Jag och en vän som inte setts på ett tag hade bestämt oss för att ses på lördagen. Vi kom fram till att det var liten tur med Pic Nic som skulle genomföras. Han skulle handla maten och jag skulle bestämma vart vi skulle åka. Jag fick lite hjälp med funderandet av min granne som rekommenderade Rörö, en liten ö i belägen i Göteborgs norra skärgård. Vi siktade på det men nu blev det inte riktigt så….

Min vän kom till mig på förmiddagen och vi förberedde maten; hackade, förkokade pasta, stekte upp köttfärs. Packade förstärkningsplagg, liggunderlag, Trangiat, mat och lite annat smått och gott i ryggsäckar för att sen ta bilen till Torslanda och färjeläget vid Hjuvik. Den solgula färjan Ada som skulle ta oss till Hönö låg inne och den körde vi på. Vägverket har bilfärjor över till öarna i skärgården. När jag tänker på det är det helt fantastiskt att man kan åka gratis färja med sin bil till många öar runt om i Sverige. Har många gånger stött på utlänningar som inte vågat ta sig över till öar för dom har inte fått kläm på vad färjan kostar. Dom kan inte tänka sig att det skulle vara gratis. Här i Göteborg kan man göra ö-hopping genom en stämpling på sitt busskort á sådär en tjuga. Då kan man besöka många öar och få en fin båttur…för tjugo spänn… Jag tycker det är helt fantastiskt. Och dom är många, dom fina öarna i Göteborgs skärgård. Utefter hela Sveriges kust förmodar jag.

Vi stod på däck och njöt av solen och den kalla vinden på vägen över till Hönö. Dagen bjöd ett härligt krispigt solsken med en skvätt vårkänsla i, trots den kalla luften. Det var nästan helt vindstilla.
När vi körde i land körde vi över Hönö, Öckerö och Hälsö som har bro emellan öarna, till färjeläget Burö där ytterligare en bilfärja skulle ta oss till Rörö via Källö-Knippla och Hyppeln. Men se där visade det sig att min plan inte var mycket till plan. Färjan till Rörö hade lämnat kaj några minuter innan vi kom fram. Vi skulle nog tagit den tidigare färjan från fastlandet till Hönö för att ha hunnit med den. Nästa gick en timme, tjugo minuter senare. Asch! Inte mycket mer att göra än att göra en ny plan. Rörö får bli ett annat….mer välplanerat besök.

Vi åkte tillbaka till Öckerö och svängde västerut mot havet och klipporna. Vi parkerade bilen, tog våra ryggsäckar och vandrade ut på dom vackra klipporna som inlandsisen för länge, länge sen misshandlat till en otrolig skönhet. Ibland har isen smekt och slipat stenhällar till släta, vackert mönstrade konstvärk och ibland har den vräkt in stora stenbumlingar över marken. Det är rått, kargt och otroligt vackert. Vi bara gick där och lät oss hänföras av de vackra klipporna, den bleka solen och det krusiga havet utanför. Vi klättrade upp och ner i bärgsskrevor, över bumlingar och hoppade över små rännilar av vatten som slipade mjuka rännor i stenen. Med ett halvt öga höll vi utkik efter en bra plats att laga lunchen på men vi hade inte bråttom. Plötsligt var den där, platsen där vi skulle avnjuta vår lunch. En bit upp på en klippa, en utslipad slät soffa med en mjuk fördjupning i, perfekt att sitta på, med en liten överhängande klippa som en liten markis över sittplatsen. Solen på himlen gjorde ett silverspår i havet med förlängning fram mot ”vår” klippa. Utsikt över havet med det stora handelsfartyget som modigt balanserade på horisontens kant och dom små öar som var utkastade här och där. Det stod inte på förens vi halvliggande på våra liggunderlag och solen i ögonen hade grönsaker och köttfärs fräsande i smör på gasköket och spred härliga matdofter över klipporna. Jag blev riktigt hungrig när jag kände doften. Det experimenterades lite med kryddor, grädde, creme fraiche och tomatpuré. När vi var nöjda med det så fräste jag champinjoner i smör på stekpannan. Oj, oj, oj vad gott det blev. Mat ute i naturen smakar så mycket godare. Det spelar inte så stor roll vad man gör för mat, det blir gott. Där satt vi på våra liggunderlag och njöt av maten, utsikten, naturen. Ja, det var inte synd om oss precis. Vad bra man kan ha det. Vi plockade undan efter lunchen och tog fram termosen med kaffe och till kaffet bjöd min vän på en seg, krämig Brownie . Vad kan gå upp mot en sådan här lunch? När vi legat där och jäst, mätta och belåtna en stund och sett solen bli svagare och svagare kände vi oss nöjda och började bli lite kalla så då var det dags att plocka ihop och börja röra på oss i sakta mak mot bilen. Men det blev via lite stenkastning i havet, mer stenskådning och bara njuta av naturen innan vi bilade tillbaka hemåt. Så enkelt, så billigt, sån bra semester, om än bara en dag.