Måndag 18 Augusti 2008 - Bryssel
Blomstermatta på Grand Place
Med över 700.000 begonior och med hjälp av hundratals flinka fingrar har årets blomstermatta i Bryssel skapats. Den pryder Grand Place mitt i stan men bara under fyra dagar.
Med över 700.000 begonior och med hjälp av hundratals flinka fingrar har årets blomstermatta i Bryssel skapats. Den pryder Grand Place mitt i stan men bara under fyra dagar.
Tisdag 13 Maj 2008
Havet är blåare än blått och vinden svag
Text och foto: Bertil Karlén
Nästan på slaget 11.30 landar vi i Preveza i Grekland. Två timmar senare kastar vi loss från småbåtshamnen och sätter kurs ut på Medelhavet eller rättare sagt den del som heter Joniska havet. Svag vind, det blir motorgång. Höga rop från kajen får oss att vända om för att plocka upp vår gummibåt. Den seglar för sig själv, linan hade vi liksom inte riktigt bundit som man ska.
Nåja, sådana små incidenter kan man ju leva med. Solen skiner, 27 i luften och 22 i vattnet säger våra instrument. Kan inte bli mycket bättre.
En stunds väntan innan bron före kanalen öppnar och vi kan börja färden ut mot havet. Passerar förbi Lefka Town och den stora marinan. Dit ska vi återvända om en vecka för att lämna båten. Just nu känns det väldigt, väldigt avlägset.
Äntligen kan vi hissa segel. Det blåser bara några sekundmeter så vi får nöja oss med att glida i fram i drygt fyra knop. Men vaddå, vi har ju ingen brådska. Naturens egen Ipod låter oss lyssna till porlandet från aktern när vi skjuter fart. Medelhavet är minst lika blått som på resekatalogernas förföriska bilder.
Dagens mål är den lilla hamnen Porto Spillio på Meganisi. Vi passerar Scorpio, Onassis egen ö. Den är fortfarande i familjens ägo och vaktas av 20 heltidsanställda som ser till att ingen går i land. Bland deras övriga uppgifter är att sköta om Onassis masoleum och Jaqueline Kenndys privata badhytt. Liksom palatset som tronar en bit in på ön
Här utanför Scorpio ligger ett av de få grunden på vår rutt. Vi spanar för att se om det är utmärkt med någon prick eller liknande men icke. Nåja, vi vet ju var vi befinner oss, följer noga sjökortet. Men det är lättnavigerat, öarna är stora och syns på långt håll. Och grund, ja det finns inte många. Inga grynnor som i våra svenska vatten.
Efter några timmar är vi i Porto Spillio och visas in mellan två stora segelbåtar. Denna gång får vi lägga till med fören mot land. Rätt ovanligt, i Grekland brukar man ligga med aktern inåt. Vi tackar och tar emot, vårt fartyg är långkölat och rätt besvärligt att backa med. Går liksom helst bara åt ett håll…
Porto Spillio har en bra familjeägd taverna och första dagen i Grekland firas med en rejäl portion Calamares och ett kilo,dvs en liter, av husets vin. Jag är helt övertygad om att den här tavernan har Greklands bäst Calamares. Eller också beror det på att vi alltid lägger till där, som ett första stopp. Ofta också på hemvägen för att liksom ta ett värdigt farväl av Grekland.
Skönt ligga långsides
Så värst många sjömil hann vi inte första dagen. Det blir lite längre dag två som avslutas med kajplats i Sami på Kefalonia. och en välförtjänt Mythos (det grekiska ölet) när vi lagt fast alla tampar. Vi seglar i lågsäsong och det gör att vi kan lägga till med långsidan mot kajen. Mycket enklare och trevligare än att behöva skava fender med andra flytetyg.
På kvällen går vi till Captain Corellis café. Filmen ”Kapten Corellis mandolin” spelades in just här och även om fiket nyttjar namnet så är det ingen turistfälla. Kaffet kostar inte mer här eller smakar sämre.
Nästa dag bestämmer viss oss att tillbringa hela dagen ute på havet. Sätter kurs mot Zakynthos. Som vanligt svag vind så Yanmar-dieseln får föra oss framåt. Det friskar i lite fram på dagen, seglen kommer upp och vi hinner känna oss som riktiga seglare ett slag när båten börjar luta och loggen visar dryga sju knop. Ska man segla bör man veta att vinden brukar komma framåt middagstid. Så egentligen kan man ju ligga kvar vid kaj till dess.
Rätt in i sanden
Ingen glädje är dock beständig, det mojnar igen och vi väcker motorn till liv. Närmar i oss långsam takt Zakynthos. Här gör vi resans enda navigeringsmisstag när vi tror att det är den rätta hamnen vi hittat. Glider sakta in, där ligger några segelbåtar vi kajen. I vattnet ett antal badande damer. Det grundar upp snabbt som attan och plötsligt har vi fastnat på sandbotten. Full back och vi är loss igen. Ny koll på sjökortet visar att vi kommit helt fel.
Ekolodet hade rätt, det stod på noll och vi var förstås på grund.
Ingen skada skedd mer än litet sårat självförtroende i konsten att läsa sjökort och tolka naturen.
