Tisdag 16 Mars 2010 - Puerto Plata
De hade sagt att det var en paradisstad. Colombus upptäckte platsen under sin första resa till Amerika och namngav staden Puerto Plata som betyder "Silver Staden" på spanska. När båten kom i land såg han det glittrade vattnet som sken av silver och la ett sken över hela området bakom det. Med denna romantiska beskrivning i bakhuvudet var jag överlycklig över att lämna vårat överlyxiga all- inclusive hotell och ta mig in till lokalbefolkningen, få en bild av det genuina Dominikanska Republiken. Det fanns bara all- inclusive hotell i hela området, med stora murar och många vakter som spatserade utanför. Jag tänkte inte så mycket på saken. Jag visste trots allt att det var ett fattigt land så det var väl bara en säkerhetsåtgärd.
Vid hotellet blev vi tilldelade en egen guide. Hotellpersonalen menade på att det inte gick att åka in till staden utan guide. Han log och skrattade och bröt på spanska när han talade engelska med oss. I mina öron finns det inget ljuvligare än spansk brytning på engelska så jag blev genast charmad och väldigt uppspelt över att se staden som han talade så gott om. Det var bara en 10 minuters bilresa från turistområdet där vårat och alla de andra gigantiska hotellkomplexen låg in till stan. Först kom vi till något som såg ut som en förort. Det var hål i marken och husen var förfallna. Längst vägen stod tiggare som saknade ben, armar och tänder. Det var lite kusligt att se. Men förorter har en tendens att vara extra förfallna i fattiga länder tänkte jag för mig själv, men Puerto Plata som var en av landets största städer skulle säkerligen vara annorlunda.
Då stannade bilen. Vår guide hoppade ut ur framsätet och öppnande glatt våra dörrar: "Welcome to Puerto Plata". Lite frågande och med händerna hårt knytna om våra väskor gick vi ut ur bilen. Jag tittade ner mot marken och såg hur asfalten var uppbruten och stora hål uppenbarade sig. En försäljare småsprang fram till oss att drog fram ett par marrackas och började glatt spela för oss. Vi skakade på huvudena och vände oss igen mot vår guide. "Vamos, I will show you the church buildning here on the main square". För att vara stadens huvudtorg var det extremt litet. Det fanns en stor byggnad i mitten som var en kykra. Runt omkring den satt äldre män uppradade här och var på plaststolar och talade med varandra. Någon sprang runt och putsade deras skor för någon slant. En man stod med en stor vagn fylld av kokosnötter och försökte få oss att smaka. Vi följde efter vår guide in i kyrkan. Den var stor, vacker och färgglad. Det var inga människor där inne och vi förklarade för vår guide att vi gärna ville se resten av staden, och gärna shoppa lite.
Han lyste upp när vi nämnde "shopping". I en rusande fart lämnade vi kyrkan och huvudtorget och började vandra ner på smågator. Lite skräckslaget upptäckte vi att män satt på plaststolar utanför sina hem med rostiga hagelgevär i famnarna. Jag rös när jag såg det första vapnet. Sen började jag långsamt vänja mig och glömde nästan bort gevären och männen på plaststolarna. Vår guide tog oss till en liten butik med gigantiska oljemålningar med färgstarka mönster och smycken uppradade i mängder längst väggarna och borden. "This is my cousin's store". Vi fick alla skaka hand med hans kusin. Det kändes som en stor turistfälla, och det fanns inget som lockade oss inne i affären. Vi sa farväl till hans kusin och blev ledda ner till en annan butik i ett garage. "This is my brother's store". Vi skakade hand med brodern och tittade igenom butiken. Tavlor, smycken, lite vykort, någon statuett. Vi skakade till huvudena och kom till nya butiker. "This is my uncle's store". "This is my best friend's store". Och så vidare. När vi hade träffat halva hans släkt började vi inse att det kanske inte fanns några andra butiker som vi skulle få se den dagen. Det var dessa "turistshoppar" (som vi uppfattade det som) som vår guide skulle ta oss till.
Vi bad om att få åka hem lite besvikna och följde honom långsamt tillbaka till bilen som stod och väntade vid oss vid huvudtorget.
