Onsdag 3 Mars 2010 - Kanada
Resealbum: Vinter-OS 2010 Vancouver/Whistler Kanada
Vinter-OS 2010, sammanfattning och hela dagboken inkl. hockeyfinalen :)
Kopierat från min hemsida så radbrytningar och sånt kan se lite konstigt ut :)
Vilken resa det blev!! Jag gjorde mitt andra vinter-OS, kompisen Rickard sitt första. Det blir säkert fler med tanke på hur kul det är att stå där på en soldränkt skidarena eller hur mäktig atmosfären är inne på hockeymatcherna. Jag är ju beroende av evenemang och detta mitt fjärde OS uppfyllde verkligen förväntningarna. Staden Vancouver är min nya favoritplats bland städer. När man gick runt i Downtown kunde man se bergen som omger staden och det gav en känsla av närhet till naturen samtidigt som New York gjorde sig påmint bland de panoramafönsterklädda höghusen. Människorna i Vancouver och Whistler var också väldigt hjälpsamma, roliga och trevliga. Vi mötte så många olika profiler under resan och några av dom kan du läsa om i dagboken. Det blev många som vi kallar det Olympiska ögonblick.
Första veckan bodde vi på hostel, St Clair på Richards street. Perfekt läge mitt i stan och roliga profiler i receptionen. Andra veckan hade vi ett rum hos en familj i Whistler. 15 minuters gångtid till centrum. Jag kan verkligen rekommendera den familjen om någon funderar på att åka till Whistler.
Det är självklart svårt att välja ut höjdpunkter från en resa som hade 19 dagar av upplevelser. Men några av de saker man kommer att minnas är vårvädret, Lindsey Vonn, herrstafetten, avslutningen, Rod, följetongen om älgen.., köerna och självklart hockeyfinalen! Även gripande historier etsade sig fast. Konståkningsparet som åkt ihop sedan 7årsåldern och nu fick vinna OS på hemmaplan till kommentatorernas upphetsning: -CAN YOU BELIEVE IT !!! Dramatiken då Kanada vann sitt första guld på hemmaplan. Vinnaren i puckelpist hade sin handikappade bror på läktaren vilket producenten äskade att klippa in bilder på. Tjejen som lyckades ta brons i konståkning bara dagar efter sin mors död. Anja Perssons jättebragd att ta medalj dagen efter sin vurpa i störtloppet, en av de värsta krascher man sett. Klart man längtar till nästa OS! :)
Så här såg vårat program ut :
13/2 13.00 Skidskytte Damer 7,5 km
15/2 19.00 Hockey Damer Sverige-Slovakien
17/2 10.15 Längd Sprint Individuell Herrar/Damer
18/2 12.00 Hockey Herrar USA-Norge
19/2 12.00 Hockey Herrar Sverige-Vitryssland
19/2 19.00 Curling Damer Sverige-Kina
20/2 14.00 Curling Damer Sverige-Ryssland
21/2 10.45 Skidskytte Masstart 15 km Herrar, 12,5 km Damer
22/2 10.45 Längd Sprint Stafett Herrar och Damer
23/2 11.30 Skidskytte Stafett damer
24/2 11.15 Längd Stafett Herrar
24/2 21.00 Hockey Sverige - Slovakien
25/2 11.00 Längd damer stafett 4*5 km
26/2 10.00 Slalom Damer
28/2 12.00 Ishockey, finalen herrar, Kanada-USA
28/2 17.30 Avslutningsceremonin
5 500 aktiva och ledare upp till 85 deltagande länder
1,6 miljoner biljetter till de olympiska evenemangen
25 000 volontärer
3 miljarder TV-tittare
10 000 ackrediterade journalister
2 000 dopingkontroller
1 600 läkare eller sjukvårdspersonal
2 roliga killar från Sverige..... :)
Dagbok:
Förväntningar
12/2:
Sportsnacket kom igång direkt. Vad ska du se? Har ni biljetter? Var ska ni bo? Hur länge?
Runtomkring mig på planet till London satt flera resenärer som skulle till OS. Bredvid mig satt en av männen från " Norrlandsgänget" där bla Kallas pappa ingick. Framför mig satt Jan Majlard, reporter på SVD. Vi hade träffats tidigare, på Champions League-finalen i Rom. Jag träffade även en bekant från OS i Peking så nog blev det mycket sportsnack allt. Alla dom andra svenskarna hade direktflyg från London till Vancouver vilket visade sig vara en vinstlott. Jag flög via Calgary och självklart blev vi försenade från London så jag missade mitt Vancouverflyg med tio minuter. Missade flyg, Rickard-Lengan 1-1. Rickard sprang fel på Köpenhamns flygplats och missade sitt flyg, bra start för oss :)
Jag fick plats på nästa plan och under tiden jag väntade träffade jag flera holländska fans. Dom såg fram mot två saker, skridskotävlingarna samt Holland Heineken House :)
Till sist kom jag till Vancouver och ett härligt OS-rus steg i kroppen. Rickard tog emot på hotellet och det tog inte många minuter innan det blev GT & mat på närmaste pub. Sjönk ner i sängen efter en mer än ett dygns lång resa.
Syncronised sleeping
13/2:
I vårat rum på 9 kvadrat finns, 2 stora resväskor, en stol, ett handfat, en byrå och en väldigt ranglig våningssäng. När någon av oss funderar på att röra sig så gungar hela sängen. Jetlagen gjorde att 03.00 var det färdigt med sömn, inte kul. Det var bara att invänta avfärden mot skidskyttetävlingen. Bussfärden från Vancouver till tävlingsområdet uppe i bergen höll oss vakna. Även om vi var trötta ville vi inte missa en sekund av de vykortsvackra bilderna utanför bussen. När vi kom fram fick vi gå 1200 m i uppförsbacke, inte helt enkelt trots att det var i början av resan. Vi fasade för hur backen skulle påfresta oss senare under resan, konditionen skulle nog inte bli bättre och bättre resonerade vi. Wolfgang, skidskyttelagets tränare, sken upp till jublet från oss svenskar när han gick förbi på sin väg ut till skidspåret. Vädret var gråmulet och när tävlingen, damernas sprint drog igång så kom det lite irriterande regndroppar. Anna-Carin Olofsson, ett av våra stora guldhopp bommade tyvärr ett skott i första skjutningen och var borta direkt. Helen Jonsson då? Hela Sveriges favorit, skulle hon kunna leverera i busvädret? Skjutningarna gick felfritt men vad hände med åkningen?? Hon stod ju still i spåret, måste varit vallningen slog vi fast. Segern gick till en slovakisk åkare, inte alls vad vi hade räknat med. Summeringen av dagen löd att det var otroligt rörigt att följa en sprint på plats. Det var starter, skjutning ett och två samt målgångar samtidigt... Åkare for åt alla håll och vi försökte heja på dom svenska så gott det gick. Helt slutkörda sov vi hela bussresan tillbaka till hållplatsen i Vancouver.
På kvällen blev det pubrunda med syftet att hämta kraft. Enda chansen att sova bort jetlagen är att bli ordentligt onykter så att man sover länge, vi lyckades :)
Vår i Vancouver!
14/2:
Bra start på dagen, utvilade och ett alla hjärtans dagkort instucket under rumsdörren... Vinter-OS var det va?? Gick ut på stan och möttes av ett fantastiskt vårväder. Jag hittade en storbildstv på Robson Square där jag kunde sitta i t-shirt i solen och titta på puckelpist. Overkligt att vara på vinter-OS och ha typ 20 grader varmare än hemma i Sverige. Tusentals människor vandrade runt i solen och jag kunde inte annat än att bara njuta av stämningen, alla som är det minsta sportintresserade borde få uppleva detta någongång. Folkfesten på ett OS är som ett gift, man blir beroende.
Jag tog hissen upp i 169 m höga Vancouver Lookout. Där harman 360 graders utsikt över hela Vancouver och det var en magnifik syn i solnedgången. Bergen, vattnet och skyskraporna gav ett mäktigt intryck. En annan härlig upplevelse var att sitta i en bar och se Kanada vinna sitt första guld någonsin på hemmaplan. Jublet visste inga gränser när det blev guld i puckelpist. Vi tyckte det var lika bra att fira deras guld så vi gick ut på stan. På en bakgata mötte vi kanadensaren som vi träffat på en öde tågstation några dagar tidigare. Innan skidskyttet, 06.30 en morgon, så mötte vi denna kille kanonfull. Han bara gick och pekade på sin nyckelknippa och stöna fram korta ord. Han följde oss en bra stund och vi fick oss ett gott skratt. Nu mötte vi honom på en bakgata i stan och vi frågade honom om vägen till Irish house. Han kom naturligtvis inte ihåg oss och hans flickvän berättade att han blivit jättefull där ett par kvällar tidigare. Vi vet svarade jag och började berätta om vårat tidigare möte. Medans hans tjej bröt ihop mer och mer av skratt så gick det till slut upp för Scott att vi hade nog rätt i allt vi sa :) Kvällen avslutades sedan på Irish house. Ett stort tält med barer, uppträdande och disco. Vi kunde inte förstå varför Irländarna hade ett partytält på vinter-OS men det visade sig att dom faktiskt hade 6 deltagare i spelen.
Guld i vårsolen
15/2:
När solen gick upp över Robsons Square i Vancouver satt vi på plats framför storbildstv´n och såg Kalla ta hem Sveriges första guld 2010. Bedrövligt att vi inte hade fått tag i biljetter till skidtävlingen men så är det ibland, biljettpriserna var väldigt höga på svarta börsen. Vi var ju självklart glada ändå, Haag kom fyra, bra tävling!! På baren Malones kunde vi sedan reta ett gäng norrmän med våra fina guldmedaljer runt halsen. Kvällsevenemanget var damhockey i Thunderbird Arena, Sverige-Slovakien. Vi träffade fyra svenska tjejer som var bosatta i Vancouver. Tillsammans skapade vi en miniklack och OS första raketer gick av stapeln, inte samma gehör som på pingisfinalen i Peking men ändå godkänt. Sverige vann tack vare oss med 6-2 och vi begav oss till Irish House för guldfest. Alla kanadensare är väldigt trevliga och väldigt hockeyintresserade. Väldigt många kom fram till oss och ville prata om Sverige, sport och om kanadensarnas kärlek till svenskar. Alltid lika kul att säga lycka till i hockeyns bronsmatch, finalen spelas mellan Sverige-Finland. Ingen tror oss...
Tjatigt med guld
16/2:
Dåligt med sömn igen, vaknade 07.00 trots sen natt, svårt att få till det med längre ihållande vila. Att skidskytte inte prioriteras här på storbildstv kan jag förstå, men det var ändå frustrerande att springa runt i staden och leta efter en plats som visade Helenas försök till revansch. Till sist hittade vi ett lite café som vi stormade och bad snällt om kanalbyte på tv´n. Döm om vår förvåning så bytte damen bort curlingen mot skidskytte och vi var med i matchen. Tyvärr gick det ju inte vägen denna gång heller, ACO kom fyra och våra medaljer i väskan fick ligga kvar orörda. Eftersom.jag inte sett så mycket av stan än så gav jag mig iväg på en lång lång vandring. Betade av arenan där invigningen ägde rum, BC Place. Kollade in Olympic Village, Russian house mm och solen värmde som hemma i april. Skidskytte stod på programmet under eftermiddagen men jag tänkte skippa tv-tittandet eftersom jag iskallt räknat med att vi var chanslösa på medalj. Plötsligt började det strömma in sms om att vi hade guldläge med Ferry så det blev en lång löptur i uppförsbackar till Malones där Rickard hade fixat barhäng med några norrmän. Gissa om dom var deppiga då Sverige tog ännu ett guld, i grenen där Björndalen skulle leka hem titeln :) Jag och Rickard firade med att hänga på våra fina guldmedaljer igen. Norrmännen bjöd på en kanna öl som grattis vilket var väldigt stort gjort av dem. Ute strålade solen precis som om den trodde att vi var inne i april, lika bra att njuta. Jag satt i trappan på Robson sq i 1,5 timme och trodde knappt det var sant att man kunde ha det så bra på ett vinter-OS. En reporter från METRO International kom fram och intervjuade mig, lite mediatid idag med alltså :)
Nere vid Waterfront står den Olympiska elden med vattnet och bergen som bakgrund. Vet inte vilket betyg den får men visst är det lite härligt att betrakta facklan. Den tändes av Gretzky efter att han åkt runt i staden med sin fackla åtföljd av hundratals fyllon som Jonas Karlsson skrev på sin Twittersida.
