Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

När klockan ringde och det var dags att gå upp, nästan studsade jag ur sängen. Så sjukt mycket hemlängtan till min egen säng hade jag. Vår transfer från White Stallion Ranch till Tucson Int'l Airport gick kl. 06.00.

Första flyget mellan Tucson och Denver tog 2 timmar. Sedan hade vi en hel del dötid att spendera på Denver Int'l Airport, innan flyget via Reykjavik till Stockholm. När planet äntligen taxade ut från gaten på Denver Int'l Airport så var planet ungefär 30 minuter försenat. Men helt plötsligt så taxade de in planet igen. Underbart! Nu är det nåt fel på planet också! Efter en stund ropade flygvärdinnan ut att man stängt hela Denvers flygplats. OMG! Är det ett bombhot? Tänkte jag i mitt stilla sinne. Men nejdå, det var "bara" för att det var dåligt väder precis ovanför Denver. Puh! Inte värre än så, tack och lov. Så när vi äntligen fått klartecken att starta och lyfta så var vi drygt 2 timmar försenade. Perfekt!... eller inte. Vi som hade ett plan att byta till på Island, det skulle vi missa nu ju, typiskt! Men jag frågade flygvärdinnan om hur det skulle bli, fick jag till svar att alla anslutande plan (från samma flygbolag) skulle vänta in oss... Då kunde jag slappna av, nu när man visste att man skulle komma hem till Sverige enligt beräkningarna, om än något försenad. Så efter 7 timmar och 20 minuter landade vi på Island och vi sprang till nästa plan mot Stockholm Arlanda. Nu var det "bara" 3 timmar kvar! Men det var en utmaning bara det, för nu kliade det i hela kroppen och man ville bara hem! Så efter totalt 12 timmar och 10 minuter i luften så var vi äntligen på svensk mark igen.

Jag måste säga att det gick ovanligt bra att komma hem och återanpassa sig till tidszonen hemma i Sverige. Vi lyckades flyga så pass bra att det blev en smidig övergång. Men vad jag förstår på min reskompis så har hon haft det riktigt jobbigt med sin dygnsrytm.

Om jag ska dra några slutsatser om USA som jag kommit fram till under min resa...
- Ja, allt är större i USA. Bilarna, matportionerna, sängarna...
- Vissa saker är det väldigt dåligt skyltat om i trafiken, medan andra saker kan man skylta om hur mycket som helst... har de aldrig hört om ordet lagom?
- Fyrvägsstopp var ofta förekommande, ibland mitt ute bland åkrarna... Seriöst, mitt bland åkrar?

Men en sak som man aldrig kan ta ifrån det amerikanska folket är deras bemötande av andra människor. Snälla, hjälpsamma och pratglada är de till skillnad från oss i Sverige. Här är vi nästan rädda för att börja prata med en främmande person eller behöva sätta oss bredvid en helt okänd person på bussen.

Copyright © Bejjan888™

Så till dagen med stort D! Nu var det äntligen dags att åka till White Stallion Ranch! Det var faktiskt ranchveckan som var startskottet för planeringen av vår semester, även om den nu hamnade sist i turordningen.

Den vita transfern dök upp vid vårat hotell och det tog ungefär 40 min till ranchen. White Stallion Ranch låg mitt ute i ingenstans, mitt bland alla Saguarokaktusar. När vi kom dit var det strålande solsken och inte ett moln på himlen. Termometern på ranchen visade både Fahrenheit och Celsius, och idag var det +37°C ute! Då började vi fundera vad vi hade gett oss in på... skulle vi orka rida i den här värmen? Vi fick sedan berättat för oss att hela våren här i Tucson hade varit ovanligt varm och att det normalt sett inte var så här varmt i maj. Vi träffade vår wrangler, Michael (bror till Russell som äger ranchen), som visade in oss till receptionen för registrering. Vi fick rummet uppgraderat (utan extra kostnad) till ett Deluxe Double eftersom ranchen hade så få gäster denna vecka. Tummen upp! Men det rummet var inte städat ännu så vi satt i skuggan under ett träd och inväntade lunchen. Lunchen bestod av en stor buffé och det var bara att äta så mycket man orkade.