Några timmar senare kommer vi in i rätt hamn. Den är stor, den största vi lagt i under resan. Vi ligger långsides precis vid huvudstråket så trafiken är tämligen intensiv. Dessutom kommer en hamntjänsteman och avkräver oss hamnavgift. Resans första och enda. I de flesta hamnar kostar det ingenting, en annan fördel med att segla i Grekland. Taverna-ägarna räknar med att få inkomster från gästande seglare om man inte skinnar dem på avgifter också. Helt rätt - vi lägger rätt många slantar på olika näringsställen.
En vecka går väldigt snabbt, bäst att styra upp mot Lefka Town. Vi tar oss hem via Vathi på Ithaka. Äter middag på Palmis taverna. Ett slag inbillade han oss att han var släkt med vår svenske Palme. Han var så övertygande att vi faktiskt trodde honom, den äldre gentlemannen med spjuveraktig blick. Han berättade senare att han varit till sjöss och arbetat för Onassis. Inge höjdare sa han. Låg lön och lite mat för mycket slit.
Det var kanske mera sant än att hade svensk anknytning.
Nästa sista hamnen blev Kastos, en by som man kan tro att Gud glömt. Men där finns en fin taverna högst uppe på klippan med vidunderlig utsikt.
På fredagen tog vi oss till jättemarinan Lefka Town. I regn för första och enda gången. Men det var ett varmt regn och vi visste mycket väl att solen skulle komma igen framåt aftonen. Som vi tillbringade med shopping och middag inne i den gamla fina staden.
Lördagen var återstod bara taxi till Preveza och flyget hem. Dags för nästa besättning att mönstra på Reflex, som vår segelbåt heter. Lite trist att vi bara hade en vecka, två hade varit mera lagom.
Text och foto: Bertil Karlén
Nästan på slaget 11.30 landar vi i Preveza i Grekland. Två timmar senare kastar vi loss från småbåtshamnen och sätter kurs ut på Medelhavet eller rättare sagt den del som heter Joniska havet. Svag vind, det blir motorgång. Höga rop från kajen får oss att vända om för att plocka upp vår gummibåt. Den seglar för sig själv, linan hade vi liksom inte riktigt bundit som man ska.
Nåja, sådana små incidenter kan man ju leva med. Solen skiner, 27 i luften och 22 i vattnet säger våra instrument. Kan inte bli mycket bättre.
En stunds väntan innan bron före kanalen öppnar och vi kan börja färden ut mot havet. Passerar förbi Lefka Town och den stora marinan. Dit ska vi återvända om en vecka för att lämna båten. Just nu känns det väldigt, väldigt avlägset.
Äntligen kan vi hissa segel. Det blåser bara några sekundmeter så vi får nöja oss med att glida i fram i drygt fyra knop. Men vaddå, vi har ju ingen brådska. Naturens egen Ipod låter oss lyssna till porlandet från aktern när vi skjuter fart. Medelhavet är minst lika blått som på resekatalogernas förföriska bilder.
Dagens mål är den lilla hamnen Porto Spillio på Meganisi. Vi passerar Scorpio, Onassis egen ö. Den är fortfarande i familjens ägo och vaktas av 20 heltidsanställda som ser till att ingen går i land. Bland deras övriga uppgifter är att sköta om Onassis masoleum och Jaqueline Kenndys privata badhytt. Liksom palatset som tronar en bit in på ön
Här utanför Scorpio ligger ett av de få grunden på vår rutt. Vi spanar för att se om det är utmärkt med någon prick eller liknande men icke. Nåja, vi vet ju var vi befinner oss, följer noga sjökortet. Men det är lättnavigerat, öarna är stora och syns på långt håll. Och grund, ja det finns inte många. Inga grynnor som i våra svenska vatten.
Efter några timmar är vi i Porto Spillio och visas in mellan två stora segelbåtar. Denna gång får vi lägga till med fören mot land. Rätt ovanligt, i Grekland brukar man ligga med aktern inåt. Vi tackar och tar emot, vårt fartyg är långkölat och rätt besvärligt att backa med. Går liksom helst bara åt ett håll…
Porto Spillio har en bra familjeägd taverna och första dagen i Grekland firas med en rejäl portion Calamares och ett kilo,dvs en liter, av husets vin. Jag är helt övertygad om att den här tavernan har Greklands bäst Calamares. Eller också beror det på att vi alltid lägger till där, som ett första stopp. Ofta också på hemvägen för att liksom ta ett värdigt farväl av Grekland.
Skönt ligga långsides
Så värst många sjömil hann vi inte första dagen. Det blir lite längre dag två som avslutas med kajplats i Sami på Kefalonia. och en välförtjänt Mythos (det grekiska ölet) när vi lagt fast alla tampar. Vi seglar i lågsäsong och det gör att vi kan lägga till med långsidan mot kajen. Mycket enklare och trevligare än att behöva skava fender med andra flytetyg.
På kvällen går vi till Captain Corellis café. Filmen ”Kapten Corellis mandolin” spelades in just här och även om fiket nyttjar namnet så är det ingen turistfälla. Kaffet kostar inte mer här eller smakar sämre.
Nästa dag bestämmer viss oss att tillbringa hela dagen ute på havet. Sätter kurs mot Zakynthos. Som vanligt svag vind så Yanmar-dieseln får föra oss framåt. Det friskar i lite fram på dagen, seglen kommer upp och vi hinner känna oss som riktiga seglare ett slag när båten börjar luta och loggen visar dryga sju knop. Ska man segla bör man veta att vinden brukar komma framåt middagstid. Så egentligen kan man ju ligga kvar vid kaj till dess.