Canada gjorde sin första match i hockeyturneringen och det märktes också på stan. Malones var fullständigt fullproppat och stämningen var hög! På Robsons square var det så mycket folk att polisen spärrat av för att minska på trycket. Positivt för mig var att kön in till Olympic superstore var borta. Där har det varit kö konstant sen spelen började och då pratar vi 200 m kö!! Nu klev jag rakt in och det var ett enormt ställe med OS-prylar som mötte mig. Det var lika många köpgalna asiater som prylar så det blev ingen längre shoppingtur. När jag kom ut var kön uppe i 100 meter igen, var kom alla dom människorna ifrån?? Nyss var det tomt... Min trötthet efter en lång dag och åtskilliga kilometer i benen tog ut sin rätt, bara att kapitulera och ladda inför sprinten nästkommande dag :)
Vi hade i alla fall tur med vädret
17/2:
Vi var överens om att denna dag var en av dom som vi såg fram mot mest under dessa spel. Sprinten för herrar och damer borde ge ett fint medaljregn trodde vi. Regn blev vi verkligen utan. Inte en medalj men en sol som stekte oss nordbor ordentligt. Det var upplagt för en drömdag i bergen utanför Whistler. Solen gick upp och lyste på bergstopparna runt arenan och vi befann oss i ett drömlandskap. Det var verkligen vad vi hade hoppats att få uppleva eftersom vi hört så mycket om hur vackert det är i dessa berg. Skulle det inte kunna gå att få lite medaljer också? Samtidigt som vi fick sms om att Anja vurpat illa i störtloppet så försvann svenskarna ur tävlingen en efter en. Endast en svensk tjej fanns med i dagens finaler och självklart kom hon fyra, slagen i bronskampen av Majdic som inlett dagen med att flyga ut i skogen på uppvärmningen. Att hon kunde komma trea var en bragd då hon efter varje lopp vred sig av plågor. Loppet vanns av norskan Björgen och brevid mig stod en far och dotter från Norge med tårarna rullandes längs kinderna.
Herrarnas final hade inte ens en svensk med på startlinjen, riktigt dåligt!! Vilket fiasko för oss men vi hade i alla fall en bra plats på arenan och underbart väder...
Så drog den då igång för Sveriges del, tidernas bästa ishockeyturnering! Vi följde matchen i Scandinavian comunity house i Burnaby. Sverige vann med 2-0 så det var väl en godkänd inledning på turneringen. Inte lätt för alla proffs att spela ihop sig direkt.
Dagens roligaste händelse utspelade sig på tåget hem efter hockeymatchen. En kines trängde sig in mellan dörrarna på tåget då dom slogs igen. Utanför stod hans familj kvar och han försökte desperat få upp dörrarna igen men tåget rullade iväg. Han vinkade åt familjen och hela vagnen skrattade åt den stackars kinesen :)
Anja, vilken bragd!
18/2:
Anja Pärsson gjorde en fruktansvärd vurpa störtloppet föregående dag. Att hon inte bröt ett enda ben i kroppen är otroligt. När jag gick upp på stan för att följa skidskyttet på tv stod en folksamling utanför att skyltfönster och tittade på en tv som visade kombinationen. Tv´n visade när Anja värmde upp inför starten och flera personer på gatan jublade, wooow, she´s starting, what a hero!!! Jag fick gåshud bara av att höra hur folket där på gatan hyllade Anja. Och det var ett spännande åk hon gjorde i störtloppet, dagens första deltävling. Hon kom ner helskinnad och fick applåder från oss i Vancouver. När jag gick runt på Robsons efteråt så kom det fram en kille och undrade om jag ville köpa biljett till hockeymatchen som skulle börja om 20 minuter, USA-Norge. Det var en kategori A-biljett, dyraste sorten som han ville sälja. Den var värd 126 dollar men jag prutade ner den till 50. Vilket kap! Jag hade inte ens tänkt se några tävlingar denna dag men plötsligt hade jag gjort mitt första spontana biljettköp under detta OS. Jag fick en kanonplats på rad 4 och jäklar vad det smällde i sargen när för mestadels amerikanarna tacklade sönder norrmännen. Jag älskar ju sport live och USA´s publik fick till en fin stämning. Norge kämpade på bra i två perioder men sen var USA för starka och vann enkelt. När norrmännen lämnade planen fick dom ändå stående ovationer från publiken som uppskattade lagets kämparinsats.
Efter matchen gjorde jag ett fint inköp, en flaska Absolut Vancouver, kul eftersom jag samlar på Absoluts olika modeller :)
På kvällen testades The German house. Husbandet spelade riktigt rolig musik och det var fullt drag in på småtimmarna :)
Äntligen herrhockey.
19/2:
Damerna i all ära, men det var ju herrturneringen vi hade sett fram emot mest. Sverige-Vitryssland stod på programmet, 12.00, bedrövligt tidigt för oss... Solen gassade i kön så det var skönt att få komma in i arenan och svalka sig samt se Sveriges uppvärmning. När matchen kom igång så var det bröderna Sedin som på hemmaplan inledde dagens målskytte, vilt jubel från Kanadensare och Svenskar. Sedins är otroligt populära i stan. När Sverige knallade på till 3-0 så sa Rickard -Detta blir en walk in the park! Det tyckte han inte längre när det i slutminuterna stod 3-2 och Vitryssarna tryckte på för fullt. Inte helt fel när dom gula till sist lyckades få in 4-2 :) Bra start på dagen. Nästa evenemang var curling, Sverige-Kina damer. Lag Norberg hade inlett OS bra och jagade nu nästa seger. Stämningen var överraskande bra och den kanadensiska publiken jublade som galningar när tjejerna fick in stenarna på dom mest konstiga sätt i boet. Sveriges match levde till sista stenen i tionde omgången. Anette gjorde sitt jobb och Sverige vann matchen. Det var min första curlingmatch live och man måste ju ändå säga att man saknade Katarina Hultings tv-kommentarer. Svårt att se hur tjejerna lägger upp taktiken när man inte kan sporten.
På kvällen var stan fylld av guldfirande kanadensare. Guld i kälke... Det är något speciellt men folket här. Dom skriker för full hals hela kvällarna. Jag skojar inte, hela nätterna hör man dessa joooohuuuuuyyyyiii.....
De Olympiska ögonblicken
20/2:
Ibland händer dom, och vi är snabba att påpeka dom, de olympiska ögonblicken! Som när man får en nick från Svenska spelaren Le Moine under curlingmatchen, eller när man får en blick från den Danska spelaren Dupoint. Det kan vara så små saker som att man får sms från OS-vännen Johan som är hemma i Sverige med rapporten: nytt OS-guld! Härligt med Olympiska ögonblick haha. Och dessa köer överallt. Måste nämna att idag passerade vi en skytrainstation med över 200 m kö igenom en park, endast för att komma på tåget.... Tävlingsmässigt så var vi på curling. Damerna blev utklassade av Ryssland med 10-1 men vad gjorde det när vi satt på rad ett och följde matchen på nära håll. Det blev ju inte sämre av att vi fick sms om nytt svenskt guld och brons. Hellner och Johnsson fixade längdmedaljer och vi hade som vanligt egen medaljceremoni på läktaren till publikens stora glädje. Efter matchen tackade vi för oss på hotellet, tog väskorna och drog iväg på nya äventyr i Whistler. Vi checkade in hos familjen Thomson och det första vi såg var en stor jacuzzi utanför dörren, ok, tackar :) När vi sedan skulle utforska byn så hamnade vi i den konstigaste festen någonsin. I en lekpark pågick en galen tillställning där alla var utklädda, förmodligen höga och väldigt väldigt högljudda. Kanske 10 stycken sprang runt med radioapparater som spelade meatloaf, från lekställningens rutschkana kom en person flygande på en snowracer. Alla sjöng och sprang runt i ett makalöst inferno och när musiken tystnade höll en kille med mikrofon ett tal till festdeltagarna. -We are on a mission, to bring the party back to you, to bring it out on the streets, no ten dollar drinks...mm mm och folket jublade medans jag och Rickard bara undrade vad tusan det var som hände hahaha.
Tuffa backar
21/2:
Min förkylning gick igång ordentligt och jag kan lova att backarna upp till arenorna är stentuffa även i friskt tillstånd. Att då behöva knalla upp för dessa mardrömsstigar när man är förkyld är väldigt jobbigt. Men vi är ju ändå på OS tröstar man sig med när andningen går igång ordentligt. Dagens tävlingar var skidskytte för herrar och damer. På den soldränkta arenan misslyckades damerna totalt igen men Ferry hade guldläge inför sista skyttet. Tråkigt nog så bommade han och det blev ingen medalj till Sverige. Dagen hade istället några andra höjdpunkter, bussresorna och Ostbåge. När vi stod nedanför läktaren kom Christer Ulfbåge ut och gjorde tummen upp. Rickard fotade och var supernöjd. Den andra höjdpunkten var bussresorna till och från arenan. När vi gick till bussen på morgonen så sa en tjej som vi gick förbi: -heja Sverige! Vi började prata och det visade sig att det var Angerers fru som var på väg till skidskyttet. Hennes man hade vunnit silver dagen före på 30 km, samma lopp som Hellner vunnit. Vi pratade på bussresan till arenan och vi blev väldigt upphetsade över att hon bodde i Rupholding och kände Wolfgang, skidskyttarnas tränare. Vi gick även tillsammans till bussen på hemresan, fast där hamnade jag på sätet bredvid legendaren Vegard Ulvang. Men det kom jag först på efter att vi gått av bussen... Han var jättetrevlig och vi pratade idrott och OS hela vägen till Whistler. Han berättade hur han och andra gamla norska hjältar varit i Vancouver och blivit intervjuade av kanadensisk tv. Ganska kul att vi pratade hela vägen utan att jag kom på vem han var. Ett olympiskt ögonblick som vi brukar säga. På kvällen kom ett annat fint ögonblick. Vi skaffade oss dom bästa platserna längst fram på medaljutdelningen som sker varje kväll i Whistler. Angerers fru såg oss och kommenterade våran plats med: -Oohh you made it to the first row!! Vi är bundisar ;)
Pernilla Wiberg delade ut medaljerna och vi hade gåshud såklart när Hellner fick sin guldmedalj runt halsen. Ceremonin var väldigt pampig med musik och snygg ljussättning. Svenska nationalsången satte igång och två svenska flaggor steg mot Whistlers svarta natthimmel. Stolta gick vi till Hilton hotell för att se på Sverige-Finland i ishockey. Med GT, nachos och flaggor på plats så kunde vi se Sverige utklassa Finland med hela 3-0!
"Det finns fler förlorare än vinnare på ett OS"
22/2:
Jag blir ofta rörd av att se vinnare visa sina känslor. Men även förlorare kan beröra starkt. Denna dag var vi på sprintstafetterna och vi fick se starka förlorarkänslor. En brittisk tjej och hennes mamma stod och hejade på det brittiska herrlaget. Och vi pratar om hysteriskt skrikande och hejande. Förmodligen var de släkt med åkarna och plötsligt när den ena killen kom in för växling så fanns hans lagkamrat inte på startlinjen. Troligen var den frånvarande killen helt slut och gav upp för han såg väldigt sliten ut sträckan innan. Besvikelsen i kvinnornas ögon gick inte att ta miste på och dom satte sig i snön och bara tittade rakt ut i tomma intet. År av drömmar och förberedelser går i kras på ett OS, någon ramlar i konståkningen, vitryssen som körde fel på sprinten, holländaren vars coach lurade honom att åka fel mfl. Det finns fler förlorare än vinnare på ett OS och sånt berör lika mycket som att se en vinnare som gråter på prisutdelningen.
Sprinttävlingen hade vi haft stora förväntningar på men även våra drömmar grusades. Tjejerna Kalla och Haag fick ett silver och herrarna missade finalen. Vi hade hoppats på minst ett guld men vi hade i alla fall tur med vädret... Solen stekte och vi stod i t-shirts och bara njöt. Tillbaka i Whistler gick jag en sväng i Upper Village. Där träffade jag på Pops och Karlsson från SVT. Dom hade pratat och bloggat om en maträtt med älg i flera dagar så jag frågade var restaurangen låg. Då avslöjade dom att det var hjort och inte älg som dom hade ätit, breaking news. Jag och Rickard analyserade nyheten i jacuzzin som står utomhus vid vårat hus. 40 grader varmt i vattnet och bubblor, I LIKE ! På kvällen firade vi silvret från sprinten på Long Horn i Whistler.
Vi är skidkungar!!
