Busylizzys blogg

Eftersom många efterfrågar restips här på RG tänkte jag att jag får väl samla det lilla jag har på ett ställe.

Böcker:
Fånge i Öknen av Malika Oufkir
Frihet av Malika Oufkir
Cinnamon City av Miranda Innes. Miranda driver för övrigt idag sin riad och du hittar den även på facebook under "Riad Maizie"
Kalifens hus av Tahir Shah
The Voices of Marrakesh av Elias Canetti
A Year in Marrakesh av Peter Mayne
A House in Fez: Building a Life in the Ancient Heart of Morocco av Suzanna Clarke
In Arabian Nights av Tahir Shah

Öl och vin:
Mysig och cool takterass med härlig utsikt
Kosybar
47 place des Ferblantiers
http://marrakechxanthe.wordpress.com/2009/02/12/moroccan-wine-on-the-terrace-of-...

Inredning:
I Guéliz strax utanför medinan ligger en cool liten butik som säljer härliga orientaliska parfymer (halva mot vad jag betalat i Göteborg), och längre nedåt gatan ligger den större inredningsbutiken. Genuint hantverk, one of a kind-produkter och riktigt bra priser. Allt från möbler och lampfötter till quiltade sängöverkast och rökelse. Hela rue de la Liberté känns skön - kolla in de andra butikerna där också!
L'Orientaliste
15, Rue de la liberté

Hammam:
Ingen resa är komplett utan ett besök på hammam. Gör det enkelt för dig och gå till Les Bains de Marrakech - trots att de tar emot ungefär 100 kunder om dagen känns det exklusivt och personligt. Svaret är ett väloljat maskineri av 50 anställda massöser och andra som tar hand om dig från det du går in genom dörren. Prisvärt spa.
Les Bains de Marrakech
2 Derb Sedra, kasbah
http://www.lesbainsdemarrakech.com/eng/home.html

Quads:
Ta en halvdagstur på quad i omgivningarna utanför Marrakech. Maroc-Expe drivs av Sandrine och Thierry från Frankrike, så talar du franska kan jag verkligen rekommendera detta. Förutom halvdagsturen gör de heldagar och veckoturer.
http://www.maroc-expe.com/

Matlagningskurs:
Gemma Van de Burgt är en holländsk kock som sedan ett par år tillbaka flyttat till Marocko och erbjuder kurser i Marockans matlagning. Vi tog halvdagskursen och var extatiska - pröva den du med!
http://www.soukcuisine.com/

Foto:
Är du fotointresserad är Maison de la Photographie ett måste. Det är en privatsamling foton från fotografiets barndom, och museet har många rariteter. Ägarna talar franska, engelska och arabiska.
46 Ahal Fès
http://ecomuseeberbere.com/
contact@ecomuseeberbere.com

À la Elle:
David Frenkiel har i Elle Mat och Vin tipsat om 13 "måsten": Kolla in här:
http://www.ellematochvin.se/?id=20001

Jag önskar alla en trevlig resa!

Vi har blivit introducerade till en kryddbutik ett par dagar tidigare vid vår shoppingrunda under matlagningskursen, och den har blivit ett välkommet avbrott efter ett par timmars myllrande i gränderna. Den ligger vid kryddmarknaden just norr om souk Semarine, och efter en pratstund där placerar vi våra baksidor på ett par obekväma leksaksstolar med flätad sits på närbelägna Café des Épices för en halvtimmes människoskådning. Det är en bra plats att sitta på och ta igen sig, och i princip den enda i sitt slag i hela souken. Det är lätt att tro att man befinner i en annan värld, och det är lätt att stirra sig blind på de gamla männen med sina carozzas och åsnorna i gränderna och tro att man blivit förpassad till Jesu tid. Men inget kan var mer fel. Gränderna i souken har namn, butikerna har adresser, ja till och med e-postadresser och hemsidor, och tittar du litet extra noga ser du att det ligger en mini-pc med 3G-modem hos djellabaförsäljaren.