Rätt in i sanden
Ingen glädje är dock beständig, det mojnar igen och vi väcker motorn till liv. Närmar i oss långsam takt Zakynthos. Här gör vi resans enda navigeringsmisstag när vi tror att det är den rätta hamnen vi hittat. Glider sakta in, där ligger några segelbåtar vi kajen. I vattnet ett antal badande damer. Det grundar upp snabbt som attan och plötsligt har vi fastnat på sandbotten. Full back och vi är loss igen. Ny koll på sjökortet visar att vi kommit helt fel.
Ekolodet hade rätt, det stod på noll och vi var förstås på grund.
Ingen skada skedd mer än litet sårat självförtroende i konsten att läsa sjökort och tolka naturen.
Några timmar senare kommer vi in i rätt hamn. Den är stor, den största vi lagt i under resan. Vi ligger långsides precis vid huvudstråket så trafiken är tämligen intensiv. Dessutom kommer en hamntjänsteman och avkräver oss hamnavgift. Resans första och enda. I de flesta hamnar kostar det ingenting, en annan fördel med att segla i Grekland. Taverna-ägarna räknar med att få inkomster från gästande seglare om man inte skinnar dem på avgifter också. Helt rätt - vi lägger rätt många slantar på olika näringsställen.
En vecka går väldigt snabbt, bäst att styra upp mot Lefka Town. Vi tar oss hem via Vathi på Ithaka. Äter middag på Palmis taverna. Ett slag inbillade han oss att han var släkt med vår svenske Palme. Han var så övertygande att vi faktiskt trodde honom, den äldre gentlemannen med spjuveraktig blick. Han berättade senare att han varit till sjöss och arbetat för Onassis. Inge höjdare sa han. Låg lön och lite mat för mycket slit.
Det var kanske mera sant än att hade svensk anknytning.
Nästa sista hamnen blev Kastos, en by som man kan tro att Gud glömt. Men där finns en fin taverna högst uppe på klippan med vidunderlig utsikt.
På fredagen tog vi oss till jättemarinan Lefka Town. I regn för första och enda gången. Men det var ett varmt regn och vi visste mycket väl att solen skulle komma igen framåt aftonen. Som vi tillbringade med shopping och middag inne i den gamla fina staden.
Lördagen var återstod bara taxi till Preveza och flyget hem. Dags för nästa besättning att mönstra på Reflex, som vår segelbåt heter. Lite trist att vi bara hade en vecka, två hade varit mera lagom.
Torsdag 28 Februari 2008
Vinstockarna till vänster, floden till höger
Text och foto Bertil Karlén/Cykelfrämjandet
Följ bara cykelvägen och ha floden till höger. Det är rätt håll om du ska cykla från Trier i Moseldalen och vidare mot slutmålet Koblenz och Deutsches Eck. Eller vinstockarna till vänster och floden till höger, precis som du behagar.
Som gula kanariefåglar såg vi ut, vi svenskar som cyklade på Mosel Radweg. Dessutom med hjälmar på skallen. En viss uppmärksamhet väckte vi i våra färgglada västar. Men västarna var bra, vi kunde på långt håll se om det var någon av de ”våra” som kom cyklande.
Vi syntes förstås också bra när vi smög bland vinstockarna för att palla några druvklasar då och då. Tror det var tillåtet. Stannade man hos en vinbonde som höll på att skörda bjöd han gärna på druvor.
Moseldalen är populär för att cykelturister. Tack sjutton för det, här är bedövande vackert och här finns inga backar. De små uppförslut som förekommer tar man med ett småleende på läpparna.
Vill man prova på kan man ju cykla uppför stigarna i vinodlingarna. Där lutar det uppemot 70 procent som värst.
Man kan kanske tycka att Moseldalen med sin vindlande flod, pittoreska byar, ärevördiga slott och många vinodlingar är något av en turistfälla. Må så vara, det är en plats jag gärna återvänder till.
Jag cyklade här i slutet av september, början av oktober. Omkring 22 grader i luften, lite disigt på morgnarna men under dagarna precis lagom varmt. Behagligt cykelklimat för lika behaglig cykling.
Om tanken med att cykla är att uppleva mycket är Moseldalen ett bra val. Samtidigt som man bättrar på konditionen njuter man av livets goda sidor. Både i form av mat och dryck och av gammal fin kultur. Romarna var här för några tusen år sedan, spåren syns fortfarande och mest kanske genom att de började odla vin. Något som fortsatt genom åren. Klimatet är bra, dalen är skyddad för elaka kalla vindar och jordmånen perfekt.
Äldsta stan i Tyskland
Min resa började i Trier, Tysklands äldsta stad med drygt 2000 år på nacken. Vi hämtade ut våra lånecyklar på stationen, sjuväxlade sprillans nya grejer.
Sedan bar det i väg. Lite för snabbt kanske. Trier bör man ägna lite tid eftersom här finns ett antal intressanta minnesmärken från romartiden. Mest känt Porta Nigra, den svarta porten.
Porta Nigra är byggd av ljus sandsten. Jättestora block lades ovanpå varandra, utan murbruk. Blocken höll ihop med järnband.