23/2:
Skidskyttestafett för damer i lite sämre väder. Vi frös till och med...Och tävlingen värmde inte heller direkt. Svenskorna gick inte så snabbt ute i spåren och slutade femma. Inte en enda medalj till tjejerna i skidskytte, vilken enorm besvikelse. På väg ut från arenan träffade jag Angerers fru igen. Hon sken upp, gjorde high five och sa sedan att det var kul att vi träffades hela tiden :)
Vi beslöt att det måste till förändringar i svensk skidåkning! I spåren runt Lost Lake i Whistler tog Rickard sitt livs första stavtag. Vi hyrde längdskidor och drog iväg ut i skogen. Rickard hade aldrig åkt förut och stannade nöjt på två vurpor! Själv klarade jag mig bra men förkylningen hade kanske mått bättre av att få vila... Nu kan vi i alla fall stoltsera med att ha åkt skidor i Whistler :)
Årets längsta dygn....Guld och besvikelse
24/2:
Vi begav oss uppför berget till skidstadion med höga förhoppningar på medalj i herrarnas stafett. Vi hade platser uppe på läktaren och vädret var hemskt, skulle det gynna Sverige eller inte? Rickard tippade på svårigheter men tänk så fel han hade! I snöovädret gick vi riktigt bra första sträckan, och med snöoväder menar jag snöflingor stora som pannkakor.. Efter Rickardssons fina inledning tog Olsson vid och spänningen steg med dimman gjorde precis tvärtom. Den kom ner från berget så att man knappt såg åkarna när dom var längst bort på arenan. Vi hade plötsligt väldigt höga förväntningar när Södergren gick ut på tredje sträckan men var samtidigt lite nervösa eftersom Anders haft problem med sjukdomar. På storbildsskärmen visades vi flera gånger under loppet och speakern skrek -the swedes are going crazy!! Anders gjorde en kanoninsats i snöfallet och vi började bli helt tokiga på läktaren. Hellner drog iväg på sista sträckan och den nyblivna guldmedaljören på 30 km gjorde ett ryck ute i skogen och plötsligt var vi på väg att få uppleva vårat första guld på plats. När han kom in på stadion gick vi bananas och stod längst ner på läktaren och skrek precis allt vad vi kunde. Allt var perfekt, solen bröt igenom molnen precis när vi tog vårat efterlängtade guld och sken sedan resten av eftermiddagen.
Gåshud och lycka!! OS-GULD!! Vi var så lyckliga och när killarna kom ut på arenan igen för att ta emot blommor på prisceremonin var det fullt av svenskar som jublade på läktaren, äntligen ett guld på plats!!! Silvia vinkade till oss och det var med lätta steg vi vandrade nerför djävulsberget :) Vid bussarna träffade vi Romy Angerer igen. Hon hade sett oss hela dagen på storbildsskärmen och vi lyckades sälja våra bobbiljetter till henne. Vi kunde inte se kvällens bobtävling eftersom vi hade biljetter till Sveriges kvartsfinal i hockey. I efterhand skulle vi inte ha sålt biljetterna till boben, Kanada vann guld och silver.
Vi tog bussen tillbaka till underbara Vancouver och gick direkt till vårat stamställe, Vancouvers bästa pizzasliceställe... Rickard var lyrisk, han hade saknat stället i flera dagar.. Efter en sväng på stan hälsade vi på "Skuggan" på vårat tidigare boende, St Clair hotell. Han blev jätteglad över att se oss och vi stannade en stund innan vi gick ner mot hockeyarenan. Vi mötte glada kanadensare som vunnit enkelt mot Ryssland. På fjärde raden kunde vi verkligen uppleva hockeyn på nära håll. Till vänster om oss satt Samuelsson som petades från truppen innan OS. Slovakien chockade oss och spelade riktigt bra. Dom gick upp till 2-0 innan vi lyckades komma tillbaka till 2-2. Spännande värre. Men det var verkligen inte våran dag. Slovakerna gick upp till 4-2 i sista och hoppet var nästan ute men en sista chans dök upp då Sverige gjorde mål. Ett till för att nå förlängning behövdes men det kom aldrig. Vilken enorm besvikelse!!! Jag hade ju sett fram mot semifinalen och en ev final, nu tog det bara slut helt plötsligt! Samuelsson verkade inte helt nedslagen...men jag var väldigt nere. Transport tillbaka till Whistler var nästa problem. Inga bussar gick så sent så vi funderade på att lifta.. Jag frågade ett par svenskar om dom skulle till Whistler, då berättade de att deras kompisar precis åkt men att bilen redan var full, med bla Ulfbåge, det hade varit kul att åkt med där. Istället hamnade vi ute i Lonsdale där en fantastisk vakt gjorde allt för att hjälpa oss vilsna svenskar i ösregnet. Det slutade med att han skjutsade oss till ett café som hade nattöppet. Där satt vi i 4,5 timme tills första bussen till skidarenan i Whistler avgick. Vi åkte alltså direkt till nästa evenemang istället för att åka hem till vårat boende..
Trötta trötta trötta
25/2:
Hur trötta som helst efter minimalt med sömn senaste dygnet klättrade vi uppför backarna igen till skidarenan. Damstafetten stod på programmet och tyvärr hade sjukdomar i laget förstört våra medaljchanser. Vi värmde oss i ett varmluftstält och när jag skulle försöka köpa öl till Rickard var det stopp, ingen öl serverades före 09.00.....
Men vi kunde ju ändå underhålla publiken. Jag fick vara med i en tävling att skjuta en boll i mål med hockeyklubba. Allt visades på storbildsskärmen och jag missade såklart. Rickard gapskrattade och skämdes men jag fick i alla fall vip-biljetter till medaljceremonin i Whistler samma kväll. Under loppet var det dåligt väder igen och Sverige kämpade på så gott dom kunde. Det blev till sist en femteplats och vi skyndade oss hem. Jacuzzin fick ett besök innan vi stöp i säng, vilket dygn!! På kvällen kom en ny höjdpunkt på medaljceremonin. Kanada hade ju vunnit guld och silver i dambob och jublet visste inga gränser när tjejerna kom in. Vilka rysningar när nationalsången spelades, jag älskar Oh Canada. Efter prisutdelningen satt vi på Irish pub och såg kanadensiskan Joannie Rochette vinna en bronsmedalj i konståkning. Hennes mamma dog precis innan tävlingarna och hela Kanada höll tummarna för att hon skulle lyckas. Efter åket rann tårarna på hennes kinder och det var verkligen rörande att se henne få en bronsmedalj.
Vi hamnade i kanadensisk tv... På torget i Whistler sände CTV direkt varje kväll. Nu var bobtjejerna på plats och kameran var placerad så att vi som tittade på syntes.. litegrann.. man kunde se min mössa vaja fram och tillbaka och Rickard hoppade som en linslus ska göra så hans huvud dök upp i rutan 1 sek åt gången. Väldigt roligt tyckte vi, likaså vår värdfamilj som såg inslaget senare :) Kvällen avslutades på klubben Buffalo Bill.
Vår stora dag, Lindsey Vonn hittades :)
26/2:
Oj vad trötta vi var när liften tog oss upp till slalomtävlingen i Creekside. Vädret var verkligen tufft, blötsnö och dimma. Det dröjde inte länge innan jag var blöt och frös. Åkarna såg vi sista biten av backen bara, förutom målgången då för den skymdes av alla tv-bolag. Vi hoppades på att Anja skulle lyckas men tyvärr så gick det inte bra alls i första åket. Istället var det en fin femteplats av Maria Pietiläe-Holmner som värmde i första åket. Mellan åken så ställde jag mig vid ett staket där åkarna gick förbi. Hela detta OS har vi pratat om att vi ville ta kort på Lindsey Vonn, idrottsvärldens snyggaste tjej. Plötsligt insåg jag att kvinnan bredvid mig var Lindseys mamma. Flera personer ur USA´s ledning kom fram och sa att Lindsey var på väg...spännande, hur tusan kunde jag ha en sån tur? Vi pratade i en kvart om Lindsey, Anja, Stockholm mm. Hon var jättetrevlig och jag fick en koklocka med texten Go Lindsey. Hon hade en mössa med texten Vonncouver så jag berättade om min tröja som jag beställde före OS som kom med texten Vancover, ett u saknades... Plötsligt dök Lindsey upp och det blev lite kaos med tv-kameror och fans men jag stod kanon bredvid hennes mamma så det blev många bilder :) Hon signerade min biljett och snön smälte under mina fötter när hon sköt iväg ett sånt där underbart olympiskt leende mot mig. OS längsta snackis var utförd, att fota Vonn, inte kunde jag väl tro att det skulle bli såna fina närbilder hahaha. Lindseys mamma och väninna vände sig om när dom gick iväg och sa hej då, vi hade faktiskt väldigt kul ihop och dom uppskattade deras nya Sverige-pins. Andra slalomåket var vi inte så intresserade av efter detta möte men när åkarna drog igång så var vi taggade i blötsnön igen. Anja körde ur men Maria kom ner som etta och vi började ana en skrällmedalj! Fyran från första åket körde ur så nu behövdes bara att en av de tre kvarvarande åkarna skulle hamna efter svenskan för att det skulle bli en ny medalj. Men tyvärr så lyckades dom tre ta sig ner före Maria så det blev en jobbig fjärdeplats. Vi fick också sms om att skidskytteherrarna kommit fyra i deras stafett.
När vi kom hem till familjen vi bodde hos så var det damfinal i curling, Kanada-Sverige. Vilken fight det blev, både på planen och i vardagsrummet. När Kanada skulle avgöra i slutet sa vår nye idol Rod att matchen var över, men på något sätt missade Kanada och Sverige fick till särspel. Där lyckades lag Norberg vinna och vi fick framföra den svenska nationalsången inför en rumänska och fem kanadensare, vi fick beröm hahaha. Och det blev mer applåder när jag fick min guldmedalj runt halsen :) Vilken grym OS-dag !!! Vår sista OS-kväll tillsammans hade hunnit ikapp oss. Rickard skulle åka hem nästa dag så det var lite vemodigt att knalla ut på byn en sista gång. Vi hade i uppdrag att testa en maträtt i Upper Village som teamet på SVT hade pratat om i tv under hela spelen. Elk loin, 27 dollar, mer än dubbelt så dyrt än något annat vi ätit under OS. Fullt godkänt men vi funderade ändå över hur Jonas Karlsson på SVT kunde ha ätit samma maträtt typ 8 kvällar, så gott var det inte. Som vanligt sista kvällen på ett OS så blev det summering av spelen på en bar. Det som slog oss mest var hur fort ett OS tar slut efter alla hundratals timmar av planering inför resan. Två veckor med evenemang nästan varje dag flyter iväg väldigt väldigt snabbt. Särskilt när det är så långa avstånd som i detta OS. En kort skidtävling kunde ändå startas med att man lämnade hotellet i Vancouver 04.30 på morgonen och man var inte hemma igen förrän 17.00 på kvällen. Då går dagarna ganska fort!!
Bye bye Whistler !
27/2:
Veckan i Whistler var över och det var väldigt tråkigt att ta farväl av vår fantastiska familj som vi bott hos. Speciellt pappan i hemmet, Rod . Han är för alltid vår kanadensiska hjälte! Underbara kommentarer, långsam mörk röst, och otroligt rolig! Mamma Pamela var jättesnäll och fixade med mat, tvätt och även lite städning i vårat rum då det såg som värst ut. Vi vinkade farväl till vackra Whistler och satte oss på bussen mot Vancouver.
Avslutningslunchen intogs förstås på vårat pizzasliceställe. Rickard frågade ryskan om hon var singel men det var hon inte denna gång heller...Våra vägar skildes åt för denna gång, Rickard tog flyget hem och jag checkade in hos tre svenska tjejer som jobbade i stan. Jag hyrde deras bäddsoffa de sista två nätterna. Kvällen ägnades åt mingel på stan och jag skrattade gott då jag träffade en svensk kille som vi hälsat på tidigare under os. Han hittar man alltid utanför evenemang hemma i Sverige säljandes prylar och biljetter. Denna kväll sålde han dom berömda röda OS-vantarna. Han gjorde en rejäl hacka och skrattade varje gång han krängde iväg ett par för 30 dollar.
Vilken underbar avslutning på OS !!
