Lördag 3 December 2011 - Laos
Efter några dagars arbete i Kina bar det iväg till Vientiane i Laos, för första gången för min del. Härligt väder var där, ca 30 grader och bara sol...MEN för övrigt var det inte mycket att hurra för. Det kändes som en korsning av ett gammalt öststatsland och asien, där öststatsgenen tyvärr hade övertaget. Eftersom resan blev hastigt påkommen kastade vi oss in på agoda för att hitta lämpligt hotell med pool. Detta lyckades, och förväntansfulla var vi när vi anlände till hotellet. Förväntan byttes snart till förvåning, och lite irritation. Poolen hade nog inte haft någon rengöring de senaste 10 åren och att bada var uteslutet. Varmvattnet på rummen funkade ibland. Underhållschefen på hotellet måste ha gått i exil, eller så fanns det inte pengar. ALLT var totalt nergånget och riktigt dåligt, ändå var det inget speciellt billigt hotell. Personalen hade en servicekänsla som liknade....jag vet inte vad! Frukostbuffen var en ljummen i historia där texten "du kommer att bli magsjuk" riktigt svävade över buffe`n. Nåväl, det duger inte att gå och tjura så vi begav oss ut för att se vad som fanns att se i Vientiane och omnejd.....det tog en timme.... På hotellets andra våning fanns 2 fina (för 50 år sedan) glasdörrar som kungjorde att det fanns en kariokebar bakom dörrarna. Efter att bara passerat dörrarna ett par kvällar bestämde vi oss för att gå in och se vad det var. Vi stegade in och skrämde i och med dörröppningen upp fem (5 st) personal som yrvaket och i chocktillstånd förvirrat började ropa till varandra "customers, we have customers!!". Några steg in fanns en bardisk som garanterat inte sett en gäst de senaste 5 åren, vi tog plats och beställde varsin öl. Vi noterade snabbt att det inte funnits någon severing här på många år men låtsades som ingenting. Öl fanns det naturligtvis inte, vi fortsatte att gå igenom listan på klassiker "gin&tonic", "rom&cola", osv. Inget fanns. Efter en stund hade en av personalen varit iväg och fått tag i var sin öl till oss. Det var en ganska konstig känsla att sitta i en bar som enda gäster (vi var 2 st)och ha 5 st personal som bara tittar på en.... Men, men dagen efter bokade vi om flyget för att komma därifrån en dag tidigare än planerat. Det slutade med att vi konstaterade att det ju faktiskt var så pass dåligt att det till sist blev riktigt kul. Jag skulle inte vilja ha besöket i Laos ogjort, men troligen var det första och sista resan dit.
Måndag 17 Januari 2011 - Australien
Allting har som bekant en ände, vilket också 2010 hade. Jag firade det nya årets inträde 9 timmar innan man gjorde det i Sverige, i Coffs Harbour, Australien. Vi satt och åt en nyårsmiddag på en segelbåt i hamnen och hade varmt och skönt väder.
Vår resa startade den 14:e December och slutade den 15:e Januari. Rutten var enligt följande: 15-16 Dec Bangkok, 17 Dec -6 Jan Australien, 7 Jan Singapore, 8-14 Jan Borneo.
Signifikativt för mina resor brukar vara att jag ALLTID har tur med vädret, så fort jag lämnar Sverige så skiner solen över mig. Bestämmer jag mig däremot för att vara ledig hemma så är det lika undantagslöst dåligt väder. Kontentan är att Sveriges vädergud- eller vem det nu är som styr- har utsett mig till mobbingoffer.
Vi lyckades dock lura den Nordeuropeiska attacken mot oss resenärer, genom att slinka iväg 3 dagar innan alla flygplatser stängdes. Vår rutt i Australien började i Norr (Queensland) vid Cairns, där vi hade kanonväder hela tiden. Den 23:e Dec flög vi ner till Brisbane och hyrde bil för fortsatt färd söderut. 2 dagar senare startade översvämningarna där......
Utan att på något sätt vara troende så måste man ju snart börja tro att någon stark kraft i Sverige tycker så illa om en , att man blir rikligt belönad så fort man lämnar landet. Vi hade på en månad en (1) regndag!
Reseåret som nu är slut tog mig till totalt 10 länder, vad som väntar kommande år står skrivet i stjärnorna, men ni som avskyr oväder-håll koll på när jag sticker, då brakar nämligen eländet igång här hemma!
Vår resa startade den 14:e December och slutade den 15:e Januari. Rutten var enligt följande: 15-16 Dec Bangkok, 17 Dec -6 Jan Australien, 7 Jan Singapore, 8-14 Jan Borneo.
Signifikativt för mina resor brukar vara att jag ALLTID har tur med vädret, så fort jag lämnar Sverige så skiner solen över mig. Bestämmer jag mig däremot för att vara ledig hemma så är det lika undantagslöst dåligt väder. Kontentan är att Sveriges vädergud- eller vem det nu är som styr- har utsett mig till mobbingoffer.
Vi lyckades dock lura den Nordeuropeiska attacken mot oss resenärer, genom att slinka iväg 3 dagar innan alla flygplatser stängdes. Vår rutt i Australien började i Norr (Queensland) vid Cairns, där vi hade kanonväder hela tiden. Den 23:e Dec flög vi ner till Brisbane och hyrde bil för fortsatt färd söderut. 2 dagar senare startade översvämningarna där......
Utan att på något sätt vara troende så måste man ju snart börja tro att någon stark kraft i Sverige tycker så illa om en , att man blir rikligt belönad så fort man lämnar landet. Vi hade på en månad en (1) regndag!