Trier grundes av romarna år 16 före Kristus och kallades då "Augusta Treverorum". Vid slutet av 200-talet var staden huvudstad i det västromerska kejsardömet. Sex kejsare höll hov här och så tidigt som på 300-talet hade Trier 80 000 innevånare. I dag har man ungefär 100.000.
Trier är förstås starkt formad av den romerska eran. Alla tidsåldrar har dock efterlämnat spår, renässansen, barocken och rokokon i form av kyrkor, kloster, samt ett universitet. Trier har nio byggnader som klassa som världsarv. Dit hör dock inte det lilla hus där Karl Marx föddes den 5 maj 1818.
Nåja, man kanske kommer tillbaka någon gång…
Cykla medströms
Ut från Trier, lite besvärligt i tät trafik men inte så svårt att hitta Mosel som vi nu ska följa medströms.
Dagens etappmål är den lilla byn Leiwen, drygt 30 km från Trier. Lätt som en plätt. Bekvämt på perfekta cykelvägar.. En bra kartbok har vi utrustats med men den behöver vi aldrig använda annat än för att få någon sevärdhet beskriven. Tydliga skyltar visar oss vägen och om inte annat så har vi ju floden att följa. Perfekt för mig som inte alltid kommer överens med kartor.
Även om det bara var drygt tre mil att cykla denna första dag tog det sin lilla tid. Många små byar måste man bara stanna till i. Namnen känns igen från hyllorna i på Systembolaget. Piesporter är knappast obekant. Och här och var måste man stanna en stund för att kika på en gammal vinkällare från romartiden. Eller en borgruin som skulle försvara trakten från germanernas anfall.
Kartboken vi har med på är på tyskt vis otroligt detaljerad. Läser man den lär man inte missa en enda sevärdhet.
Och ibland måste man stanna för att provsmaka också.
Vackrast i Tyskland
Dag två tog bussen vårt bagage och vi våra cyklar för att trampa på mot Bernkastel/Kues, ett annat känt namn från våra svenska vinhyllor, Bernkastel/Kues.
Bernkastel-Kues (drygt 7 000 invånare) är egentligen en tvillingstad med två ursprungligen självständiga delar som sedan 1905 förbinds med en bro. Bernkastel ligger på östra sidan om floden, Kues på den västra. Bernkastel är vackrast, anses det. Stan har massor av pittoreska korsvirkeshus och ett romantiskt marknadstorg med stilig brunn, ”Michelsbrunnen” från 1606, och välbevarade byggnader från 1500- och 1600-talen. Här kan man strosa i medeltida gränder, flanera bland affärer, besöka vinstugor och krogar. Stans största turistattraktion ligger på andra sidan floden, i Kues. Snart sagt alla turistbussar stannar vid Der Vinothek. För nio euro kan man i egen takt provsmaka 130 olika Moselviner. Vinoteket ligger i Sankt Nikolaus-hospitalets gamla vinkällare. Sjukhuset grundades på 1400-talet av Nicolaus Cusanus – lärd teolog och filosof som for till Vatikanen och blev kardinal. Hans hjärta är begravt i hospitalets kapell medan resten av kroppen vilar i Rom. Avsikten med sjukhuset var att ge vård åt exakt 33 äldre män (en för varje år som Jesus levde). Numera fungerar hospitalet som ålderdomshem för både kvinnor och män; varje söndag får de var sin flaska vin från sjukhusets egna odlingar.
Vin från Bernkastel lär vara nyttigt, en anekdot säger att Kurfürst Beomond II insjukande i feber som aldrig gav med sig. Inte förrän han som sista utväg tömt ett helt fat vin som därefter kallades ”Bernkastler Doctor”.
Det är bekvämt med bussresa i grupp. Vi bor i Bernkastel två nätter men cyklar dag 5 till Zell. Via Traben-Trarbach och andra kända vinnamn. I Zell får vi prova viner hos vinbonden Frans Josef Weiss och lära oss en del av det tämligen komplicerade tyska systemet att klassificera viner.
Den som kan sina tyska viner känner kanske namnet ”Zeller Schrwarze Katz”
Busen tar oss och inhandlade vinlådor sedan tillbaka till Bernkastel så vi hinner trivas ytterligare i den, trots alla turister, gemytliga staden.
På Mosel med cyklar
Den här näst sista dagen är jag lite bekväm och lastar mig själv och cykeln ombord på en av de många båtar som kilar fram och åter på Mosel. Turen tar några timmar eftersom det blir att vänta i slussarna. Men vad gör det, solen skiner och restaurangen ombord har det man behöver. Turen kostar 9 Euro plus några extra för att cykeln ska stå på däck. På färden passerar vi Bremm med Europas brantaste vinodlingar. Sluttningen är upp emot 75 procent!
Kliver av i Cochem, kanske ett av Moseldales mest besökta turistmål. Stan lär ha funnit redan på 800-talet. Turistbyrån påstår antalet övernattningar är en miljon varje år. Kan nog stämma, här finns 150 hotell och restauranger för att ta hand om de tillresande. Ovanför Cochem tronar Reichsburg, Slottet byggdes på 1000-talet men franska soldater förstörde den helt och hållet på 1600-talet. Under 1800-talet byggdes den upp igen.