När mina tankar hade lämnat shoppingmöjligheterna började jag istället att njuta av staden. Byggnaderna var färgglada och tavlorna som stod utanför varje butik var helt magiska. Det doftade av tobaco och kaffe. Småbarn sprang runt och lekte med varandra, skrattade så högt att det ekade mellan väggarna. De stannade upp och tittade på oss när vi gick förbi, räckte fram varsin hand, och log gigantiska leenden som fick deras ögon att kisa. De fick varsitt mynt och sprang skrattandes därifrån. Män satt på sina små stolar och talade leende med varandra, skrattade och drack av sitt kaffe. Inne i matvarubutikerna såg jag stora säckar med alla jordens kryddor uppradade inne på golven. Det doftade underbart. Staden kanske inte var som jag hade föreställt mig, men det låg ett lugn över den och dess invånare verkade lyckliga, glada, och avslappnade. Jag kände mig genast bättre till mods och slappnade av jag också.
Jag vet inte om jag skulle kalla den en silver stad, men den fick mig att inse att lycka inte handlar om att komma till ett främmande land och en främmande stad och förvänta sig boulevarder av butiker, restauranger och fik. Ibland är det mer värt att bara få se en stad för vad de verkligen är, inte med västerländska ögon. Och om de människorna var lyckliga och skrattade, då kunde jag också njuta av att vara där.
Vid hotellet blev vi tilldelade en egen guide. Hotellpersonalen menade på att det inte gick att åka in till staden utan guide. Han log och skrattade och bröt på spanska när han talade engelska med oss. I mina öron finns det inget ljuvligare än spansk brytning på engelska så jag blev genast charmad och väldigt uppspelt över att se staden som han talade så gott om. Det var bara en 10 minuters bilresa från turistområdet där vårat och alla de andra gigantiska hotellkomplexen låg in till stan. Först kom vi till något som såg ut som en förort. Det var hål i marken och husen var förfallna. Längst vägen stod tiggare som saknade ben, armar och tänder. Det var lite kusligt att se. Men förorter har en tendens att vara extra förfallna i fattiga länder tänkte jag för mig själv, men Puerto Plata som var en av landets största städer skulle säkerligen vara annorlunda.
Då stannade bilen. Vår guide hoppade ut ur framsätet och öppnande glatt våra dörrar: "Welcome to Puerto Plata". Lite frågande och med händerna hårt knytna om våra väskor gick vi ut ur bilen. Jag tittade ner mot marken och såg hur asfalten var uppbruten och stora hål uppenbarade sig. En försäljare småsprang fram till oss att drog fram ett par marrackas och började glatt spela för oss. Vi skakade på huvudena och vände oss igen mot vår guide. "Vamos, I will show you the church buildning here on the main square". För att vara stadens huvudtorg var det extremt litet. Det fanns en stor byggnad i mitten som var en kykra. Runt omkring den satt äldre män uppradade här och var på plaststolar och talade med varandra. Någon sprang runt och putsade deras skor för någon slant. En man stod med en stor vagn fylld av kokosnötter och försökte få oss att smaka. Vi följde efter vår guide in i kyrkan. Den var stor, vacker och färgglad. Det var inga människor där inne och vi förklarade för vår guide att vi gärna ville se resten av staden, och gärna shoppa lite.
Han lyste upp när vi nämnde "shopping". I en rusande fart lämnade vi kyrkan och huvudtorget och började vandra ner på smågator. Lite skräckslaget upptäckte vi att män satt på plaststolar utanför sina hem med rostiga hagelgevär i famnarna. Jag rös när jag såg det första vapnet. Sen började jag långsamt vänja mig och glömde nästan bort gevären och männen på plaststolarna. Vår guide tog oss till en liten butik med gigantiska oljemålningar med färgstarka mönster och smycken uppradade i mängder längst väggarna och borden. "This is my cousin's store". Vi fick alla skaka hand med hans kusin. Det kändes som en stor turistfälla, och det fanns inget som lockade oss inne i affären. Vi sa farväl till hans kusin och blev ledda ner till en annan butik i ett garage. "This is my brother's store". Vi skakade hand med brodern och tittade igenom butiken. Tavlor, smycken, lite vykort, någon statuett. Vi skakade till huvudena och kom till nya butiker. "This is my uncle's store". "This is my best friend's store". Och så vidare. När vi hade träffat halva hans släkt började vi inse att det kanske inte fanns några andra butiker som vi skulle få se den dagen. Det var dessa "turistshoppar" (som vi uppfattade det som) som vår guide skulle ta oss till.