Efter lunch fick vi nyckeln till vårat rum och våra väskor var redan på rummet. Vi tog fram kamerorna och gick runt på ranchen och fotade lite. Men när det började bli allt för varmt, så gick vi tillbaka till rummet och tog en siesta.
På White Stallion Ranch är det vilodag på söndagar för alla hästar. Så då får man som gäst hitta på något annat. Vi fördrev tiden i aktivitetsrummet. Där hade de pingisbord, biljardbord, pokerbord, air-hockey och fussball. Vi försökte även få igång tv:n inne i biosalongen, men kontrollen verkade inte fungera. Utanför aktivitetsrummet hade de en basketplan och en tennisplan. De hade också ett badmintonnät som de kunde sätta upp om man ville. Nog för att jag är en badmintonfantast, men till och med jag kände att det var för varmt för badminton! Det fanns även en giftshop. Men eftersom man firade Mother's Day i hela USA idag, så var den stängd. Jag hade tänkt köpa min egen cowboyhatt idag, men fick vackert vänta till dagen efter. Det fanns i och för sig cowboyhattar till låns (gratis) men jag kände att jag ville ha min egen!

Kl. 18.00 var det Happy Hour i baren fram till kl. 19.00 då det var middag. Trots att vi hade ett All Inclusive-paket så ingick inte drycker i baren. Dessa debiterades rummet och betalades sedan när man checkade ut. Under middagen gick Russell runt till alla gäster och frågade vad man ville delta på för ridturer nästa dag. Det var roligt att Russell, ranchens ägare, gick runt och var lite social med oss gäster! Trevligt! Kl. 20.00 var det dags för Line Dance. Jag var lite skeptiskt till det hela, men var med bara för att... Men jisses vad det var roligt! Åh, jag ångrar inte en sekund att jag var med. Jag kommer inte ihåg hur många olika danser vi fick prova på, men antalet deltagare minskade ju längre vi höll på. Tillslut var vi nog bara 4-5 stycken som var kvar, från att ha varit kanske 15 stycken från början. Sedan en välbehövlig dusch och stup i säng. Kvällstemperaturen var +26°C.

Yes, första dagen med ridning på White Stallion Ranch. Som ny på ranchen måste alla börja med en Slow ride, vilket innebar ca 75 min skritt på ranchens marker. Detta för att man ska känna efter om man passar ihop med den utvalda hästen men också för att personalen ska se att man är så pass duktig som man sagt att man är. Min häst under hela vistelsen var T-Bone, en Painted Quarter Horse, valack, 12 år gammal. Jag trivdes jättebra ihop med min häst T-Bone. En lydigare häst får man leta efter. Jag hade god lust att packa ner honom i resväskan och ta med honom hem ;)

Varje dag (utom söndagar) fanns det flera ritter att välja bland. Slow Ride och Fast Ride var återkommande varje dag. Vissa dagar började med en Breakfast Ride, där man red iväg och åt sin frukost ute i naturen bland kaktusarna. En del dagar var det Slow eller Fast Mountain Ride. Andra dagar var det hel- eller halvdagsturer. Med på varje ridtur fick vi en varsin flaska vatten att ha i sadelväskan... och det behövdes i den värmen kan jag säga. Team Penning var en återkommande aktivitet där ett lag på 4 ryttare, där en ska skilja ut 3 kalvar från resten av flocken och de andra ryttarna hjälper till att driva dem in i en fålla på kortast möjliga tid.

Jag och T-Bone deltog på det mesta, dock inte någon heldagstur. Det var det alldeles för varmt för! Och Team Penningen var lite extra rolig eftersom det involverade lite tänk och andra djur med egen vilja. Det märktes att T-Bone gillade Team Penning, för när det var min tur att skilja ut de tre kalvarna blev han supertaggad. Roligt!

Varje kväll efter middagen var det någon form av gemensam aktivitet på ranchen. På söndagen när vi kom var det Line Dance. På måndagen var det målning, vad det var på tisdagen har jag tyvärr glömt. På onsdagen kom Phil och visade stolt upp sina spindlar, skorpioner, ormar och ödlor. Den kvällen höll jag mig på bekvämt avstånd :) På torsdagen kom en Cowboy Singer och sjöng vid lägerelden... enda kruxet var att lägerelden slocknade och gick inte att tända igen. Så han sjöng för oss i mörkret, under den klara stjärnhimlen... det var faktiskt lite mysigt det också. På fredagen kom en man med sin stjärnkikare för att kika på stjärnorna. Till sist på lördagen kom ytterligare en Cowboy Singer och sjöng, men han var inte alls lika bra i rösten som han som sjöng vid lägerelden.

