Kopierat från min hemsida , orkar inte fixa radbrytningar och sånt, förlåt ;)

Inför
Olympiska spelen... långa dagar, lite sömn, mycket planering, få riktiga måltider, dyrt, men alldeles alldeles underbart!!
Planeringen inför en OS-resa börjar minst ett år innan tävlingarnas start. Sällskap? Boende? Flyg? Biljetter?
Inför Pyeongchang stod det tidigt klart att två fantastiska vänner ville följa med. Tompa Svensson från Helsingborg med ett OS på meritlistan, London 2012. Och Johan "Oraklet" Beckman från Stockholm, Sydney, Aten, Peking, London och Rio.
Jag gör mitt åttonde OS på läktaren, tidigare besökta spel: Lillehammer, Aten, Peking, Vancouver, London, Sochi & Rio.
Jag får ofta frågan vilket OS som var bäst, det är omöjligt att svara på för alla har haft sina egna höjdpunkter, men Aten håller jag kanske lite lite före de andra..

Boende: Under skid-VM i Lahtis 2017 så träffade jag en bekant norrman som jag brukar stöta på under olika mästerskap. Han berättade att han bokat ett hotell mitt i smeten i Pyeongchang så vi bestämde att höras av efter VM. Det slutade med att vi bokade ett trippelrum under spelens andra vecka. Den första veckans boende fixades via Airbnb, då har vi en lägenhet utanför tågstationen i Seoul. Närheten till tåg är alltid viktigt under OS då det är mycket resor till och från tävlingsplatser.
Biljetter: Som vanligt fick vi inte beställa via den officiella sidan så det blev några inköp hos dyra Cosport. De är samarbetspartner med SOK och de enda som får sälja biljetter i Sverige, och det med ett rejält påslag som jag inte gillar! Jag lyckades ta reda på att försäljningen gick trögt i Sydkorea och efter att ha mailat till organisationen så fick jag veta att de skulle släppa försäljningen fritt till resten av världen i Oktober. Så när dagen kom då vi fick börja handla så var det bara att välja och vraka bland alla sporter till ordinarie priser, tack för det :)

Sponsorer: Jag började spåna på om det inte skulle kunna gå att få lite ekonomisk hjälp med kläder och biljetter. Jag började med att kontakta en kompis som har en grävfirma och vips så hade vi fått klart med nya vinterjackor och hoodies.
Sedan etablerades en kontakt med spelbolaget LeoVegas och där blev det också positiva besked så hockeytröjor och en del biljetter kunde inhandlas. AS3 i Stockholm sponsrade med glasögon från Bliz och en vän på Goodyear skickade tre väldigt fina vinterkängor så att vi skulle klara kylan i PyeongChang. Tyvärr så stod inte en annan person på Goodyear för sina ord och handslag. Stefan Engdahl lovade oss 20 000 kr till biljetter (på after ski i Idre...) och han bedyrade även dagen efter att han stod för vad han sagt. Men efter Idreresan så var det väldigt tyst från honom..
Men vi tackar de som hjälpt oss, verkligen välkommet med lite stöd till dyra OS-resor :)
AS3, LeoVegas, Tomas Gustafsson och Kentas schakt & gräv AB. Christian Borg sponsrade med flaggpinnar, nog så viktigt. Stefan Lund sponsrade med curlingtröjor. Petra Thorén fixade Aftonbladets OS-bibel. Mats Daleskog fixade Sverigeprylar.
Tack till Magnus Palmén som försåg oss med sms-rapportering hemifrån.

Sammanfattning
PyeongChang 2018, herregud vilket fantastiskt mästerskap det blev!! Sveriges atleter mäktade med att plocka hem 7 guld, 6 silver och 1 brons. Jag lyckades se 11 av dem live, 6 av gulden, det sjunde, damernas curling var vi chanslösa på, slutsålt.
Vårt gäng såg det mesta tillsammans men hade ett par olika event. För min del blev det 29 event på 17 dagar!!!
14 herrtävlingar, 11 damtävlingar, 3 mixade tävlingar samt avslutningsceremonin. Utöver dessa så såg vi flera medaljceremonier på Medal plaza. Under dessa 17 dagar blev det för min del över 75 resor med shuttlebussar... Och ett stort antal microburgare..

Vi glömmer aldrig: * Kvällarna på Medal plaza, kylan, den pampiga scenen och musiken som bet sig fast i hjärnan så att man konstant nynnade på medaljhymnen. Känslan när de tagna atleterna inte kan hålla tillbaka tårarna. Gåshuden när svenska idrottare kliver upp på pallen. Stoltheten när man hör den svenska nationalsången. * Värmen på tågen och bussarna * Lukten från risvinet * Lukten från kängorna * Min fot.. * Backarna till längarenan, bobarenan och Phoenix. * Glädjen när vi lyckades ta ett tidigare tåg hem än planerat och lyckades få sittplatsbiljett * Hjälpsamma koreaner i tunnelbanan och på gatan, vilsna svenskar * Blåa drinkar i påsar * Buss 7 * Buss 8 * Buss 9 * Buss 31 * Köttbullar med mos * Sweden arena * Hannah Öbergs föräldrar * Jörgen Perssons glädje över Atenbilder * Holms deltagande i klacken * Patric Westers stolthet * Familjen Thompson * Guldkramarna * Kimshi
• Kallas fanclub som fick tejpa över reklamen på sina jackor * Olympic fast lane på flygplatsen * -Hur stavas Myhrer? -Med Y! * -Ulf? Finns det någon Ulf här? Jag har hans fru här i telefonen! * På Åhlens! * -Hasse vinkade till oss där borta! -Hasse? Ni menar Kungen eller? -Va? -Hans majestät? -Hahaha nä Hans Westberg! * Nordkoreas klack * Pichlers glädje * Fridas guldfest * När ska vi skiljas Johanne? * Duade Kungen igen * Lindsey Vonn * Marit Björgen på flygplatsen * Guvernören * Löpsedlarna i Enköping " Fjärdhundrabon hamnade på OS-vinnarens guldfest" * Köerna * När Johan startade larmet i lägenheten * -Det finns ju inga skyltar här! * -Du känner ju alla i smöret! * De tyska clownerna * Birch * Kölden första veckan, is i ölen * Varningsmeddelanden i mobilen, jorbävning, oväder och skogsbränder.. * Golvvärmen * Toalettstolarna * Avslutningen på pressläktaren * Att bo 100 meter från OS-parken, händer nog aldrig igen, ingen bodde närmre än oss * Tomma stolar trots utsålt * Att se Hansdotter fira guldet med vår flagga * Tårarna då Hanna Öberg åkte mot segern * -Vart tog han vägen? * Mitt avslutningstal inför hela arenan i Alpensia efter tremilen * Värmekuddarna som delades ut gratis, sköna att ha i vantarna * Draget på Olympic stadium då stjärnorna EXO och Martin Garrix uppträdde på avslutning * Våra schyssta kläder, det var värt varje timme som jag suttit hemma i vinter och sytt fast tygmärken... * Hur bra allt flöt på, hundratals timmar av planering gav utdelning.
• Till sist, glömmer aldrig vilket bra gäng vi var! Vi bodde trångt, dåligt med sömn och energi, trots det var det bara skratt och gott humör, bra kämpat vänner, detta blev verkligen en drömresa!