Vi bad om att få åka hem lite besvikna och följde honom långsamt tillbaka till bilen som stod och väntade vid oss vid huvudtorget.
När mina tankar hade lämnat shoppingmöjligheterna började jag istället att njuta av staden. Byggnaderna var färgglada och tavlorna som stod utanför varje butik var helt magiska. Det doftade av tobaco och kaffe. Småbarn sprang runt och lekte med varandra, skrattade så högt att det ekade mellan väggarna. De stannade upp och tittade på oss när vi gick förbi, räckte fram varsin hand, och log gigantiska leenden som fick deras ögon att kisa. De fick varsitt mynt och sprang skrattandes därifrån. Män satt på sina små stolar och talade leende med varandra, skrattade och drack av sitt kaffe. Inne i matvarubutikerna såg jag stora säckar med alla jordens kryddor uppradade inne på golven. Det doftade underbart. Staden kanske inte var som jag hade föreställt mig, men det låg ett lugn över den och dess invånare verkade lyckliga, glada, och avslappnade. Jag kände mig genast bättre till mods och slappnade av jag också.
Jag vet inte om jag skulle kalla den en silver stad, men den fick mig att inse att lycka inte handlar om att komma till ett främmande land och en främmande stad och förvänta sig boulevarder av butiker, restauranger och fik. Ibland är det mer värt att bara få se en stad för vad de verkligen är, inte med västerländska ögon. Och om de människorna var lyckliga och skrattade, då kunde jag också njuta av att vara där.
Tisdag 16 Mars 2010 - Barcelona
En oas som jag ofta längtar tillbaka till. Vi hittade dit en varm septemberkväll när vi satt inne på en liten bar på en liten gata i Gracía. En glatt och pårökt par började med inlevelse berätta om det magiska Placa del Sol dit Barcelonabor och vagabonder från alla världens hörn valfärdade på kvällarna. Utan att tveka följde vi efter dem i en labyrint av små vägar. Och plötsligt var vi här. Här lärde jag mig att dricka öl.Här har jag legat ner på marken mitt i natten och tittat på stjärnorna. Här har jag njutit av gitarrspelande spanjorer som hoppats på några enstaka mynt som belöning. Här har jag mött en man som i sinnet var 5 år gammal och satt en hel lunch och ritade av mig och Anna-Karin. När han sedan skulle gå kom han fram till oss med en teckning täckt med snor. Vi bugade oss artigt och sa "Gracias". Här har jag pratat med en man från Holland som bad mig att rita av hans ansikte och bära det på min kjol. Här har jag bytt nummer med en pakistanie som sålde ölburkar för 1€ styck. Han hette Asif och ville visa oss staden. Vi vågade aldrig svara när han ringde upp oss. Här har jag suttit på dagarna och druckit kaffe och sett på när människor sprungit runt och lekt med sina gigantiska hundar på torget. De såg ut att vara täckta av loppar. Helst ville vi inte att de skulle komma nära oss. Men när en glad hund närmar sig ens bord med tungan långt utsträckt och med skrattande ögon så kan man inte hjälpa att klappa dem. Här har jag lärt känna människor som jag aldrig hade träffat annars.
Här har jag avnjutit oändliga nätter på Vattenpipsfiket runt hörnet. Vi lärde känna ägaren där. En stor mörk man från Libanon med många ärr i ansiktet. Han sa alltid "Cariños" så fort vi trädde in på baren och gav oss våta pussar på kinderna. Han och hans pojkvän bråkade ibland. En kväll när vi kom stod de utanför och pratade högt med varandra. Efter en stund satte sig hans pojkvän på moppen och åkte iväg. Kvar fanns bara vi och vår cariño. Han satte sig själv vid ett bord med en vattenpipa. Sorgsen musik spelade i bakgrunden. På håll såg vi tårar rinna ner för hans kinder. Vi ropade över honom till vårt bord och bjöd honom på Djungel Vrål. Han tog glatt emot men spottade genast ut. Han grimaserade och bjöd oss istället på chokladtårta. Så här ska sötsaker smaka, skrattade han.
