Efter att 1983 ha sett Alain Tanners romantiskt vemodiga biofilm I den vita staden, där Bruno Ganz spelar en sjöman på Lissabon-besök, började jag genast längta efter att själv få besöka denna stad vid floden Tejos utlopp i Atlanten.

Efter att ännu på 1970-talet ha varit en diktatur blev Portugal på 1980-talet EU-medlem och 1994 utsågs Lissabon till ”europeisk kulturhuvudstad”. Jag minns fantastiska konserter och utställningar från mitt Lissabon-besök det året. När jag nu återvänder har turismen vuxit kraftigt – men medeltida Alfama med spårvagnar som letar sig fram genom gränderna i den kuperade terrängen har behållit sin charm, liksom faktiskt stan i stort.

Besök en fadoklubb – och stig in i den portugisiska folksjälen! En av de mest genuina klubbarna är ”Bohemia lx” i Alfama – den enda stadsdel som överlevde jordbävningen 1755 och där de labyrintiska gatorna minner om tiden då araberna bodde här. Besök den moriska borgen Castelo de Sao Jorge med svindlande utsikt över stad, flod och hav. Vill du bo luxuöst i ett stilsäkert renoverat 1700-talspalats med utsikt över Alfama och floden? Prova Sancta Clara – ett utsökt designhotell.

Lissabon är fyllt av monumentala, ofta marmorvita byggnader – inte så konstigt med tanke på att Portugal under 1500-talet var ett av världens rikaste länder, med kolonier världen över. Följ med en rundtursbåt eller ta färjan över till andra sidan floden, slå dig ner på en bar och beskåda den vita staden inramat av blått – eller fortsätt med buss en timme söderut till Sesimbra – ett fiskeläge med sandstrand där livstempot är livgivande långsamt. Även närbelägna badorterna Estoril och Cascais (en timmes tågresa) ger omväxling till storstadslivet. Rent allmänt återfinns kvällstid ett oerhört spännande gatuliv – med barer och många gatumusiker – längs Lissabons flodkajer.

Missa heller inte Gulbenkian, ett av världens främsta konstmuseer, Eduardparken, med utsikt över en stor del av stan, och närbelägna ”Versailles”, med orörd inredning från 1937 i art deco, bordsservering och underbar, gammaldags stämning.

Ett resmål på närmre håll och som för varje år attraherar allt fler besökare från hela världen är 3,5-miljonersstaden Berlin; Europas just nu kanske ”hetaste” metropol. Tyvärr finns det i dagsläget inga direkttåg från Stockholm men förhoppningsvis blir det snart en ändring på det.
Jag besökte både Väst- och Östberlin under 1980-talet och har dessutom följt de oerhört snabba förändringarna sedan Tysklands återförening 1991. När jag nu senast återser Berlin är det mest slående att priserna på senare år gått upp så kraftigt. För bara några år sedan var Berlin 30 procent billigare än Stockholm – i dagsläget är det fortfarande aningen billigare, men passa på att resa dit snarast: stan kommer med all säkerhet att bli minst lika dyr som New York, London och Paris. Bostadskostnaderna skenar just nu med rekordfart.

Den tidigare hippa stadsdelen Prenzlauer Berg – som konstnärer, husockupanter, anarkister och allsköns revolutionärer på 1990-talet gjorde mytisk och förvandlade till en enda stor happening – har typiskt nog förvandlats till ett gentrifierat bostadsområde vilket som helst. Vill man uppleva dynamik och mångkulturell kontrastrikedom får man i stället bege sig till mer avlägsna stadsdelar som exempelvis Neukölln.

Vill man å andra sidan gotta sig i innerstadens nöjes- och kulturliv kan det vara bra att hyra hotellrum eller lägenhet mera centralt. Själv valde jag denna gång poppiga designhotellet Mani, med utsikt över Alexanderplatz: DDR:s 50-talsbombastiska, en gång så stolta höghuscentrum.

Mina insidertips denna gång: fantastiska bokpalatset Autorenbuchhandlung vid Savignyplatz, unna dig dessutom mat och dryck på billiga, 80-talsbohemiska Zwiebelfisch i närheten – eller boka in dig på Knesebecker Pension, med en aura av flydda dagar.