Ännu några veckor har gått, här i paradiset precis som i resten av världen. Vi har varit på visa-run till Malaysia, Langkawi. Detta måste alla utlänningar, faranger, göra med jämna mellanrum. När vi sökte visum till Thailand, sökte vi 2 x 60 dagar, double tourist visa. Första omgången aktiverades när vi ankom i Bangkok = 60 dagar. Sedan har vi varit på Immigrationsoffice i Krabi och förlängt med 30 dagar. Otroligt nog har vi alltså varit i Thailand 3 månader vid det här laget. Nu var vi tvungna att ta oss ut ur landet för att aktivera omgång 2 av vårt tourist visa = 60 nya dagar. Vi bestämde oss för att ta semester från semestern och även uppleva Malaysia. Vårt val föll på Langkawi som är en ö precis utanför kusten där det även går båtar till och från Thailand, Satun. Det är cirka 30 mil från Koh Lanta till Satun, Tammalang Pier. Vi hyrde en mini-van med privatchaufför för att få en så smidig transprot som möjligt. Vårt enda (?) misstag var här att inte kolla upp vilken typ av chaufför vi fick. Vi lyckades få en självmordsbenägen fartdåre med en enda ambition här i livet, köra om fordonet framför! Oavsett om fordonet låg 10 meter framför eller 1000 meter så skulle vi om inom 30 sekunder. Barnen mådde illa, eftersom bilen svängde och gungade hela tiden. Stötdämpningen i dessa vans är inte gjord för framfart i 140 km i timmen på thailändska landsvägar. Det finns mycket gupp och svängar som vi närmast flög över! Som tur var kräktes ingen, troligtvis tack vare att både Jacob och Hannah somnade ganska fort. När vi försökte förklara för chauffören att vi ville att han skulle köra långsammare, tittade han bara på oss och fortsatte som om ingenting hade hänt.

Väl framme i Satun tog vi färjan över till Langkawi. Först bodde vi i Kuah Town, den största och enda staden på Langkawi. Vi hade fått tips om att shoppingen på Langkawi skulle vara ok, så vi hade ställt in oss på att fynda lite kläder till alla i familjen. Vilken besvikelse! Vi var i bägge shopping centren i staden, men hittade inte mycket som var prisvärt. Barnen hittade lite tröjor, men inget till Claes eller mig. Det var betydligt dyrare än på Lanta.

Dag 2 åkte vi till nästa hotell, Langkasuka Beach Resort. Hotellet var ok, dock påminde det i stilen om östtyska raka hus längor. Stranden var en besvikelse. I broschyren och på nätet skröt de om ”private beach” men stranden var ofräsch och smutsig. Så mycket för private beach. I och för sig, var den privat eftersom vi verkade vara de enda människorna där! Poolen var dock ok, även om den inte var tillräckligt djup för att dyka i. Jacob var nöjd, han bottnade överallt. På söndagen var vi på utflykt norröver på ön. Vi åkte till Linbanan och Seven Wells Waterfall. Linbanan var häftig! De har byggt en linbana upp till nästhögsta bergstoppen på ön, ca 700 möh. Sista biten är det en gångbro som är svängd ut över bergssidan. Det kom lite fjärilar i magen när vi tittade ut, men det var verkligen en fantastisk utsikt.

Vattenfallet och källorna var också häftiga. Man kunde åka rutschkana en liten bit på berget och det var roligt. Tyvärr hade Jacob ett par badbyxor med absolut inget glid. Se på fotona!

Vi längtade dock hem till Lanta efter några dagar. Nu väntade bara en helvetesfärd i 4 timmar innan vi var hemma. Denna gång var det ännu värre, än på vägen ner. Chauffören hade varit upp tidigt på morgonen för att hinna ner till vår färja vid lunchtid. Inte vilat något utan satte sig sedan bakom ratten för att köra hem till Lanta igen. Efter en liten stund sa vi till honom att köra långsammare, med samma nedslående resultat som tidigare, inget hände. Till slut sa jag på thai att han fick inte köra fortare än 70-80 km/h. Det fungerade i en halvtimme. Sedan öste han på igen. Till slut skrek vi på honom att han skulle ”SLOW DOWN”. Då tvärnitar han och slänger upp sin dörr och säger till Claes att då får han minsann köra. Helt plötsligt kunde han massor av engelska. Vi förklarade för honom att han var chauffören och att vi betalade honom för att köra oss, men att vi även ville känna oss bekväma med färden. Han hoppade in igen och körde vidare i 130 km/h tills vi kom hem till vårt hus igen. Han slängde ut våra väskor och körde därifrån! Inget trevligt minne av en annars rätt trevlig tid på Langkawi.