Ett stort tack till alla nya och gamla vänner samt andra roliga möten i PyeongChang:
Tompa, Johan, Anna, Patric Wester, Rolf Hagström, Bo Johansson, Johan Plöen, Tess Uhlander, Philip Gadd, Johan Lovkvist, Bliz-gänget, Anja Pärson, Sara Lindquist, Torgny Mogren, Malin Westhed, Patrik Näslund, Patrick Ekwall, Stefan Holm, Stan Rey, Kelsey Serwa, Marielle Rod & Pamela Thompson, Georgia Sapounas, Jelena Välbe, Vladimir Smirnof, Lindsey Vonn, Ingvild Flugstad, Marit Björgen, Thomas Engdahl, Hans Vestberg, Marja, Glenn Östh, Kim Martin, Sara Bratell, Roberto Vacchi, Rickard Grip, Emma Dahlström, Petra Thorén, Bengt Skött, Linda Sandgren, Jörgen Persson, Jonnie & Mattias, Morten, The Clowns, Norrmännen på hotellet, Junior, Choi Moon-Soon, Kungen, Haakon, Calle Johansson, Tommy Eliasson Winter, Frida Hansdotter, Anna Hasselborg, Estelle Alphand, Bruce, VÖN, Erik Moberg, Viktor Andersson, Håkan Loob, Karin Frick, Joar, Thomas Bach, Hanna Öberg och hennes föräldrar

Guld:
Charlotte Kalla, längd
Stina Nilsson, längd
Hanna Öberg, skidskytte
Herrlaget, skidskytte stafett
Damlaget, curling
Frida Hansdotter, slalom
André Myhrer, slalom
Silver:
Sebastian Samuelsson, skidskytte
Charlotte Kalla, längd
Damlaget, längd stafett
Damlaget, längd sprint
Damlaget, skidskytte, stafett
Herrlaget, curling
Brons:
Stina Nilsson, längd

Resedagbok:
8/2:
Äntligen var det dags att inleda detta äventyr som hade planerats in i minsta detalj i över ett års tid. Jag och Tompa ställde oss i kön till Qatar airways och direkt fick jag syn på Malin från skidförbundet. -Elin! skrek Tompa och pekade åt andra hållet. Vår vän Elin skulle också flyga med samma plan för att sedan fortsätta till Vietnam. Några timmar senare mellanlandade vi i Doha och där träffade vi resesäljaren Johan Björk. Vi brukar stöta på varandra på de stora evenemangen.Han var inte allt för pratsam, han har lärt sig att jag inte tillhör hans målgrupp av kunder.... hans resor är löjligt dyra.

9/2:
Klockan 17.45 flög vi in över småörna utanför Seoul. När vi skulle passera passkontrollen så tog vi naturligtvis Olympic fast lane! Johan som flygit via Peking väntade på oss i ankomsthallen, nu var gänget komplet och vi knallade iväg för att hämta ut våra förbeställda tågkort... En person jobbade i servicedisken så det tog sin tid... Vi tog snabbtåget till Seoul och hade sedan inga svårigheter med att hitta till vår lägenhet eftersom vår värd hade mailat en färdbeskrivning på 33 sidor!!! Lägenheten låg precis vid tågstationen och vi fick varsin dubbelsäng, gott om utrymme för tre personer. Efter en snabb uppackning så gick vi till närmaste bar för att få i oss lite mat och dryck. Det blev många skratt den inledande kvällen :)
10/2:
Nu var det dags, OS skulle börja för vår del och visst hade vi medaljförhoppningar inför damernas skiathlon. Det var mycket pyssel innan avfärd, vad skulle man ta med? Hur mycket kläder skulle man ha? Vilka tågbiljetter skulle man ha? Det slutade med rätt biljetter men för mycket kläder.... Tåget från Seoul till PyeongChang var så varmt att man började svettas. 1,5 timme senare klev vi äntligen av och möttes av frisk luft vid stationen Jinbu. Stationen var en knutpunkt för de olika shuttlebussarna och volontärernas dåliga kunskaper i engelska skapada irritation eftersom folk inte fick klara besked var de skulle ställa sig i kö.. Till sist kom vår buss och vi klev in i en.. bastu! Herregud, folk kom klädda för att stå i tio minusgrader och så hade busschauffören valt att sätta temperaturen på 30 plus...Bara att fokusera på att man hade något kul framför sig.
Solen sken då vi promenerade in i Alpensias skidområde. Efter att ha passerat backhoppningens torn så kom vi in på längdskidsarenan och den förste vi träffade på var Torgny Mogren. Han trodde på en bra dag och han kom att få väldigt rätt! Vi var nyfikna på vad som serverades i dryckesväg och resultatet var öl och.. varmt risvin! Vinet smakade verkligen illa men det var ju bra att få något varmt i sig.. Vi hittade en bra plats på långsidan, 50 meter från mål där vi hängde upp flaggorna och gjorde till vår plats. Ett gäng från SOK gick förbi och en av dem stannade till -Tjena Lengan, klart att du är här! sa Thomas Engdahl.
Loppet startade, 7,5 km klassisk åkning och sedan 7,5 fristil. Björgen höll farten och Kalla gled enkelt med. Kallas skidor såg strålande ut så efter halva loppet började jag få en pirrande positiv känsla i kroppen. Ebba Andersson följde med i täten på ett mycket imponerande sätt, hur skulle detta sluta!? På sista varvet kom det härliga rycket av Kalla som gav henne en ledning på tio meter, nu blev det nervöst bland de blågula supportrarna på läktaren. Hade hon ryckt för tidigt? Skulle hon gå in i väggen? Björgen jagade i ursinnigt tempo men det gick inte att rå på en Kalla i fristil med bra form! Charlotte gled förbi oss på långsidan och sträckte armarna i skyn då hon passerade mållinjen. Vi skrek oss hesa av guldlycka! Tompa och Johan fick uppleva sina första vinter-OSmedaljer live och mitt i guldyran så gled Ebba Andersson in på en otroligt imponerande fjärdeplats! Vi hängde på oss våra egna guldmedaljer och jag kände en enorm glädje, jag hade faktiskt inte trott på guld, trots att jag spelat en hundring på Kalla.
IOK's ordförande Thomas Bach gratulerade oss och Eurosports Roberto Vacchi kom ner på läktaren och filmade oss och våra medaljer. Medaljörerna kom ut på arenan och hyllades i en liten ceremoni. Efteråt gick Kalla förbi oss och vinkade glatt!
Nu fick vi bråttom att försöka ta oss till medaljutdelningen nere i byn. Köerna till bussarna rörde sig knappt och kaoset var ett faktum. Jag kände på mig att det var kört att få se sveriges första guldmedalj 2018 men till sist så satt vi på en buss och 15 minuter innan prisutdelningen så var vi på plats. Men där fanns bara några koreaner som stod framför scenen och vi började misstänka att vi missat hela tillställningen. Inga svenskar syntes till och ingenting tydde på att det skulle hända något inom de närmaste timmarna.. I Sochi var det tusentals människor på prisutdelningarna. Men plötsligt dök Stefan Lund från curlingförbundet upp med ett litet gäng svenskar och när även Kallas pappa och förbundskaptenen Grip anslöt till vår lilla blågula grupp så förstod vi att vi skulle få uppleva något historiskt. Strax efter klockan 19 var det dags, gåshuden knottrade sig längs armar och ben då Charlotte Kallas fantastiska leende bländade Medal plaza. Thomas Bach delade ut medaljerna och äntligen var det dags att få höra den svenska nationalsången live igen på ett OS. Få ögonblick slår det för en OS-nörd ;)
Efter medaljutdelningen blev det ett besök i mästerskapets superstore och det inhandlades lite OS-prylar. Sedan gick vi en sväng i byn utanför OS-parken och det visade sig att hotellet vi skulle flytta till under mästerskapets andra vecka låg endast 100 meter från parkens entré! Vilket superläge!! Vi gick in på hotellet och åt en guldmiddag. Sedan tog det ett bra tag att hitta en volontär som kunde visa oss vägen till bussarna som gick till stationen Jinbu. Ett par timmar senare var vi hemma, utmattade men lyckliga :)
11/2:
Efter 3-4 timmars sömn så var det uppstigning för att ta tåget klockan 07.00 till PyeongChang och Phoenix snow park. Efter en brant klättring som gav hjärtklappning så kom vi in på arenan där vi skulle se snowboard slopestyle. Solen försökte värma oss men det var bra kyligt ändå i blåsten. Vi kunde endast se sista hoppet så inledande delen av åken fick följas på storbilds-tv´n.
Det var häftigt att se de imponerande tricken som åkarna utförde, tyvärr så var det inte Mattssons dag så svensken slutade nia. Segern gick till en 17-årig amerikan och silver/brons gick till Kanada. Efter tävlingen tog vi bussen till byn och värmde oss inne i en bar medan vi kollade biljettläget till herrarnas skiathlon. Dagen innan var det utsålt men nu när jag tittade i mobilen så såg jag att det fanns biljetter igen så vi knallade bort till biljettluckan och köpte tre stycken ståplatsbiljetter. Vi köpte med oss en varsin flaska vin för att förfesta på bussen till arenan, åktiden var dock bara fem minuter så det blev lite bråttom.. Tompas vin smakade uselt och det var kul att se norrmännens miner då vi bjöd dem på provsmakning i bussen hahaha. Vi tog plats på huvudläktaren trots att vi hade kategori B, det fanns gott om plats och ingen frågade om biljetterna så det var bara att njta av loppet från bästa plats... Njuta var kanske fel ordval, det var fruktansvärt kallt i blåsten. Folk börjad fly från andra långsidan där det blåste som mest. Och norrmännen dominerade loppet så nä, det var ingen njutning alls... Ölen frös i plastglasen!
