I två månader har vi väntat och längtat och så kom äntligen dagen då moster, David, Adrian och Joline hoppade ur en taxi utanför vårt hotell! Deras resa hade gått över förväntan så dem var glada men trötta. Minnet är ju inte så bra när man är så liten som jag men mamma tyckte att Adrian blivit så stor och fått så långt tjockt hår, för att inte tala om Joline som blivit värsta stora tjejen som sitter upp själv och är hur med som helst. Vi hängde tillsammans några timmar vid poolen innan dem kände att det var läge för lite sömn efter att ha varit vakna i 24 timmar.

På kvällen gick vi ner på stranden och åt middag. Brorsan och Adrian for runt som tokar och letade eremitkräftor och krabbor medan jag var så himla arg för att jag inte fick springa runt jag också. Blir tydligen för meckigt med sand och vatten i kombination med mig när vi strax ska äta. Mamma och pappa måste nog tänka om där... När vi fick in maten sa mamma att hon inte mådde något vidare och ibte alls var sugen på mat. Pappa tyckte att mamma verkade rätt låg och skickade hem henne vilket visade sig vara smart. En timme senare hade hon fått upp både lunch och mellis och några timmar senare det som fanns kvar. Pappa började känna sig lite nervös när hans mage började krångla, dessutom med tanke på att dem ätit exakt lika både till lunch och mellis. Mycket riktigt, strax efter midnatt var det pappas tur. Vilken skräck! Klockan 9.30 dagen efter skulle vår bil till Kambodja komma för vår visumresa och eftersom vi bara har en dag tillgodo innan vårt Thailändska visum går ut så måste vi verkligen åka. Att vi ligger så på marginalen har att göra med det strul vi upplevt i nästan två veckor med vårt e-visa vi sökt men inte får bekräftat trots att det bara ska ta 2-4 dagar...

Natten flöt på och mamma sov ok medan pappa fick det sämre eftersom han låg några timmar efter men vi vaknade imorse och beslutade att vi måste fixa detta. Mamma var helt ok och pappa kände sig hyfsad efter lite yoghurt. Så, 9.30 hoppade vi in i vår bokade bil med en glad 57 årig thailändare till chaufför. Ma och pa såg lite nervösa ut och hoppades på att beslutet om att åka var bra. Från färjelägret på fastlandet till gränskontrollen var det ca 1,5 timme vilket var en bra och skön överraskning. Dels pga ma och pas natt men också för att ni vet hur jag, Lill-Arne, funkar när jag sitter fast. Jag slocknade dock när vi körde av färjan och sov nästan hela vägen fram till gränsen. Även brorsan somnade så skönt så. Och pappa, en stund. Inte mamma. Vid gränsen fick vi gå ur bilen och gå bort till kontrollen för att lämna Thailand, sedan vidare ca 200 meter till kontrollen in till Kambodja. Så fort vi kom fram blev vi invinkade och omhändertagna av ett gäng väldigt hjälpsamma och ivriga kambodjaner. Vi förklarade att vi bara skulle över gränsen och vända för att få fler dagar i Thailand och då hade vi minsann kommit rätt. De sprang iväg med pass, kom tillbaka med papper att fylla i, bad om pengar och sprang iväg igen. Deras ivriga hjälpsamhet i kombination med "ny" information efter varje gång dem kom/gick med något nytt fick ma och pa att blir lite fundersamma så när mamma ville att dem skulle bekräfta att vi nu fått 60 nya dagar i Thailand fick vi till svar att nej, 30 dagar i Kambodja och 15 i Thailand. Bakgrunden till detta och hur det sedan löste sig är lite svårt för mig både att förstå och förklara men när vi efter att ha lämnat fingeravtryck, 6000tbh i olika avgifter och gick tillbaka till Thailändska gränsen ledsna och upprörda över att vi bara fått 15 dagar till och därmed skulle behöva lägga både mycket mer tid och pengar på ytterligare en visumresa/motsvarande, så bad vi den thailändska gränspolisen förklara hur vi skulle gå till väga nu och då fick vi till svar att "jo minsann, nu är era första 60 dagar borta och här kommer en stämpel som ger er 60 nya!!" Tjoho! De kambodjanska gränspoliserna hade rätt i sin sak men kände inte till hur double entry visa funkade eftersom det gällde när vi gick in i Thailand igen. SÅ, tack! Resan var inte värdelös trots allt.

Charlie var toppenduktig hela resan trots värme, klibb och väntetider. I bilen på vägen tillbaka fick han två youghurt och kollade Barnen i Bullerbyn. Det var inte lätt att pricka skeden med munnen så som chauffören gasade, bromsade, svängde och hade sig. Efter ett tag la Charlie bort ipaden (har väl typ aldrig hänt) och ville vila. Hade lite ont i magen. Ville inte ha äppeljuice. Och så - uuuuuuuuurk! UUURRRRKKK! Där kräktes han ner sig själv, halva baksätet och lite på mamma. Tur nog var vi bara ca 10 minuter från färjelägret då så vi kunde gå ur och städa så gott det gick. Har ni inte känt hur yoghurtkräks luktar någon gång så kan jag berätta att ni nog inte vill ta reda på det heller. Stackars min fina storebror. Han har aldrig kräkts på så sätt förut och blev både rädd och ledsen. Ma och pa tror att det var åksjuka men frågan är hur sannolikt det är med tanke på natten som var. Vem vet, kanske får vi svar imorgon då även lilla jag bör bli dålig om det är något annat.

Efter en lång dag är vi hemma och vi killar gick och sov med pappa (som verkar febrig) redan kl 1930. Mamma gick ner till poolen där Adrian och David tog ett kvällsdopp medan moster och Joline satt bredvid och kollade. Dem gick upp en sväng till affären och stånden för att kolla lite. Moster och co tog en sen middag och mamma checkade ut.

Imorgon ser vi fram emot vår första heldag tillsammans! Skönt att jetlag och visumresa är över så att vi kan leka!

Puss och kram, Kambodjan!