Så var den då avklarad....resan som skulle ta mig till 5 länder på drygt 2 veckor. Turboturism?
Vi startade i New Delhi, och tog oss därifrån till Agra för att beskåda Taj Mahal. Efter det var det dags för Varanasi, och det var den här resans verkliga utropstecken. 100 år tillbaka i tiden, och en av världens mest religösa platser.
Från Varanasi flög vi vidare till Kathmandu i Nepal, här tillbringade vi 4 dagar, 2 i huvudstaden och 2 i bergen, tyvärr var vädret för dåligt för att kunna se Mount Everests topp....det är tydligen störst chans att göra det i December. Från Nepal bar det av till Kuala Lumpur, egentligen mest för att få lite civilisation, och för att se Petronas Twin tower, här stannade vi i 1,5 dag innan vi drog till favoriten i sydostasien....Kambodja!. Några dagar i Phnom Penh, samt en båttur på Mekong ner till Chau Doc i Vietnam hann vi med.
För min del var Indien och Nepal nya ställen, och jag tyckte båda hade sina fördelar, väl värda ett besök. Den här resan, liksom många andra resor man gör koms ihåg pga möte med olika människor, I Nepal blir det en taxichaffis som aldrig glöms, och i Vietnam blir det en cykeltaxicaffis. Barnen på barnhemmet "lighthouse" i Kambodja glöms inte heller.
För att börja från början så var det chaffisen i Nepal. När vi kom utanför flygplatsen möttes vi av en som var hygglig på engelska, och snabbt fick fram en bil till oss. Lite förvånade blev vi när han också tog plats i bilen, eftersom vi ville till vårt hotell. Nåväl, han fick som han ville så vi skulle bara inom till hans resebyrå på vägen. Väl på resebyrån verkade det på honom som att det var givet att vi skulle boka (och helst betala hans utflyktspaket direkt på plats), vilket irriterade oss ganska mycket. Efter ca 10 min gjorde vi på ett för honom obehagligt tydligt sätt klart för honom att det ända vi skulle ha just nu var vår bil som skulle ta oss till hotellet. Inget annat. Väl nere på gatan igen dök bilen så småningom upp, och chauffören sa att han lät sur på telefon....köpte ni inget? Nej, sa vi, han var så säker på att sälja så vi köpte inget. Chaufförens skratt
var så äkta, han slog sig på knäna och skrattade, körde en bit och stannade och skrattade, när vi kom till hotellet rann tårarna på honom. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen!?.
Nästa gubbe att minnas var cykeltaxigubben i Chau Doc, han ville så gärna prata, men kunde inte ett ord engelska, han gestikulerade, och vi missförstod varandra mest hela tiden, men det slutade alltid med ett gott skratt. Dessutom liknade han Fred Flinta. Härlig gubbe.