Några timmar senare var vi tillbaka i Seoul och vi gick till McDonalds för att få i oss lite nattmat samt att möta upp Anna från Uppsala som hade anslutit till mästerskapet. Medan vi satt där och pratade så klev mina vänner från Kanada in i restaurangen. Rod och Pamela Thompson är goda vänner från Whistler och nu var de i Sydkorea för att se två av sina barn tävla! Marielle i skicross och Broderick i alpint. Det var fantastiskt roligt att äntligen få träffa dem igen, senast var när vi firade Marielles guld i Sochi.
12/2:
Sovmorgon till klockan 11, en inte allt för vanlig lyx på ett OS. Vi hade en sportledig dag för att göra lite sightseeing i Seoul. Vi tog en taxi till Lotte Tower, världens femte högsta byggnad, 555 meter hög. Utanför var det fortfarande julpyntat och när man stod bredvid den stora julgranen och tittade upp mot toppen på den 123 våningar höga byggnaden så var det svårt att hålla balansen.
Vi tog hissen upp till utsiktsdäcket och möttes av en bedårande utsikt över Seoul. Vi hade tur med vädret, sikten var god och vi kunde studera den olympiska parken där sommarspelen hölls 1988. På våning 120 fanns möjligheten att kliva ut på ett glasgolv, en mäktig känsla infann sig då man var omgärdad av höga fönsterglas samt fri sikt 120 våningar ner under fötterna!! På våning 123 fanns en bar men vi började bli hungriga så när vi för en gångs skull hade möjligheten och tid att äta en ordentlig lunch så passade vi på att äta oss mätta nere i Lotte World. Johan var lycklig...
Vi tog en taxi till Namdaemun market, Koreas största marknad. Där strosade vi runt bland gränderna samt i källarbasarerna. Där fanns allt från sprit, kryddor och kläder till stånd som endast sålde eltejp i olika färger... Det var lätt att gå vilse bland alla gångar men det var verkligen en upplevelse att strosa runt där. Alla färger och dofter, både goda och illaluktande.
Sedan tog vi lokalbussen hem till tågstationen och gjorde ett besök på Lotte matmarknad. Än en gång möttes vi av alla olika dofter och synintryck. Överallt bjöds det på provsmakningar och vi testade runt bland godsakerna.
På kvällen gjorde vi ett besök på bargatan Itaewon. Vi satte oss i baren Sam Ryan´s för att äta middag då vi nåddes av beskedet att Samuelsson tagit ett överraskande silver i skidskytte! Det måste ju firas!! Johan lämnade in kortet i baren och sedan blev det fest!
Kvällen avslutades i en liten trång bar som serverade blå drinkar i plaspåsar med namnet "Adios"... ja ni förstår ju hur det slutade...
13/2:
Uppstigning 09, tungt! Ett varmt tåg till Jinbu och sedan en ännu varmare buss till Alpensia. Det var riktigt kyligt väder då vi tog plats på A-läktaren vid målgången. Dagens event var de individuella sprinttävlingarna i längd. Stina Nilsson såg grym ut i kvalet men Calle och Ida hade ingen bra dag. Efter kvalet passade vi på att värma oss i värmetältet och där träffade vi tre norska tjejer som inte hade fått sitt bagage på plygplatsen. Trist när man är på ett OS och alla grejerna ligger i packningen... de hade fått shoppa ihop lite kläder och humöret var på topp ändå. Vi träffade även TV-snickarna Johnnie Krigström och Mattias Särnholm, de var imponerade av mig som drack det varma risvinet... På läktaren var det riktigt kallt, Korea bjöd på snöstorm och vi oroade oss lite för Tre kronor som stod bakom oss. Vi hade även Eurosports team runtomkring oss så klacken bestod bl.a. av Anja, Karin, Loob och snickarna.
Tävlingarna blev inte så spännande då de bjöd på två överlägsna vinnare, men vad gjorde det då den kvinnliga segrarinnan hette Stina Nilsson! Det blev ett vilt firande på läktaren och jag fick en fin guldbild tillsammans med Eurosports team.
Herrarnas sprint vanns överlägset av norske Klaebo. Anja Pärson lade ut en bild på mig och min norske vän Morten med texten "Delad glädje på läktaren idag" På vägen ut från arenan stoppades vi av Expressen-TV för att göra en live-intervju med min vän Sara Bratell. Det blev en segerrusig intervju med mycket glädje. Och kvällen fortsatte bra, vi hann med ett tåg tidigare än det vi hade förbokat så vi fick en bonustimme hemma i Seoul. Den firades med nattmat på McDonald´s, det var verkligen superäckligt i deras kök men vi var ju hungriga...
14/2:
Uppstigning 05.35 för att laga kläder.... Jag hade ett hål i byxfickan så det var lika bra att sy igen det så att jag inte skulle tappa plånboken.... Senare under dagen märkte jag att det rasslade nere i byxbenen... det visade sig att jag hade redan tappat ca 10 mynt genom hålet i fickan... som nu var lagat... så det var bara att klippa upp ett hål så att jag fick ut mynten...
Vi tog oss till Yongpyong för att se damernas slalom. Det blåste friskt och tävlingen hade blivit framflyttat en timme, lite oroligt...
Jag träffade Tommy Eliasson Winter som är chef för det alpina laget, vi har kännt varandra sedan OS i Sochi. Han var positiv till start så vi hoppades att han skulle ha rätt. TV-snickarna Johnnie och Mattias dök upp och undrade såklart om jag hade något vin...
Nordkoreas berömda klack dök upp... Ca 50 unga kvinnor dök upp med en massa vakter och de satte sig på läktaren och började utföra inövade hejaramsor med tillhörande koreografi.. Det var svårt att veta hur man skulle förhålla sig till detta spektakel... De satt där och gjorde sina grejer medan resten av publiken fotograferade och filmade. Ingen utomstående fick komma för nära men vi lyckades ändå med att föreviga dem på nära håll i värmerummet samt nedanför läktaren, en bisarr upplevelse.
Till sist kom det tråkiga beskedet att tävlingen skulle flyttas fram två dagar.
Vi hade åtta timmar kvar till dagens andra event, Stina Nilssons medaljutdelning på Medal plaza. Vi gick ner till Sweden arena, ett hus som SOK satt upp tillsammans med olika sponsorer. En plats för fans, journalister, idrottare och näringsfolk att ses på.
Utanför huset fanns möjlighet att spela hockeyspel, testa skidskytte, handla souvernirer samt mat och dryck. Man kunde även sitta i solen och titta på de svenska tv-sändningarna på storbilds-tv. När vi kom dit så hade Ericsson ett event inne i huset samt att norges kronprins Haakon var där på lunch så inledningsvis så blev vi stoppade i dörren men efter en kort stund så kom en tjej ut med VIP-band till oss och sa att vi blivit inbjudna, helt rätt tyckte vi... Inne i huset slog vi oss ner i sofforna och bjöds på köttbulla med mos och lingonsylt. Vi började prata med våra soffgrannar Roffe och Patric. Det visade sig att Patrics son Oscar skulle tävla i slopestyle, vi blev goda vänner och hade väldigt roliga upplevelser tillsammans de kommande dagarna.
Snickarna Johnnie och Mattias satt också i soffan så det blev en trevlig eftermiddag i Sweden arena. När Haakon skulle lämna huset så önskade Norge lycka till och han klappade mig på axeln och önskade detsamma. Curlingförbundets Stefan Lund hade lämnat fyra curlingtröjor till oss i huset så vi passade även på att hämta ut dem. Tommy Eliasson Winter tittade förbi och vi hann med en pratstund innan det var dags att ta bussen ner till byn Daegwalleyong. Vi minglade runt lite och förundrades hur det kunde vara tillåtet att köra bil precis utanför entrén till OS-parken... Hade det varit i London så hade man inte kommit så nära med privata fordon. Vi tog en promenad innen i OS-parken och jag passade på att ta lite närbilder på OS-elden.
Sedan var det dags för medaljceremonin och jag lyckades slinka in i VIP-fållan så plötsligt stod jag bredvid kronprins Haakon och hans livvakter... Det var som vanligt mäktigt att stå där under medaljceremonin med den pampiga musiken och atleternas glädje. Stina Nilsson fick sin guldmedalj och den svenska nationalsången spelades inför tårögda svenskar.
