Jennypenniis blogg

Fredag kväll öppnade himlen sig. Idag vaknade vi till uppehåll! Vi bor så jättefint på Dee Andaman i Krabi stad och har just avnjutit smakfull frukostbuffé. Nu ska poolen nyttjas innan utcheck och avfärd till Phuket flygplats 11:30. Så vad gjorde vi under två dagars hällregn? En faktiskt härlig stämning infann sig på Seasons restaurang när det började i fredags kväll. Personalen ordnade sittplatser till alla under tak (därför fick Mian till sin bestörtning sitta i barnstol) och eskorterade oss gäster med paraplyer till våra bungalows. Dagen efter kändes det tråkigt med regnet. Vi hade tänkt göra en apspaningstur på Ko Pu berget och kolla in den nordligaste stranden. Vi fattade istället ett klokt beslut och tog lunch på den lyxigare grannresorten. Så vacker och vilsam miljö. Jag och L-M blev kvar där hela eftermiddagen och drack vin medan Nille sov på en soffa och de stora barnen skötte sig själva på vårt boende. På kvällen var det lite uppehåll och vi tog en sista middag på vårt stamställe efter vägen. Lite lustigt att samma kvinna som arbetar där visade sig arbeta på den lyxiga resorten! Det är hennes mamma som äger stället efter vägen.

Mindre kul var regnet när vi söndag morgon begav oss mot Krabi. Färjan var väldigt bra men innan vi satt på den var vi tvungna att åka en öppen taxi och sedan longtail i regn och blåst. En stund fick vi också vänta på färjan ute på havet och på barnens frågor om när färjan kommer kunde jag bara svara att jag inte vet - det kan vara om fem minuter eller en timme. Och nu är det jobbigt för oss men tänk på människor som flyr för sitt liv i båtar - proppade med människor, utan mat och vatten, under flera dagar. Det var inte synd om oss, det var bara lite jobbigt.

Anlända till Krabi begav vi oss till centrum efter att ha lämnat väskorna på hotellet. Bäst på shopping i familjen måste jag säga att Perran är. Själv kan jag få svårt att veta vad jag verkligen kommer uppskatta hemma - å ena sidan vill jag fynda, å andra sidan har jag alltför många erfarenheter av fynd som visat sig förbli oanvända hemma i Sverige. Jag köper hellre en dyr t-shirt hemma än åtta i Thailand. Vi har främst shoppat kläder till Perran, smycken till tjejerna och flip-flop till mig. Shoppingturen slutade med att regnet fullkomligt vräkte ner då vi befann oss på en matmarknad för att köpa kycklingspett till Nille som precis vaknat. Det rann floder längs kanterna på presseningarna som utgjorde taket. Snabbt in i en taxi och checka in på vårt fina hotell där det blev mys på rummen i flera timmar. Vi åt middag där också och det var så gott att vi beställde några rätter till! Det gäller att maxa matnjutningen sista dygnet. När andra gäster var på väg ut stoppades de av receptionisten som rekommenderade alla att stanna på rummen i ösregnet. Det regnade mycket!