Slottet är värt ett besök. Enklast är att ta en gratisbuss som går från centrum varje kvart. Den hurtige går upp, men det är brant! Utsikten är dock minnesvärd.
I Cochem kan man ströva många timmar, slå sig ned på en servering och kanske ta en Zwibelkuche och ett glas Federweisser *). Samtidigt som man begrundar historiska fakta kring staden. Till exempel att ärkebiskopen Balduin på 1200-talet spärrade av Mosel med en grov kätting. Därmed kunde han ta tull av de tungt lastade skeppen på floden. Inkomsterna gick till att bygga ut slottet och att befästa stan. Det hjälpte tills fransmännen kom.
Från Cochem cyklar jag till Treis-Karden, också det en tvillingstad med halva på var sida av Mosel.
Slutmålet för cykelbussresan är Koblenz med berömda Deutsches Eck. Det är här Mosel rinner ut i Rhen.
Dagsetappen från Treis-Karden till Koblenz är nästan 40 km så den får nästan hela dagen. Man kan ju inte bara sitta i sadeln. Så bör man ju t ex bese det romantiska Törnrosaslottet Burg Eltz. Uppfördes på 1100-talet. Vägen dit är brant bara så ni vet.
Precis som vanligt cyklar jag genom må trevliga byar . Ska jag vara riktigt ärligt cyklar jag nog mest en halvtimme i taget. Sedan var det dags för en kopp kaffe eller ett glas vin. Eller en liten matbit.
Det är det som ger lite guldkant på cyklingen!
För första gången under resan virrar jag bort mig på väg in i Koblenz. Det är en stor stad. Grundad av romarna 9 f. Kr. och i guideboken läster jag att de kallade den Castrum ad confluntas. Det betyder fästning vid sammanflödet . Mosel rinner ju här ut i den större Rhen vid Deutches Eck.
Koblenz har förstås också en fästning och inte vilken som helst utan en av världens största. Den heter Festung Ehrenbreitstein och stammar från 1000-talet.
Den hann jag bara beundra på avstånd. Cyklarna skulle lämnas tillbaka och bussen ta oss tillbaka till Treis/karden.
Nästa morgon rullade bussen norrut. Bra med bussresa, Det är miljövänligt och man har tid att tänka på vad man upplevt. Och börka planera för att komma tillbaka Mosel. Det finns mycket att uppleva längs Moseldalen. Och man hinner inte allt på några dagar.
• ) Zwiebelkuche är en kaka med lök och Federweisser är det första unga vinet av årets skörd. Det är grumligt och ofta starkare än du tror.
Federweisser kan också heta ”Bitzler, Rauscher, Brauser, Bremser och Sauser
Text och foto Bertil Karlén/Cykelfrämjandet
Följ bara cykelvägen och ha floden till höger. Det är rätt håll om du ska cykla från Trier i Moseldalen och vidare mot slutmålet Koblenz och Deutsches Eck. Eller vinstockarna till vänster och floden till höger, precis som du behagar.
Som gula kanariefåglar såg vi ut, vi svenskar som cyklade på Mosel Radweg. Dessutom med hjälmar på skallen. En viss uppmärksamhet väckte vi i våra färgglada västar. Men västarna var bra, vi kunde på långt håll se om det var någon av de ”våra” som kom cyklande.
Vi syntes förstås också bra när vi smög bland vinstockarna för att palla några druvklasar då och då. Tror det var tillåtet. Stannade man hos en vinbonde som höll på att skörda bjöd han gärna på druvor.
Moseldalen är populär för att cykelturister. Tack sjutton för det, här är bedövande vackert och här finns inga backar. De små uppförslut som förekommer tar man med ett småleende på läpparna.
Vill man prova på kan man ju cykla uppför stigarna i vinodlingarna. Där lutar det uppemot 70 procent som värst.
Man kan kanske tycka att Moseldalen med sin vindlande flod, pittoreska byar, ärevördiga slott och många vinodlingar är något av en turistfälla. Må så vara, det är en plats jag gärna återvänder till.
Jag cyklade här i slutet av september, början av oktober. Omkring 22 grader i luften, lite disigt på morgnarna men under dagarna precis lagom varmt. Behagligt cykelklimat för lika behaglig cykling.
Om tanken med att cykla är att uppleva mycket är Moseldalen ett bra val. Samtidigt som man bättrar på konditionen njuter man av livets goda sidor. Både i form av mat och dryck och av gammal fin kultur. Romarna var här för några tusen år sedan, spåren syns fortfarande och mest kanske genom att de började odla vin. Något som fortsatt genom åren. Klimatet är bra, dalen är skyddad för elaka kalla vindar och jordmånen perfekt.
Äldsta stan i Tyskland
Min resa började i Trier, Tysklands äldsta stad med drygt 2000 år på nacken. Vi hämtade ut våra lånecyklar på stationen, sjuväxlade sprillans nya grejer.
Sedan bar det i väg. Lite för snabbt kanske. Trier bör man ägna lite tid eftersom här finns ett antal intressanta minnesmärken från romartiden. Mest känt Porta Nigra, den svarta porten.
Porta Nigra är byggd av ljus sandsten. Jättestora block lades ovanpå varandra, utan murbruk. Blocken höll ihop med järnband.
