Havet är blåare än blått och vinden svag
Text och foto: Bertil Karlén

Nästan på slaget 11.30 landar vi i Preveza i Grekland. Två timmar senare kastar vi loss från småbåtshamnen och sätter kurs ut på Medelhavet eller rättare sagt den del som heter Joniska havet. Svag vind, det blir motorgång. Höga rop från kajen får oss att vända om för att plocka upp vår gummibåt. Den seglar för sig själv, linan hade vi liksom inte riktigt bundit som man ska.
Nåja, sådana små incidenter kan man ju leva med. Solen skiner, 27 i luften och 22 i vattnet säger våra instrument. Kan inte bli mycket bättre.
En stunds väntan innan bron före kanalen öppnar och vi kan börja färden ut mot havet. Passerar förbi Lefka Town och den stora marinan. Dit ska vi återvända om en vecka för att lämna båten. Just nu känns det väldigt, väldigt avlägset.
Äntligen kan vi hissa segel. Det blåser bara några sekundmeter så vi får nöja oss med att glida i fram i drygt fyra knop. Men vaddå, vi har ju ingen brådska. Naturens egen Ipod låter oss lyssna till porlandet från aktern när vi skjuter fart. Medelhavet är minst lika blått som på resekatalogernas förföriska bilder.
Dagens mål är den lilla hamnen Porto Spillio på Meganisi. Vi passerar Scorpio, Onassis egen ö. Den är fortfarande i familjens ägo och vaktas av 20 heltidsanställda som ser till att ingen går i land. Bland deras övriga uppgifter är att sköta om Onassis masoleum och Jaqueline Kenndys privata badhytt. Liksom palatset som tronar en bit in på ön
Här utanför Scorpio ligger ett av de få grunden på vår rutt. Vi spanar för att se om det är utmärkt med någon prick eller liknande men icke. Nåja, vi vet ju var vi befinner oss, följer noga sjökortet. Men det är lättnavigerat, öarna är stora och syns på långt håll. Och grund, ja det finns inte många. Inga grynnor som i våra svenska vatten.
Efter några timmar är vi i Porto Spillio och visas in mellan två stora segelbåtar. Denna gång får vi lägga till med fören mot land. Rätt ovanligt, i Grekland brukar man ligga med aktern inåt. Vi tackar och tar emot, vårt fartyg är långkölat och rätt besvärligt att backa med. Går liksom helst bara åt ett håll…
Porto Spillio har en bra familjeägd taverna och första dagen i Grekland firas med en rejäl portion Calamares och ett kilo,dvs en liter, av husets vin. Jag är helt övertygad om att den här tavernan har Greklands bäst Calamares. Eller också beror det på att vi alltid lägger till där, som ett första stopp. Ofta också på hemvägen för att liksom ta ett värdigt farväl av Grekland.

Skönt ligga långsides
Så värst många sjömil hann vi inte första dagen. Det blir lite längre dag två som avslutas med kajplats i Sami på Kefalonia. och en välförtjänt Mythos (det grekiska ölet) när vi lagt fast alla tampar. Vi seglar i lågsäsong och det gör att vi kan lägga till med långsidan mot kajen. Mycket enklare och trevligare än att behöva skava fender med andra flytetyg.
På kvällen går vi till Captain Corellis café. Filmen ”Kapten Corellis mandolin” spelades in just här och även om fiket nyttjar namnet så är det ingen turistfälla. Kaffet kostar inte mer här eller smakar sämre.
Nästa dag bestämmer viss oss att tillbringa hela dagen ute på havet. Sätter kurs mot Zakynthos. Som vanligt svag vind så Yanmar-dieseln får föra oss framåt. Det friskar i lite fram på dagen, seglen kommer upp och vi hinner känna oss som riktiga seglare ett slag när båten börjar luta och loggen visar dryga sju knop. Ska man segla bör man veta att vinden brukar komma framåt middagstid. Så egentligen kan man ju ligga kvar vid kaj till dess.

Rätt in i sanden
Ingen glädje är dock beständig, det mojnar igen och vi väcker motorn till liv. Närmar i oss långsam takt Zakynthos. Här gör vi resans enda navigeringsmisstag när vi tror att det är den rätta hamnen vi hittat. Glider sakta in, där ligger några segelbåtar vi kajen. I vattnet ett antal badande damer. Det grundar upp snabbt som attan och plötsligt har vi fastnat på sandbotten. Full back och vi är loss igen. Ny koll på sjökortet visar att vi kommit helt fel.
Ekolodet hade rätt, det stod på noll och vi var förstås på grund.
Ingen skada skedd mer än litet sårat självförtroende i konsten att läsa sjökort och tolka naturen.
Några timmar senare kommer vi in i rätt hamn. Den är stor, den största vi lagt i under resan. Vi ligger långsides precis vid huvudstråket så trafiken är tämligen intensiv. Dessutom kommer en hamntjänsteman och avkräver oss hamnavgift. Resans första och enda. I de flesta hamnar kostar det ingenting, en annan fördel med att segla i Grekland. Taverna-ägarna räknar med att få inkomster från gästande seglare om man inte skinnar dem på avgifter också. Helt rätt - vi lägger rätt många slantar på olika näringsställen.
En vecka går väldigt snabbt, bäst att styra upp mot Lefka Town. Vi tar oss hem via Vathi på Ithaka. Äter middag på Palmis taverna. Ett slag inbillade han oss att han var släkt med vår svenske Palme. Han var så övertygande att vi faktiskt trodde honom, den äldre gentlemannen med spjuveraktig blick. Han berättade senare att han varit till sjöss och arbetat för Onassis. Inge höjdare sa han. Låg lön och lite mat för mycket slit.
Det var kanske mera sant än att hade svensk anknytning.
Nästa sista hamnen blev Kastos, en by som man kan tro att Gud glömt. Men där finns en fin taverna högst uppe på klippan med vidunderlig utsikt.
På fredagen tog vi oss till jättemarinan Lefka Town. I regn för första och enda gången. Men det var ett varmt regn och vi visste mycket väl att solen skulle komma igen framåt aftonen. Som vi tillbringade med shopping och middag inne i den gamla fina staden.
Lördagen var återstod bara taxi till Preveza och flyget hem. Dags för nästa besättning att mönstra på Reflex, som vår segelbåt heter. Lite trist att vi bara hade en vecka, två hade varit mera lagom.