Vecka 14, 30 mars – 5 april 2009

Jaha, nu är vi inne i april månad och vi har bokat flyg hem om några månader. Det känns konstigt att på ett sätt se slutet på vår vistelse på Koh Lanta, och på ett sätt ha 9 veckor kvar. Det är ju lika länge som sommarlovet hemma. Man får en helt annan referensram här nere där livet går lite långsammare.

I lördags var vi på de mytomspunna Phi-Phi Islands. Det är en ganska annorlunda typ av ö jämfört med Lanta. Klipporna stupar rakt ner i havet längs hela östkusten, både på Phi-Pi Leh och Phi-Phi Don. Vi hade hyrt en speedboat tillsammans med några andra familjer på området. Vi var totalt 25 personer, 14 vuxna och 11 barn. Full båt, alltså. Första stoppet var Maya Bay, på Phi-Phi Leh. Det var här som Leonardo DiCaprio-filmen, The Beach, spelades in för några år sedan. En verkligt vacker plats. Sanden mjuk som mjöl, palmer vajade i vinden, grönt hav och klippor som omringade hela bukten. Vi var där tidigt på morgonen för att undvika 40 andra speedboats, fulla med ”Troppe turist”, vilket vi naturligtvis inte betraktar oss själva som!! Efter en stund med tårna i sanden, och ha provat att snorkla ut en bit i det kristallklara vattnet, var det dags att åka vidare.

En härlig strand som heter Monkey Beach, som ligger på den norra ön, Phi Phi Don. Det är denna ö som är bebodd och även här alla resorter ligger. På Monkey Beach var vi inte ensamma, men det fanns plats för alla. Ännu ett bra snorkelställe är avklarat av familjen Ostrander. Mycket fisk och de tycker om bröd. Som vanligt (!?) fanns det väldigt mycket Seargent Major fiskar, den absolut vanligaste akvariefisken på rev i Thailand. De kommer i stora stim så fort de ser ett båtskrov. Man skulle kunna tro, om man inte visste bättre, att de var kvasiintelligenta och kan förstå sambandet mellan båtar-människor-mat. Nja, låter det vara osagt/oskrivet. Carina, Emma och Hannah har dessutom sett en alldeles livs levande svart muräna som bodde i en liten skreva inte långt från där vi ankrade. Det var ganska häftigt, även om man som mamma inte ville att barnen skulle simma för nära och inte vifta med fötterna precis framför muränan. Efter några minuter verkade den trötta på att vara till beskådande, så då simmade den ut från sin håla, öppnade munnen mera och ”hotade” lite. Då tyckte Carina att det var dags att simma vidare. Meningen är naturligtvis inte att störa de fiskar och djur vi vill titta på, även om det är spännande och annorlunda, jämfört med de plattfiskar och enstaka tångräkor som vi hittar hemma i Kämpingebukten. Vi såg lika mycket fisk som på Koh Rok och jag tror att det fanns några nya sorter, men det är svårt att komma ihåg exakt vilka vi har sett eller inte. Vi vet inte heller vad de flesta av fiskarterna heter. Men vackra är de, och det är en underbar känsla att simma mitt inne i ett stim av ”akvarie-fiskar”.

Efter Monkey Beach på Phi Phi Don bestämde vi oss för att ta oss vidare till Koh Ma Phai, även kallad Bamboo islands. Det som gör denna ö så speciell är att här finns en utrotningshotad duva, som skall ha en speciell grönfluffig fjäderdräkt på huvudet. Tyvärr fick vi inte möjlighet att se denna fågel, men vi fick uppleva mycket annat. Vi ankrade vid stranden och besättningen förberedde lunchen som skulle intagas under palmernas skugga med en lätt sjöbris smekande över ryggen. Lunchen var god, bestående av basmaten, Massaman Chicken (curryrätt med potatis och kyckling, mycket gott), ris och grillade kycklingben. Något för alla. Efter en välbehövlig lunch och vila (jobbat hårt hela morgonen) badade vid i kristallklart vatten med en strand som bara är något grövre än den på Maya Beach.