På ranchen hade de en liten stuga som kallades för Telegraph Station... men som hottats upp med dagens internet. Så dit fick man gå och använda internet helt gratis för att kommunicera med omvärlden. På lördagen hade man Roping Lessons, eller "Kasta-lasso-lektioner" på svenska. Vi bestämde tidigt under veckan att vi skulle prova på det. Sagt och gjort, där stod vi och övade och övade. Jag fick grepp om det ganska snabbt, tack vare att jag spelar mycket badminton och på så sätt har starka handleder. Lördagen avslutades med en Rodeo, där ranchens wranglers deltog och visade upp sina kunskaper. En del hästar och ryttare kom från andra rancher för att visa hur vissa grenar gick till. Alla vi gäster satte oss på läktaren med våra kameror i högsta hugg. En bit från läktaren kom det fram små gulliga ekorrar (Round Tailed Ground Squirrels) som påminde lite grann om små surikater när de stor på sina bakben - bara sååå söta!

Rent allmänt om ranchveckan då...
Fina och välmående hästar för alla kategorier ryttare med olika kunskapsnivåer. Tyvärr var det i det varmaste laget när vi var där, men som tidigare nämnt så var det en ovanligt varm månad i Tucson. Det som förvånade mig under ridturerna var att det kunde springa en ödla alldeles bredvid hästarna utan att de reagerade. Vi såg även en hare och fyra rådjur, utan en enda reaktion. Men jag antar att hästarna är vana.

Copyright © Bejjan888™

Det finns typ ingenting att se i Phoenix, som turist, så vi hade nattens boende endast som en "pass through". Så vi körde direkt vidare söderut mot Tucson. Någonstans mellan Phoenix och Tucson stannade vi till vid ett affärscentrum, där de hade outlet med en massa märkeskläder. Vi shoppade loss inne på GAP. Jag köpte bland annat en tunn långärmad vit tröja, som jag kände att jag skulle behöva nu inför ridveckan. För så här mycket sol kommer min hud aldrig att klara av, även om jag har SPF 50!

I Tucson var det VARMT, skulle tippa på en +37°C i skuggan. Vi stannade till vid Pima Air & Space Museum. Jag hade nämligen mejlat och frågat museet om de hade något F14-Tomcat där. Och jodå, fick jag till svar, de hade ju faktiskt TVÅ stycken. Så överlycklig betalade jag in mig på museet och började leta febrilt efter dessa två plan. Den första Tomcaten stod inomhus i Flight Central Hangar. Så en massa foton på mig och Tomcaten blev det. Jag gick ut och började leta efter den andra F14-Tomcat som de enligt uppgift skulle ha. Men till min besvikelse hittade jag aldrig den andra. Och när jag frågade personalen så såg de ut som frågetecken allihopa. Vaddå två? Vi har väl bara en? Så jag antar att den person som svarade på mitt e-mail inte kunde se skillnad på en F14-Tomcat och en F15-Eagle. Visst de påminner väldigt mycket om varandra, men om man jobbar på ett flygmuseum, ska man inte kunna se/veta skillnaden då? Jag bara undrar... Andra intressanta plan att skåda; MIG-29, Cobra, Mohawk, Blackbird och rymdfarkoster. Dessutom hade de enskilda hangarer med äldre flygplan än så, bland annat från första och andra världskriget. Ute på gården hade de även transportplan och kommersiella flygplan till beskådning.

Efter lunch besökte vi en galleria med alla möjliga affärer, bland annat Victoria's Secret. Innan vi åkte därifrån köpte vi Frozen Yoghurt. Det var riktigt gott! Det svalkade skönt i värmen. Sedan var det dags att checka in på hotellet bredvid Tucson Int'l Airport och lämna tillbaka bilen innan kl. 19.00. Flygplatsen var inte särskilt stor och det var väl skyltat var vi skulle lämna tillbaka bilen. Det tog inte mer än 5 min att gå från flygplatsen och tillbaka vårat hotell. Vi behövde ju inte bilen något mer, eftersom personal från ranchen skulle komma och hämta oss med transfer vid vårat hotell dagen efter. På kvällen passade vi på att ta ett kvällsdopp i utomhuspoolen. Även fast solen i princip hade gått ner var det jättevarmt ute (och i poolen)!

