De hade sagt att det var en paradisstad. Colombus upptäckte platsen under sin första resa till Amerika och namngav staden Puerto Plata som betyder "Silver Staden" på spanska. När båten kom i land såg han det glittrade vattnet som sken av silver och la ett sken över hela området bakom det. Med denna romantiska beskrivning i bakhuvudet var jag överlycklig över att lämna vårat överlyxiga all- inclusive hotell och ta mig in till lokalbefolkningen, få en bild av det genuina Dominikanska Republiken. Det fanns bara all- inclusive hotell i hela området, med stora murar och många vakter som spatserade utanför. Jag tänkte inte så mycket på saken. Jag visste trots allt att det var ett fattigt land så det var väl bara en säkerhetsåtgärd.

Vid hotellet blev vi tilldelade en egen guide. Hotellpersonalen menade på att det inte gick att åka in till staden utan guide. Han log och skrattade och bröt på spanska när han talade engelska med oss. I mina öron finns det inget ljuvligare än spansk brytning på engelska så jag blev genast charmad och väldigt uppspelt över att se staden som han talade så gott om. Det var bara en 10 minuters bilresa från turistområdet där vårat och alla de andra gigantiska hotellkomplexen låg in till stan. Först kom vi till något som såg ut som en förort. Det var hål i marken och husen var förfallna. Längst vägen stod tiggare som saknade ben, armar och tänder. Det var lite kusligt att se. Men förorter har en tendens att vara extra förfallna i fattiga länder tänkte jag för mig själv, men Puerto Plata som var en av landets största städer skulle säkerligen vara annorlunda.

Då stannade bilen. Vår guide hoppade ut ur framsätet och öppnande glatt våra dörrar: "Welcome to Puerto Plata". Lite frågande och med händerna hårt knytna om våra väskor gick vi ut ur bilen. Jag tittade ner mot marken och såg hur asfalten var uppbruten och stora hål uppenbarade sig. En försäljare småsprang fram till oss att drog fram ett par marrackas och började glatt spela för oss. Vi skakade på huvudena och vände oss igen mot vår guide. "Vamos, I will show you the church buildning here on the main square". För att vara stadens huvudtorg var det extremt litet. Det fanns en stor byggnad i mitten som var en kykra. Runt omkring den satt äldre män uppradade här och var på plaststolar och talade med varandra. Någon sprang runt och putsade deras skor för någon slant. En man stod med en stor vagn fylld av kokosnötter och försökte få oss att smaka. Vi följde efter vår guide in i kyrkan. Den var stor, vacker och färgglad. Det var inga människor där inne och vi förklarade för vår guide att vi gärna ville se resten av staden, och gärna shoppa lite.

Han lyste upp när vi nämnde "shopping". I en rusande fart lämnade vi kyrkan och huvudtorget och började vandra ner på smågator. Lite skräckslaget upptäckte vi att män satt på plaststolar utanför sina hem med rostiga hagelgevär i famnarna. Jag rös när jag såg det första vapnet. Sen började jag långsamt vänja mig och glömde nästan bort gevären och männen på plaststolarna. Vår guide tog oss till en liten butik med gigantiska oljemålningar med färgstarka mönster och smycken uppradade i mängder längst väggarna och borden. "This is my cousin's store". Vi fick alla skaka hand med hans kusin. Det kändes som en stor turistfälla, och det fanns inget som lockade oss inne i affären. Vi sa farväl till hans kusin och blev ledda ner till en annan butik i ett garage. "This is my brother's store". Vi skakade hand med brodern och tittade igenom butiken. Tavlor, smycken, lite vykort, någon statuett. Vi skakade till huvudena och kom till nya butiker. "This is my uncle's store". "This is my best friend's store". Och så vidare. När vi hade träffat halva hans släkt började vi inse att det kanske inte fanns några andra butiker som vi skulle få se den dagen. Det var dessa "turistshoppar" (som vi uppfattade det som) som vår guide skulle ta oss till.

Vi bad om att få åka hem lite besvikna och följde honom långsamt tillbaka till bilen som stod och väntade vid oss vid huvudtorget.

När mina tankar hade lämnat shoppingmöjligheterna började jag istället att njuta av staden. Byggnaderna var färgglada och tavlorna som stod utanför varje butik var helt magiska. Det doftade av tobaco och kaffe. Småbarn sprang runt och lekte med varandra, skrattade så högt att det ekade mellan väggarna. De stannade upp och tittade på oss när vi gick förbi, räckte fram varsin hand, och log gigantiska leenden som fick deras ögon att kisa. De fick varsitt mynt och sprang skrattandes därifrån. Män satt på sina små stolar och talade leende med varandra, skrattade och drack av sitt kaffe. Inne i matvarubutikerna såg jag stora säckar med alla jordens kryddor uppradade inne på golven. Det doftade underbart. Staden kanske inte var som jag hade föreställt mig, men det låg ett lugn över den och dess invånare verkade lyckliga, glada, och avslappnade. Jag kände mig genast bättre till mods och slappnade av jag också.

Jag vet inte om jag skulle kalla den en silver stad, men den fick mig att inse att lycka inte handlar om att komma till ett främmande land och en främmande stad och förvänta sig boulevarder av butiker, restauranger och fik. Ibland är det mer värt att bara få se en stad för vad de verkligen är, inte med västerländska ögon. Och om de människorna var lyckliga och skrattade, då kunde jag också njuta av att vara där.