Äntligen har jag fått uppleva det magiska med tadelakt. Efter att ha läst om det otaliga gånger i allt ifrån inredningstidningar till romaner får jag äntligen stifta dess bekantskap. Och det är precis så glatt och vackert som det beskrivits, ser ut som marmor faktiskt. Och det är ju inte så konstigt, eftersom tadelakt är en smart mix av bland annat kalkputs och marmorpulver, och som sedan det applicerats putsats för hand för att uppnå just den där glatta, hårda och vattentäta ytan. Ofantligt vackert är det, och mjukt och skönt mot kinden känns den.

Sa jag glatt? Insmord från topp till tå med arganolja glider jag som en ål mot kanten av hammambritsen men med en akrobatisk rörelse lyckas jag landa med rätt sida upp. Innan jag hämtat mig från chocken träffas jag av en stenhård våg vatten som får mig att kippa efter luft. Medan jag kämpar för att återfå andan får min fångvårdare in ytterligare två fullträffar med hinken. ”Tourne!” kommenderar hon barskt och jag trippar blint 180 grader på plats. ”Lavez!” får mig att försiktigt lyfta handen och röra vid håret. Jag har fått en deciliter schampo i mitt kortkorta hår och det tar 10 hinkar innan allt är borttvättat. ”Bien?” och ”Voulez rester?” får positiva svar och snart är jag ensam i värmen. Försiktigt lägger jag mig ner på den förrädiskt hala ytan och försvinner bort i dimman.

Vi har varit på matlagningskurs. Maken har lärt sig göra en kycklingtagine, sardiner i sås och småkakor. Själv har jag lärt mig den ädla konsten att gröpa ur morötter och att blanda en grym chermoula. Vi hittade kursen på nätet och bokade ett par veckor i förväg. Det finns många matlagningskurser i Marrakech så det är bara att välja och vraka, men vi valde Gemmas kurs eftersom vi först skulle besöka marknaden för att handla ingredienserna. Vi samlas på Café France vid Djema el Fnaa för att träffas och ta en kaffe innan vi börjar. Vi är en internationell skara på åtta personer från Holland, Australien, Canada, Italien, Sverige, USA, och Pakistan, och alla ska vi laga marockanskt! Vi delas upp i två grupper och varje grupp får shoppinglista, väska och plånbok. Jag får lära mig hur man handlar grönsaker och kyckling. På grönsaksmarknaden hukar jag framför mannen som sitter mitt i ett fält av zucchini och morötter. Han sträcker mig en liten plastkorg och jag börjar plocka. När jag är klar räcker jag honom korgen och säger hur många kilo jag vill ha. Han lägger korgen på den lilla vågen framför sig, lägger i kilovikten, slänger i ett par extra morötter och voilá, jag sträcker fram mina pengar. På kycklingmarknaden är det litet kärvare. Jag pekar ut hönan jag tycker ser mest självmordsbenägen ut och vänder mig sedan diskret om innan de vrider nacken av henne. En halvtimme senare är buren tom, och min höna nackad, plockad och ligger snällt och väntar på mig i en plastpåse. Jag betalar och lägger henne i shoppingväskan.

Jag har inget körkort men det verkar inte spela någon roll när vi kör i 80 knyck på väg hem efter en halvdagsutflykt. Det har regnat ordentligt för ett par dagar sedan och vi som lekt i leran är rejält nedstänkta - vem kunde ana att det skulle vara så roligt att köra quad? Jag känner mig som tioåringen som varje dag i full karriär slängde sig nedför slänten med cykeln och allting skahahahahkakaaaarrrrr......nedför slänten, ned i diket... och ...hopp upp på vägen igen. Jag flyyyyyyyyyyyyyyger!