Efter några timmar började molnen hopa sig borta vid horisonten, mot Koh Lanta till. Jag tittade bort mot besättningen som också tittade på himlen och diskuterade sinsemellan. Dåligt väder kommer snabbt här i tropikerna och det kan ändra sig från klarblå himmel utan några moln, till svarta hotfulla åskmoln på bara några minuter. Så var det även denna dag. Helt plötsligt mörknar himlen och de andra turistbåtarna börjar kalla in sina passagerare. Lite oroligt blev det för några andra turister som hade tagit sig iland med hjälp av kajaker från en större båt. De blev strandsatta utan kajak och därmed utan möjlighet att ta sig ut till den väntande båten. Efter lite arm viftande uppmärksammades dock deras belägenhet och en besättningsmedlem paddlade in för att hämta dem. Deras kompisar gick det sämre för. Under tiden hade det börjat blåsa ordentligt och vågorna gick högre och högre. Kajaker är inte att rekommendera om våghöjden är högre än fem centimeter. Flera av kajakerna välte och de stackars människorna skulle hålla sig fast, hälla paddlarna och simma mot vinden till båten samtidigt. Allt gick dock bra till slut och de kom med sin båt tillbaka till Phi-Phi. Vi bestämde oss för att stanna och vänta ut ovädret på Koh Mai Phai. Besättningen stack iväg med båten för att lägga sig i lä och ta skydd för ovädret. Dessa oväder går ofta över lika fort som de kommer. Vi skyndade oss upp under träden, eftersom det även började mullra och blixtra nu. Regnet kom med stora blöta regndroppar. Vi hittade en liten palmhydda där vi trängde ihop oss. Efter några minuter var vi dyblöta och barnen började frysa. Men, efter ca trekvart ljusnade himlen och båten kom tillbaka. Detta gjorde egentligen bara att nu kommer vi ihåg denna utflykt och kan erinra oss den som där vi blev inblåsta på Koh Mai Phai. Efter omröstning bestämdes att vi fortsatte till nästa snorklingsställe.

Vi stannade mitt ute på öppet hav, visserligen med Phi Phi Islands inom synhåll, men i alla fall. En viss filmmusik börjar onekligen ljuda i huvudet. Efter ovädret var vattnet inte lika inbjudande grönt med solreflexer i som det brukar, men några modiga vänner hoppade i alla fall, så även Claes och jag. När Hannah och Jacob såg det hoppade de också i. Snorklingen var lika bra som vanligt. Dessa fiskar har uppenbarligen blivit matade av turister tidigare efter som kom direkt till oss. Jag har numera officiellt blivit biten i rumpan av en hungrig fisk simmandes i Indiska Oceanen. Till min stora glädje slapp vi höra någon ropa Shark och se en fena komma emot oss. Claes och jag pratade om det här med hajar för några dagar sedan. Vi kom fram till att det hade varit riktigt häftigt att få se en ”vild” haj, så länge vi inte var i vattnet. Men visst, lite skräckblandad förtjusning över hajar har vi allt. Till slut var alla i sällskapet nöjda med dagen och vi fortsatte hemfärden till Lanta. Fördelen med speedboat är just att det tar inte mer än ca 30 minuter från Phi Phi Islands hem. Avsläppta precis nedanför MoonWalk bar på Long Beach gjorde att iv var hemma ännu några minuter senare. Kvällen fortsatte i samma anda som dagen. Middag i goda vänners lag och drinkar tillsammans i avslappnad stämning. Barnen poolade och avslutade kvällen med filmkväll hemma i vårt hus.