Dessa ögonblick gör att alla bussresor och köer känns lite lättare...
15/2:
Dags för en guldglimrande svenskdag hoppades vi, det var dags för damernas 10 km i längd. Vi inledde med att dela en flaska bubbel i solen utanför tågstationen Jinbu. När vi kom till arenan så fick vinterjackorna vila, det var strålande solsken och jag träffade en glad Vladimir Smirnov som bedyrade att han hejade på Charlotte Kalla.
Linda Sandgren som jobbar på SOK kom och hälsade på på läktaren och gjorde en intervju med mig angående mina OS-resor, det blev en fin artikel på SOK´s hemsida. Det blev ett spännande lopp och vi höll tummarna så hårt vi kunde för Kalla men tyvärr så räckte det inte till, Charlotte kom tvåa och segrarinnan blev Haga från Norge. Eftersom Kalla inte vann så hade vi ingen anledning att ta oss ner till medaljceremonin i byn, istället valde vi att köpa biljetter till damernas skidskytte, ett av olympiadens bästa beslut.
Vi tog plats på läktaren tillsammans med Roffe, Patric, Bo Johansson, Johan Plöen samt Stefan Holm, en bra klack. Patric sa tidigt att Öberg skulle vinna guld, ingen vågade tro honom... Men svenskorna började bra och tidigt i tävlingen började Johan skrika om att vi måste köpa biljetter till damstafetten... Holm skrattade men höll med... Patric fortsatte sia om guld... Medan konkurrenterna började bomma så sköt Hanna Öberg fullt, nu gällde det att åkningen skulle hålla, och det gjorde den!!! Vad var på väg att hända??!! När det var uppenbart att det skulle bli ett svenskt skrällguld med oss på plats så började tårarna rulla längs mina kinder. Jag kunde inte tro att det var sant att jag fick vara med om detta. Hannas föräldrar kramade om oss, deras tårar rann också... Vi tog oss ner till banområdet och där fick jag en guldkram av Thomas Engdahl från SOK, det var inte den sista guldkramen mellan oss...
Det var vild glädje bland alla svenskar på plats, Patric Wester var cool och hade ju faktiskt haft rätt om guldet hela loppet.
Wolfgang Pichler kom förbi och gav ett fantastiskt segervrål in i min kamera. SVT hörde av sig till mig och ville att jag skulle vara med i deras sändning via skype... jag avböjde. Det var rörande att se Hanna krama om sina föräldrar och pojkvännen när allt lugnat ner sig. Jag lyckades träffa Hanna en timme senare och fick guldbiljetten signerad.
Kvällen avslutades med herrarnas skidskytte som också blev nervkittlande. Vi hade fått ett till svenskt guld om det inte blivit en bom för mycket... Vi var nöjda ändå, vilken upplevelse!! Hemma 01.30...
16/2:
Dags att byta boende. Nu var det sista tågresan för oss, nu skulle vi under rsten av mästerskapet bo 100 meter från OS-parken, magiskt. Vi checkade in och fick ett litet trångt rum med en dubbelsäng och en våningssäng. Golvvärmen stekte fötterna, måste ha varit över 30 grader varmt i rummet, inget som tilltalade mig... Men läget! Jag har aldrig bott bättre under ett OS och det blir svårt att slå i framtiden.
Nu var det dags för damernas slalom. Vi satt på bussen upp till backen då två personer ropade på mig i bussen -Du där, med alla Blizprylar på huvudet! Det visade sig att vi satt på samma buss som VD´n och grundaren av Bliz. De blev väldigt nöjda när vi berättade att vi blivit sponsrade med Bliz-prylar och att vi använde dem varje dag. Vi bildade en liten klack och det fanns möjligheter till en lyckad dag, tre svenskar fanns med bland de sex bästa inför andra åket.
Jag hälsade på Marielle Thompson som var där för att följa tävlingen och efter en stund anslöt Stefan Holm till klacken. Vad kunde gå fel? Spänningen steg i solskenet, Tommy Eliasson Winter kom förbi och vi önskade teamet lycka till.
Andra åket var igång och snart var det dags för svenskorna. Wikström körde lite sämre än i första och slutade tolva. Swenn-Larsson gjorde en väldigt bra tävling och slutade femma! Shiffrin lyckades inte alls och slutade utanför pallen.... spännande!
Frida låg tvåa efter första åket och startade näst sist i andra. Hon fick en bra start och mellantiderna visade gröna skyltar, en efter en, skulle det hålla ända ner i mål? När mållinjen korsades lyste tavlan grönt vilket betydde att Frida skulle komma tvåa som sämst, vilt jubel bland oss svenskar. Holdener var sist ut och när hon startade dunkade hjärtat i bröstet, otroligt spännande.
Hennes mellantidsskyltar visade rött vilket betydde svensk seger men det var väldigt jämt så ingen vågade jubla, Till sist gick Holdener i mål och tavlade visade rött!!! Hon kom in på en andra plats och Frida Hansdotter från Sverige hade vunnit guld!!!
En gulddans i ren eufori bröt ut bland oss supportrar på plats, Anja Pärson gav ett segervrål och vi hoppade som galningar, vilken lycka!! Johan och Anna for iväg för att se herrarnas längdtävling men jag och Tompa stannade kvar och hyllade Frida. Maria PH från Eurosport ville ha en svensk flagga till Frida så vi skickade fram vår via Anja Pärson. Efter en stund stod hela den svenska truppen och poserade tillsammans med Frida som hade vår flagga runt axlarna, ett stort ögonblick. Vakterna försökte mota ut oss men vi SKULLE gratta Frida först. Tommy kom förbi och fick en guldkram och efter en stund så kom Frida förbi oss och jag passade på att få en riktigt härlig selfie med Frida och min guldmedalj!
Jag och Tompa tog oss ner till Sweden arena där vi träffade Ekwall, Holm och Jörgen Persson. Efter en stund kom den alpina truppen så det blev lite fler gratulationer. Tommy presenterade mig för laget så det kändes bra, att få lite cred för att vara på plats. Vi firade med köttbullar och blev även inbjudna till kvällens guldfest i huset. Vi hade tänkt att se Tyskland-Sverige i ishockey men den planen strök vi. Istället fick vi uppleva två guldmedaljer på Medal plaza, Hannah Öbergs och Fridas, vilken kväll!!
Efter medaljceremonierna åkte vi tillbaka till Sweden arena tillsammans med Roffe och Patric. Där firade vi med bubbel och öl tillsammans med Jörgen Persson. Efter en stund kom Frida Hansdotter med guldmedaljen och hela huset jublade!! Frida intervjuades av Anja Pärson och sedan fick hon en guldjacka, det blev många foton där! Hon intervjuades av journalisterna men när lugnet väl lagt sig så minglade Frida runt och alla som ville fick känna på medaljen. När det var dags för Frida att lämna festen så kom hon förbi vårt bord tillsammans med Tommy E Winter. Tommy: - Nu kommer vi till den viktigaste att träffa, det här är Lengan!
Jag blev naturligtvis jätteglad och passade på att klämma och känna på medaljen. Jag passade även på att tala om för Frida hur väl värd hon var att vinna och sedan fick hon en stor kram! Man var ganska nöjd med att inte ha åkt på hockeyn... Sverige vann en tråkig duell med 1-0. Det blev en kväll vi aldrig kommer glömma!!!
17/2:
Dagens första event, slopestyle. Vi gick till fel buss så det var bara att promenera genom byn till den andra hållplatsen.. bra start. Till sist kom vi fram till Phoenix och fick göra den tunga klättringen från bussparkeringen till backen. Hjärtklappning...
Vi tog plats längst fram och möttes av nyheten att Emma Dahlström hade tävlingens bästa kvalåk! Tyvärr hjälper det inte i finalen då man nollställs och gör tre nya åk. Det var en del rejäla krascher i tävlingen och tyvärr så misslyckades svenskorna i sina sex åk. Ingen medalj till Sverige så det var bara att kriga vidare. På vägen ut träffade vi Joar Båtelsson som jobbar med skicrosslandslaget. De hade precis kommit till Sydkorea och det var kul att hälsa dem välkomna.
