Vi hade en lång lista över presenter som skulle inhandlas eftersom vi flytt familjen och lämnat den att fira julen utan oss. Naturligtvis skulle de ha julklappar, och handen på hjärtat – det roligaste är ju ändå att under mörka kvällar konspiratoriskt sitta böjd över små papperslappar och i hemlighet förhandla om olika julklappsförslag. Nej, pappa kan inte få några babouches, speciellt de med spetsig tå, du vet hur han snavar hela tiden! I andanom ser vi pappa tumla nedför trappan (inte första gången) och stryker alla fotbeklädnader till förmån för en djellaba. Visserligen har vi redan lovat honom en kaftan, men det måste bli en djellaba. De är mer praktiska eftersom de har huva, och det är ju dragit i kåken i Norrland. Sagt och gjort. Vi ger oss iväg på jakt efter en snubbelfri djellaba.

Han får en grön, och jag passar på att köpa en röd till mig själv. Försäljaren tycker det är ett UTMÄRKT val. Grönt är Marockos färg, förklarar han, och alltså ett UTMÄRKT var för var herre i mogen ålder. Vid 85 får man förmoda att han passerat denna magiska gräns. Mitt röda val är han mer osäker inför, trots allt är det ju en mansdjellaba. Men jag står på mig och får mitt efterlängtade röda tält nedvikt och nedstoppat i en platspåse. Maken köper gula babouches till sig själv och sin pappa. De för utomhusbruk har en hård lädersula medan innetofflorna har mjuk sula, får vi veta. Pappan sliter hårt på sina tofflor så trots att de skall användas inomhus, köper vi utomhusbabouches till honom. Det finns en hel marknad för bara babouches. Varje överlastad butik är ett smycke i sig, men för mig är varje butik ett svart hål med en dragningskraft som skulle ha gjort Newton förlägen. Vi (jag) sugs in i butik efter butik på jakt efter den perfekta babouchen. Naturligtvis finns de i en liten hörnbutik, bara ett par steg från där jag slutligen gjort mitt stolta inköp av ett par mörkröda inomhusbabouches med spetsig tå och paljetter. Jag är för stolt för att köpa ett andra par, trots att de är oförskämt billiga.