Så var det äntligen dags då, Swissalpine. Jag har siktat på detta race i flera år. Första gången jag var anmäld var nog 2013 redan. Då kom tyvärr annat emellan, bland annat en resa norrut till Kebnekaise, samt att jag inte kände mig helt tränad inför loppet. Ett o-optimalt läge om man säger så. Men nu jäklar, nu händer det!

Först, innan jag går vidare till själva loppet, behöver jag bara beklaga mig lite, kanske kan jag bearbeta min förloppshypokondri på det sättet. Det är nämligen så att innan alla lopp, oavsett distans och typ, så känner jag mig alltid lite vissen, sjuk, skadad eller eländig på något annat sätt. Jag tror faktiskt att det sitter mycket i huvet. Kanske som någon slags bortförklaring ifall det inte skulle gå bra. Ett skydd för egot. Detta kan man nog gräva en hel del i och hitta alla möjliga orsaker till varför det är så om man vill vara psykologisk. Men i slutändan har jag alltid kört loppen och jag genomfört dom. Faktiskt har jag aldrig någon gång brutit ett lopp, även om det varit nära. Sedan finns det tillfällen då jag faktiskt också varit sjuk. Här sitter jag och tror att det sitter i huvet när jag rent fysiskt är sjuk. Tidigare i år åkte jag Vasaloppet. Vansinnigt olyckligt att jag natten till loppet blir magsjuk. Hela natten tillbringade jag i en soffa i en stuga nära Sälen. Ett litet fönster fanns det precis ovanför soffan, så varje gång jag ville kräkas så var det bara att öppna fönstret, sticka ut huvet och köra järnet! På morgonen klockan 5 var jag minst sagt trött. På väg till starten hade jag en hink bredvid i bilen. Men jag körde loppet ändå. Och jag tog mig runt. Ingen rekordtid direkt, men jag kände mig jäkligt stolt att jag fixade det. Summa summarum, kroppen klarar mer än vi tror. En not också, hade det varit feber så hade jag aldrig kört. Även jag har mina gränser.

Men nu är det ju Swissalpine jag ska prata om, inte Vasaloppet. Uppladdningen har varit helt ok. Grundträningen har varit bra. Senaste månaden har jag fått till ungefär 30 mil, cykling och löpning. Ganska mycket mängdträning alltså. Sedan har jag varit i Spanien och Frankrike, fick till bra pass där, särskilt i Spanien då jag körde ungefär 85 kilometer på bara 2-3 dagar. Perioden däremellan har varit ok, inte mer. Det har varit mycket arbete och annat som tagit min uppmärksamhet, så jag tycker mig saknar den specifika träningen just för detta lopp. Samtidigt har jag också erfarenhet från tidigare ultramarathon så rent psykologiskt vet jag på ett ungefär hur det kommer att bli, nog så viktigt.

Så vad har jag med mig? Löparkläder förstås, en löparväst, kamera och mobil. Gärna så lite packning som möjligt. Det finns stationer och depåstopp längs med vägen. Längden är 77 kilometer och det är hela 2800 höjdmeter. Mycket upp och ner alltså. Dessutom kommer jag springa med en mycket god vän som kör ner från Sverige. Det här kommer bli grymt! Följ gärna mina olika sociala medier samt reseguidens olika kanaler för mer info om racet.

Väl mött! Vi ses i Schweiz!
/Erik