Copyright © Bejjan888™

Vi åt frukost på grannhotellet innan vi checkade ut. Hotellet vi bodde på hade det som service... om man tyckte att deras egen frukost saknade något så fick man en lapp och gick över till grannhotellet och åt frukost där. Tummen upp! Från Kingman körde vi klassiska Route 66 mot Ash Forks. Första pausen gjorde vi i Valentine, på Keepers of The Wild Animal Park, där de tar hand om och räddar vilda djur. De hade många djur; lejon, prärievargar, vargar, tigrar (sibirisk och vit), jaguarer, pumor, bobcats, strutsar, emuer, apor, sköldpaddor, tvättbjörnar och skunkar mm. De flesta djuren höll dock till i skuggan eftersom det var så varmt. Därefter fortsatte vi till Grand Canyon Caverns och åt lunch. Vi hade planerat att gå ner i grottorna, men eftersom det var så lång tid kvar till nästa tur fick vi lov att hoppa över det. Men det finns alltså ett hotell där nere i grottorna som man kan boka rum och bo i. Njae, jag vet inte om jag skulle vilja det...

Vi fortsatte på Route 66 till Ash Forks och tog sedan av söderut ner mot Jerome, USA:s största spökstad. Jerome som ligger högst uppe på ett berg, Cleopatra Hill, var en gruvstad där man bröt koppar vid sekelskiftet 1800-1900. Men under depressionen på 1930-talet samt efter Andra Världskrigets slut sjönk efterfrågan på koppar och 1953 stängdes gruvan helt. Från att ha haft en population på drygt 15000 personer, fanns det då endast ett 50-tal personer kvar i Jerome. Vi kom ganska sent till Jerome och hade bara 30 min på oss att gå runt upp där omkring gruvan innan de stängde för dagen. Men det räckte gott tycker jag.

Utanför gift shopen satt en fågelmatare där de hade sockervatten för att locka till sig kolibrin. Vi stod och väntade ett tag med kamerorna i högsta hugg. Efter en stund vågade de komma och vi lyckades få några fina bilder på dem. Men det är sant som alla säger, det brummade rejält om deras vingslag alltså!

Vi tog oss ner från berget (det var rejält brant med bil) och åkte vidare till Sedona. Vi hade ont om tid så vi valde Cathedral Rock som vi körde till och fotade. Det är bra vackert med red rocks i solnedgången! Det kändes som om man skulle behöva minst en hel dag att spendera bara i Sedona. Men, men, vi var tvungna att hinna till Phoenix och vårat boende för natten.
När vi närmade oss Phoenix började de där Saguarokaktusarna dyka upp. För er som inte vet, det är de där klassiska filmkaktusarna som är långa och smala med flera armar som växer ut på sidorna. Varenda kaktus stod i blom och det var lite mäktigt att se.

Copyright © Bejjan888™

Eftersom det blev sent i säng dagen innan unnade vi oss en sovmorgon och en sen frukost... Efter utcheckning satte vi kurs mot Hooverdammen, som ligger strax utanför Las Vegas. Jag trodde ärligt talat att dammen skulle vara mycket större än den var i verkligheten. Efter allt man googlat och läst om denna damm, sett på bilder etc... så var den inte så himla spektakulär IRL. Lite av en besvikelse faktiskt. Nåja, "been there, done that"...