28/2:
Tidigt på förmiddagen slog barerna upp portarna för dom köande kanadensare som ville se århundradets hockeymatch på tv. Kanada skulle på hemmaplan försöka bli olympiska mästare mot USA. Man skulle kanske kunna jämföra den matchen med att Brasilien skulle möta Argentina i en VM-final i fotboll i Rio. Jag hade stora kval om hur jag skulle göra. Jag visste att det var omöjligt att få tag i en biljett i min budgetklass, de billigaste gick på 2600 dollar på internet. Men jag hade ingen lust att sätta mig på en bar heller i flera timmar, jag ville känna på atmosfären ute på stan, så jag gick ner till området runt hockeyarenan och tittade på alla biljettförsäljare. Jag såg en volontär sälja en biljett för 2600 dollar, fina pengar rakt ner i fickan. Jag kände bara att det var ju jäkligt synd att man inte var miljonär, då hade jag köpt en biljett direkt. Hade ju tittat på internet varje dag senaste halvåret, mailat alla företag i Sverige som säljer sportresor men inte fått napp. Sista chansen var att be SOK om hjälp men där var det också nej. Men jag var ju utanför arenan i alla fall...då plötsligt såg jag en ryss som pratade med en svartabörsförsäljare. Jag såg ryssen visa 3 fingrar och antog såklart att han menade tre tusen, men jag tyckte att han sa 300? Jovisst, han tyckte matchen var ointressant och sålde sina kategori A biljetter som var värda 775 dollar för mindre än halva priset. Var det bluffbiljetter eller visste han inte att han kunde få flera tusen för dom på gatan?? Jag lyckades få en av hans biljetter och begav mig snabbt till entrén. Händerna skakade när jag lämnade fram biljetten och när maskinen visade att biljetten var äkta klev jag lyckligt in i arenan. Overkligt att ha kommit över en av dom mest eftertraktade biljetterna i hockeyhistorien.
Min plats var mitt på kortsidan, sjunde raden från isen. Helt ensam med sverigetröja så syntes jag ganska bra bland alla rödklädda kanadensare. Fick sms hemifrån med bla texten "vad fan gör du på finalen??", syntes visst rätt så bra i tv också. En reporter på CBC skrev på sin twittersida "what´s up with the one guy in Team Sweden jersey", världskändis haha!! Precis innan matchen startade spelades "I gotta feeling" på högsta volym och publiken sjöng med. Det går verkligen inte att beskriva min lycka där på läktaren. Är det något jag älskar så är det ju när stämningen på läktaren går in i ryggmärgen och detta var magiskt!! Plötsligt var vi igång, finalen mellan Kanada-USA, i OS, i Vancouver! Det var väldigt jämt i första perioden och publiken var heltaggade. När Kanada tog ledningen så fick man såna rysningar att armarna såg ut som bubbelplast.. 1-0 stod sig perioden ut och tiden gick alldeles för fort. I pausen träffade jag skidlegendaren Vladimir Smirnof. Pratade en lång stund med Vladimir och hans fru, på svenska. Jag fick redovisa resultaten från femmilen som jag hade på sms i mobilen, Smirre hade ingen aning om hur det hade gått i loppet. Glatt kunde jag meddela att Sverige fått ett brons och jag visade upp den fina medaljen som jag hade runt halsen.
Andra perioden bjöd på ny dramatik. Kanade gjorde 2-0 och arenan började få guldvittring men USA kom igen till 2-1. Några rader ovanför mig satt de amerikanska spelarnas familjer och gissa om det var drag där! Killarna precis bakom mig hade betalat 2500 dollar för sina biljetter, dom var ganska imponerade av mitt biljettfynd :) Mellan avblåsningarna gick publiken bananas och stod upp, skrek o dansade. Jag njöt men tiden gick så fort.
Sista perioden i det som kallats århundradets hockeyturnering. Bländande underhållning och Kanada kom närmare och närmare sitt efterlängtade guld på hemmaplan. I slutet av matchen tog USA ut målvakten och jag satt beredd med kameran för att filma ett ev. mål i tom bur men med 25 sekunder kvar av matchen lyckades USA få in 2-2 och finalen levde igen. Otroligt att få uppleva detta på plats! Matchen slutade 2-2 och vi fick invänta sudden death. När det var dags att dra igång förlängningen spelades The final countdown och hela publiken stod upp. Spännande värre. Skulle finalen avgöras på ett misstag eller en prestation? Eller straffar? USA fick en bra chans men Kanadas målvakt gjorde en idioträddning. Jag hann precis säga till amerikanen bredvid mig att jag hade gåshud igen när kanadas Crosby petade in sitt livs viktigaste mål. Hemmanationen hade vunnit sitt fjortonde guld i Vancouver, och innan spelen hade dom inte ett enda på hemmaplan trots två tidigare vinter-OS. Ojojoj vilket drag på publiken. Spelarna omfamnade varandra, i varenda liten stad i Kanada blev det party och mitt i alltihopa stod jag och bara...ja jag kan inte beskriva med ord hur häftig upplevelsen var. Alla har vi ju olika intressen, många skiter ju fullständigt i hockey, men jag hoppas att alla någon gång i livet får känna samma lyckorus. Kanada fick sina medaljer och jag fick än en gång höra den vackra kanadensiska nationalsången. Efter matchen satt jag kvar länge i arenan och smälte intrycken. Jag kände att en sån här dag kunde jag bara inte strunta i avslutningen. Även den hade jag letat biljetter till i månader. Från 250 dollar och uppåt hade jag sett på internet, nu hittade jag en direkt för 100 dollar och gick direkt från hockeyn till BC Arena. Solen sken igen och man fick några fina vårminuter i kön till arenan. Inte första kön under detta os.... BC Arena tog in 16 000 personer på avslutningen och var en väldigt fin anläggning.
Avslutningsceremonin var ett vackert spektakel. Pekings avslutning var mäktigare men det var ändå en fantastisk underhållning med musik, ljus och en publik som hjälpte till på olika sätt. Elden slocknade under Neil Youngs framträdande och jag satt där på läktaren och tänkte tillbaka på allt vi varit med om. Alla personligheter, tävlingar, fester mm. Det var svårt att ta till sig att Nickleback, Alanis Morisette, Avril mfl uppträdde. Jag tycker det är lika vemodigt varje gång den olympiska flaggan halas och bärs ut från arenan och spelen är slut. Efter avslutningen dröjde jag mig kvar en stund på läktaren och tittade ut över vimlet av människor, volontärer, åskådare och idrottare. Det var nog inte bara jag som var ledsen över att dessa otroliga veckor var över. För Vancouvers befolkning så kommer ju Paralympics igång men det blir inte lika stor folkfest.
Ute på stan var det kaos. Vilt firande kanadensare fyllde varenda gata så att det var nästan omöjligt att ta sig fram. Jag hade min sverigetröja och som vanligt kom många fram och gjorde high five, berömde bröderna Sedin samt talade om hur mycket dom gillade svenskar. Det blev verkligen an sanslös avslutningsdag för mig. Evenemangen som jag sökt biljetter till så länge men ändå vetat om att jag till 99% inte skulle få se, dom hade jag fått uppleva på plats och det blev verkligen häftigare än jag hade kunnat föreställa mig.
Avsked
1/3:
Tackade tjejerna för att jag fick bo där och begav mig till flygplatsen. Där var det full fart med mediafolk, turister samt idrottsfolk som skulle resa hem. Bla tjeckernas alpina team var på väg hem och det var inte lite packning dom skulle skicka hem... Jag såg även Kanadas guldskipper i herrcurling. Jag fick en pratstund med Glenn Östh på SOK och vi jämförde våra upplevelser. Han var rätt trött efter tre intensiva jobbveckor i Vancouver. Jörgen Jönsson stannade till en stund och vi diskuterade hockeyfinalen som vi båda sett live ett dygn tidigare. Flygplatsen hade en fin utsikt över bergen som omger Vancouver så det var en fin sista blick jag fick av Kanada innan jag boardade planet mot Frankfurt. Bredvid mig på planet satt en trevlig kille som visade sig vara utförsåkare från Azerbadjan. Jedrij Notz hade tävlat men inte lyckats speciellt bra, men han hade ju ändå tävlat i OS och var jätteglad över alla upplevelser. Särskilt öppningsceremonin var ett minne för livet. Han tyckte det var intressant att få höra om mina minnen från fyra olika olympiader och jag visade glatt bilderna på Lindsey Vonn i datorn...
Citat:
-Do you guy´s know where you´re going???
Vänlig ordningsdam på en perrong som tyckte vi såg lite vilsna ut...
-Alla dessa jäkla ljud. Och nu börjar kyrkjäveln ringa också!!
Jag, en trött söndagsmorgon...
-I got russian girls here!
Pizzabagare ville hjälpa Rickard....
-Dom skulle slå ihjäl oss om dom visste att vi satt och skålade för det ! :)
Jag efter att ha skålat för att klockan visade att det snart var jobbdags för dom där hemma, måndag morgon.
-But you got Thomas Gustafsson!
Holländare efter att jag blivit avundsjuk på deras Sverige-Finlandbiljetter
-Iiiiiiiiiiiiiiiiihhh!
Damen med byxorna halvvägs nere i den bajamajan som Rickard öppnade dörren.på..
-Yeah, I forgot I had it in there :)
Killen som öppnade sin hyrda safetybox på internetcafét och hittade en smirnofflaska, tog en klunk och låste in den igen hahaha.
-Are we at Cambie yet?
Vår vän Curtis, tre gånger i följd på bussen, vilket fick en volontär att idiotförklara oss :)
-Ska vi sätta oss hos tjejerna?
-Var det tjejer då? Var det inte killar med peruker??
Jag ser ju inte så bra utan glasögon...det var ju absolut tjejer hahaha
-Fy fan fy fan, BEN BEN !
Kineser som fick lära sig lite svenska samt höra minnen från Peking
-Fuck you, we won the luge!
Glad kanadensare
-Those guy´s are hilarius!
Ibland gör vi succé, en dam på tåget älskade oss
-Your googles are awsome!
Får vi höra hela tiden
-Sweeeden, Sedin Sedin!!!
Alla kanadensare
-Are you single now?
-No, not yet.
Rickard fortsätter stöta på pizza-Ryskan
-Det är inte älg har det visat sig, det är hjort. Men det är gott!
Pops och Karlsson förklarar en maträtt
-Ooh, you made it to the front row!
Angerers fru gillade att vi stod längst fram på hennes mans prisutdelning
-You bastard!
Kanadensare efter att jag som vanligt slängt ur mig lycka till i bronsmatchen
-Fake medals, I like that!
En tjej som gillade våra medaljer
-Snygg jacka!
-Tack, den är från spelen i Nagano
Jag kommenterade Vegard Ulvangs kläder innan jag visste att det var han...
-Det är kul med OS!
-Ja det är kul med OS...
Jag fortsatte med underbara kommentarer till Ulvang
-Norrmän äter bara potatis och fisk
-Australiensare är så vilda eftersom kriminella skeppades dit förr.
-Japaner bara förstör saker, dom förstår inte hur saker funkar.
-Folk från Toronto tutar i bilar
-Swedes know how to party!
Dam på en av bussresorna.
-The Swedes are going crazy!
Speakern då vi gick bananas på stafettguldet
-Where are you from?
-Enköping!
-Aah, my mother used to live in Köping!
Upphetsad kanadensare hörde fel...
-How many?
Killen på gatuköket undrade hur många korvar en tjej hade beställt, hon höll upp sin tumvante och visade med fingrarna hur många...hur många fingrar ser man i en tumvante?
-Det är ju paus nu ju!
Mycket känd fd hockeyspelare verkade inte allt för intresserad av curling och satt ute i cafeterian långt före pausen, men skyllde på den.
-Can´t serve you before nine o´clock
Personalen på skidarenan
-Så jäkla Nagano!
Ordspråk om allt som var dåligt
Sköna människor vi träffat:
Niedermayer, en dyngrak kanadensare, måste upplevas, går ej att beskriva haha
The Shadow, Skuggan, jobbar på hotellet, kan beskriva vägen till en restaurang i 20 minuter och som oftast står i receptionens bakgrund och smyger....
Safetybox-killen, se citaten ovan.
Curtis, kanadensaren med plakatet: Look at me, I´m Swedish, I like meatballs & ABBA, YAAA.....Canada♥Sweden
Ingeborg & Nils, Holländare
Frank, som visade sig heta Hans...
Angerers fru, vi är kompisar nu, vi träffas ju överallt i Whistler :)
Vegard Ulvang, vi pratade länge utan att jag visste vem han var
Christer Ulfbåge, gjorde en minnesvärd tummen upp
Ölhockeysupportern, hatade sin svärmor, satt på Hilton och såg på hockey
Lindsey Vonns mamma, rolig och trevlig
Rod, vår värd i Whistler, en av dom coolaste människor man skådat hahaha
Norska vikingaklacken, roligt gäng som vi stötte på då och då, alltid taggade killar!
