Människorna vi bor hos här är ju som sagt mycket omhändertagande av sig. Igår insisterade de på att få skjutsa oss med båt till en närliggande strand. Vi bestämde oss för att det nog var en bra ide kanske mest för att sjuka jag då skulle orka följa med. Efter ett par timmars fram och tillbaka med kajaker som skulle med, matsäck som skulle ordnas, andra turister som skulle inväntas så for vi. Vi passerar vacker natur med lodräta klippväggar och klängande djungel, turkost vatten förstås. Stranden är inte den runt hörnet utan visar sig ligga längre bort. Nästan vid emeraldgrottan! Hoppet väcks - kanske kan vi kajaka dit? Ann hoppade i en kajak "hemma" och paddlar hela vägen fram. Tyvärr ligger Benny hemma sjuk.

Det är en paradisstrand. Som alla (?) "orörda paradis" med ett brett bälte sten och skräp mellan djungeln och stranden. Wow! En mysig vik omgiven av lodräta klippor. Här kommer jag orka vara en dag, tänker jag. Ligga på min sarong med ett öga på badande barn. Tre minuter efter att båten lämnat oss med löfte om "pick-up at four!" - besvarat med "or at five - ha, ha, ha!" - faller de första regndropparna. Okej, väskan in under en sten, Nille och jag in under ett klippblock. Det går nog över snart.

Tyvärr gör det inte det. Jag vet inte om det är tre eller fyra timmar jag slutligen tillbringar på fyra kvadratdecimeter där det inte regnar, i skydd av en klippa. Jag läser en bok om koncentrationsläger (alltså inte där och då) och vet att min belägenhet knappt ens är att beklaga. Okej att jag fryser och kroppen värker och när vi till slut är hemma så ligger jag i feberfrossa och halvdvala till morgonen men ändå - inget är farligt, ingen vill mig ont, allt kommer bli bättre.

De två första timmarna eller så mår jag helt okej och studerar vad som händer när ett gäng västerlänningar dumpats på en paradisstrand som plötsligt inte är fullt så paradisisk längre. Det är vår familj minus Benny. En fransk familj med tonårsbarn, två solokvist pensionärer, tre unga män som kommer trekkandes från djungeln, en ensam kajakare.. Vilken aktivitet! Ann, L-M, Perran och K-A kör fotboll. Nille bygger i sanden och vill sedan vara med på fotboll. Alla badar i havet. Perran kajakar omkring. K-A öppnar bageri och restaurang. Alla bygger en pool åt Nille. Mian sitter ibland hos mig och fryser men orkar leka och bada en del. Det är härligt att se. Jag tror nog att alla fryser och alla vill förstås ha uppehåll men de gör det bästa av situationen och har väldigt roligt. Hade vi hållt oss på gångavstånd hade det nog istället blivit en eftermiddag inomhus...