Norr om Djema el fnaa ligger soukerna tätt inpå varandra, liksom omkullkastade i gränderna. Innan avresan planerade jag att gå vilse här och lycksalig irra omkring i timtal, men maken har en inbyggd GPS och jag förhindras dagligen att uppnå detta shoppingnirvana. En dag lyckas vi i alla fall gå vilse ett tag. Vi har tagit oss förbi smyckes- och toffelsoukerna, förbi kryddorna och grönsakerna och är egentligen på väg till Musée de Marrakech och Ali Ben Youssef-moskéen, när vi tar en felaktigt sväng och har plötsligt ingen aning om var vi är. Området svärmar av pojkar i en viss ålder med lömskt sinnelag. ”Den vägen är stängd!” ”Torget är ditåt!” Allt uttalat triumfatoriskt så som om de just vunnit högsta lottvinsten. Vi går stoiskt vidare. Mycket intresserade av återvändsgränder. Mnn, skriver en bok i ämnet. Vi möter ett annat utländskt par med egna barn i släptåg. Lika förvirrade. Jag ser en skylt, en öppen dörr, vad som verkar vara ett galleri. Lättade går vi in i den svala entrén till vad som visar sig vara Maison de la Photographie – en privat samling originalfotografier tagna i Marocko i slutet av 1800 och början av 1900-talet. Muséet har ett litet café på taket, och vi sjunker ned med var sin mint-te på dessa omöjligt små pallar. Förundrade ser vi på originalfoton tagna av en gång kända fotografer och äventyrare, och det slår mig att allt är så mycket vackrare utan satellitdiskar.

Vi hade en lång lista över presenter som skulle inhandlas eftersom vi flytt familjen och lämnat den att fira julen utan oss. Naturligtvis skulle de ha julklappar, och handen på hjärtat – det roligaste är ju ändå att under mörka kvällar konspiratoriskt sitta böjd över små papperslappar och i hemlighet förhandla om olika julklappsförslag. Nej, pappa kan inte få några babouches, speciellt de med spetsig tå, du vet hur han snavar hela tiden! I andanom ser vi pappa tumla nedför trappan (inte första gången) och stryker alla fotbeklädnader till förmån för en djellaba. Visserligen har vi redan lovat honom en kaftan, men det måste bli en djellaba. De är mer praktiska eftersom de har huva, och det är ju dragit i kåken i Norrland. Sagt och gjort. Vi ger oss iväg på jakt efter en snubbelfri djellaba.

Han får en grön, och jag passar på att köpa en röd till mig själv. Försäljaren tycker det är ett UTMÄRKT val. Grönt är Marockos färg, förklarar han, och alltså ett UTMÄRKT var för var herre i mogen ålder. Vid 85 får man förmoda att han passerat denna magiska gräns. Mitt röda val är han mer osäker inför, trots allt är det ju en mansdjellaba. Men jag står på mig och får mitt efterlängtade röda tält nedvikt och nedstoppat i en platspåse. Maken köper gula babouches till sig själv och sin pappa. De för utomhusbruk har en hård lädersula medan innetofflorna har mjuk sula, får vi veta. Pappan sliter hårt på sina tofflor så trots att de skall användas inomhus, köper vi utomhusbabouches till honom. Det finns en hel marknad för bara babouches. Varje överlastad butik är ett smycke i sig, men för mig är varje butik ett svart hål med en dragningskraft som skulle ha gjort Newton förlägen. Vi (jag) sugs in i butik efter butik på jakt efter den perfekta babouchen. Naturligtvis finns de i en liten hörnbutik, bara ett par steg från där jag slutligen gjort mitt stolta inköp av ett par mörkröda inomhusbabouches med spetsig tå och paljetter. Jag är för stolt för att köpa ett andra par, trots att de är oförskämt billiga.

Jag kan inte hjälpa det men så snart jag kommer ut på Djema el Fnaa går jag omkring och fnittrar för mig själv som en smått galen kvinna. Allt finns där, ormtjusarna, gnawamusikerna, sagoberättarna, hennamålarna, vattenförsäljarna, aporna, och över detta - ett täcke av trummor och ghitaflöjter, och det är givetvis helt omöjligt att inte bli hänförd. Gång på gång, dag efter dag.