argentinarna Artillio och Javier i klattergruppen angaende sakerheten vilken han ansvarar for. Problemen hade varit manga pa berget och nar det gallde komunikationen och sakerheten hade det mesta varit ganska "Mañana"..

Min packning anlander och vi tar oss tillbaka till Mendoza och stannar pa vagen i Uspallata och besoker sjukhuset. Lakaren konstaterar att lungodemet gatt tillbaka något. Han sager på knackig engelska nagot i stil med "No more go up to Montaña" och att jag kommer ha nedsatt lungfunktion i nagra manader. Faran verkar over for den har gangen.

I morgon kommer Niklas och Jakob till Hotellet har i Mendoza, sedan tar vi bussen till Chile for nya aventyr..

//Stefan