Nu har vi en vardagslunk här på Koh Jum. Ungefär så här ser en dag ut:
(tidsangivelserna är ungefärliga då vi lever utan klocka här)
06:30 uppstigning för mig och våra två minsta, de kollar IPad och jag gör kaffe
07:30 mot frukosten. Vi stannar ofta upp till två timmar på restaurangen. Spelar spel, pratar med några vi lärt känna lite, gör läxor...
09:30 strandliv här där vi bor. De tre stora brukar simma ut till en flotta med en vuxen medan den andra leker med Nille på stranden och i vattnet.
11:30 duschar av oss salt och sand och beger oss på utflykt. Nille somnar i vagnen och vi promenerar till något spännande lunchställe. Det kan vara en mysig strandrestaurang (blir ca 1000 bath) eller ett ställe efter vägen (21 kycklingspett och två papayasallad för 274 bath). Vi utforskar olika stränder till fots och ibland tar vi en tuk-tuk. Vi ser olika spännande djur och vardagsliv, vackra färger och blommor. I bästa fall apor! Men i sämsta fall en ensam fastkedjad apa utanför någons hus. Vi badar så klart också på vägen.
15:30 ungefär kanske vi tar en tuk-tuk tillbaka till vårt boende. Strandliv igen! Och nu kan Nille bada naken och allt är så vackert. Kanske har någon av oss hunnit med en massage också.
18:30 dusch igen. De stora barnen sätter sig i en sala vid stranden där det finns wi-fi och kollar film medan jag, L-M och Nille promenerar 100m till en trevlig restaurang och beställer kvällsmat. Barnen tar alltid kyckling i ostronsås no spicy no vegetable. L-M tar alltid tre rätter eftersom han tycker maten är så god. Ett tips till alla som åker till Thailand är att vänja sig vid chili innan resan. Jag är tyvärr jättekänslig för chili vilket begränsar det kulinariska utbudet rejält. Det är också svårt (omöjligt?) att få så lite chili som jag skulle kunna hantera så det blir hela tiden no spicy alls för mig. L-M säger alltid medium spicy. De frågar då förstående om en chili kan bli lagom? Vi frågade en dam hur många chili hon tar i sin papayasallad. 10-30 stycken var svaret. Så medium spicy är kanske inte så mittemellan ändå...
20:00 middag serveras på balkongen
21:00 de flesta slocknar
Nu pockar familjen på uppmärksamheten. Vi gillar Koh Jum ändå!

Woho, hur ska jag ens hinna med att skriva om allt som händer? Jag har i alla fall en stund för mig själv i wi-fi-land nu. Anledningen är att övriga familjen är besatta av att leta upp, gräva fram, jaga, hålla i (och så vidare) krabbor. Jag tycker också att det är skoj - en stund då och då. De andra gör detta i timmar.

Idag har vi sett ett gäng apor! Båda tjejerna önskade så att vår familj kunde vara en apfamilj istället. Det hade säkert varit skoj. Ingen tvätt, disk eller städ, inget jobb, bara leka i träden och käka frukt!

Jag blev förvånad över hur mycket folk det är här på Koh Jum, och hur välordnat det är. Hade väntat mig något lite enklare faktiskt. Vi trivs men jag saknar att bo precis vid havet (vi bor 200m bort) och trivs på mindre, mer familjära boenden än där vi nu bor. Samtidigt uppskattar vi varmvatten i duschen. Jag nosade faktiskt upp en enkel bungalow på stranden (dyrare än de två vi bor i nu förvisso) men blev nedröstad av övriga. Särskilt Perran som för första gången gillat ett boende på en gång och trivs stort.

Nyår igår var superlyckat med buffe och bland annat eldshow på kvällen, sen lite dans innan alla utom L-M däckade. Jag sov i en stol till 23:55, firade nyår med min man och somnade i sängen 00:05. Nu kom krabbgänget - skriver mer sen!

Jag är tillbaka! Det är så här det är att vara en frisk människa! Tack Ann som genast kände igen mykoplasma. Synd bara att jag "tog" fel antibiotika först och missade tre dagar av Koh Mook. Det är som att jag inte riktigt förstod hur sjuk jag var. Jag märkte ju att jag inte orkade något förstås men hade liksom glömt hur det är att ha en frisk människas energi. Som att jag inte förstod hur andra människor orkade röra sig så mycket, och prata. Själv tog jag inga initiativ till samtal för det var så ansträngande att prata. Jag tyckte att jag ändå njöt av Thailand där jag låg i säng eller hängmatta och lyssnade på fåglar eller studerade golvkaklets mönster. Men det är liksom ännu härligare att kunna röra sig, umgås med sin familj, bära sin bebis, bada, promenera. Jag rörde mig långsamt och inget gjordes i farten utan alla små vardagshandlingar såsom att borsta tänderna föregicks av en stunds ansamlande av energi och planering av hur det skulle göras med minsta möjliga ansträngning.