Vidare mot Grand Canyon. Efter lite diskussion om vilken entré vi skulle åka till kom vi fram till att den västra entrén vore nåt för oss, med den berömda Skywalken. Sista biten fram till västra entrén var i uselt skick. Det var grusväg som dessutom var mycket dåligt hyvlad och man kunde knappt köra där. Man tycker ju att så himla mycket turister lär de väl ha (och därmed få in en hel del pengar) så de har råd att asfaltera hela vägen?
Väl framme vid parkeringen (som var asfalterad) kostade det $76 att komma in och att gå ut på Skywalken. Från entrén (med gift shop) gick det bussar hela tiden ut till Skywalken som låg någon kilometer bort. Efter lite fotografering vid kanten av Grand Canyon och foto av "the Eagle" bestämde vi oss för att det var dags... mot Skywalken! Det var en enorm säkerhet innan man fick gå ut dit. Först fick man låsa in alla sina saker (väska, mobil, kamera, kepsen mm.) och sedan passera en metalldetektor. Tyvärr var det förbjudet med kamera/mobil så man kunde inte ta kort ute på själva Skywalken! Och efter metalldetektorn skulle man ta på sig sådana där blåa plast-skoskydd... snacka om rigorös säkerhet. Men det var lite häftigt att gå där i "luften" ovanför Grand Canyon, för det var verkligen stup 100 meter rakt under Skywalken. Min reskompis, med enorm höjdrädsla, kämpade tappert och jag tycker det gick riktigt bra för henne mot slutet.

Solen började gå ner nu och vi kände att det var dags att ge oss iväg och hitta boende för natten. Vi hann till Kingman innan vi gav upp för kvällen.

Copyright © Bejjan888™

Idag var det så äntligen dags för Death Valley National Park. Innan vår resa till USA hade jag googlat fram en massa information om just Death Valley National Park och jag var riktigt nyfiken på att få uppleva allt jag läst om. Så vi körde 1 timme och 30 minuter till Shoshone, åt lunch, innan vi fortsatte in i parken. Vi planerade så att vi åkte in i Death Valley National Park söderifrån och åkte norrut så vi fick solen mer eller mindre i ryggen, för vi visste att det skulle vara varmt (och soligt) här. Och mycket riktigt, ju längre in i Death Valley National Park vi kom desto varmare blev det. Rekordet för hela dagen var +109°F, alltså +43°C! Efter en stunds körande ser vi ett djur på vägen. Det var en prärievarg som kom fram till bilen och tiggde mat. Hade jag sträckt ut armen hade jag kunnat klappa den. Men när han inte fick mat av oss, fortsatte den till bilen bakom oss och försökte där. Lite förvånande att en prärievarg väljer att bo i en öken?! Men den måste ju ha någon tillgång till vatten där, annars skulle den ju inte överleva.

Vi kom så småningom till Badwater, USA's men också hela den västra hemisfärens lägsta punkt på -86 meter UNDER havsytan. Här var det "bara" +40°C. Badwater är en uttorkad sjö, där botten numera är täckt med uttorkat salt och det var gjort så att man kunde gå ut och vandra bland saltflingorna. Det var en mäktig upplevelse. Saltet fastnade under skorna, likt kramsnö på vintern. Luften var kvävande och den kändes "saltig" på något sätt. Men det som slog mig mest var tystnaden. Den var så tyst! Man hörde inte bilarna som körde förbi, man hörde inte personer som gick och pratade förrän de var alldeles bredvid en. När vi kom tillbaka till bilen, var den kokhet och det tog en stund innan AC:n hade kylt ner bilen så det var humant att sitta i bilen igen.

Efter ytterligare en stunds körning kom vi fram till Artist's Drive med Artist's Palette. En smal slingrig enkelriktad väg som ledde fram till vackra klippor i olika färger och nyanser. Som konstintresserad så tycker jag att det var väldigt vackert, men tyvärr blev inte de foton jag tog lika fina. Varför är det så svårt att fånga de verkliga färgerna? Jag försökte med alla dess inställningar jag har i kameran, men ändå så lyckades jag inte...
Vi stannade till i Visitor Center, så min reskompis kunde köpa mer vatten. För glöm inte att ta med vatten när du besöker Death Valley National Park!

Sedan åkte vi till Zabriskie Point. Fint ställe med en massa sanddyner. Zabriskie Point ligger inte långt från 20 Mule Team Canyon Road, en kanjon döpt efter de vagnar som drogs av 20 mulor upp och ner i de mineralgruvor som fanns i området. Vi kände att vi inte hade tid att åka denna väg och vägen kan vara lite besvärlig att köra, speciellt med en stadsbil och en jeep var väl att föredra. Sist men inte minst körde vi upp till Dante's View (ja, man kunde alltså köra bil ända upp dit) som hade en mycket fin utsikt över Badwater och massor av berg, bland annat Telescope Peak. Bredvid Dante's View fanns en vandringsled till Coffin Peak, inte långt därifrån samt en brant vandringsled upp till Dante's Peak. Det sägs att man ska kunna se USA:s högsta och lägsta punkt från just Dante's Peak när det är klart väder. Men i den värmen som rådde och efter varningar för ormar och skorpioner så hoppade vi över det.