Trier grundes av romarna år 16 före Kristus och kallades då "Augusta Treverorum". Vid slutet av 200-talet var staden huvudstad i det västromerska kejsardömet. Sex kejsare höll hov här och så tidigt som på 300-talet hade Trier 80 000 innevånare. I dag har man ungefär 100.000.
Trier är förstås starkt formad av den romerska eran. Alla tidsåldrar har dock efterlämnat spår, renässansen, barocken och rokokon i form av kyrkor, kloster, samt ett universitet. Trier har nio byggnader som klassa som världsarv. Dit hör dock inte det lilla hus där Karl Marx föddes den 5 maj 1818.
Nåja, man kanske kommer tillbaka någon gång…
Cykla medströms
Ut från Trier, lite besvärligt i tät trafik men inte så svårt att hitta Mosel som vi nu ska följa medströms.
Dagens etappmål är den lilla byn Leiwen, drygt 30 km från Trier. Lätt som en plätt. Bekvämt på perfekta cykelvägar.. En bra kartbok har vi utrustats med men den behöver vi aldrig använda annat än för att få någon sevärdhet beskriven. Tydliga skyltar visar oss vägen och om inte annat så har vi ju floden att följa. Perfekt för mig som inte alltid kommer överens med kartor.
Även om det bara var drygt tre mil att cykla denna första dag tog det sin lilla tid. Många små byar måste man bara stanna till i. Namnen känns igen från hyllorna i på Systembolaget. Piesporter är knappast obekant. Och här och var måste man stanna en stund för att kika på en gammal vinkällare från romartiden. Eller en borgruin som skulle försvara trakten från germanernas anfall.
Kartboken vi har med på är på tyskt vis otroligt detaljerad. Läser man den lär man inte missa en enda sevärdhet.
Och ibland måste man stanna för att provsmaka också.
Vackrast i Tyskland
Dag två tog bussen vårt bagage och vi våra cyklar för att trampa på mot Bernkastel/Kues, ett annat känt namn från våra svenska vinhyllor, Bernkastel/Kues.
Bernkastel-Kues (drygt 7 000 invånare) är egentligen en tvillingstad med två ursprungligen självständiga delar som sedan 1905 förbinds med en bro. Bernkastel ligger på östra sidan om floden, Kues på den västra. Bernkastel är vackrast, anses det. Stan har massor av pittoreska korsvirkeshus och ett romantiskt marknadstorg med stilig brunn, ”Michelsbrunnen” från 1606, och välbevarade byggnader från 1500- och 1600-talen. Här kan man strosa i medeltida gränder, flanera bland affärer, besöka vinstugor och krogar. Stans största turistattraktion ligger på andra sidan floden, i Kues. Snart sagt alla turistbussar stannar vid Der Vinothek. För nio euro kan man i egen takt provsmaka 130 olika Moselviner. Vinoteket ligger i Sankt Nikolaus-hospitalets gamla vinkällare. Sjukhuset grundades på 1400-talet av Nicolaus Cusanus – lärd teolog och filosof som for till Vatikanen och blev kardinal. Hans hjärta är begravt i hospitalets kapell medan resten av kroppen vilar i Rom. Avsikten med sjukhuset var att ge vård åt exakt 33 äldre män (en för varje år som Jesus levde). Numera fungerar hospitalet som ålderdomshem för både kvinnor och män; varje söndag får de var sin flaska vin från sjukhusets egna odlingar.
Vin från Bernkastel lär vara nyttigt, en anekdot säger att Kurfürst Beomond II insjukande i feber som aldrig gav med sig. Inte förrän han som sista utväg tömt ett helt fat vin som därefter kallades ”Bernkastler Doctor”.
Det är bekvämt med bussresa i grupp. Vi bor i Bernkastel två nätter men cyklar dag 5 till Zell. Via Traben-Trarbach och andra kända vinnamn. I Zell får vi prova viner hos vinbonden Frans Josef Weiss och lära oss en del av det tämligen komplicerade tyska systemet att klassificera viner.
Den som kan sina tyska viner känner kanske namnet ”Zeller Schrwarze Katz”
Busen tar oss och inhandlade vinlådor sedan tillbaka till Bernkastel så vi hinner trivas ytterligare i den, trots alla turister, gemytliga staden.
På Mosel med cyklar
Den här näst sista dagen är jag lite bekväm och lastar mig själv och cykeln ombord på en av de många båtar som kilar fram och åter på Mosel. Turen tar några timmar eftersom det blir att vänta i slussarna. Men vad gör det, solen skiner och restaurangen ombord har det man behöver. Turen kostar 9 Euro plus några extra för att cykeln ska stå på däck. På färden passerar vi Bremm med Europas brantaste vinodlingar. Sluttningen är upp emot 75 procent!
Kliver av i Cochem, kanske ett av Moseldales mest besökta turistmål. Stan lär ha funnit redan på 800-talet. Turistbyrån påstår antalet övernattningar är en miljon varje år. Kan nog stämma, här finns 150 hotell och restauranger för att ta hand om de tillresande. Ovanför Cochem tronar Reichsburg, Slottet byggdes på 1000-talet men franska soldater förstörde den helt och hållet på 1600-talet. Under 1800-talet byggdes den upp igen.
Slottet är värt ett besök. Enklast är att ta en gratisbuss som går från centrum varje kvart. Den hurtige går upp, men det är brant! Utsikten är dock minnesvärd.