I detta tillstånd är det förstås väldigt svårt att ta hand om barn, i alla fall en 20-månaders som älskar att röra sig, gå i pölar och vatten, kasta iväg saker, utforska nya platser, bära katter, pilla ner saker i hål, gå iväg på egna äventyr. Som behöver bäras och ständigt påminnas om hur man är med djur. Så vilken tur vi hade att Ann och Benny var med oss under den här perioden! Det blev annorlunda än vi tänkt med utflykter på tu man hand, massage och snorkling, kanske en middag då båda sitter samtidigt?! men allt det är ju världsligt. Att klara allt med barnen ensam däremot, det hade varit tufft.

Nu njuter vi två nätter på resans lyxhotell på Ko Lanta innan vi åker till Ko Jum imorgon. Vi har hela tio nätter kvar!

Människorna vi bor hos här är ju som sagt mycket omhändertagande av sig. Igår insisterade de på att få skjutsa oss med båt till en närliggande strand. Vi bestämde oss för att det nog var en bra ide kanske mest för att sjuka jag då skulle orka följa med. Efter ett par timmars fram och tillbaka med kajaker som skulle med, matsäck som skulle ordnas, andra turister som skulle inväntas så for vi. Vi passerar vacker natur med lodräta klippväggar och klängande djungel, turkost vatten förstås. Stranden är inte den runt hörnet utan visar sig ligga längre bort. Nästan vid emeraldgrottan! Hoppet väcks - kanske kan vi kajaka dit? Ann hoppade i en kajak "hemma" och paddlar hela vägen fram. Tyvärr ligger Benny hemma sjuk.

Det är en paradisstrand. Som alla (?) "orörda paradis" med ett brett bälte sten och skräp mellan djungeln och stranden. Wow! En mysig vik omgiven av lodräta klippor. Här kommer jag orka vara en dag, tänker jag. Ligga på min sarong med ett öga på badande barn. Tre minuter efter att båten lämnat oss med löfte om "pick-up at four!" - besvarat med "or at five - ha, ha, ha!" - faller de första regndropparna. Okej, väskan in under en sten, Nille och jag in under ett klippblock. Det går nog över snart.

Tyvärr gör det inte det. Jag vet inte om det är tre eller fyra timmar jag slutligen tillbringar på fyra kvadratdecimeter där det inte regnar, i skydd av en klippa. Jag läser en bok om koncentrationsläger (alltså inte där och då) och vet att min belägenhet knappt ens är att beklaga. Okej att jag fryser och kroppen värker och när vi till slut är hemma så ligger jag i feberfrossa och halvdvala till morgonen men ändå - inget är farligt, ingen vill mig ont, allt kommer bli bättre.

De två första timmarna eller så mår jag helt okej och studerar vad som händer när ett gäng västerlänningar dumpats på en paradisstrand som plötsligt inte är fullt så paradisisk längre. Det är vår familj minus Benny. En fransk familj med tonårsbarn, två solokvist pensionärer, tre unga män som kommer trekkandes från djungeln, en ensam kajakare.. Vilken aktivitet! Ann, L-M, Perran och K-A kör fotboll. Nille bygger i sanden och vill sedan vara med på fotboll. Alla badar i havet. Perran kajakar omkring. K-A öppnar bageri och restaurang. Alla bygger en pool åt Nille. Mian sitter ibland hos mig och fryser men orkar leka och bada en del. Det är härligt att se. Jag tror nog att alla fryser och alla vill förstås ha uppehåll men de gör det bästa av situationen och har väldigt roligt. Hade vi hållt oss på gångavstånd hade det nog istället blivit en eftermiddag inomhus...