Kanadensiska svenskklacken, två killar som hejade hejdlöst på Sverige.
Försäljaren, svensk som sålde flaggor, vantar mm överallt
Pizzakillen, rolig pizzabagare
Tack Rickard för kanonresa och vilt hejande. Tack Simon för alla uppdateringar hemifrån, väldigt rolig läsning! Och tack alla andra som skickade sms och roliga kommentarer på facebook och reseguiden.se. See you soon ! Eller som Rod sa: -Have fun boy´s!
Don´t stop believing, hold on to the feeling
Första veckan bodde vi på hostel, St Clair på Richards street. Perfekt läge mitt i stan och roliga profiler i receptionen. Andra veckan hade vi ett rum hos en familj i Whistler. 15 minuters gångtid till centrum. Jag kan verkligen rekommendera den familjen om någon funderar på att åka till Whistler.
Det är självklart svårt att välja ut höjdpunkter från en resa som hade 19 dagar av upplevelser. Men några av de saker man kommer att minnas är vårvädret, Lindsey Vonn, herrstafetten, avslutningen, Rod, följetongen om älgen.., köerna och självklart hockeyfinalen! Även gripande historier etsade sig fast. Konståkningsparet som åkt ihop sedan 7årsåldern och nu fick vinna OS på hemmaplan till kommentatorernas upphetsning: -CAN YOU BELIEVE IT !!! Dramatiken då Kanada vann sitt första guld på hemmaplan. Vinnaren i puckelpist hade sin handikappade bror på läktaren vilket producenten äskade att klippa in bilder på. Tjejen som lyckades ta brons i konståkning bara dagar efter sin mors död. Anja Perssons jättebragd att ta medalj dagen efter sin vurpa i störtloppet, en av de värsta krascher man sett. Klart man längtar till nästa OS! :)
Så här såg vårat program ut :
13/2 13.00 Skidskytte Damer 7,5 km
15/2 19.00 Hockey Damer Sverige-Slovakien
17/2 10.15 Längd Sprint Individuell Herrar/Damer
18/2 12.00 Hockey Herrar USA-Norge
19/2 12.00 Hockey Herrar Sverige-Vitryssland
19/2 19.00 Curling Damer Sverige-Kina
20/2 14.00 Curling Damer Sverige-Ryssland
21/2 10.45 Skidskytte Masstart 15 km Herrar, 12,5 km Damer
22/2 10.45 Längd Sprint Stafett Herrar och Damer
23/2 11.30 Skidskytte Stafett damer
24/2 11.15 Längd Stafett Herrar
24/2 21.00 Hockey Sverige - Slovakien
25/2 11.00 Längd damer stafett 4*5 km
26/2 10.00 Slalom Damer
28/2 12.00 Ishockey, finalen herrar, Kanada-USA
28/2 17.30 Avslutningsceremonin
5 500 aktiva och ledare upp till 85 deltagande länder
1,6 miljoner biljetter till de olympiska evenemangen
25 000 volontärer
3 miljarder TV-tittare
10 000 ackrediterade journalister
2 000 dopingkontroller
1 600 läkare eller sjukvårdspersonal
2 roliga killar från Sverige..... :)
Dagbok:
Förväntningar
12/2:
Sportsnacket kom igång direkt. Vad ska du se? Har ni biljetter? Var ska ni bo? Hur länge?
Runtomkring mig på planet till London satt flera resenärer som skulle till OS. Bredvid mig satt en av männen från " Norrlandsgänget" där bla Kallas pappa ingick. Framför mig satt Jan Majlard, reporter på SVD. Vi hade träffats tidigare, på Champions League-finalen i Rom. Jag träffade även en bekant från OS i Peking så nog blev det mycket sportsnack allt. Alla dom andra svenskarna hade direktflyg från London till Vancouver vilket visade sig vara en vinstlott. Jag flög via Calgary och självklart blev vi försenade från London så jag missade mitt Vancouverflyg med tio minuter. Missade flyg, Rickard-Lengan 1-1. Rickard sprang fel på Köpenhamns flygplats och missade sitt flyg, bra start för oss :)
Jag fick plats på nästa plan och under tiden jag väntade träffade jag flera holländska fans. Dom såg fram mot två saker, skridskotävlingarna samt Holland Heineken House :)
Till sist kom jag till Vancouver och ett härligt OS-rus steg i kroppen. Rickard tog emot på hotellet och det tog inte många minuter innan det blev GT & mat på närmaste pub. Sjönk ner i sängen efter en mer än ett dygns lång resa.
Syncronised sleeping
13/2:
I vårat rum på 9 kvadrat finns, 2 stora resväskor, en stol, ett handfat, en byrå och en väldigt ranglig våningssäng. När någon av oss funderar på att röra sig så gungar hela sängen. Jetlagen gjorde att 03.00 var det färdigt med sömn, inte kul. Det var bara att invänta avfärden mot skidskyttetävlingen. Bussfärden från Vancouver till tävlingsområdet uppe i bergen höll oss vakna. Även om vi var trötta ville vi inte missa en sekund av de vykortsvackra bilderna utanför bussen. När vi kom fram fick vi gå 1200 m i uppförsbacke, inte helt enkelt trots att det var i början av resan. Vi fasade för hur backen skulle påfresta oss senare under resan, konditionen skulle nog inte bli bättre och bättre resonerade vi. Wolfgang, skidskyttelagets tränare, sken upp till jublet från oss svenskar när han gick förbi på sin väg ut till skidspåret. Vädret var gråmulet och när tävlingen, damernas sprint drog igång så kom det lite irriterande regndroppar. Anna-Carin Olofsson, ett av våra stora guldhopp bommade tyvärr ett skott i första skjutningen och var borta direkt. Helen Jonsson då? Hela Sveriges favorit, skulle hon kunna leverera i busvädret? Skjutningarna gick felfritt men vad hände med åkningen?? Hon stod ju still i spåret, måste varit vallningen slog vi fast. Segern gick till en slovakisk åkare, inte alls vad vi hade räknat med. Summeringen av dagen löd att det var otroligt rörigt att följa en sprint på plats. Det var starter, skjutning ett och två samt målgångar samtidigt... Åkare for åt alla håll och vi försökte heja på dom svenska så gott det gick. Helt slutkörda sov vi hela bussresan tillbaka till hållplatsen i Vancouver.
På kvällen blev det pubrunda med syftet att hämta kraft. Enda chansen att sova bort jetlagen är att bli ordentligt onykter så att man sover länge, vi lyckades :)
Vår i Vancouver!
14/2:
Bra start på dagen, utvilade och ett alla hjärtans dagkort instucket under rumsdörren... Vinter-OS var det va?? Gick ut på stan och möttes av ett fantastiskt vårväder. Jag hittade en storbildstv på Robson Square där jag kunde sitta i t-shirt i solen och titta på puckelpist. Overkligt att vara på vinter-OS och ha typ 20 grader varmare än hemma i Sverige. Tusentals människor vandrade runt i solen och jag kunde inte annat än att bara njuta av stämningen, alla som är det minsta sportintresserade borde få uppleva detta någongång. Folkfesten på ett OS är som ett gift, man blir beroende.
Jag tog hissen upp i 169 m höga Vancouver Lookout. Där harman 360 graders utsikt över hela Vancouver och det var en magnifik syn i solnedgången. Bergen, vattnet och skyskraporna gav ett mäktigt intryck. En annan härlig upplevelse var att sitta i en bar och se Kanada vinna sitt första guld någonsin på hemmaplan. Jublet visste inga gränser när det blev guld i puckelpist. Vi tyckte det var lika bra att fira deras guld så vi gick ut på stan. På en bakgata mötte vi kanadensaren som vi träffat på en öde tågstation några dagar tidigare. Innan skidskyttet, 06.30 en morgon, så mötte vi denna kille kanonfull. Han bara gick och pekade på sin nyckelknippa och stöna fram korta ord. Han följde oss en bra stund och vi fick oss ett gott skratt. Nu mötte vi honom på en bakgata i stan och vi frågade honom om vägen till Irish house. Han kom naturligtvis inte ihåg oss och hans flickvän berättade att han blivit jättefull där ett par kvällar tidigare. Vi vet svarade jag och började berätta om vårat tidigare möte. Medans hans tjej bröt ihop mer och mer av skratt så gick det till slut upp för Scott att vi hade nog rätt i allt vi sa :) Kvällen avslutades sedan på Irish house. Ett stort tält med barer, uppträdande och disco. Vi kunde inte förstå varför Irländarna hade ett partytält på vinter-OS men det visade sig att dom faktiskt hade 6 deltagare i spelen.
Guld i vårsolen
15/2:
När solen gick upp över Robsons Square i Vancouver satt vi på plats framför storbildstv´n och såg Kalla ta hem Sveriges första guld 2010. Bedrövligt att vi inte hade fått tag i biljetter till skidtävlingen men så är det ibland, biljettpriserna var väldigt höga på svarta börsen. Vi var ju självklart glada ändå, Haag kom fyra, bra tävling!! På baren Malones kunde vi sedan reta ett gäng norrmän med våra fina guldmedaljer runt halsen. Kvällsevenemanget var damhockey i Thunderbird Arena, Sverige-Slovakien. Vi träffade fyra svenska tjejer som var bosatta i Vancouver. Tillsammans skapade vi en miniklack och OS första raketer gick av stapeln, inte samma gehör som på pingisfinalen i Peking men ändå godkänt. Sverige vann tack vare oss med 6-2 och vi begav oss till Irish House för guldfest. Alla kanadensare är väldigt trevliga och väldigt hockeyintresserade. Väldigt många kom fram till oss och ville prata om Sverige, sport och om kanadensarnas kärlek till svenskar. Alltid lika kul att säga lycka till i hockeyns bronsmatch, finalen spelas mellan Sverige-Finland. Ingen tror oss...
Tjatigt med guld
16/2:
Dåligt med sömn igen, vaknade 07.00 trots sen natt, svårt att få till det med längre ihållande vila. Att skidskytte inte prioriteras här på storbildstv kan jag förstå, men det var ändå frustrerande att springa runt i staden och leta efter en plats som visade Helenas försök till revansch. Till sist hittade vi ett lite café som vi stormade och bad snällt om kanalbyte på tv´n. Döm om vår förvåning så bytte damen bort curlingen mot skidskytte och vi var med i matchen. Tyvärr gick det ju inte vägen denna gång heller, ACO kom fyra och våra medaljer i väskan fick ligga kvar orörda. Eftersom.jag inte sett så mycket av stan än så gav jag mig iväg på en lång lång vandring. Betade av arenan där invigningen ägde rum, BC Place. Kollade in Olympic Village, Russian house mm och solen värmde som hemma i april. Skidskytte stod på programmet under eftermiddagen men jag tänkte skippa tv-tittandet eftersom jag iskallt räknat med att vi var chanslösa på medalj. Plötsligt började det strömma in sms om att vi hade guldläge med Ferry så det blev en lång löptur i uppförsbackar till Malones där Rickard hade fixat barhäng med några norrmän. Gissa om dom var deppiga då Sverige tog ännu ett guld, i grenen där Björndalen skulle leka hem titeln :) Jag och Rickard firade med att hänga på våra fina guldmedaljer igen. Norrmännen bjöd på en kanna öl som grattis vilket var väldigt stort gjort av dem. Ute strålade solen precis som om den trodde att vi var inne i april, lika bra att njuta. Jag satt i trappan på Robson sq i 1,5 timme och trodde knappt det var sant att man kunde ha det så bra på ett vinter-OS. En reporter från METRO International kom fram och intervjuade mig, lite mediatid idag med alltså :)
Nere vid Waterfront står den Olympiska elden med vattnet och bergen som bakgrund. Vet inte vilket betyg den får men visst är det lite härligt att betrakta facklan. Den tändes av Gretzky efter att han åkt runt i staden med sin fackla åtföljd av hundratals fyllon som Jonas Karlsson skrev på sin Twittersida.