På tillbakavägen mot Las Vegas stannade vi till vid Devil's Hole som ligger i Ash Meadows National Wildlife Refuge. Det är inget som direkt är skyltat, men förvånansvärt så visste GPS:en var det låg! Det är ett djupt vattenfyllt hål, där den utrotningshotade Death Valley Pupfish lever. Det är numera ett inhägnat område med övervakningskameror. Som besökare fick man gå i en stålbur på en bro ovanför och titta ner. Nära Devil's Hole ligger Crystal Reservoir, där man kunde bada. Det ska finnas flera varma källor i samma område, men man kände inte för att bada i det varma vädret... i alla fall inte i några varma källor! När vi kom tillbaka till Las Vegas och efter en välbehövlig dusch drog vi ner till strippen med Caesars Palace, Mirage, New York New York med flera och vandrade runt bland alla casinon. Tyvärr blev det inget spelande, då det röktes så kopiöst mycket bland alla spelmaskiner. Man fick huvudvärk efter 5 minuter alltså! Tråkigt att det ska behöva vara så.

Copyright © Bejjan888™

Sista dagen i Los Angeles. Vi kände oss ganska klara med staden och packade i ordning smörgåsar och började köra mot Las Vegas. Det tog 4 tim och 30 min att åka hela vägen (rast inräknad). Vi passerade Mojaveöknen som för dagen hade en temperatur på +35,5°C. Öken som öken, kan tyckas, men det var ändå vackert med många färgnyanser och vegetation som vi inte har i Sverige.

Vi checkade in på vårat boende på Fremont Street i Las Vegas. Vårat rum låg på 18:e våningen med en fin utsikt över staden. På ett hotell mitt emot vårat satt en stor display som visade tid, dag och temperatur. Och temperaturen var +28°C denna dag. Vi åt mat och tog en power nap innan vi drog ner till Fremont Street, som låg precis utanför vårat hotell. Det fanns mängder av gift shops, souvenirer och kasinon varvat med hotell. När det började bli mörkt blev det en annan stämning på gatan och staden började lysas upp av alla miljoner lampor som lyser (dygnet runt?). Det var en upplevelse för sig!

Efter en drink i baren bestämde vi oss för att lägga oss. En lång, varm och jobbig dag väntar i morgon.

Copyright © Bejjan888™

Hela dagen ägnades åt besöket hos Universal Studios. Vi hade sedan länge bokat VIP Experience-biljetter för att kunna få ut så mycket som möjligt av besöket, när man ändå är här. Var det värt alla pengar det kostade med VIP? Absolut! Jag rekommenderar varmt VIP Experience-biljetter till dem som besöker Universal Studios för första gången. Alla vi som köpt VIP-biljetter fick ett band som vi fick ha hängandes runt halsen hela dagen, för att kunna ta del av alla förmåner. Vi delades in i grupper om ca 10 personer och varje grupp fick en egen guide. Vår guide var Doug, supertrevlig, vältalig helylleamerikan som verkligen älskade sitt jobb. Han pratade och pratade och han hade bra humor också. Så tummen upp till dig Doug! Så under de närmsta 7 timmarna guidade han runt oss på Universal Studios.

Så vad ingick då i denna VIP Experience?

Jo, förutom förtur till alla åkattraktioner (platser längst fram) och egen kö till allting, så ingick en fin lunch på en restaurang med buffé så det var bara att äta allt man orkade. Underbar dessert! Jag fick höra senare att enbart denna lunch kostade $250! Dessutom fick vi gratis vattenflaskor hela dagen. Och en rundtur bland alla studios med en egen VIP-car, med Doug vid mikrofonen som pratade och skojade om allting. Vi åkte bland annat in på Wisteria Lane, känt från Desperate Housewives och åkte förbi alla hus som är med i tv-serien. Självklart så var det ingen inspelning där, då hade vi nog inte fått åka där. När vi åkte förbi utanför en studio så stod det C.S.I. på vagnarna utanför, jag ville så gärna stanna och gå in där, men det fick vi inte... tyvärr. Vi fick besöka en annan studio och gå in "behind the scene", på en tv-serie som heter Parenthood. Vi fick också gå igenom Costumes and Props (för hela Universal Studios) som förutom alla kläder även innehöll rekvisita så som lampor, salt- och pepparkar, skålar, tavlor mm, mm.