Här har jag pratat med alla människor som dykt upp från stadens och världens alla hörn. Här har vi suttit med medköpt Sangria och kinderäggschoklad och småpratat på marken timmar i sträck. Här ifrån har vi alla blivit bortvisade av poliser som sent på natten gjort razzior. Poliserna bjöd sedan hem oss och sa att de var stadens säkraste män och att de skulle lära oss spanska. Vi följde aldrig med dem. Hit har jag tagit alla människor som någonsin har hälsat på mig i Barcelona. Ingen lämnas oberörd. Platsen är magisk. Och jag längtar ständigt tillbaka.
Här har jag avnjutit oändliga nätter på Vattenpipsfiket runt hörnet. Vi lärde känna ägaren där. En stor mörk man från Libanon med många ärr i ansiktet. Han sa alltid "Cariños" så fort vi trädde in på baren och gav oss våta pussar på kinderna. Han och hans pojkvän bråkade ibland. En kväll när vi kom stod de utanför och pratade högt med varandra. Efter en stund satte sig hans pojkvän på moppen och åkte iväg. Kvar fanns bara vi och vår cariño. Han satte sig själv vid ett bord med en vattenpipa. Sorgsen musik spelade i bakgrunden. På håll såg vi tårar rinna ner för hans kinder. Vi ropade över honom till vårt bord och bjöd honom på Djungel Vrål. Han tog glatt emot men spottade genast ut. Han grimaserade och bjöd oss istället på chokladtårta. Så här ska sötsaker smaka, skrattade han.
Här har jag pratat med alla människor som dykt upp från stadens och världens alla hörn. Här har vi suttit med medköpt Sangria och kinderäggschoklad och småpratat på marken timmar i sträck. Här ifrån har vi alla blivit bortvisade av poliser som sent på natten gjort razzior. Poliserna bjöd sedan hem oss och sa att de var stadens säkraste män och att de skulle lära oss spanska. Vi följde aldrig med dem. Hit har jag tagit alla människor som någonsin har hälsat på mig i Barcelona. Ingen lämnas oberörd. Platsen är magisk. Och jag längtar ständigt tillbaka.
Tisdag 16 Mars 2010 - Nha Trang
Regnet låg konstant i luften och det var kvavt, nästan jobbigt att andas. Våra kläder klibbade fast längs ryggen och från pannan rann svett i jämna floder. Vi hade precis klivit ur taxin inne i Nha Trang och gick nu längst en lerig väg mot den stora marknaden. Moppar susade förbi obehagligt nära och ljudet från deras tutor dånade från alla hörn och kanter. Och det doftade. En doft av nygrillad kyckling och fisk blandad med sopor och mögel. Det vände i magen på mig. Jag tog en stor klunk vatten och försökte kväva stanken. Kanske var det en av anledningarna till att så många gick runt med munskydd? Vi kom fram till marknadens ingång. Människor överallt. De ropade på oss. Alla ville att vi skulle komma till deras stånd och spendera några kronor på en billig märkeskopia av varierande kvalité.
En klocka?
En parfym?
Kanske en leksak?
Något av en panikkänsla la sig över mig, men den avtog snabbt. Jag gick runt och kände på sjalar och halsband. Lät mina fingrar smeka varje sötvattenspärla, känna kontexten av varje silkestråd. Plötsligt kände jag hur det vände sig i magen igen. Jag var fortfarande inte helt van vid den Vietnamesiska maten. De andra hade försvunnit åt varsitt håll och jag var själv. Fanns det en toalett här inne? Jag vandrade igenom labyrinten av stånd samtidigt som folk fortsatte ropa på mig. Äntligen kunde jag se en toalettskylt på håll. Jag småsprang sista biten. Bakom en trappa låg toalettdörren och framför den satt en liten kvinna på en ostadig stol med en utsträckt hand. Jag la motsvarigheten till en 50 öringen i den och gick in.
