En oas som jag ofta längtar tillbaka till. Vi hittade dit en varm septemberkväll när vi satt inne på en liten bar på en liten gata i Gracía. En glatt och pårökt par började med inlevelse berätta om det magiska Placa del Sol dit Barcelonabor och vagabonder från alla världens hörn valfärdade på kvällarna. Utan att tveka följde vi efter dem i en labyrint av små vägar. Och plötsligt var vi här. Här lärde jag mig att dricka öl.Här har jag legat ner på marken mitt i natten och tittat på stjärnorna. Här har jag njutit av gitarrspelande spanjorer som hoppats på några enstaka mynt som belöning. Här har jag mött en man som i sinnet var 5 år gammal och satt en hel lunch och ritade av mig och Anna-Karin. När han sedan skulle gå kom han fram till oss med en teckning täckt med snor. Vi bugade oss artigt och sa "Gracias". Här har jag pratat med en man från Holland som bad mig att rita av hans ansikte och bära det på min kjol. Här har jag bytt nummer med en pakistanie som sålde ölburkar för 1€ styck. Han hette Asif och ville visa oss staden. Vi vågade aldrig svara när han ringde upp oss. Här har jag suttit på dagarna och druckit kaffe och sett på när människor sprungit runt och lekt med sina gigantiska hundar på torget. De såg ut att vara täckta av loppar. Helst ville vi inte att de skulle komma nära oss. Men när en glad hund närmar sig ens bord med tungan långt utsträckt och med skrattande ögon så kan man inte hjälpa att klappa dem. Här har jag lärt känna människor som jag aldrig hade träffat annars.

Här har jag avnjutit oändliga nätter på Vattenpipsfiket runt hörnet. Vi lärde känna ägaren där. En stor mörk man från Libanon med många ärr i ansiktet. Han sa alltid "Cariños" så fort vi trädde in på baren och gav oss våta pussar på kinderna. Han och hans pojkvän bråkade ibland. En kväll när vi kom stod de utanför och pratade högt med varandra. Efter en stund satte sig hans pojkvän på moppen och åkte iväg. Kvar fanns bara vi och vår cariño. Han satte sig själv vid ett bord med en vattenpipa. Sorgsen musik spelade i bakgrunden. På håll såg vi tårar rinna ner för hans kinder. Vi ropade över honom till vårt bord och bjöd honom på Djungel Vrål. Han tog glatt emot men spottade genast ut. Han grimaserade och bjöd oss istället på chokladtårta. Så här ska sötsaker smaka, skrattade han.

Här har jag pratat med alla människor som dykt upp från stadens och världens alla hörn. Här har vi suttit med medköpt Sangria och kinderäggschoklad och småpratat på marken timmar i sträck. Här ifrån har vi alla blivit bortvisade av poliser som sent på natten gjort razzior. Poliserna bjöd sedan hem oss och sa att de var stadens säkraste män och att de skulle lära oss spanska. Vi följde aldrig med dem. Hit har jag tagit alla människor som någonsin har hälsat på mig i Barcelona. Ingen lämnas oberörd. Platsen är magisk. Och jag längtar ständigt tillbaka.