Akumas blogg

Vi ankommer till piren i Krabi och välkomnas av ett skyfall utan dess like. Vi får tag i en taxi och sen bär det iväg till okänd bungalow på okänd destination. Efter en halvtimmeslång resa igenom den regnskogstäta träskmiljön kommer vi tillslut fram till Mild Bungalow och välkomnas av 20 thailändare som verkar vara familjen som äger stället. Vi inser att vi hamnat rätt ute på vischan, och grannen på andra sidan vägen verkar ha en krokodilfarm eller liknande. Vi tar en promenad för att kolla in Nopparat Thara Beach som resmålet tydligen heter. Och vi som trodde vi skulle bo i Krabi! Men det ligger tydligen ett par mil bort får vi veta nu.
Efter någon kilometer landsvägspromenad ser vi en klassisk strandremsa med tillhörande väg bre ut sig. Men något är fel, väldigt fel. För längs vägen där det borde krylla av affärer, restauranger och skräddare står bara två stycken tuk-tuks parkerade. Båda har punka, och bredvid ligger ett hus där det står Fire Show och väggarna består av presenning. Vi fortsätter längs med vägen och möts av öde restauranger, hus-som-har-varit men nu endast är tegelhögar och underliga små skjul. Hela strandremsan är verkligen som en spökstad, och verkar ha blivit det över en natt då en öde restaurang skyltar men Open. Det står klart för oss att alla ställen som drabbades av tsunamin inte har kommit så långt med återuppbyggandet, eller ens kommer byggas upp igen.
Längre bort längs vägen och lite högre beläget börjar det dock likna gamla vanliga thailand, och nere vid Ao Nang-stranden så är det kommers på hög nivå. Vi hittar tillslut ett ställe som serverar svenska köttbullar, helt underbart då thaimat är det mest uttjatade ordet på planeten.
Hemma vid bungalowstället så finns det en liten ihärdig nisse som säljer upplevelser och turer, och eftersom det regnat hela lördagen så känns en utflykt som en bra idé. Vi bestämmer oss för att sticka ut och paddla kajak och nästa dag är det upp tidigt som gäller. Vi får dela pick-up flak med ett par australiensare och några belgare och det bär iväg långt bort i djungeln på något som kanske kan kallas väg. Vi kommer fram till en alligatorfarm och jag är övertygad om att ägaren har betalat kilopris för turistkött. Istället för att bli mat så måste vi vada igenom ett träsk och bli angripna av blodiglar, gå på en planka som tydligen skulle bli en utomordentligt bra bro tycker han som lagt dit den. Vi kommer fram till ett litet hus där vi blir informerade om att det kommer kosta 200 Bath att besöka nationalparken som vi ska paddla till. Jaja man får väl stå ut med att bli blåst åtminstone en gång i Thailand tänker jag och slantar upp. Efter det blir det att vada lite mer för att komma fram till longboaten som vi ska färdas i. Vid det här laget börjar solen komma fram och det är tur det, för hittills har det inte varit muntert nog att betala för.
Efter en halvtimme i longboaten i riktning rakt ut på havet kommer vi fram till en liten ö som heter Koh Hong, och det är hit vi ska! Ett gäng japaner håller på att snorkla runt i vattnet när vi kommer av båten, sanden är helt vit och utblandat med koraller och snäckor och vid djungelbrynet sitter parkvakten. Det är sol och skitfint väder och efter en stund får vi en triyak och det är bara att ro ut i det turkosa vattnet. En guide paddlar med runt ön och visar oss små grottor vi får paddla igenom och sen in i en lagun där hela botten täcks av sjöstjärnor, rätt fint. Efter det blir det lite picknick och sen ut i båten igen för att åka till en mindre ö där några personer av någon anledning valt att leva som Robinson Crusoe. Tyvärr börjar det ösregna vid det laget, men då är man redan så nöjd så det ska bara bli skönt att komma hem igen.
Väl hemma i Mild igen så måste vi börja smida på planerna för resterande dagar av resan, våran 9-dagars planering tar slut imorgon när vi checkar ut. Så vi beslutar oss för att åka till Koh Samui, ingen aning vad vi ska göra där men det låter i alla fall som ett mycket bättre ställe än Ao Nang. Vi får en schysst deal med buss och färja av resenisse och sen är det bara att gå och packa väskan igen ja.

