Norr om Djema el fnaa ligger soukerna tätt inpå varandra, liksom omkullkastade i gränderna. Innan avresan planerade jag att gå vilse här och lycksalig irra omkring i timtal, men maken har en inbyggd GPS och jag förhindras dagligen att uppnå detta shoppingnirvana. En dag lyckas vi i alla fall gå vilse ett tag. Vi har tagit oss förbi smyckes- och toffelsoukerna, förbi kryddorna och grönsakerna och är egentligen på väg till Musée de Marrakech och Ali Ben Youssef-moskéen, när vi tar en felaktigt sväng och har plötsligt ingen aning om var vi är. Området svärmar av pojkar i en viss ålder med lömskt sinnelag. ”Den vägen är stängd!” ”Torget är ditåt!” Allt uttalat triumfatoriskt så som om de just vunnit högsta lottvinsten. Vi går stoiskt vidare. Mycket intresserade av återvändsgränder. Mnn, skriver en bok i ämnet. Vi möter ett annat utländskt par med egna barn i släptåg. Lika förvirrade. Jag ser en skylt, en öppen dörr, vad som verkar vara ett galleri. Lättade går vi in i den svala entrén till vad som visar sig vara Maison de la Photographie – en privat samling originalfotografier tagna i Marocko i slutet av 1800 och början av 1900-talet. Muséet har ett litet café på taket, och vi sjunker ned med var sin mint-te på dessa omöjligt små pallar. Förundrade ser vi på originalfoton tagna av en gång kända fotografer och äventyrare, och det slår mig att allt är så mycket vackrare utan satellitdiskar.