Så alla åkattraktioner då?
Jo, vi började med Jurassic Park. Doug varnade oss för att vi skulle bli blöta här och delade ut plastkappor till oss alla. Ja, ja, tänkte jag, så farligt kan det väl inte vara... men det var rätt skönt att ha den på sig, för det sprutade vatten från alla håll! Och det hela slutade med ett fall på 25 meter... det var inte kul! Dessutom blev vi fotograferade under just den sekvensen och man fick köpa fotot senare om man ville. De skulle ha $24 (!) för ett litet foto... herregud vad dyrt! Det skulle ha ingått i VIP-biljetten tycker jag!

Transformers i 3D. Inte särskilt imponerande. Visst, 3D-effekten gjorde det hela LITE mer verkligt, men en massa robotar som springer och hoppar runt och slåss mot varandra... nej tack.

Revenge of the Mummy - the Ride. Äntligen en åkattraktion med lite fart och fläkt! Tummen upp! Det gillade vi skarpt - både jag och min reskompis. Jag tror vi åkte den totalt 4 gånger under dagen. Även här blev man fotad och fick köpa fotot efteråt om man ville, till ett hutlöst pris.

Terminator 2: 3D. Säga vad man vill om Arnold i Terminatorfilmerna, men den här föreställningen var kass! Alldeles för högt ljud, 3D filmen blandades med (dåligt) skådespeleri på scenen och allting blev bara en dålig soppa. Inget jag blev imponerad av direkt.

Water world. Jag har ingen aning om vad detta egentligen handlar om eller vad det är hämtat ifrån. Men det var några personer som for runt i ett "vattenlandskap", ibland med båt och ibland med vattenskoter och krigade med varandra. Inget som imponerade. Vi som hade VIP hade reserverade platser längre bak, alltså inte längst fram. Men vi förstod ganska snart varför. De två raderna längst fram var markerade som "Wet Zone" och innan föreställningen körde igång så försökte de få igång publiken genom att spruta vatten på publiken som satt längst fram i "Wet Zone". Ha ha, det var det enda som var lite roligt faktiskt.

The Simpson Ride. Som ett Simpson-fan så såg jag fram emot denna tur. Den var som förväntat men det var lite kort, tycker jag.

Shrek 4D. Jag hade egentligen inga förväntningar alls på den här. Jag menar, det störde mig faktiskt när stolen man satt i hoppade och skuttade, man blev nedsprutad med vatten och tryckluft som blåste en i nacken... skulle allt detta ge en bättre filmupplevelse??? Nä, det räcker med 3D tycker jag.

Det fanns också en Special Effect Stage, vilket är precis som det låter. En scen där de visar specialeffekter, som används i filmer. Men jag kände typ redan till hur allt som de visade går till... så lite boring.

Så vid 17.00-tiden sa vi hejdå till Doug, vår guide, och fick en timme att strosa runt i parken själva innan den stängde kl. 18.00. Doug rekommenderade oss att besöka Universal Studios Citywalk eftersom trafiken ut från Universal Studios parkering är så tät vid stängningsdags, att det är ingen idé att försöka. Så vi hittade en liten glassaffär som sålde Frozen Yoghurt. Man fick en liten liten kopp att provsmaka med. När man sedan bestämt sig för smaker så fick man en rejäl bytta. Man valde smaker och mängd själv och när man betalade så fick man betala efter vikten. Mycket smart! Det var riktigt gott! När vi sedan gick för att hämta bilen var det en fin solnedgång över Los Angeles - fototillfälle såklart!

