Tack för tipset, Göran!

– Om ni kommer i närheten av Verona på semesterresan tycker jag ni ska se opera på Arenan.
Det tipset fick vi med oss från Göran, sonens historielärare. Det tackar vi för, gå på opera i Verona är en upplevelse för livet, även för icke-operafantaster.

Sorlet från 20.000 människor stiger mot den midnattsblå himlen. Klockan är strax efter 22, över sorlet hörs ropen från försäljarna av vin, läsk, chips och pizzabitar.
Så höjer dirigenten taktpinnen, publiksorlet tysnar som genom ett trollslag, orkestern intonerar de första takterna av Verdis Trubaduren.
Vi sitter högst upp på Arenan i Verona och ska avnjuta Verdis Trubaduren, en drygt tre timmar lång föreställning. För första gången i mitt liv har jag lockats iväg till en opera. Och inte vilken som helst, Arenan i Verona är världens största operascen och om du aldrig varit på opera tidigare bör detta vara den perfekta introduktionen till en helt ny värld.

Showen börjar innan föreställningen
I reklamen för Arenan och dess opera- och teaterföreställningar sägs att showen börjar redan innan föreställningen. Det är ovanligt sant för att vara reklam.
Flera timmar innan det är dags är det fullsatt på alla restauranger och barer runt Piazza Bra, det stora torg som ligger precis vid Arenan. Här kan man studera det vackra folket, turister från alla världens hörn och en och annan Verona-bo.
Kommer man sent är det inte någon större idé att försöka hitta ett ledigt bord vid Piazza Bra. För vår del blir det därför en liten mera undanskymd krog på en bakgata. Vi lyckas tränga oss in bland festkläda italienare och turister i jeans eller shorts.
Vi äter en god middag med gott vin därtill, en espresseo och en Sambucca. Inser att det är dags att gå in på Arenan. Hittar rätt uppgång och märker att här kommer vi sent. Vi har bara onumrerade biljetter, dvs en plats på stenbänkarna längst upp. I vårt fall dessutom snett upp från scenen.

Trubaduren bakifrån
Vi kommer att få se Verdis Trubaduren snett bakifrån/uppifrån med andra ord.
Det blir också en upplevelse. Vi ser hur man förbereder scenväxlingarna och vad som ska hända i nästa scen. Så egentligen har vi ett försprång framför dem som sitter på dyra parkettplatser längst ner.
Kanske är det också hos oss de verkliga operaälskarna finns. Bredvid oss sitter en man som kommer direkt från jobbet eller ska dit efter föreställningen. Han har matboxen med sig och är arbetsklädd. Men han kan sin Verdi, han följer varje scen med största koncentration. I känsliga partier strömmar tårarna nedför kinderna. När applåderna kommer i pauserna ställer han sig upp och ropar Bravo, bravo!
Troligen ska han till jobbet, han ger sig i väg innan Trubaduren har nått slutscenen.
Efter dryga tre timmar är föreställningen över och klockan har hunit en bit förbi midnatt. Vi har suttit på de hårda stenbänkarna, trollbundna, av operan och artisterna, av publiken och den överväldigande miljön.

Aida nästa gång?
När vi beger oss hemåt funderar vi på om vi inte skulla kosta på oss biljetter till nästa föreställning. Då ger man Aida, en fantastisk uppsättning om man ska döma av programbladen.
Vi enas om att det kanske blir för mycket av det goda. Bäst att spara det till en annan gång.
För en sak är dock helt säker, har du varit på opera i Verona vill du återvända. Förr eller senare.