Vecka 15-17, 6 april – 24 april 2009

Ja, det blir mer och mer sällan som något händer som är värt att notera. Lågsäsongen har kommit. Song Grat har varit. Song Grat är det buddhistiska nyår som buddhister och faranger firar genom att spruta, kasta och hälla vatten på varandra. Man skall tydligen vara försiktig med att blöta ner muslimer, för de uppskattar definitivt inte ett firande av en religiös högtid, som inte är deras egen. Vi var aktiva här på området, Poseidon Villas, under förmiddagen, men sedan var vi nöjda. Nu är det officiellt år 2553 enligt buddhistisk tideräkning. Vädret har förändrats nu efter Song Grat, precis som de mer initierade berättade för oss. Nu är lågsäsongen här. Den heta säsongen har kommit och det är märkbart varmare. Temperaturen har säkert stigit med 4-5 grader de senaste veckorna. Havet har också förändrats. Det har börjat blåsa ganska rejält, vilket betyder att vårt spegelblanka hav har övergått i färg som påminner om Östersjön efter en härlig höst/vår storm. Vågorna går höga och dyningarna kräver respekt om man mot förmodan skulle få för sig att bada i havet. Det finns skyltar längs stranden som varnar för bad under monsuntiden. Helst skall man då vara iklädd flytväst och ”have a buddy all time”. Våra morgonpromenader tar vi fortfarande, i alla fall så länge vi kan komma över till stranden eftersom vattnet skär in en liten ”å” som vi måste ta oss över för att komma vidare bort på Long Beach. Så länge inga maneter har dykt upp är det ofarligt, men man ser inte botten på grund av allt slam som rörs upp av vågorna. Det kommer säkert att bli fint igen, med mer bad och solande på stranden.

Vi har varit sjuka också. Första omgången ordentligt för hela familjen i lite olika sjukdomar och grader. Carina fick halsfluss, Hannah dubbelsidig öroninflammation, Jacob hög feber och förkylning, Emma och Claes mycket hög feber. Nu är vi i alla fall pigga och krya igen. Det jobbiga med att ha feber härnere är problemet med att få ner kroppstemperaturen. Lite svårt när det är 35 grader varmt i huset!

Claes och Carina har även utökat sina kulinariska kunskaper. Vi har varit på matlagningskurs på Lanta Thai Cookery School. Det var roligt och lärorikt. Mycket hackande av grönsaker och blandade i woken. Ett säkert inköp när vi kommer till Sverige är en wok. Nu kan vi, i alla fall i teorin, använda den som det är tänkt att den skall användas. Vi lärde oss laga Pad Thai, Glass Noodle Salad, Panang Curry Chicken, Green Curry Chicken och Tom Yam Shrimp. Allt var mycket gott, förutom möjligen Glass Noodle Salad. Det känns som att den inte kommer att vara prioriterad när vi skall väcka kunskaperna till liv när vi kommer hem.

Carina, Emma, Hannah och Jacob var på elefantridning en lördagmorgon också. Det är stora djur! Carina och Jacob satt på en elefant och Emma och Hannah på en annan. Det gungade så att man nästa blev sjösjuk när de började gå. Det var en förutbestämd runda som de alltid går, genom en del av skogen och uppför några kullar. Just när elefanten gick uppför kändes det nästan som om man skulle ramla av. Efter en stund blev det nästan tråkigt och Emma undrade när vi var framme. Tyvärr är elefantskötarna/ryttarna inte speciellt intresserade av varken elefanterna eller av turisternas behov av att få ”undervisning” om den miljö och natur vi red genom. De är mer intresserade av sina mobiltelefoner och att rätta till sina bälteshållare än att berätta vad för typ av träd vi går förbi, eller berätta om elefanten. Det är denna brist på genuint intresse som vi finner underligt. Det hade varit så enkelt att förgylla och fascinera oss faranger genom lite historia om elefanternas värde i Thailand och berätta om naturen vi rider genom. Finns inte intresset eller är det bristande kunskap som är det underliggande problemet? Det handlar inte om att vi bara vill sitta på en elefant och gunga med i 30 minuter. Vi vill uppleva något genuint, även om vi är den tredje omgången turister för dagen. Innan thailändare har förstått detta, ligger de mil från en blomstrande turistnäring där faranger och turister känner att de vill uppleva detta igen.