Ett litet kaklat rum uppenbarade sig framför mig. Jag tog ett steg längre in. Min fot blev plötsligt blöt. Jag tittade ner och såg hur min en gång i tiden vita tygsko var helt dränkt i vatten. Vid närmare eftertanke var hela golvet inne på toaletten helt dränkt i vatten. Och på golvet satt det kvinnor på huk med nerdragna byxor som tittade frågande på mig. En annan kvinna stod vid en brunnliknande struktur och hävde vatten över golvet med en plasthink. Stanken av urin nådde min näsa. Det tog några sekunder innan jag förstod riktigt vad de höll på med, och varför min sko var dyngsur. Men min mage gjorde fortfarande ont. Motvilligt tog jag ytterligare ett steg in i rummet och hörde plasket under mina fötter. Det fanns två små bås i ena hörnet som jag långsamt, och på tå tog mig mot. Jag stängde dörren om mig. Ett hål och ett vattentäckt golv. Där och då insåg jag att jag inte klarade av det. Jag vände tvärt om och gick skamset ut ur rummet. Jag kan tänka mig att kvinnorna som satt hukade på golven log lite för sig själva. Nej, jag brukar klara det mesta, men det här blev snäppet för mycket för mig.
Jag gick förbi den äldre kvinnan på den ostadiga stolen utan att riktigt våga titta på henne, inte möta hennes blick. Sen försökte jag ignorera smärtan i magen samtidigt som jag sökte upp de andra som själva var helt lyriska över att de hade hittat ett sådant paradis av billiga fynd. I mina ögon kändes inte marknaden som något direkt paradis den dagen. Nästa dag när vi åkte dit såg jag till att besöka toaletten innan vi hoppade in i taxin och då kunde jag äntligen dela deras glädje och njuta av riktigt bra shopping.
En klocka?
En parfym?
Kanske en leksak?
Något av en panikkänsla la sig över mig, men den avtog snabbt. Jag gick runt och kände på sjalar och halsband. Lät mina fingrar smeka varje sötvattenspärla, känna kontexten av varje silkestråd. Plötsligt kände jag hur det vände sig i magen igen. Jag var fortfarande inte helt van vid den Vietnamesiska maten. De andra hade försvunnit åt varsitt håll och jag var själv. Fanns det en toalett här inne? Jag vandrade igenom labyrinten av stånd samtidigt som folk fortsatte ropa på mig. Äntligen kunde jag se en toalettskylt på håll. Jag småsprang sista biten. Bakom en trappa låg toalettdörren och framför den satt en liten kvinna på en ostadig stol med en utsträckt hand. Jag la motsvarigheten till en 50 öringen i den och gick in.
Ett litet kaklat rum uppenbarade sig framför mig. Jag tog ett steg längre in. Min fot blev plötsligt blöt. Jag tittade ner och såg hur min en gång i tiden vita tygsko var helt dränkt i vatten. Vid närmare eftertanke var hela golvet inne på toaletten helt dränkt i vatten. Och på golvet satt det kvinnor på huk med nerdragna byxor som tittade frågande på mig. En annan kvinna stod vid en brunnliknande struktur och hävde vatten över golvet med en plasthink. Stanken av urin nådde min näsa. Det tog några sekunder innan jag förstod riktigt vad de höll på med, och varför min sko var dyngsur. Men min mage gjorde fortfarande ont. Motvilligt tog jag ytterligare ett steg in i rummet och hörde plasket under mina fötter. Det fanns två små bås i ena hörnet som jag långsamt, och på tå tog mig mot. Jag stängde dörren om mig. Ett hål och ett vattentäckt golv. Där och då insåg jag att jag inte klarade av det. Jag vände tvärt om och gick skamset ut ur rummet. Jag kan tänka mig att kvinnorna som satt hukade på golven log lite för sig själva. Nej, jag brukar klara det mesta, men det här blev snäppet för mycket för mig.
Jag gick förbi den äldre kvinnan på den ostadiga stolen utan att riktigt våga titta på henne, inte möta hennes blick. Sen försökte jag ignorera smärtan i magen samtidigt som jag sökte upp de andra som själva var helt lyriska över att de hade hittat ett sådant paradis av billiga fynd. I mina ögon kändes inte marknaden som något direkt paradis den dagen. Nästa dag när vi åkte dit såg jag till att besöka toaletten innan vi hoppade in i taxin och då kunde jag äntligen dela deras glädje och njuta av riktigt bra shopping.