Reseåret som nu är slut tog mig till totalt 10 länder, vad som väntar kommande år står skrivet i stjärnorna, men ni som avskyr oväder-håll koll på när jag sticker, då brakar nämligen eländet igång här hemma!
Söndag 24 Oktober 2010
Så var den då avklarad....resan som skulle ta mig till 5 länder på drygt 2 veckor. Turboturism?
Vi startade i New Delhi, och tog oss därifrån till Agra för att beskåda Taj Mahal. Efter det var det dags för Varanasi, och det var den här resans verkliga utropstecken. 100 år tillbaka i tiden, och en av världens mest religösa platser.
Från Varanasi flög vi vidare till Kathmandu i Nepal, här tillbringade vi 4 dagar, 2 i huvudstaden och 2 i bergen, tyvärr var vädret för dåligt för att kunna se Mount Everests topp....det är tydligen störst chans att göra det i December. Från Nepal bar det av till Kuala Lumpur, egentligen mest för att få lite civilisation, och för att se Petronas Twin tower, här stannade vi i 1,5 dag innan vi drog till favoriten i sydostasien....Kambodja!. Några dagar i Phnom Penh, samt en båttur på Mekong ner till Chau Doc i Vietnam hann vi med.
För min del var Indien och Nepal nya ställen, och jag tyckte båda hade sina fördelar, väl värda ett besök. Den här resan, liksom många andra resor man gör koms ihåg pga möte med olika människor, I Nepal blir det en taxichaffis som aldrig glöms, och i Vietnam blir det en cykeltaxicaffis. Barnen på barnhemmet "lighthouse" i Kambodja glöms inte heller.
För att börja från början så var det chaffisen i Nepal. När vi kom utanför flygplatsen möttes vi av en som var hygglig på engelska, och snabbt fick fram en bil till oss. Lite förvånade blev vi när han också tog plats i bilen, eftersom vi ville till vårt hotell. Nåväl, han fick som han ville så vi skulle bara inom till hans resebyrå på vägen. Väl på resebyrån verkade det på honom som att det var givet att vi skulle boka (och helst betala hans utflyktspaket direkt på plats), vilket irriterade oss ganska mycket. Efter ca 10 min gjorde vi på ett för honom obehagligt tydligt sätt klart för honom att det ända vi skulle ha just nu var vår bil som skulle ta oss till hotellet. Inget annat. Väl nere på gatan igen dök bilen så småningom upp, och chauffören sa att han lät sur på telefon....köpte ni inget? Nej, sa vi, han var så säker på att sälja så vi köpte inget. Chaufförens skratt
var så äkta, han slog sig på knäna och skrattade, körde en bit och stannade och skrattade, när vi kom till hotellet rann tårarna på honom. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen!?.
Nästa gubbe att minnas var cykeltaxigubben i Chau Doc, han ville så gärna prata, men kunde inte ett ord engelska, han gestikulerade, och vi missförstod varandra mest hela tiden, men det slutade alltid med ett gott skratt. Dessutom liknade han Fred Flinta. Härlig gubbe.
Vi startade i New Delhi, och tog oss därifrån till Agra för att beskåda Taj Mahal. Efter det var det dags för Varanasi, och det var den här resans verkliga utropstecken. 100 år tillbaka i tiden, och en av världens mest religösa platser.
Från Varanasi flög vi vidare till Kathmandu i Nepal, här tillbringade vi 4 dagar, 2 i huvudstaden och 2 i bergen, tyvärr var vädret för dåligt för att kunna se Mount Everests topp....det är tydligen störst chans att göra det i December. Från Nepal bar det av till Kuala Lumpur, egentligen mest för att få lite civilisation, och för att se Petronas Twin tower, här stannade vi i 1,5 dag innan vi drog till favoriten i sydostasien....Kambodja!. Några dagar i Phnom Penh, samt en båttur på Mekong ner till Chau Doc i Vietnam hann vi med.
För min del var Indien och Nepal nya ställen, och jag tyckte båda hade sina fördelar, väl värda ett besök. Den här resan, liksom många andra resor man gör koms ihåg pga möte med olika människor, I Nepal blir det en taxichaffis som aldrig glöms, och i Vietnam blir det en cykeltaxicaffis. Barnen på barnhemmet "lighthouse" i Kambodja glöms inte heller.
För att börja från början så var det chaffisen i Nepal. När vi kom utanför flygplatsen möttes vi av en som var hygglig på engelska, och snabbt fick fram en bil till oss. Lite förvånade blev vi när han också tog plats i bilen, eftersom vi ville till vårt hotell. Nåväl, han fick som han ville så vi skulle bara inom till hans resebyrå på vägen. Väl på resebyrån verkade det på honom som att det var givet att vi skulle boka (och helst betala hans utflyktspaket direkt på plats), vilket irriterade oss ganska mycket. Efter ca 10 min gjorde vi på ett för honom obehagligt tydligt sätt klart för honom att det ända vi skulle ha just nu var vår bil som skulle ta oss till hotellet. Inget annat. Väl nere på gatan igen dök bilen så småningom upp, och chauffören sa att han lät sur på telefon....köpte ni inget? Nej, sa vi, han var så säker på att sälja så vi köpte inget. Chaufförens skratt
var så äkta, han slog sig på knäna och skrattade, körde en bit och stannade och skrattade, när vi kom till hotellet rann tårarna på honom. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen!?.
Nästa gubbe att minnas var cykeltaxigubben i Chau Doc, han ville så gärna prata, men kunde inte ett ord engelska, han gestikulerade, och vi missförstod varandra mest hela tiden, men det slutade alltid med ett gott skratt. Dessutom liknade han Fred Flinta. Härlig gubbe.