Vi tog en lunch nere i byn och upptäckte att det började bli OS-stämning. Kön till biljettluckorna vid OS-parken ringlade sig bortom synhåll och trafiken stod helt still. Lite senare förstod vi varför det var kaos i trafiken. När vi skulle ta bussen upp till längdarenan så möttes vi av hundratals poliser och flera bussar fyllda av nordkoreaner. Ingen annan trafik kom fram så köerna med fans som ville ta sig till Alpensia växte och irritationen ökade då klockan började närma sig starten av damernas längdstafett. Till sist lämnade bussarna med nordkoreaner och de vanliga bussarna kunde ta sig fram. Folk som trängde sig i köerna fick sig ordentliga utskällningar och när hela kösystemet plötsligt fallerade p.g.a. att alla bussar öppnade sina dörrar samtidigt så brast det för en del personer.... en ung volontär fick skäll och hon brast ut i gråt framför våra ögon, självklart tröstade vi henne innan vi klev ombord på bussen och tog oss upp till Alpensia.
Gänget som bildats tog plats på A-läktaren och stafetten drog igång. Jag mindes skrällguldet i Sochi då Kalla gjorde en magiskt avslutning och spurtade hem segern till Sverige. Skulle vi få uppleva ännu ett mirakel eller skulle norskorna ta revansch?
Anna Haag inledde för svenskorna och som väntat så tappade hon lite på täten. Hon växlade till Kalla som jobbade hårt för att jaga ikapp. Det var gott om norska fans på plats och de började tidigt sjunga om att de var på väg mot OL-guld. Ebba Andersson tog över efter Kalla och kämpade hårt i spåren, vi började tro på medalj och stämningen steg i den svenska klacken. Ebba växlade till Stina Nilsson som gick ut i rygg på Marit Björgen! "Experterna" på läktaren började sia om svenskt guld, Stina skulle bara ligga i ryggen på Marit för att sedan avgöra med en vass spurt. De norska fansen började misstänka samma scenario som vi och deras sång om OL-guld tystnade. Stina bet sig fast i Marits rygg och spänningen var olidlig då vi såg tätduon börja den sista klättringen innan de skulle glida in på stadion. Då fick Marit Björgen en liten lucka på 15 meter och den höll hon ända in i mål till den norska klackens stora jubel. Innan loppet hade vi varit väldigt nöjda med ett silver men nu kändes det lite surt eftersom det verkligen var ett oväntat spännande sistavarv. Jörgen Persson, Anja Pärson och Emma Dahlström stod framför oss så jag bad Anja att ta en bild på mig och Emma eftersom vi har en gemensam vän, Urban Stamming.
Vi tog oss över till skidskyttearenan, en promenad på 10 minuter. Vi hoppades få uppleva ännu en medalj i damernas masstart men en bom för Hannah Öberg gav henne en femteplats. Efter en dag med tre event så var vi väldigt nöjda med att vara hemma på hotellet redan klockan 22.00 på kvällen. Trots det så blev klockan 01.00 innan lampan släcktes...
18/2:
Ännu en gång tog vi oss till Phoenix och klättrade upp för den elaka backen till slopestyle. Halsen hade börjat ge vika för alla temperaturskillnader och hejarop så nu lät man som en tonåring i målbrottet... Vi hade stora förhoppningar på de svenska deltagarna i Phoenix inför OS, skicross, snowboard och freeski. Denna dag var det herrarnas tur i slopestyle och vi skulle få se en av världens bästa åkare Henrik Harlaut samt Patric Westers son Oscar. Vi bildade en svensk klack med Roffe och Patric men till vår stora besvikelse så misslyckades Harlaut i kvalet och missade finalen. Nu hoppades vi på Patrics son. Jag tog upp mobilen och filmade Oscars kvalåk. Patric coachade genom åket -Kom igen nu Oscar! Du kan det här! Snyggt, bra!
När Oscar klarat av det sista hoppet och tagit sig ner utan misstag så såg man stoltheten i Patrics ögon. Nu var det bara att vänta på poängen.... 95.40!!! Oscars bästa resultat någonsin och kvalets bästa åk!! Nu blev det en nervös väntan på finalen.
Patric var lika cool och lugn som vanligt då han intervjuades av Eurosport.
Tyvärr blev det precis som för Emma Dahlström, dagens bästa kval men sedan tre misslyckade finalåk. Oscar startade sist i finalen och hade chansen ända in till dagens sista åk men det blev en norrman som blev olympisk mästare 2018.
Vi stressade vidare till Alpensia för att se herrstafetten i längd. Jag hade sett två raka guld för sverige så jag borde ju ha varit spänd inför denna tävling men herrarnas form gjorde att vi endast hoppades på bra väder för vår egen skull...
Vi kom fram under tävlingens andrasträcka och det var redan kört för Sverige. Norge vann såklart och Sverige slutade femma, mer än två minuter efter norrmännen, ridå. "Ryssland" slutade tvåa och Jelena Välbe stod och grät bakom oss.
Anna Åhrs OS var över så vi tog farväl av henne, vi hade haft många roliga dagar tillsammans i PyeongChang. Nu åkte Anna till Seoul medan jag, Tompa och Johan avverkade tre shuttlebussar för att ta oss till Kwandong i kuststaden Gangneung för att se Sverige-Finland i herrarnas ishockeyturnering. Tyvärr kändes turneringen iskall då de bästa spelarna inte var med och denna match var väl inte heller så spännande. Sverige vann med 3-1 i en tyst hall, de enda som hördes var en del koreaner med svenska flaggor.
Jag träffade Marja som jobbar på SOK och pratade lite om mästerskapet. Marja har hjälpt mig med lite grejer inför OS så det var trevligt att få chansen att tacka personligen. Vi undrade om vi kunde få åka med Jörgen Perssons gäng tillbaka till vår by men det var fullt så det blev tre nya bussresor, elva totalt den dagen. När vi kom till det sista bytet strax utanför Daegwalleyong så var det helt tomt på parkeringen. Volontärerna berättade att sista bussen gick 00.30, nu var klockan 00.34... Till sist löste det sig och vi kom hem men vi undrade hur det skulle gå för de som kom efter oss, vi hade kommmit med i den första bussen efter matchen...
19/2:
Hotellets "Junior" tog oss med på en sightseeingtur till gränsen mot Nordkorea. Vi åkte ca åtta mil och stannade till på ett ställe där vi fick fylla i våra personuppgifter på ett papper samt betala 3000 Won för att få besöka gränsstationen. Sedan fortsatte vi på den ödsliga motorvägen tills vi kom fram till DMZ, den demilitariserade zonen mellan Syd- och Nordkorea. Zonen är 248 km lång och cirka fyra km bred. Vi befann oss på ostkusten och från utsiktsplatsen såg vi långa fina stränder som sträckte sig norrut och in i Nordkorea. Tittade man in över fastlandet så syntes posteringar och taggtrådsstängsel. Det fanns kikare på plats som man kunde utnyttja för 500 Won. Det såldes olika souvernirer och vi köpte vinflaskor med speciella DMZ-etiketter. Det fanns även ett museum där vi fick lära oss fakta om Koreakriget. Historiens vingslag gav oss ett avbrott i OS-stressen och det var ett intressant besök.
På vägen hem stannade vi till i badorten Sokcho och i den bitande vinden så tog en av våra tyska vänner ett dopp i havet. Robert huttrade lite men kände sig nöjd över uppmärksamheten han fick på beachen!
På kvällen kom en av mästerskapets stora upplevelser, bob! Vi ville bocka av lite nya idrotter som vi inte hade sett så vi såg fram mot besöket på Olympic sliding center. Det var mycket folk så köerna genom entrén gick trögt. Sedan var det en brant klättring upp till banan men väl på plats så var vi frälsta redan efter att den första boben swishat förbi! Vilket mäktigt ljud! Och utmaningen att hinna ta ett bra foto hahaha!! Vi var på bästa humör och handlade öl och risvin, nu var det fest! Johan var verkligen såld på denna upplevelse och det var inte helt lätt att överge tävlingen eftersom vi även hade backhoppning med våra hotellvänner denna kväll.
När vi kom till backhoppningens lagtävling så var det bara ett par hopp kvar och Norge hade redan vunnit så våra vänner var på bästa humör. Det blev en vild fest på läktaren som sedan fortsatte nere i byns pub Birch. Stället växte fram under veckorna som feststället nummer ett för OS-besökare. Vi hade en fantastisk natt med hotellvännerna och vi stängde stället vid fyratiden!
20/2:
Inledde morgonen med att göra en intervju med lokaltidningen hemma. Det var en tung förmiddag och en av oss sov till 13.30...