Canada gjorde sin första match i hockeyturneringen och det märktes också på stan. Malones var fullständigt fullproppat och stämningen var hög! På Robsons square var det så mycket folk att polisen spärrat av för att minska på trycket. Positivt för mig var att kön in till Olympic superstore var borta. Där har det varit kö konstant sen spelen började och då pratar vi 200 m kö!! Nu klev jag rakt in och det var ett enormt ställe med OS-prylar som mötte mig. Det var lika många köpgalna asiater som prylar så det blev ingen längre shoppingtur. När jag kom ut var kön uppe i 100 meter igen, var kom alla dom människorna ifrån?? Nyss var det tomt... Min trötthet efter en lång dag och åtskilliga kilometer i benen tog ut sin rätt, bara att kapitulera och ladda inför sprinten nästkommande dag :)
Vi hade i alla fall tur med vädret
17/2:
Vi var överens om att denna dag var en av dom som vi såg fram mot mest under dessa spel. Sprinten för herrar och damer borde ge ett fint medaljregn trodde vi. Regn blev vi verkligen utan. Inte en medalj men en sol som stekte oss nordbor ordentligt. Det var upplagt för en drömdag i bergen utanför Whistler. Solen gick upp och lyste på bergstopparna runt arenan och vi befann oss i ett drömlandskap. Det var verkligen vad vi hade hoppats att få uppleva eftersom vi hört så mycket om hur vackert det är i dessa berg. Skulle det inte kunna gå att få lite medaljer också? Samtidigt som vi fick sms om att Anja vurpat illa i störtloppet så försvann svenskarna ur tävlingen en efter en. Endast en svensk tjej fanns med i dagens finaler och självklart kom hon fyra, slagen i bronskampen av Majdic som inlett dagen med att flyga ut i skogen på uppvärmningen. Att hon kunde komma trea var en bragd då hon efter varje lopp vred sig av plågor. Loppet vanns av norskan Björgen och brevid mig stod en far och dotter från Norge med tårarna rullandes längs kinderna.
Herrarnas final hade inte ens en svensk med på startlinjen, riktigt dåligt!! Vilket fiasko för oss men vi hade i alla fall en bra plats på arenan och underbart väder...
Så drog den då igång för Sveriges del, tidernas bästa ishockeyturnering! Vi följde matchen i Scandinavian comunity house i Burnaby. Sverige vann med 2-0 så det var väl en godkänd inledning på turneringen. Inte lätt för alla proffs att spela ihop sig direkt.
Dagens roligaste händelse utspelade sig på tåget hem efter hockeymatchen. En kines trängde sig in mellan dörrarna på tåget då dom slogs igen. Utanför stod hans familj kvar och han försökte desperat få upp dörrarna igen men tåget rullade iväg. Han vinkade åt familjen och hela vagnen skrattade åt den stackars kinesen :)
Anja, vilken bragd!
18/2:
Anja Pärsson gjorde en fruktansvärd vurpa störtloppet föregående dag. Att hon inte bröt ett enda ben i kroppen är otroligt. När jag gick upp på stan för att följa skidskyttet på tv stod en folksamling utanför att skyltfönster och tittade på en tv som visade kombinationen. Tv´n visade när Anja värmde upp inför starten och flera personer på gatan jublade, wooow, she´s starting, what a hero!!! Jag fick gåshud bara av att höra hur folket där på gatan hyllade Anja. Och det var ett spännande åk hon gjorde i störtloppet, dagens första deltävling. Hon kom ner helskinnad och fick applåder från oss i Vancouver. När jag gick runt på Robsons efteråt så kom det fram en kille och undrade om jag ville köpa biljett till hockeymatchen som skulle börja om 20 minuter, USA-Norge. Det var en kategori A-biljett, dyraste sorten som han ville sälja. Den var värd 126 dollar men jag prutade ner den till 50. Vilket kap! Jag hade inte ens tänkt se några tävlingar denna dag men plötsligt hade jag gjort mitt första spontana biljettköp under detta OS. Jag fick en kanonplats på rad 4 och jäklar vad det smällde i sargen när för mestadels amerikanarna tacklade sönder norrmännen. Jag älskar ju sport live och USA´s publik fick till en fin stämning. Norge kämpade på bra i två perioder men sen var USA för starka och vann enkelt. När norrmännen lämnade planen fick dom ändå stående ovationer från publiken som uppskattade lagets kämparinsats.
Efter matchen gjorde jag ett fint inköp, en flaska Absolut Vancouver, kul eftersom jag samlar på Absoluts olika modeller :)
På kvällen testades The German house. Husbandet spelade riktigt rolig musik och det var fullt drag in på småtimmarna :)
Äntligen herrhockey.
19/2:
Damerna i all ära, men det var ju herrturneringen vi hade sett fram emot mest. Sverige-Vitryssland stod på programmet, 12.00, bedrövligt tidigt för oss... Solen gassade i kön så det var skönt att få komma in i arenan och svalka sig samt se Sveriges uppvärmning. När matchen kom igång så var det bröderna Sedin som på hemmaplan inledde dagens målskytte, vilt jubel från Kanadensare och Svenskar. Sedins är otroligt populära i stan. När Sverige knallade på till 3-0 så sa Rickard -Detta blir en walk in the park! Det tyckte han inte längre när det i slutminuterna stod 3-2 och Vitryssarna tryckte på för fullt. Inte helt fel när dom gula till sist lyckades få in 4-2 :) Bra start på dagen. Nästa evenemang var curling, Sverige-Kina damer. Lag Norberg hade inlett OS bra och jagade nu nästa seger. Stämningen var överraskande bra och den kanadensiska publiken jublade som galningar när tjejerna fick in stenarna på dom mest konstiga sätt i boet. Sveriges match levde till sista stenen i tionde omgången. Anette gjorde sitt jobb och Sverige vann matchen. Det var min första curlingmatch live och man måste ju ändå säga att man saknade Katarina Hultings tv-kommentarer. Svårt att se hur tjejerna lägger upp taktiken när man inte kan sporten.
På kvällen var stan fylld av guldfirande kanadensare. Guld i kälke... Det är något speciellt men folket här. Dom skriker för full hals hela kvällarna. Jag skojar inte, hela nätterna hör man dessa joooohuuuuuyyyyiii.....
De Olympiska ögonblicken
20/2:
Ibland händer dom, och vi är snabba att påpeka dom, de olympiska ögonblicken! Som när man får en nick från Svenska spelaren Le Moine under curlingmatchen, eller när man får en blick från den Danska spelaren Dupoint. Det kan vara så små saker som att man får sms från OS-vännen Johan som är hemma i Sverige med rapporten: nytt OS-guld! Härligt med Olympiska ögonblick haha. Och dessa köer överallt. Måste nämna att idag passerade vi en skytrainstation med över 200 m kö igenom en park, endast för att komma på tåget.... Tävlingsmässigt så var vi på curling. Damerna blev utklassade av Ryssland med 10-1 men vad gjorde det när vi satt på rad ett och följde matchen på nära håll. Det blev ju inte sämre av att vi fick sms om nytt svenskt guld och brons. Hellner och Johnsson fixade längdmedaljer och vi hade som vanligt egen medaljceremoni på läktaren till publikens stora glädje. Efter matchen tackade vi för oss på hotellet, tog väskorna och drog iväg på nya äventyr i Whistler. Vi checkade in hos familjen Thomson och det första vi såg var en stor jacuzzi utanför dörren, ok, tackar :) När vi sedan skulle utforska byn så hamnade vi i den konstigaste festen någonsin. I en lekpark pågick en galen tillställning där alla var utklädda, förmodligen höga och väldigt väldigt högljudda. Kanske 10 stycken sprang runt med radioapparater som spelade meatloaf, från lekställningens rutschkana kom en person flygande på en snowracer. Alla sjöng och sprang runt i ett makalöst inferno och när musiken tystnade höll en kille med mikrofon ett tal till festdeltagarna. -We are on a mission, to bring the party back to you, to bring it out on the streets, no ten dollar drinks...mm mm och folket jublade medans jag och Rickard bara undrade vad tusan det var som hände hahaha.
Tuffa backar
21/2:
Min förkylning gick igång ordentligt och jag kan lova att backarna upp till arenorna är stentuffa även i friskt tillstånd. Att då behöva knalla upp för dessa mardrömsstigar när man är förkyld är väldigt jobbigt. Men vi är ju ändå på OS tröstar man sig med när andningen går igång ordentligt. Dagens tävlingar var skidskytte för herrar och damer. På den soldränkta arenan misslyckades damerna totalt igen men Ferry hade guldläge inför sista skyttet. Tråkigt nog så bommade han och det blev ingen medalj till Sverige. Dagen hade istället några andra höjdpunkter, bussresorna och Ostbåge. När vi stod nedanför läktaren kom Christer Ulfbåge ut och gjorde tummen upp. Rickard fotade och var supernöjd. Den andra höjdpunkten var bussresorna till och från arenan. När vi gick till bussen på morgonen så sa en tjej som vi gick förbi: -heja Sverige! Vi började prata och det visade sig att det var Angerers fru som var på väg till skidskyttet. Hennes man hade vunnit silver dagen före på 30 km, samma lopp som Hellner vunnit. Vi pratade på bussresan till arenan och vi blev väldigt upphetsade över att hon bodde i Rupholding och kände Wolfgang, skidskyttarnas tränare. Vi gick även tillsammans till bussen på hemresan, fast där hamnade jag på sätet bredvid legendaren Vegard Ulvang. Men det kom jag först på efter att vi gått av bussen... Han var jättetrevlig och vi pratade idrott och OS hela vägen till Whistler. Han berättade hur han och andra gamla norska hjältar varit i Vancouver och blivit intervjuade av kanadensisk tv. Ganska kul att vi pratade hela vägen utan att jag kom på vem han var. Ett olympiskt ögonblick som vi brukar säga. På kvällen kom ett annat fint ögonblick. Vi skaffade oss dom bästa platserna längst fram på medaljutdelningen som sker varje kväll i Whistler. Angerers fru såg oss och kommenterade våran plats med: -Oohh you made it to the first row!! Vi är bundisar ;)
Pernilla Wiberg delade ut medaljerna och vi hade gåshud såklart när Hellner fick sin guldmedalj runt halsen. Ceremonin var väldigt pampig med musik och snygg ljussättning. Svenska nationalsången satte igång och två svenska flaggor steg mot Whistlers svarta natthimmel. Stolta gick vi till Hilton hotell för att se på Sverige-Finland i ishockey. Med GT, nachos och flaggor på plats så kunde vi se Sverige utklassa Finland med hela 3-0!
"Det finns fler förlorare än vinnare på ett OS"
22/2:
Jag blir ofta rörd av att se vinnare visa sina känslor. Men även förlorare kan beröra starkt. Denna dag var vi på sprintstafetterna och vi fick se starka förlorarkänslor. En brittisk tjej och hennes mamma stod och hejade på det brittiska herrlaget. Och vi pratar om hysteriskt skrikande och hejande. Förmodligen var de släkt med åkarna och plötsligt när den ena killen kom in för växling så fanns hans lagkamrat inte på startlinjen. Troligen var den frånvarande killen helt slut och gav upp för han såg väldigt sliten ut sträckan innan. Besvikelsen i kvinnornas ögon gick inte att ta miste på och dom satte sig i snön och bara tittade rakt ut i tomma intet. År av drömmar och förberedelser går i kras på ett OS, någon ramlar i konståkningen, vitryssen som körde fel på sprinten, holländaren vars coach lurade honom att åka fel mfl. Det finns fler förlorare än vinnare på ett OS och sånt berör lika mycket som att se en vinnare som gråter på prisutdelningen.
Sprinttävlingen hade vi haft stora förväntningar på men även våra drömmar grusades. Tjejerna Kalla och Haag fick ett silver och herrarna missade finalen. Vi hade hoppats på minst ett guld men vi hade i alla fall tur med vädret... Solen stekte och vi stod i t-shirts och bara njöt. Tillbaka i Whistler gick jag en sväng i Upper Village. Där träffade jag på Pops och Karlsson från SVT. Dom hade pratat och bloggat om en maträtt med älg i flera dagar så jag frågade var restaurangen låg. Då avslöjade dom att det var hjort och inte älg som dom hade ätit, breaking news. Jag och Rickard analyserade nyheten i jacuzzin som står utomhus vid vårat hus. 40 grader varmt i vattnet och bubblor, I LIKE ! På kvällen firade vi silvret från sprinten på Long Horn i Whistler.
Vi är skidkungar!!