Jag har inte bloggat på länge då risken varit överhängande att inläggen mest skulle likna utförliga vårdcentralsjournaler. Jag är så väldigt trött på att vara sjuk vilket jag nu varit i en veckas tid. Feber som kommer och går och sedan kanske fyra dagar en ständig hosta, eller ständiga hostattacker är bättre beskrivning. En läkare besökte jag och Anna-Maria igår och lungorna lät bra på oss båda. Hon hostar också nämligen. Jag fick diagnos bronkit och bredspektrumantibiotika. Det ger man väl inte i Sverige, jag är tveksam till om det hjälper och negativa effekter finns ju men bestämde mig ändå för att peta i mig tabletterna. Viljan och hoppet att bli frisk är starkare än förnuftet. Fyra ytterligare mediciner ordinerades vi. Medan hon pysslade med allt detta hoppades jag att jag tagit med tillräckligt med pengar och tänkte att det kanske var dumt att inte kontakta försäkringsbolaget innan det ganska spontana läkarbesöket. Jag hade inte behövt noja så - 100kr blev det totalt - patientavgiften var 14kr! För oss båda. Så det var ju inte läge att inte vilja köpa medicinen...

Vi bor hos de mest omtänksamma människor som går att tänka sig på Koh Muuk Garden Beach Resort. Vi hade lite otur på Koh Bulon måste jag säga. Jag och Anna-Maria blev sjuka. Benny vrickade foten avresemorgonen. Mian spräckte läppen i ett bord när vi väntade på båten. Så ett ganska tilltufsat gäng anlände hit igår. De hade inte heller hämtat oss vid båten som överenskommet, vilket gav en vagt negativ förväntan. Men efter en timme på plats hade de smort och lindat Bennys fot, bjudit oss alla på iste, noterat att Mian såg sjuk ut och gjort ingefärste till henne och mig samt föreslagit andra rum en de uppenbart småbarnsfarliga husen jag bokat in oss i. Senare ringde de läkaren fast sjukstugan var stängd och skjutsade oss fram och tillbaka. Maten är dessutom fantastiskt god och priserna kanske 60-75% mot vad vi betalat tidigare... Fler fördelar: det finns en gosig hund. Det finns hängmattor överallt. En stor skuggig trädgård och massa andra spännande platser för Nille att utforska. Deras genuina trevlighet är det största plusset. Några minus är kanske städning och rummen generellt men med tanke på att vi betalar betydligt mindre än på andra ställe så är det helt rimligt. Och min säng är faktiskt skön. Störst minus måste bli stranden som ingen verkar bada ifrån. Konstigt nog gör det inte så mycket alls. Det är lätt att göra utflykter och vi har ju nyss bott nio nätter vid en paradisstrand. Och att som nu sitta vid vattnet i skymningen är lika fint som överallt vid havet.

Idag var Ann, Benny, L-M, Perran och Kajsa-Alice till emeraldgrottan dit man simmar genom en 100m mörk tunnel. Det lät som ett äventyr! Plus att de upplevt fin snorkling på vägen dit. (Under tiden försökte jsg få övriga barn att sova så länge som möjligt😉). Igår gick de till en jättefin strand vid en lyxig resort (Sivalai). Mian ville också dit efter läkarbesöket så i tron att det var en kort promenad började vi också gå ditåt. Det var det INTE. Vi fick vända för att hinna hem innan mörkret och sedan orkade jag inte upp ur sängen mer den dagen. Mycket intressant såg vi på vägen. Hur folk bor här. Kycklingar och getter. Hur sopor hanteras. Det är en ö med mycket liv och jag är så glad att vi bor just där vi bor!

Och just ja, detta var alltså vår julafton. Något annorlunda. God jul!

Idag har regnet strilat hela dagen. Inte alls störtregn som är det jag mest förknippar med dessa breddgrader utan stril som det går att vistas i utan att bli så blöt. Strilandet ledde till en riktigt lång frukostsittning med samtal för oss vuxna och kortspel för barnen. Sedan till en mycket tidig middagslur för Nille. Medan han sov snorklade L-M och Kajsa-Alice långt ut medan jag och Mian spelade kort, bara vi. Mysigt! P-A var på kafé på ön med kompis med familj.