Sedan tog vi oss upp till Sweden arena och tryckte ännu en gång i oss köttbullar med mos. Expressen-TV direktsände och eftersom Johan vägrade att ställa upp på en intervju så blev det Tompa och jag som fick berätta om OS-äventyret för Tess Uhlander och Philip Gadd. Jag tror att vi gjorde en helt godkänd intervju och efteråt kom Ekwall och diskuterade vår festkväll...
Dagens enda tävling för vår del var skidskyttets mixed stafett. Innan OS trodde jag på en liten medaljchans men efter inledningen av mästerskapet så fanns det ju gulddrömmar! Tyvärr grusades drömmen efter ett dåligt skytte och vi blev utan medalj, Frankrike blev dagens segrare. Konstigt nog fanns ingen energi för ytterligare en kväll på Birch, det blev hamburgare i microvågsugnen i butiken hemma i byn...
21/2:
Äntligen var det dags för skicross och vi satte oss på bussen till Phoenix. Jag började prata med en kanadensare på bussen och efter att han frågat om mitt namn så visade det sig att han hade full koll på mig eftersom han var god vän med Pamela och Rod Thompson. Bruce stod med oss när tävlingen började och även Rod kom fram till gänget. Kelsey Serwas pojkvän presenterades av Rod och vi fick veta han han rest till OS för att överraska sambon Serwa. Senare såg vi hur en chockad Kelsey kastade sig i hans armar på läktaren. Senare under OS fick de uppleva något ännu större...
Herrarna kvalade och svenskarnas skidor verkade dåliga, de var långt efter de andra åkarna. När väl tävlingen drog igång så åkte svenskarna ut direkt!! Vilket antiklimax! Det var många svåra krascher och bl.a. så fick Marielles pojkvän Del Bosco föras till sjukhus. Besvikna åkte vi hem till hotellet, jag tryckte i mig halstabletter för att klara av en radiointervju. P4 Uppland ringde upp och gjorde en liveintervju i tio minuter, det gick väl ok med tanke på den trasiga rösten..
På kvällen stod vi på läktaren igen i Alpensia, laddade för lagsprinten i längd. Herrarna trodde vi inte på men damernas lag med Kalla/Nilsson kändes oslagbara! Det var ett bra drag på läktaren med många svenskar och norrmän, även en klick amerikanare som stod bakom oss väsnades. Tävlingen var jämn fram till sista sträckan då det blev ett mer utsträckt fält. Sverige, Norge och USA såg ut att göra upp om guldet och nu var det rejält nervöst. Men det kändes skönt att ha Nilsson med där framm inför spurten. Jag hade spelat 1000 kronor på Sverige som vinnare så det var en fantastisk känsla då Norge tappade mark inne på stadion. I sista kurvan kom Sverige och USA kämpandes in på upploppet sida vid sida och jag började fira vinsten, för inte kunde väl USA av alla länder... JO USA KUNDE VINNA GULDET med en tåspets!!! Vilken chock!! I efterhand har jag sett tv-klipp på mig och Johan hur vi bevittnade målgången.... det kan vara mästerskapets roligaste klipp, Johan blev fullständigt vansinnig hahaha.
Däremot rann glädjetårarna hos amerikanarna som stod bakom oss. Norge vann som väntat herrtävlingen och Mortens medaljsamling runt halsen började bli tung... Han hängde på sig en medalj för varje guld, silver och brons som Norge vann.
På kvällen blev det stor födelsedagsmiddag med hotellgänget. Stein Erik fyllde år och han bjöd allihop på en helkväll där vi satt vid stekbord och stekte vår egen mat. Där fanns olika kött och vitlök, kimshi, vitkål och olika såser att dippa i. Det blev en fantastisk kväll med många sånger, tal och skratt! Vi hade verkligen hamnat i ett bra gäng tack vare Morten som höll i hotellbokningen.
Efter middagen blev det fest på Birch igen och ännu en gång stängde vi stället hahaha.
22/2:
Trötta tog vi oss upp till Yongpyong för att se herrarnas slalom. Vi tog plats på pressläktaren tillsammans med Morten och i solskenet såg vi hur det växte fram en spänning inför andra åket, Norge och Sverige i topp genom Kristoffersen och Myhrer.
Inför andra åket så tog vi plats längst fram på ståplats och Anja Pärson kom fram och pratade om förväntningarna.
Svenske Kristoffer Jacobsen gjorde en bra tävling och slutade på sjunde plats och till slut var vi framme vid Myhrer. Det var nervöst under åket men sedan utbröt det stora jublet bland oss då tavlan visade grönt vid målgången, minst silver!!
Både Johan och jag hade sagt till alla norrmän att Kristoffersen skulle köra ur i det andra åket och så blev fallet! GULD till Myhrer och vårt gäng exploderade av glädje!! Jag hade tagit med en extra guldmedalj ifall jag skulle få chansen att ge en till Kungen och nu kom tillfället! Jag gick fram till Kungen och sa -Här får DU en guldmedalj! DU fick ju en i Rio av mig! -Jaha tack så mycket!
Han tog av sig handskarna och tog i hand och tackade, stort olympic moment haha.
Vilken känsla att ännu en gång få se en svensk högst uppe på pallen i slalomens målområde. Efter presceremonin kom Kungen förbi oss och jag tog en rätt dålig selfie på oss haha. Tommy Eliasson Winter fick ännu en guldkram, vilken chef!
På kvällen gick Tompa och Johan på damernas skidskyttestafett medan jag tog de tre roliga bussarna ner till Gangneung för att se short track. Jag ville bocka av denna sport eftersom den är häftig att se samt att den är så stor i Sydkorea. Arenan var stor och utsåld så stämningen var grym mellan kanadensiska, holländska och koreanska fans. Det gick undan nere på isen, lite som i speedway, det känns som snabbare i verkligheten än på tv. Jag såg flera finaler men fick inte uppleva något koreanskt jubel, däremot fick jag uppleva chocken i publiken då tre koreaner ramlade i olika finaler. Häftigast var att se stafetten, vilken teknik de hade i växlingarna!! Verkligen imponerande!! Fick även se ett världsrekord.
Efter finalpasset så gick jag runt i OS-parken då jag plötsligt såg en tv-studio med massor av folk utanför. Jag förstod att det var en amerikansk tv-studio för utanför stod USA´s hockeydamer som vunnit guld. När jag gick närmre så såg jag ett långt blondt hår i studion och där satt hon, idolen Lindsey Vonn!! Jag träffade henne i Vancouver 2010 men ville naturligtvis ta ett foto på henne igen. Jag hade ju mina snygga OS-kläder så jag chansade och gick förbi studiofolk och vakter, och plötsligt stod jag bland kameror och journalister och tittade på när Lindsey gjorde intervjuer med olika bolag fem meter bort. Journalisterna var själva uppspelta och tog selfies med Lindsey och när hennes assistent sa att de måste springa iväg till bilen för att åka till nästa event så frågade jag om inte Team Sweden kunde få en selfie... Självklart, jag höll om LINDSEY VONN och fick en selfie :) Tyvärr blev den lite suddig för att jag hade blixtfunktionen på men sak samma, jag hade fått träffa henne igen, och på ett roligt sätt efter att ha tagit mig förbi vakterna.
Jag fick meddelanden om att Sverige tagit medalj i skidskyttet och att jag varit på fel plats... nja, jag var glad för Tompa och Johans skull som fick se en medalj live men jag var hyfsat nöjd själv, short track och Vonn !
Jag tog bussarna tillbaka till vår by och tittade in på ett fullsatt Birch... jag gav upp och gick hem.
23/2:
Mulet och snöfall, damernas skicross stod på programmet. Detta hade jag längtat till! I Sochi firade jag Marielles guld med hennes föräldrar, nu hejade jag på Sandra Näslund som fram till OS hade varit helt överlägsen i världscupen. Marielle hade mirakulöst tagit sig till OS efter en svår skada och nu hade hon bästa tiden i kvalet. Vi stod med Pamela och Rod och spänningen steg då det var dags för Marielles kvartsfinal. Marielle körde omkull direkt och hennes comeback var över. Jag kramade om Rod och beklagade. Lisa Andersson och Sandra Näslund gick till semifinal och hoppet levde. Lisa blev tyvärr utslagen men Sandra kämpade sig till final. Vi stod bredvid Indie Sherrets föräldrar och de fick se sin dotter göra en svår krasch, hemskt att se live.