23/2:
Skidskyttestafett för damer i lite sämre väder. Vi frös till och med...Och tävlingen värmde inte heller direkt. Svenskorna gick inte så snabbt ute i spåren och slutade femma. Inte en enda medalj till tjejerna i skidskytte, vilken enorm besvikelse. På väg ut från arenan träffade jag Angerers fru igen. Hon sken upp, gjorde high five och sa sedan att det var kul att vi träffades hela tiden :)
Vi beslöt att det måste till förändringar i svensk skidåkning! I spåren runt Lost Lake i Whistler tog Rickard sitt livs första stavtag. Vi hyrde längdskidor och drog iväg ut i skogen. Rickard hade aldrig åkt förut och stannade nöjt på två vurpor! Själv klarade jag mig bra men förkylningen hade kanske mått bättre av att få vila... Nu kan vi i alla fall stoltsera med att ha åkt skidor i Whistler :)
Årets längsta dygn....Guld och besvikelse
24/2:
Vi begav oss uppför berget till skidstadion med höga förhoppningar på medalj i herrarnas stafett. Vi hade platser uppe på läktaren och vädret var hemskt, skulle det gynna Sverige eller inte? Rickard tippade på svårigheter men tänk så fel han hade! I snöovädret gick vi riktigt bra första sträckan, och med snöoväder menar jag snöflingor stora som pannkakor.. Efter Rickardssons fina inledning tog Olsson vid och spänningen steg med dimman gjorde precis tvärtom. Den kom ner från berget så att man knappt såg åkarna när dom var längst bort på arenan. Vi hade plötsligt väldigt höga förväntningar när Södergren gick ut på tredje sträckan men var samtidigt lite nervösa eftersom Anders haft problem med sjukdomar. På storbildsskärmen visades vi flera gånger under loppet och speakern skrek -the swedes are going crazy!! Anders gjorde en kanoninsats i snöfallet och vi började bli helt tokiga på läktaren. Hellner drog iväg på sista sträckan och den nyblivna guldmedaljören på 30 km gjorde ett ryck ute i skogen och plötsligt var vi på väg att få uppleva vårat första guld på plats. När han kom in på stadion gick vi bananas och stod längst ner på läktaren och skrek precis allt vad vi kunde. Allt var perfekt, solen bröt igenom molnen precis när vi tog vårat efterlängtade guld och sken sedan resten av eftermiddagen.
Gåshud och lycka!! OS-GULD!! Vi var så lyckliga och när killarna kom ut på arenan igen för att ta emot blommor på prisceremonin var det fullt av svenskar som jublade på läktaren, äntligen ett guld på plats!!! Silvia vinkade till oss och det var med lätta steg vi vandrade nerför djävulsberget :) Vid bussarna träffade vi Romy Angerer igen. Hon hade sett oss hela dagen på storbildsskärmen och vi lyckades sälja våra bobbiljetter till henne. Vi kunde inte se kvällens bobtävling eftersom vi hade biljetter till Sveriges kvartsfinal i hockey. I efterhand skulle vi inte ha sålt biljetterna till boben, Kanada vann guld och silver.
Vi tog bussen tillbaka till underbara Vancouver och gick direkt till vårat stamställe, Vancouvers bästa pizzasliceställe... Rickard var lyrisk, han hade saknat stället i flera dagar.. Efter en sväng på stan hälsade vi på "Skuggan" på vårat tidigare boende, St Clair hotell. Han blev jätteglad över att se oss och vi stannade en stund innan vi gick ner mot hockeyarenan. Vi mötte glada kanadensare som vunnit enkelt mot Ryssland. På fjärde raden kunde vi verkligen uppleva hockeyn på nära håll. Till vänster om oss satt Samuelsson som petades från truppen innan OS. Slovakien chockade oss och spelade riktigt bra. Dom gick upp till 2-0 innan vi lyckades komma tillbaka till 2-2. Spännande värre. Men det var verkligen inte våran dag. Slovakerna gick upp till 4-2 i sista och hoppet var nästan ute men en sista chans dök upp då Sverige gjorde mål. Ett till för att nå förlängning behövdes men det kom aldrig. Vilken enorm besvikelse!!! Jag hade ju sett fram mot semifinalen och en ev final, nu tog det bara slut helt plötsligt! Samuelsson verkade inte helt nedslagen...men jag var väldigt nere. Transport tillbaka till Whistler var nästa problem. Inga bussar gick så sent så vi funderade på att lifta.. Jag frågade ett par svenskar om dom skulle till Whistler, då berättade de att deras kompisar precis åkt men att bilen redan var full, med bla Ulfbåge, det hade varit kul att åkt med där. Istället hamnade vi ute i Lonsdale där en fantastisk vakt gjorde allt för att hjälpa oss vilsna svenskar i ösregnet. Det slutade med att han skjutsade oss till ett café som hade nattöppet. Där satt vi i 4,5 timme tills första bussen till skidarenan i Whistler avgick. Vi åkte alltså direkt till nästa evenemang istället för att åka hem till vårat boende..
Trötta trötta trötta
25/2:
Hur trötta som helst efter minimalt med sömn senaste dygnet klättrade vi uppför backarna igen till skidarenan. Damstafetten stod på programmet och tyvärr hade sjukdomar i laget förstört våra medaljchanser. Vi värmde oss i ett varmluftstält och när jag skulle försöka köpa öl till Rickard var det stopp, ingen öl serverades före 09.00.....
Men vi kunde ju ändå underhålla publiken. Jag fick vara med i en tävling att skjuta en boll i mål med hockeyklubba. Allt visades på storbildsskärmen och jag missade såklart. Rickard gapskrattade och skämdes men jag fick i alla fall vip-biljetter till medaljceremonin i Whistler samma kväll. Under loppet var det dåligt väder igen och Sverige kämpade på så gott dom kunde. Det blev till sist en femteplats och vi skyndade oss hem. Jacuzzin fick ett besök innan vi stöp i säng, vilket dygn!! På kvällen kom en ny höjdpunkt på medaljceremonin. Kanada hade ju vunnit guld och silver i dambob och jublet visste inga gränser när tjejerna kom in. Vilka rysningar när nationalsången spelades, jag älskar Oh Canada. Efter prisutdelningen satt vi på Irish pub och såg kanadensiskan Joannie Rochette vinna en bronsmedalj i konståkning. Hennes mamma dog precis innan tävlingarna och hela Kanada höll tummarna för att hon skulle lyckas. Efter åket rann tårarna på hennes kinder och det var verkligen rörande att se henne få en bronsmedalj.
Vi hamnade i kanadensisk tv... På torget i Whistler sände CTV direkt varje kväll. Nu var bobtjejerna på plats och kameran var placerad så att vi som tittade på syntes.. litegrann.. man kunde se min mössa vaja fram och tillbaka och Rickard hoppade som en linslus ska göra så hans huvud dök upp i rutan 1 sek åt gången. Väldigt roligt tyckte vi, likaså vår värdfamilj som såg inslaget senare :) Kvällen avslutades på klubben Buffalo Bill.
Vår stora dag, Lindsey Vonn hittades :)
26/2:
Oj vad trötta vi var när liften tog oss upp till slalomtävlingen i Creekside. Vädret var verkligen tufft, blötsnö och dimma. Det dröjde inte länge innan jag var blöt och frös. Åkarna såg vi sista biten av backen bara, förutom målgången då för den skymdes av alla tv-bolag. Vi hoppades på att Anja skulle lyckas men tyvärr så gick det inte bra alls i första åket. Istället var det en fin femteplats av Maria Pietiläe-Holmner som värmde i första åket. Mellan åken så ställde jag mig vid ett staket där åkarna gick förbi. Hela detta OS har vi pratat om att vi ville ta kort på Lindsey Vonn, idrottsvärldens snyggaste tjej. Plötsligt insåg jag att kvinnan bredvid mig var Lindseys mamma. Flera personer ur USA´s ledning kom fram och sa att Lindsey var på väg...spännande, hur tusan kunde jag ha en sån tur? Vi pratade i en kvart om Lindsey, Anja, Stockholm mm. Hon var jättetrevlig och jag fick en koklocka med texten Go Lindsey. Hon hade en mössa med texten Vonncouver så jag berättade om min tröja som jag beställde före OS som kom med texten Vancover, ett u saknades... Plötsligt dök Lindsey upp och det blev lite kaos med tv-kameror och fans men jag stod kanon bredvid hennes mamma så det blev många bilder :) Hon signerade min biljett och snön smälte under mina fötter när hon sköt iväg ett sånt där underbart olympiskt leende mot mig. OS längsta snackis var utförd, att fota Vonn, inte kunde jag väl tro att det skulle bli såna fina närbilder hahaha. Lindseys mamma och väninna vände sig om när dom gick iväg och sa hej då, vi hade faktiskt väldigt kul ihop och dom uppskattade deras nya Sverige-pins. Andra slalomåket var vi inte så intresserade av efter detta möte men när åkarna drog igång så var vi taggade i blötsnön igen. Anja körde ur men Maria kom ner som etta och vi började ana en skrällmedalj! Fyran från första åket körde ur så nu behövdes bara att en av de tre kvarvarande åkarna skulle hamna efter svenskan för att det skulle bli en ny medalj. Men tyvärr så lyckades dom tre ta sig ner före Maria så det blev en jobbig fjärdeplats. Vi fick också sms om att skidskytteherrarna kommit fyra i deras stafett.
När vi kom hem till familjen vi bodde hos så var det damfinal i curling, Kanada-Sverige. Vilken fight det blev, både på planen och i vardagsrummet. När Kanada skulle avgöra i slutet sa vår nye idol Rod att matchen var över, men på något sätt missade Kanada och Sverige fick till särspel. Där lyckades lag Norberg vinna och vi fick framföra den svenska nationalsången inför en rumänska och fem kanadensare, vi fick beröm hahaha. Och det blev mer applåder när jag fick min guldmedalj runt halsen :) Vilken grym OS-dag !!! Vår sista OS-kväll tillsammans hade hunnit ikapp oss. Rickard skulle åka hem nästa dag så det var lite vemodigt att knalla ut på byn en sista gång. Vi hade i uppdrag att testa en maträtt i Upper Village som teamet på SVT hade pratat om i tv under hela spelen. Elk loin, 27 dollar, mer än dubbelt så dyrt än något annat vi ätit under OS. Fullt godkänt men vi funderade ändå över hur Jonas Karlsson på SVT kunde ha ätit samma maträtt typ 8 kvällar, så gott var det inte. Som vanligt sista kvällen på ett OS så blev det summering av spelen på en bar. Det som slog oss mest var hur fort ett OS tar slut efter alla hundratals timmar av planering inför resan. Två veckor med evenemang nästan varje dag flyter iväg väldigt väldigt snabbt. Särskilt när det är så långa avstånd som i detta OS. En kort skidtävling kunde ändå startas med att man lämnade hotellet i Vancouver 04.30 på morgonen och man var inte hemma igen förrän 17.00 på kvällen. Då går dagarna ganska fort!!
Bye bye Whistler !
27/2:
Veckan i Whistler var över och det var väldigt tråkigt att ta farväl av vår fantastiska familj som vi bott hos. Speciellt pappan i hemmet, Rod . Han är för alltid vår kanadensiska hjälte! Underbara kommentarer, långsam mörk röst, och otroligt rolig! Mamma Pamela var jättesnäll och fixade med mat, tvätt och även lite städning i vårat rum då det såg som värst ut. Vi vinkade farväl till vackra Whistler och satte oss på bussen mot Vancouver.
Avslutningslunchen intogs förstås på vårat pizzasliceställe. Rickard frågade ryskan om hon var singel men det var hon inte denna gång heller...Våra vägar skildes åt för denna gång, Rickard tog flyget hem och jag checkade in hos tre svenska tjejer som jobbade i stan. Jag hyrde deras bäddsoffa de sista två nätterna. Kvällen ägnades åt mingel på stan och jag skrattade gott då jag träffade en svensk kille som vi hälsat på tidigare under os. Han hittar man alltid utanför evenemang hemma i Sverige säljandes prylar och biljetter. Denna kväll sålde han dom berömda röda OS-vantarna. Han gjorde en rejäl hacka och skrattade varje gång han krängde iväg ett par för 30 dollar.
Vilken underbar avslutning på OS !!