Förmiddagen var också en lång väntan på Ann och Bennys ankomst! Igår hade vi lyckats missa vilket datum det var och var helt förvirrade när vi fick mejl om att de skulle checka in på planet. De som skulle komma hit om ett par timmar? Hur hade de som är så strukturerade kunnat missta sig på vilket datum de skulle komma? Först när jag meddelade kvinnan som sköter bokningarna att vi tyvärr inte behövde bungalown uppdagades det att vi tänkt fel. Men idag så kom de äntligen! Benny gjorde entré inte via stegen från longtailen, utan genom att ramla över relingen ner i vattnet. De var verkligen efterlängtade! Dessutom lägligt då jag varit mer eller mindre sjuk/matt/sängliggandes sedan två dygn innan.

Nu visade tjejerna dem snabbt allt de behövde veta om boendet och rapporterade om extra viktiga händelser. Typ: Farmor berättar att hon simmat med en sköldpadda i Australien, K-A berättar att hon sett en dam med fyra tår. Det blev lunch och sedan långt bad, tidig middag och nu hoppas vi på bättre sömn under tre nätter. De har en likadan bungalow som oss precis bredvid och där sover nu Perran och K-A i en av dubbelsängarna. Det har varit lite trångt med tre i varje dubbelsäng även om det funkat och klart är att föredra framför att sova i olika bungalows.

Jag är alltså rejält förkyld eller vad det är, allmänt matt och sjuk med halsont mm, lider lite av mitt skrap på armen och så regnar det. Men jag mår mycket bättre än igår och har idag kunnat njuta av livet igen. Det är härligt att vara på resa så länge att ett par dagars (strilande!!) regn inte förstör utan på sitt sätt förgyller. Omväxling, så härligt när solen tittar fram igen och så rogivande att bara spela kort en förmiddag.

Hängmattor. Jag har alltid älskat dem. Förknippat dem med avkoppling, njutning, fina stunder, vackert väder. Som de flesta antar jag. Nu skriver jag av mig om något läskigt som hände nyss, ensam i vår bungalow. Jag är ju lite sjuk och var snabb att hänga upp vår hängmatta vid strandkanten medan barnen lekte med en nyfunnen kompis en bit bort och L-M och Nille utforskade stranden i närheten. Satte mig i hängmattan, uppmärksam på hur mina knutar skulle hålla. Det verkade gå fint. Lutade mig tillbaka, på tvären så att säga. Knak. Sekunden efter sitter jag på marken och känner att det gör ont på axeln. Chockad. Det ena trädet har gått av vid roten och fallit på min axel och överarm! Jag känner mig snabbt säker på att det inte är så farligt. Det gör inte SÅ ont och jag kan röra armen men tanken på att det hade kunnat vara Nille som fick trädet över sig paralyserar och skrämmer mig till vanvett. Jag vet att det inte har hänt och inget talar för att det kommer hända men känner mig lite som att det har hänt. Jag blottar min dumhet här och ser framför mig hur ni läsare vill teleportera er till Thailand och rädda barnen från dessa oansvariga föräldrar. Saken är att igår sa en man till oss att man ska vara försiktig här för träd kan falla utan förvarning. Samtidigt ligger han också där i en hängmatta... Allt känns farligt.

Mina stora barn och jag pratade om det som hänt. Perran tröstar mig och säger "men mamma, du har ju fyra barn och har aldrig tappat någon av oss". Som så många gånger förr när det har hänt hemskheter så ska jag tänka på det som en varning. Aldrig mer ska vi hänga hängmattan på minsta osäkra ställe. Men vi kommer ju fortsätta vara på stranden? Någonstans måste gränsen gå för hur säkra vi kan vara. Vi har ju bestämt oss för att åka hit och det är farligare än hemma, på en massa sätt. Hemma rev föreningen en fin lekplats på gården för att den inte uppfyllde vissa säkerhetskrav. Samtidigt är kanske det allra farligaste att tro att inga faror finns.