I finalen fick Kelsey Serwa en bra start och hon åkte som under hela dagen, helt felfritt och hon vann ett välförjänt guld. Silvertjejen från Sochi fick sin revansch inför den ditresta pojkvännen. Sandra fick en tuff final med armbågsfight med Fanny Smith och tyvärr gick Sandra lottlös från finalen. En arg och tårögd Sandra lämnade in en protest som avslogs direkt, det blev en fjärdeplats. I Sochi kom hon femma så det var ett fall framåt men hon var ju favorit detta år så självklart var hon besviken och väldigt ledsen efteråt.
Vi åkte hem till byn och hade en lugn eftermiddag. Jag kände mig tom och nedslagen efter skicrossen, ingen medalj i varken herr- eller damtävlingen. Jag brinner ju för sporten och har lärt känna både ledare, sponsorer, åkare och familjemedlemmar så det var verkligen tråkigt att slutade som det gjorde. Över huvudtaget så floppade tävlingarna i Phoenix där jag hade tippat minst fyra svenska medaljer. Jag tog en runda i OS-parken och upplevde kaoset inne i Superstore. Det var så mycket folk och överallt revs och slets det i tröjor, vantar, nallar, halsdukar och de hundratals andra produkterna med OS-loggan på.
Jag kollade även i biljettluckan efter biljetter till herrarnas curlingfinal men den var utsåld. Efter ett tag bestämde jag mig för att greppa ett sista halmstrå och efter några mail, sms och telefonsamtal så hade vi fått hjälp med biljetter till curlingen!
På kvällen var det dags för herrarnas stafett i skidskytte. Sverige hade vunnit i världscupen innan OS och det var blåsigt väder så jag trodde på en skräll. Jag spelade 200 kronor på Sverige till 34 gånger...
På läktaren fick vi sällskap av Stefan Holm och hans son Melwin, det borde ju betyda tur...
Stafetten var jämn och spännande i busvädret och vi började så smått tro på medalj igen!! Inför sista skyttet var det Sverige och Norge som gjorde upp om guldet och åkarna kom in på skjutvallen samtidigt. Herregud så spännande. Storbildssärmen zoomade in de båda åkarna och deras tavlor, perfekt upplägg för den ultimata spänningen. Jag tog mig ner till bryggan som var mellan läktaren och banområdet. Mycket stod på spel förutom själva guldjakten. Om Sverige skulle vinna stafetten så skulle jag vinna 6800 kr på själva segern samt 2100 kronor för att jag spelat på minst sex svenska guld, nu kunde det infrias...
Sverige, en bom, Norge två bom, herregud.... Lindström satte första extraskottet och åkte iväg i ensam ledning!! Jag hoppas att ingen tv-kamera filmade mig då jag gick fullständigt bananas!! Jag skrek till Tompa -Ikväll bjuder jag på bubbel på Birch!!! Vilken eufori och glädje i målområdet där vi svenska fans jublade tillsammans med skidskyttetjejerna, SOK och Kungen.
Thomas Engdahl kom fram och vi guldkramades igen. Sedan kom SOK´s ordförande Hans Westberg och kramade mig. Killen bredvid gapade och sa -Du känner ju alla i smöret. Kungen gick förbi och vinkade och sedan fick vi se ännu en härlig segerceremoni. Efterfesten i värmetältet var fantastisk där Morten fick äran att hänga på mig guldmedaljen samtidigt som jag hängde på honom en silvermedalj. Jag var otroligt lycklig efter segern och när det var dags att stänga värmetältet så gick jag ut och tittade på volontärerna som firade att sista skidskyttetävlingen var över och att de hade skött sina uppgifter.
Kvällen avslutades med guldfirande på Birch!! Det var gott om kanadensare på plats som firade Serwas skicrossguld och bl.a. så träffade jag Marielle Thompson, ett kul återseende.
24/2:
Trötta tog vi oss upp till Yongpyong igen för att hämta ännu en medalj, dagens första event, Alpina team event. Sverige var stora favoriter och det var gott om svenskar på plats. Kungen, Holm, Tensongänget, skicrossgänget m.fl. Anja Pärson kom fram till oss med sin fotograf och han satte myggor på oss och gjorde sedan ett reportage som skulle sändas senare under dagen.
Sverige fick en svår lottning och blev utslagna innan det ens luktade medaljjakt. Antiklimax!! En av de största svenska medaljchanserna sprack tidigt och vi beslutade oss för att lämna tävlingen för att komma iväg till curlingen i Gangneung. Tompa stod över och gick till Sweden arena för en lugn eftermiddag.
Det tog oss 2,5 timme att åka med fyra bussar till OS-parken i Gangneung. Vi kom in i parken med våra slalombiljetter och gick bort till curlingarenan där vi skulle få våra finalbiljetter. Vi var lite tidiga så vi passade på att köpa mästerskapets äckligaste lunch. Det var vita puffar gjorda på ris tillsammans med en äcklig sås, totalt oätbart! Blev en korv utan tillbehör istället...
Till sist fick vi våra biljetter och tog plats i den utsålda men halvtomma hallen. Vi träffade Glenn Östh som jobbar på SOK och summerade spelen tillsammans med honom. Jag trodde det skulle vara gott om svenskar på plats men det var betydligt fler amerikaner som sågr fram mot matchen USA-Sverige. Jag trodde på en enkel seger för svenskarna men det blev en tuff match.
Vid ställningen 5-5 tog USA fem poäng och det föll en rödvitrandig ridå framför våra ögon. Fem poäng i en final!!
Till sist gav svenskarna upp och ett givet guld blev till silver. Besvikna gjorde vi ett försök att skaffa biljetter till damernas final men även den var utsåld.
På kvällen hade vi avskedsmiddag med hotellgänget på samma restaurang där Stein Eriks klassiska födelsedagsfest hölls.
Så det blev ännu en kväll med fantastisk mat, öl, vin, fina tal, kramar, tårar och skratt. Det var verkligen ett fint gäng från Norge, Sverige och Tyskland, vi kommer nog ses igen, här fann vi vänner för livet!! Naturligtvis gick vi vidare till Birch!
25/2:
Det blev frukost på hotellet med damernas curlingfinal på tv. Vi lyckades inte få biljetter till den utsålda matchen så jag sa till Johan redan dagen innan finalen att vår guldsvit med att ha sett alla gulden live skulle spricka. Jag trodde på tjejerna och de infriade mina förhoppningar genom att slå hemmanationen Sydkorea. Vi jublade i restaurangen och våra norska vänner gratulerade artigt.
Vi åkte upp till Sweden arena för en sista köttbullelunch i solen. De hade utförsäljning av prylar och Johan köpte en solstol till mig i present... Jag kunde ju inte ta med den hem så jag klippte sönder tyget och tog det som ett minne. Jag och Patrick Ekwall satt i solen och summerade mästerskapet då han plötsligt utmanade mig i hockeyspel. Han satte sin ryggsäck på spel ifall jag skulle vinna. Efter en stund förstod jag varför han vågade satsa ryggsäcken... han utklassade mig med 9-1...
Vi tackade för oss och lämnade Sweden arena för att ta bussen till Alpensia en sista gång.
Eftersom Sverige missade hockeyfinalen så hade vi köpt biljetter till damernas tremil i längd istället. Det kändes vemodigt att kliva ut på läktaren en sista gång och ta plats ovanför mållinjen tillsammans med våra norska vänner. Vi hoppades att Kalla skulle kunna ta en medalj, vi misstänkte att Marit Björgen förmodligen skulle leka hem detta lopp. Aftonbladets spelservice tyckte att dagens bästa spel på OS var att Stina Nilsson skulle bli sämre än tolva.... Loppet startade och vi fick samtidigt rapporter på sms om att Tyskland var på väg att vinna över "Ryssland" i ishockey. En stund senare var allt i sin ordning, Marit hade ryckt och "Ryssland" hade vunnit hockeyfinalen. Det kändes lite fint att vi var på plats under mästerskapets första och sista tävling, värdigt, in i kaklet.
Sara Lindquist från TT satte sig bredvid mig och gjorde en sista intervju, vi hade setts många gånger under OS och blivit bra vänner.
Marit Björgen gjorde sitt sista OS-lopp, kanske sitt sista mästerskapslopp i karriären och blev denna dag tidernas bästa vinter-olympier!! När hon gick i mål som segrare så slog hon det tidigare rekordet och det var en ära att få bevittna detta på plats. Bakom henne spurtade Stina Nilsson in på en överraskande tredjeplats (surt Aftonbladet) Stina ropade till Marit -Trea, är jag trea??!!
Stina trodde att hon kommit fyra men OS avslutades med en svensk bronsmedalj.