28/2:
Tidigt på förmiddagen slog barerna upp portarna för dom köande kanadensare som ville se århundradets hockeymatch på tv. Kanada skulle på hemmaplan försöka bli olympiska mästare mot USA. Man skulle kanske kunna jämföra den matchen med att Brasilien skulle möta Argentina i en VM-final i fotboll i Rio. Jag hade stora kval om hur jag skulle göra. Jag visste att det var omöjligt att få tag i en biljett i min budgetklass, de billigaste gick på 2600 dollar på internet. Men jag hade ingen lust att sätta mig på en bar heller i flera timmar, jag ville känna på atmosfären ute på stan, så jag gick ner till området runt hockeyarenan och tittade på alla biljettförsäljare. Jag såg en volontär sälja en biljett för 2600 dollar, fina pengar rakt ner i fickan. Jag kände bara att det var ju jäkligt synd att man inte var miljonär, då hade jag köpt en biljett direkt. Hade ju tittat på internet varje dag senaste halvåret, mailat alla företag i Sverige som säljer sportresor men inte fått napp. Sista chansen var att be SOK om hjälp men där var det också nej. Men jag var ju utanför arenan i alla fall...då plötsligt såg jag en ryss som pratade med en svartabörsförsäljare. Jag såg ryssen visa 3 fingrar och antog såklart att han menade tre tusen, men jag tyckte att han sa 300? Jovisst, han tyckte matchen var ointressant och sålde sina kategori A biljetter som var värda 775 dollar för mindre än halva priset. Var det bluffbiljetter eller visste han inte att han kunde få flera tusen för dom på gatan?? Jag lyckades få en av hans biljetter och begav mig snabbt till entrén. Händerna skakade när jag lämnade fram biljetten och när maskinen visade att biljetten var äkta klev jag lyckligt in i arenan. Overkligt att ha kommit över en av dom mest eftertraktade biljetterna i hockeyhistorien.
Andra perioden bjöd på ny dramatik. Kanade gjorde 2-0 och arenan började få guldvittring men USA kom igen till 2-1. Några rader ovanför mig satt de amerikanska spelarnas familjer och gissa om det var drag där! Killarna precis bakom mig hade betalat 2500 dollar för sina biljetter, dom var ganska imponerade av mitt biljettfynd :) Mellan avblåsningarna gick publiken bananas och stod upp, skrek o dansade. Jag njöt men tiden gick så fort.
Sista perioden i det som kallats århundradets hockeyturnering. Bländande underhållning och Kanada kom närmare och närmare sitt efterlängtade guld på hemmaplan. I slutet av matchen tog USA ut målvakten och jag satt beredd med kameran för att filma ett ev. mål i tom bur men med 25 sekunder kvar av matchen lyckades USA få in 2-2 och finalen levde igen. Otroligt att få uppleva detta på plats! Matchen slutade 2-2 och vi fick invänta sudden death. När det var dags att dra igång förlängningen spelades The final countdown och hela publiken stod upp. Spännande värre. Skulle finalen avgöras på ett misstag eller en prestation? Eller straffar? USA fick en bra chans men Kanadas målvakt gjorde en idioträddning. Jag hann precis säga till amerikanen bredvid mig att jag hade gåshud igen när kanadas Crosby petade in sitt livs viktigaste mål. Hemmanationen hade vunnit sitt fjortonde guld i Vancouver, och innan spelen hade dom inte ett enda på hemmaplan trots två tidigare vinter-OS. Ojojoj vilket drag på publiken. Spelarna omfamnade varandra, i varenda liten stad i Kanada blev det party och mitt i alltihopa stod jag och bara...ja jag kan inte beskriva med ord hur häftig upplevelsen var. Alla har vi ju olika intressen, många skiter ju fullständigt i hockey, men jag hoppas att alla någon gång i livet får känna samma lyckorus. Kanada fick sina medaljer och jag fick än en gång höra den vackra kanadensiska nationalsången. Efter matchen satt jag kvar länge i arenan och smälte intrycken. Jag kände att en sån här dag kunde jag bara inte strunta i avslutningen. Även den hade jag letat biljetter till i månader. Från 250 dollar och uppåt hade jag sett på internet, nu hittade jag en direkt för 100 dollar och gick direkt från hockeyn till BC Arena. Solen sken igen och man fick några fina vårminuter i kön till arenan. Inte första kön under detta os.... BC Arena tog in 16 000 personer på avslutningen och var en väldigt fin anläggning.
Avslutningsceremonin var ett vackert spektakel. Pekings avslutning var mäktigare men det var ändå en fantastisk underhållning med musik, ljus och en publik som hjälpte till på olika sätt. Elden slocknade under Neil Youngs framträdande och jag satt där på läktaren och tänkte tillbaka på allt vi varit med om. Alla personligheter, tävlingar, fester mm. Det var svårt att ta till sig att Nickleback, Alanis Morisette, Avril mfl uppträdde. Jag tycker det är lika vemodigt varje gång den olympiska flaggan halas och bärs ut från arenan och spelen är slut. Efter avslutningen dröjde jag mig kvar en stund på läktaren och tittade ut över vimlet av människor, volontärer, åskådare och idrottare. Det var nog inte bara jag som var ledsen över att dessa otroliga veckor var över. För Vancouvers befolkning så kommer ju Paralympics igång men det blir inte lika stor folkfest.
Ute på stan var det kaos. Vilt firande kanadensare fyllde varenda gata så att det var nästan omöjligt att ta sig fram. Jag hade min sverigetröja och som vanligt kom många fram och gjorde high five, berömde bröderna Sedin samt talade om hur mycket dom gillade svenskar. Det blev verkligen an sanslös avslutningsdag för mig. Evenemangen som jag sökt biljetter till så länge men ändå vetat om att jag till 99% inte skulle få se, dom hade jag fått uppleva på plats och det blev verkligen häftigare än jag hade kunnat föreställa mig.
Avsked
1/3:
Tackade tjejerna för att jag fick bo där och begav mig till flygplatsen. Där var det full fart med mediafolk, turister samt idrottsfolk som skulle resa hem. Bla tjeckernas alpina team var på väg hem och det var inte lite packning dom skulle skicka hem... Jag såg även Kanadas guldskipper i herrcurling. Jag fick en pratstund med Glenn Östh på SOK och vi jämförde våra upplevelser. Han var rätt trött efter tre intensiva jobbveckor i Vancouver. Jörgen Jönsson stannade till en stund och vi diskuterade hockeyfinalen som vi båda sett live ett dygn tidigare. Flygplatsen hade en fin utsikt över bergen som omger Vancouver så det var en fin sista blick jag fick av Kanada innan jag boardade planet mot Frankfurt. Bredvid mig på planet satt en trevlig kille som visade sig vara utförsåkare från Azerbadjan. Jedrij Notz hade tävlat men inte lyckats speciellt bra, men han hade ju ändå tävlat i OS och var jätteglad över alla upplevelser. Särskilt öppningsceremonin var ett minne för livet. Han tyckte det var intressant att få höra om mina minnen från fyra olika olympiader och jag visade glatt bilderna på Lindsey Vonn i datorn...
Citat:
-Do you guy´s know where you´re going???
Vänlig ordningsdam på en perrong som tyckte vi såg lite vilsna ut...
-Alla dessa jäkla ljud. Och nu börjar kyrkjäveln ringa också!!
Jag, en trött söndagsmorgon...
-I got russian girls here!
Pizzabagare ville hjälpa Rickard....
-Dom skulle slå ihjäl oss om dom visste att vi satt och skålade för det ! :)
Jag efter att ha skålat för att klockan visade att det snart var jobbdags för dom där hemma, måndag morgon.
-But you got Thomas Gustafsson!
Holländare efter att jag blivit avundsjuk på deras Sverige-Finlandbiljetter
-Iiiiiiiiiiiiiiiiihhh!
Damen med byxorna halvvägs nere i den bajamajan som Rickard öppnade dörren.på..
-Yeah, I forgot I had it in there :)
Killen som öppnade sin hyrda safetybox på internetcafét och hittade en smirnofflaska, tog en klunk och låste in den igen hahaha.
-Are we at Cambie yet?
Vår vän Curtis, tre gånger i följd på bussen, vilket fick en volontär att idiotförklara oss :)
-Ska vi sätta oss hos tjejerna?
-Var det tjejer då? Var det inte killar med peruker??
Jag ser ju inte så bra utan glasögon...det var ju absolut tjejer hahaha
-Fy fan fy fan, BEN BEN !
Kineser som fick lära sig lite svenska samt höra minnen från Peking
-Fuck you, we won the luge!
Glad kanadensare
-Those guy´s are hilarius!
Ibland gör vi succé, en dam på tåget älskade oss
-Your googles are awsome!
Får vi höra hela tiden
-Sweeeden, Sedin Sedin!!!
Alla kanadensare
-Are you single now?
-No, not yet.
Rickard fortsätter stöta på pizza-Ryskan
-Det är inte älg har det visat sig, det är hjort. Men det är gott!
Pops och Karlsson förklarar en maträtt
-Ooh, you made it to the front row!
Angerers fru gillade att vi stod längst fram på hennes mans prisutdelning
-You bastard!
Kanadensare efter att jag som vanligt slängt ur mig lycka till i bronsmatchen
-Fake medals, I like that!
En tjej som gillade våra medaljer
-Snygg jacka!
-Tack, den är från spelen i Nagano
Jag kommenterade Vegard Ulvangs kläder innan jag visste att det var han...
-Det är kul med OS!
-Ja det är kul med OS...
Jag fortsatte med underbara kommentarer till Ulvang
-Norrmän äter bara potatis och fisk
-Australiensare är så vilda eftersom kriminella skeppades dit förr.
-Japaner bara förstör saker, dom förstår inte hur saker funkar.
-Folk från Toronto tutar i bilar
-Swedes know how to party!
Dam på en av bussresorna.
-The Swedes are going crazy!
Speakern då vi gick bananas på stafettguldet
-Where are you from?
-Enköping!
-Aah, my mother used to live in Köping!
Upphetsad kanadensare hörde fel...
-How many?
Killen på gatuköket undrade hur många korvar en tjej hade beställt, hon höll upp sin tumvante och visade med fingrarna hur många...hur många fingrar ser man i en tumvante?
-Det är ju paus nu ju!
Mycket känd fd hockeyspelare verkade inte allt för intresserad av curling och satt ute i cafeterian långt före pausen, men skyllde på den.
-Can´t serve you before nine o´clock
Personalen på skidarenan
-Så jäkla Nagano!
Ordspråk om allt som var dåligt
Sköna människor vi träffat:
Niedermayer, en dyngrak kanadensare, måste upplevas, går ej att beskriva haha
The Shadow, Skuggan, jobbar på hotellet, kan beskriva vägen till en restaurang i 20 minuter och som oftast står i receptionens bakgrund och smyger....
Safetybox-killen, se citaten ovan.
Curtis, kanadensaren med plakatet: Look at me, I´m Swedish, I like meatballs & ABBA, YAAA.....Canada♥Sweden
Ingeborg & Nils, Holländare
Frank, som visade sig heta Hans...
Angerers fru, vi är kompisar nu, vi träffas ju överallt i Whistler :)
Vegard Ulvang, vi pratade länge utan att jag visste vem han var
Christer Ulfbåge, gjorde en minnesvärd tummen upp
Ölhockeysupportern, hatade sin svärmor, satt på Hilton och såg på hockey
Lindsey Vonns mamma, rolig och trevlig
Rod, vår värd i Whistler, en av dom coolaste människor man skådat hahaha
Norska vikingaklacken, roligt gäng som vi stötte på då och då, alltid taggade killar!
Kanadensiska svenskklacken, två killar som hejade hejdlöst på Sverige.
Försäljaren, svensk som sålde flaggor, vantar mm överallt
Pizzakillen, rolig pizzabagare
Tack Rickard för kanonresa och vilt hejande. Tack Simon för alla uppdateringar hemifrån, väldigt rolig läsning! Och tack alla andra som skickade sms och roliga kommentarer på facebook och reseguiden.se. See you soon ! Eller som Rod sa: -Have fun boy´s!
Don´t stop believing, hold on to the feeling
Dela med andra: 
Kommentarer
 | Ellinor säger: Jättekul att få läsa om dina äventyr i Vancouver! :)
|
Skriv kommentar
Visa alla
Senaste inläggen
Vinter-OS 2018 6 år sedan |
Min topp 5 - Rio de Janeiro 6 år sedan |
Las Vegas 2017 7 år sedan |
Kraków 2017, Fotbolls-EM, Saltgruvan och Auschwitz 7 år sedan |
Gambia / Senegal 2017 7 år sedan |
Senaste bildkommentarerna
Ingemar_e säger om Lengans bild "Hockeyfinalen i OS 2010":
Tack Längan för ALLA dina goa sportbilder från Vancover å Whistler. Har följt det mesta. Det du missat är (om du inte ko...
1 mars 2010 23:45
Visa liknande (1)
Ingemar_e säger om Lengans bild "Hockeyfinalen i OS 2010":
Tack Längan för ALLA dina goa sportbilder från Vancover å Whistler. Har följt det mesta. Det du missat är (om du inte ko...
1 mars 2010 23:45
Tack vare dom där skidbrillorna så har jag sätt er titt som tätt i TV-rutan!!! Jag är avis som fan och har en dröm om at...
26 februari 2010 12:12
Visa liknande (3)