Jag är ju så känslig för blod. Det går inte att påverka enkelt med tankarna. Jag känner mig illamående och nära att svimma när jag tänker på såret, måste tvätta det och så. Det som faktiskt hjälper är att våga titta och se att nu är det en ytlig reva på max 15 cm, inte alls den blodiga rygg som jag föreställde mig först. Ett par i närheten kom fram och kollade hur det gått och sedan sköljde jag såret i vattnet innan jag gick hem och tillslut vågade använda sårtvätt. Nu ligger jag här och väntar på att inte känna mig svimfärdig längre och försöka hantera mina skuldkänslor över vad som kunnat hända om ett barn låg i hängmattan...

Flera dagar sedan jag skrev nu ju. Dagarna flyter nästan ihop och jag glömmer hur länge vi har varit här. Vi har det härligt. Vädret erbjuder viss omväxling på ett bra sätt. Regn har vi bara fått ett par droppar men ibland blir himlen mörk och det blåser mer. Igår var det någon sorts maneter i vattnet som skrämde upp oss (ur vattnet!). De vanligaste är ofarliga och bränner till ont men sedan försvinner det onda rätt snabbt. En kvinna verkade dock ha träffat på en värre variant för hon hade rejäla märken. Idag har vi varken känt eller hört om maneter men knappt badat ändå. Det gick högre vågor idag så snorkling med barnen var inte aktuellt. Ändå tillbringade vi hela dagen på stranden. Tjejerna leker där i timmar. Vi andra turas om att passa Nille respektive att ligga och läsa. Nille har sovit väldigt gott i hängmatta på stranden, i skuggan av träden där. Han älskar mest att skrota runt på stranden på eftermiddagarna då det är rejäl ebb. Då går han runt i timmar och övar sin balans på de döda korallerna och doppar sig i de pölar som bildats. Skönt för honom att kunna vara naken med bara tofflor då.

Tyvärr känner jag mig sjuk sedan igår. Halsen, allmänt sjuk. Usch! Inte så att jag inte orkar dra mig runt och vara ute men livet blir onekligen en dimension gråare vilket känns tråkigt just nu. Tror väl att penicillin kan fås utan recept i Thailand, men tveksam till om det kan ordnas här? Skulle vara värt i så fall.

Imorgon utökas vårt sällskap av två efterlängtade personer - Ann och Benny! Går allt vägen kommer de till lunch imorgon. Så på så sätt går resan in i en ny fas trots att vi förblir här på Bulone fem nätter till.

Nu lägger jag upp lite nya bilde på min sida!

Hej dagboken! Wi-fi är inte lika stabilt här på Bulone så blir nog färre inlägg här. Resan igår gick fint. Havet var ovanligt lugnt. Mest var det lite tråkigt och jobbigt för mig med 13 kg i famnen. Här bor vi nu på Bulone Resort. Ganska annorlunda mot Relax Bay. Barnens spontana reaktion var att vilja tillbaka. Till poolen. Till allt lekutrymme vi hade i vår bungalow där. Där var det mer västerländskt tillrättalagt, t ex bryggkaffe mot snabbkaffe här. Salas att ligga i vid stranden. Olika restauranger efter strandpromenaden att beställa shakes från. Typ. Den största fördelen här är att det går fint att snorkla! Direkt från stranden. Medan Nille och jag skrotade runt bland stenar och naturliga pooler simmade L-M ut med alla tre stora barnen till närmaste rev. Hade jag inte gjort! När jag sedan själv snorklade ensam vågade jag mig inte ens dit ensam. Måste vänja mig efter att inte ha snorklat på 11,5 år. Men det gick ju bra, tror nästan barnen bottnade?

Vårt boende är jättefint. Precis vid vattnet med en enorm veranda och ett stort träd mellan verandan och vattnet som ger skugga. Vi hör och ser havet från sängarna. Två dubbelsängar har vi här vilket är något trångt men funkar. Mian ramlade i golvet i natt och Perran försökt ta myggnätet som täcke.

Igår kväll promenerade vi till andra sidan ön och åt på Chao Lay home stay. Galet god mat! Jag tog thai fish sallad no spicy. Den blev då precis så stark att jag kunde äta den. Barnen tog alla kyckling och fick varsitt rejält lår. Nu ska vi pröva frukostbuffén här för första gången!