Vilken avslutning på vår resa, men det var lite surt att vi inte hade biljetter till kvällens avslutningsceremoni.. Jag sa till Tompa, -ska vi fråga Holm om han har några biljetter? -Frågar man inte så får man inget svar, sa Tompa. Så medan vi väntade på tremilens prisceremoni så skickade jag frågan om biljetter till Holm. -Hur många behöver ni? frågade Stefan... En stund senare kom han ner till oss med tre biljetter till avslutningen! De gäller endast tillsammans med ackreditering, men ni får väl testa sa han. Otroligt snällt!!
Ett team ville intervjua tre fans, ett fan från respektive medaljös land, så det blev Morten, en finne och jag. Det var direktsändning på storbildsskärmen så det kändes som en stor ära att få avsluta OS-tävlingarna med att få hålla tal inför hela arenan. Jag gratulerade Stina till bronset och sedan passade jag på att tacka alla volontärer samt avslutningsvis -Thank you Korea!!! Stort ögonblick.
Jag gav en av mina bronsmedaljer till Thomas Engdahl och bad honom att ge den till Stina, sedan tackade vi arenan för två minnesvärda veckor och begav oss ner till byn. Där var det kaos med mycket folk och stillastående trafik. Utanför entrén var det en demonstration och vi såg minst en polis föras bort skadad.
Vi var lite nervösa för biljetterna som gällde till hedersläktaren där man måste kunna visa ackreditering. Men vi kom i alla fall in genom entrén till parken så första hindret var avklarat. Sedan kom vi till en stor grind där de kontrollerade biljetterna och id. Eftersom vi saknade ackreditering så stoppades vi och vi fick stå på sidan av medan det kollades om vi kunde få komma in. Jag sa att vi var inbjudna gäster av IOC men det gick trögt. Plötsligt stängdes grinden helt och det blev kaos igen.. Varken vi eller alla de som verkligen hade tillträde till de platserna släpptes in. Journalister och atleter stod där och avslutningen skulle snart inledas, stämningen var uppretad kan man säga. Jag tog kort på allt folk som stod där vid grinden och sa till mina vänner att nu tar vi plats på vanliga läktaren, här kommer vi aldrig in. Vi gick upp på den vanliga läktaren och tittade ut över arenan. Vakter kollade alla biljetter så det såg mörkt ut att ta sig ut på läktaren. Jag såg att det fanns massor av tomma platser nedanför tv-kommentatorerna så jag gick fram till vakten och sa -Hej, titta, vi har dessa biljetter som gäller till hedersläktaren men de har stängt grinden där nere, det är kaos, de sa att vi kunde sätta oss var vi vill istället! -Men detta är pressläktaren, det går inte! -Men titta där, det är ju massor av tomma platser, det är väl bara bra om vi sitter där! -Ok, har ni några kameror? -Nej! -Ok, ni kan gå ner!
Plötsligt satt vi längst ner på pressläktaren, på avslutningsceremonin, gratis. Johan bara skakde på huvudet... Själv hade jag gåshud, vilken perfekt avslutning på denna resa!! A-biljetterna till avslutningen kostade ca 9000 kronor så var verkligen tacksamma.
Och vilken show det blev!! Häftiga effekter, fyrverkerier, drönare, pampig musik, hög musik, Lindsey Vonn.. och inte minst prisutdelningen för damernas tremil. Björgen och Nilsson fick kliva upp pallen inför hela arenan. Det var fruktansvärt kallt men vad gjorde det, vi var lyckliga där på våra guldplatser. Ceremonin avslutades med disco och alla atleterna dansade inne på arenans golv. En kanadensisk journalist kom fram och ville byta jacka med mig, jag avböjde, det kommer ju fler mästerskap.
Jag dök upp på ett klipp på storbildsskärmen, stort att få vara en del av avslutningen haha
Som vanligt kändes det jobbigt att vandra genom OS-parken en sista gång, jag hatar den känslan varje mästerskap, när det är över och man ska ta farväl. Jag gav en volontär en kram som fick symbolisera ett tack till alla volontärer under spelen.
När vi kom ut genom entrén såg vi kön till bussarna. Den ringlade sig förbi vårt hotell och fortsatte gatan bort. Den måste ha varit en km lång, stackars de människor som stod där, det måste ha tagit flera timmar att komma hem. Vilken känsla det var att gå raka vägen hem till hotellet, tio sekunder från entrén och vi var hemma. Jag och Tompa skulle åka till flygplatsen klocka tre på natten så vi packade våra väskor och lämnade dem till "Junior". Plötsligt när vi var på rummet så kom ett meddelande från hotellets restaurang där Johan befann sig "Kom ner, guvernören är här" Jaja tänkte vi, vi går ner och kollar vad det handlar om.
Där i restaurangen var det full fart. Provinsens guvernör Choi Moon-Soon var där med sina medarbetare för att äta middag och det var full fest. Morten hade bytt till sig prylar från guvernören och nu skulle det snapsas och groggas. Jag gav guvernören en svensk medalj och han blev överlycklig. Jag frågade om han hade någon dotter för jag är singel. Då blev han eld och lågor, min sekreterare är singel berättade han och sedan skulle jag gifta mig med henne. Jag undrade om detta verkligen stämde, varför skulle guvernören komma till vårt lilla hotell för att äta middag efter avslutningen? De borde ju haft VIP-middag på arenan... Jag googlade namnet och fick direkt fram en bild på guvernören och Gunilla Lindbergh! Allt stämde. Jag visade bilden för guvernören och han blev jätteglad.
-Gunilla!! I lover her, HE is my sister!! utbrast han hahaha. Vilken natt... Morten visade sin kikare för guvernören som blev glad då han upptäckte att det var en fickplunta. Guvernören skruvade av korken och började blanda groggar. Hans följe såg lite oroliga ut men Choi festade på och var lycklig över sina nya vänner från Norge och Sverige. När han senare under natten klev in i sin bil utanför restaurangen så stod hans följe och bugade utanför bilen. Vilken märklig natt men det kändes ganska naturligt ändå att vårt äventyr skulle sluta på detta sätt. Efterfest med provinsens guvernör...
26/2:
Strax efter tre på natten tog vi farväl av Johan som skulle stanna i Sydkorea några dagar och vila. Jag, Tompa och Morten fick skjuts till Seouls flygplats av "Junior", en resa på ca 24 mil... Morten skulle hem till Norge medan jag och Tompa skulle flyga till Thailand för att vila upp oss efter OS. Trots att det var tidigt på morgonen så var det mycket folk på flygplatsen. Många atleter var på plats för att lämna Sydkorea. Jag minglade runt såklart för att se vilka atleter som fanns på plats. De hade en egen avdelning där de checkade in men jag minglade vant runt med mina fina OS-kläder. Jag gick förbi Eve Muirhead, en brittisk curlingspelare som jag gillat i många år haha. Heidi Weng satt på en bagagevagn och såg sur ut. De svenska curlingherrarna satt vid ett bord men jag störde dem inte, däremot gick jag fram till Anna Hasselborg och gratulerade till curlingguldet! När vi skulle gå till säkerhetskontrollen så fick jag syn på Marit Björgen som kom gående i samma rikting som oss. Jag gratulerade henne till ett bra OS och klappade henne på axeln samtidigt som jag kläckte ur mig till den störste vinter-olympiern genom tiderna -Du är så jäkla bra!! Tusen tack svarade hon, precis som hon sa då jag stod bredvid den norske kungen på hedersläktaren i Sochi och gratulerade henne till ett guld.
Jag och Tompa ställde oss i kön till säkerhetskontrollen då plötsligt en funktionär tog tag i oss och sa -Nä här kan inte stå, gå in här istället, det går fortare! Och så visade han oss ingången för media och atleter.. Ännu en gång gav våra jackor en fördel.
Ingvild Flugstad och Marit stod och tittade på den långa kön så jag sa till dem att följa med oss för att slippa kön. De såg lite fundersamma ut men sedan följde de med oss genom säkerhetskontrollen. När vi kommit igenom passkontrollen så bad jag Marit signera den nu historiska guldbiljetten från tremilen och det gjorde hon naturligtvis. Sedan blev det ett foto tillsammans med Marit och Ingvild, de var verkligen trevliga och glada så det blev en perfekt avslutning på OS för mig!!
Sedan bar det av till Thailand för mig och Tompa men den resan avhandlas på en egen sida.... Vilken sagolik OS-resa, tack !!

Now I declare the winter olympic games 2018 closed!

© Magnus Legnerfält 2018