Vid 13 snåret blir vi hämtade från vårt hotell i Phuket av en minibuss där vi får trängas med 4 andra backpackers och deras väskor. Efter en timme av dödsångest av speedracing och vattenplaning på vägarna som tydligen var förebild till Trollstigen, kommer vi fram till färjelägret och får gå ombord på den färja som ska ta oss ut till Koh Phi Phi. Det regnar och är inget vidare väder, a.c:n går för fullt och för första gången sen jag kom till Thailand fryser jag faktiskt. Men skit samma, efter två timmar i lite jobbig sjögång kommer vi iaf fram till en bunt öar som badar i sol.
Den största och centrala ön är den som är bebyggd då de andra verkar vara naturreservat. Ön är rätt liten i sig och inte mycket yta har exploaterats av turismnäringen. Det låter kanske bra, men de har försökt få in så mycket som möjligt på den lilla ytan som är tillgänglig. Det betyder trånga små gränder där restauranger, klädaffärer och massagesalonger trängs och en del ställen som säljer dykupplevelser. Trots att detta är Thailand så finns det knappt några kostymattljéer här! Det står inte heller inkastare utanför varje affär och drar i folk, de enda som gör väsen av sig är massagetanterna som ropar på sitt säregna, dryga sätt. Det verkar som om folket på Phi Phi har fattat att affärerna inte går bättre med tjatiga försäljare, utan om man låter turisterna titta i lugn och ro så lättar dom nog på plånboken ändå.
Den bebyggda delen av ön är väldigt liten, det tar max 20 minuter att gå från djungelbrynet till den sista biten trasig asfalt. Om man vill kan man ta en sväng bortanför hotellen och restaurangerna, och beskåda den thailändska landsbyggden med ”bostäder” som i alla fall har fyra väggar och ett tak. Och en massa lösa höns och lekande barn. Soft är ordet. En varning borde dock utfärdas då fyrhjuliga fordon inte existerar på ön, så alla cyklar istället och verkar samtidigt ha jättebråttom.
Våra tre dagar på Phi Phi tillbringades mestadels på stranden. Om man kände för att ta ett svalkande dopp var detta bara att glömma. Eftersom badsidan av ön var långgrund som bara fan så kändes det som om det var varmare i vattnet än i luften. Här kan man hyra kajaker också, eller Tri Yak som dom kallas eftersom man kan vara 3 pers i en. Fyndigt. Det finns även ett par strandserveringar med jamaikansk atmosfär, dvs riktigt sval stämning.
Koh Phi Phis blygsamma storlek är det som tilltalar mest eftersom det inte är något turistmecka i traditionell mening (MEN det finns faktiskt en moské här) men efter några dagar känns det väldigt litet och det ska bli skönt att åka vidare.
Summan av kardemumman blir således: Koh Phi Phi är en självklar destination om man befinner sig på Phuket eller i Krabi. Verkligt soft och naturnära upplevelse där billigt boende är lätt att hitta, likaså schyssta matställen och klädaffärer. Dock så kostar det lite extra eftersom det är en bra bit ut i havet. Om man vill aktivera sig så kan man välja mellan dykning, paddling eller åka med på en båttur och mata apor.

Nej tack jag vill inte ha en kostym, en vattentät klocka, en massage och jag ser att du säljer en massa fula shorts. Roligast (?) var när jag och Lina råkade gå in på en handelsgata, som var enkelriktad. Man kände sig fan som Michael Jackson, alla skulle gapa på en så högt de kunde för de ville ha en del av en (eller snarare en plånbok).
Hittade dock en sansad elektronikaffär där dom sålde de ökända 200 games in 1 till GBA. Onslaget lovade Castlevania Aria Of Sorrow, FFIV mfl. Det som var i var en kass portning av Trojan och Rygar till NES, samt ExciteBike som iof är grymt. Final Fantasy Mario någon? Haha tänkte väl det....
En riktigt schysst restaurang hittade vi dock, där hade dom riktigt god mat och bra glass och rolig personal. Bättre än de deprimerade stackarna som jobbar på vårt hotell som är lite naggat i kanterna och har dåligt internet. Nu kommer det förresten en regnskur igen.

Nu drar vi till Phi Phi-öarna!