I Cochem kan man ströva många timmar, slå sig ned på en servering och kanske ta en Zwibelkuche och ett glas Federweisser *). Samtidigt som man begrundar historiska fakta kring staden. Till exempel att ärkebiskopen Balduin på 1200-talet spärrade av Mosel med en grov kätting. Därmed kunde han ta tull av de tungt lastade skeppen på floden. Inkomsterna gick till att bygga ut slottet och att befästa stan. Det hjälpte tills fransmännen kom.
Från Cochem cyklar jag till Treis-Karden, också det en tvillingstad med halva på var sida av Mosel.
Slutmålet för cykelbussresan är Koblenz med berömda Deutsches Eck. Det är här Mosel rinner ut i Rhen.
Dagsetappen från Treis-Karden till Koblenz är nästan 40 km så den får nästan hela dagen. Man kan ju inte bara sitta i sadeln. Så bör man ju t ex bese det romantiska Törnrosaslottet Burg Eltz. Uppfördes på 1100-talet. Vägen dit är brant bara så ni vet.
Precis som vanligt cyklar jag genom må trevliga byar . Ska jag vara riktigt ärligt cyklar jag nog mest en halvtimme i taget. Sedan var det dags för en kopp kaffe eller ett glas vin. Eller en liten matbit.
Det är det som ger lite guldkant på cyklingen!
För första gången under resan virrar jag bort mig på väg in i Koblenz. Det är en stor stad. Grundad av romarna 9 f. Kr. och i guideboken läster jag att de kallade den Castrum ad confluntas. Det betyder fästning vid sammanflödet . Mosel rinner ju här ut i den större Rhen vid Deutches Eck.
Koblenz har förstås också en fästning och inte vilken som helst utan en av världens största. Den heter Festung Ehrenbreitstein och stammar från 1000-talet.
Den hann jag bara beundra på avstånd. Cyklarna skulle lämnas tillbaka och bussen ta oss tillbaka till Treis/karden.
Nästa morgon rullade bussen norrut. Bra med bussresa, Det är miljövänligt och man har tid att tänka på vad man upplevt. Och börka planera för att komma tillbaka Mosel. Det finns mycket att uppleva längs Moseldalen. Och man hinner inte allt på några dagar.
• ) Zwiebelkuche är en kaka med lök och Federweisser är det första unga vinet av årets skörd. Det är grumligt och ofta starkare än du tror.
Federweisser kan också heta ”Bitzler, Rauscher, Brauser, Bremser och Sauser
Tisdag 16 Januari 2007
Släng dig i väggen, Joe Labero!
Jag har träffat din överman. I alla fall din like. Den taxichaufför som körde oss från Stazione Termini i Rom till vårt hotell. 27 Euro ville han för trippen (ett överpris!) Vi betalade med tre 20 Eurosedlar. Men chauffören visade att han bara fått två 20 Eurosedlar plus en femma och sa att det saknades två Euro. Snabbt som blixten hade han gömt vår ena stora sedel och ersatt med en femma.
Grymt jobbat!
På hemvägen tog vi bussen. Den kostade 1 Euro per person.
Jag har träffat din överman. I alla fall din like. Den taxichaufför som körde oss från Stazione Termini i Rom till vårt hotell. 27 Euro ville han för trippen (ett överpris!) Vi betalade med tre 20 Eurosedlar. Men chauffören visade att han bara fått två 20 Eurosedlar plus en femma och sa att det saknades två Euro. Snabbt som blixten hade han gömt vår ena stora sedel och ersatt med en femma.
Grymt jobbat!
På hemvägen tog vi bussen. Den kostade 1 Euro per person.
Tisdag 9 Januari 2007
Tack för tipset, Göran!
– Om ni kommer i närheten av Verona på semesterresan tycker jag ni ska se opera på Arenan.
Det tipset fick vi med oss från Göran, sonens historielärare. Det tackar vi för, gå på opera i Verona är en upplevelse för livet, även för icke-operafantaster.
Sorlet från 20.000 människor stiger mot den midnattsblå himlen. Klockan är strax efter 22, över sorlet hörs ropen från försäljarna av vin, läsk, chips och pizzabitar.
Så höjer dirigenten taktpinnen, publiksorlet tysnar som genom ett trollslag, orkestern intonerar de första takterna av Verdis Trubaduren.
Vi sitter högst upp på Arenan i Verona och ska avnjuta Verdis Trubaduren, en drygt tre timmar lång föreställning. För första gången i mitt liv har jag lockats iväg till en opera. Och inte vilken som helst, Arenan i Verona är världens största operascen och om du aldrig varit på opera tidigare bör detta vara den perfekta introduktionen till en helt ny värld.
Showen börjar innan föreställningen
I reklamen för Arenan och dess opera- och teaterföreställningar sägs att showen börjar redan innan föreställningen. Det är ovanligt sant för att vara reklam.
Flera timmar innan det är dags är det fullsatt på alla restauranger och barer runt Piazza Bra, det stora torg som ligger precis vid Arenan. Här kan man studera det vackra folket, turister från alla världens hörn och en och annan Verona-bo.
Kommer man sent är det inte någon större idé att försöka hitta ett ledigt bord vid Piazza Bra. För vår del blir det därför en liten mera undanskymd krog på en bakgata. Vi lyckas tränga oss in bland festkläda italienare och turister i jeans eller shorts.