Copyright © Bejjan888™

Dagen började med en promenad längs den berömda Hollywood Walk of Fame. Den är totalt 2,1 km lång och består av snart 2500 stjärnor i (konstgjord) marmor. Det blev en hel del foton måste jag säga. Vi gick och gick och stjärnorna verkade aldrig ta slut. Till slut fick vi lov att avbryta och går tillbaka eftersom vi bokat in en sightseeing som tog oss till Beverly Hills och flera kändisars hem samt upp till Hollywoodskylten.

Nu efteråt när man tittar på alla foton man tog så kommer man ju naturligtvis inte ihåg vem som bodde i vilket hus. Men några av de kändisars hus vi åkte förbi var Dr. Phil, Heidi Klum, Madonna, Christina Aguilera, Kelly Osbourne, Steven Spielberg, Britney Spears, Marilyn Monroe, Elvis och Michael Jackson.

Efter turen med kändisarna åkte vi upp till Hollywoodskylten. Numera får man inte åka ända fram till skylten eller klättra upp till den (som folk ändå fortfarande gör) på grund av rasrisken. Men vi tog oss upp till utkiksplatsen, så nära man kom. Där växte det kaktusar (tror det var Prickly Pear Cactus) som blommade så fint.

På eftermiddagen tog vi bilen ner till Venice Beach och badade i Stilla Havet. J*vlar vad kallt det var, men det var det värt. Tyvärr fanns det inget ställe som hade öppet så vi kunde hyra surfbrädor, annars hade vi givetvis provat på det.

På kvällen gick vi tillbaka till Hollywood Walk of Fame och kompletterade den sista biten som vi inte hann med tidigare under dagen. Sist kom vi fram till stjärnorna vi ville se mest av allt... Elvis och the Beatles. Deras stjärnor var placerade på en egen gata. Hmm, jag vill också ha en stjärna på en egen gata ;)
Sedan passade vi på att besöka Hollywood Wax Museum, ni vet det där museet med vaxdockor av kändisar. De flesta dockorna var väldigt lika sina original, men sen var det några dockor som inte alls var bra gjorda... det var så att man började fundera "Hur tänkte de här egentligen?" Det skulle nog till och med jag ha gjort bättre, faktiskt. När vi köpte biljetten till Hollywood Wax Museum ingick inträde till Guinness World Record Museum som låg tvärs över gata från Hollywood Wax Museum. Jag blev inte särskilt imponerad av detta museum, kanske för att det var så sent på kvällen och man var lite halvseg i knoppen? Så summa summarum, den här dagen har vi mest sett saker och gått en hel del. Det kändes i benen (och fötterna) att man rört på sig mycket. Men det var nog bara nyttigt eftersom vi har och kommer att åka mycket bil under denna resa.

Copyright © Bejjan888™

Vi checkade ut från hotellet i San Simeon och åkte tillbaka till stranden med alla Elephant Seals för att fota lite, eftersom det var alldeles för mörkt dagen innan. Det första vi får se var ekorrar, bland annat en hona med två små bäbis-ekorrar, guuud vad söta de var. Nere på stranden låg i alla fall alla Elephant Seals och latade sig, en del skvätte lite sand över sig medan andra kliade sig lite. Nu på förmiddagen "pratade" de inte lika mycket som de gjorde dagen innan, när det var på väg att bli mörkt.

Vi fortsatte sedan söderut längs Pacific Coast Highway 1, mot Los Angeles. När man kom in i större städer längs vägen, var det dåligt skyltat om var Pacific Coast Highway 1 tog vägen, vilket gjorde att vi tappade bort oss några gånger och snurrade runt lite extra - återigen dåligt skyltat! Nåväl, vi tog oss ner till Oxnard och jag höll lite extra utkik efter "the Hammer" (Ernie Orosco), en ökänd polis i området som när han väl stannat dig för ett trafikbrott så får du böter oavsett vilken ursäkt du har. Men jag såg inte till en enda polis i Oxnard. Vi fortsatte en bit till längs Pacific Coast Highway 1 och kom fram till Malibu Beach och Malibu Pier. Ärligt talat trodde jag att piren skulle vara större än den var. Nåväl "been there, done that..."

Vi satte oss i bilen och körde den lilla biten som var kvar till Los Angeles. Väl framme i Los Angeles checkade vi in på vårat boende och gick till en närliggande restaurang och åt middag. Vi varken hann eller orkade göra något mer denna dag.