Vi äter en god middag med gott vin därtill, en espresseo och en Sambucca. Inser att det är dags att gå in på Arenan. Hittar rätt uppgång och märker att här kommer vi sent. Vi har bara onumrerade biljetter, dvs en plats på stenbänkarna längst upp. I vårt fall dessutom snett upp från scenen.
Trubaduren bakifrån
Vi kommer att få se Verdis Trubaduren snett bakifrån/uppifrån med andra ord.
Det blir också en upplevelse. Vi ser hur man förbereder scenväxlingarna och vad som ska hända i nästa scen. Så egentligen har vi ett försprång framför dem som sitter på dyra parkettplatser längst ner.
Kanske är det också hos oss de verkliga operaälskarna finns. Bredvid oss sitter en man som kommer direkt från jobbet eller ska dit efter föreställningen. Han har matboxen med sig och är arbetsklädd. Men han kan sin Verdi, han följer varje scen med största koncentration. I känsliga partier strömmar tårarna nedför kinderna. När applåderna kommer i pauserna ställer han sig upp och ropar Bravo, bravo!
Troligen ska han till jobbet, han ger sig i väg innan Trubaduren har nått slutscenen.
Efter dryga tre timmar är föreställningen över och klockan har hunit en bit förbi midnatt. Vi har suttit på de hårda stenbänkarna, trollbundna, av operan och artisterna, av publiken och den överväldigande miljön.
Aida nästa gång?
När vi beger oss hemåt funderar vi på om vi inte skulla kosta på oss biljetter till nästa föreställning. Då ger man Aida, en fantastisk uppsättning om man ska döma av programbladen.
Vi enas om att det kanske blir för mycket av det goda. Bäst att spara det till en annan gång.
För en sak är dock helt säker, har du varit på opera i Verona vill du återvända. Förr eller senare.
– Om ni kommer i närheten av Verona på semesterresan tycker jag ni ska se opera på Arenan.
Det tipset fick vi med oss från Göran, sonens historielärare. Det tackar vi för, gå på opera i Verona är en upplevelse för livet, även för icke-operafantaster.
Sorlet från 20.000 människor stiger mot den midnattsblå himlen. Klockan är strax efter 22, över sorlet hörs ropen från försäljarna av vin, läsk, chips och pizzabitar.
Så höjer dirigenten taktpinnen, publiksorlet tysnar som genom ett trollslag, orkestern intonerar de första takterna av Verdis Trubaduren.
Vi sitter högst upp på Arenan i Verona och ska avnjuta Verdis Trubaduren, en drygt tre timmar lång föreställning. För första gången i mitt liv har jag lockats iväg till en opera. Och inte vilken som helst, Arenan i Verona är världens största operascen och om du aldrig varit på opera tidigare bör detta vara den perfekta introduktionen till en helt ny värld.
Showen börjar innan föreställningen
I reklamen för Arenan och dess opera- och teaterföreställningar sägs att showen börjar redan innan föreställningen. Det är ovanligt sant för att vara reklam.
Flera timmar innan det är dags är det fullsatt på alla restauranger och barer runt Piazza Bra, det stora torg som ligger precis vid Arenan. Här kan man studera det vackra folket, turister från alla världens hörn och en och annan Verona-bo.
Kommer man sent är det inte någon större idé att försöka hitta ett ledigt bord vid Piazza Bra. För vår del blir det därför en liten mera undanskymd krog på en bakgata. Vi lyckas tränga oss in bland festkläda italienare och turister i jeans eller shorts.
Vi äter en god middag med gott vin därtill, en espresseo och en Sambucca. Inser att det är dags att gå in på Arenan. Hittar rätt uppgång och märker att här kommer vi sent. Vi har bara onumrerade biljetter, dvs en plats på stenbänkarna längst upp. I vårt fall dessutom snett upp från scenen.
Trubaduren bakifrån
Vi kommer att få se Verdis Trubaduren snett bakifrån/uppifrån med andra ord.
Det blir också en upplevelse. Vi ser hur man förbereder scenväxlingarna och vad som ska hända i nästa scen. Så egentligen har vi ett försprång framför dem som sitter på dyra parkettplatser längst ner.
Kanske är det också hos oss de verkliga operaälskarna finns. Bredvid oss sitter en man som kommer direkt från jobbet eller ska dit efter föreställningen. Han har matboxen med sig och är arbetsklädd. Men han kan sin Verdi, han följer varje scen med största koncentration. I känsliga partier strömmar tårarna nedför kinderna. När applåderna kommer i pauserna ställer han sig upp och ropar Bravo, bravo!
Troligen ska han till jobbet, han ger sig i väg innan Trubaduren har nått slutscenen.
Efter dryga tre timmar är föreställningen över och klockan har hunit en bit förbi midnatt. Vi har suttit på de hårda stenbänkarna, trollbundna, av operan och artisterna, av publiken och den överväldigande miljön.
Aida nästa gång?
När vi beger oss hemåt funderar vi på om vi inte skulla kosta på oss biljetter till nästa föreställning. Då ger man Aida, en fantastisk uppsättning om man ska döma av programbladen.
Vi enas om att det kanske blir för mycket av det goda. Bäst att spara det till en annan gång.
För en sak är dock helt säker, har du varit på opera i Verona vill du återvända. Förr eller senare.