Idag vaknar jag upp med träningsvärk, ömmande fötter och trötta ben. Men så glad jag är för att jag tog mig upp till toppen av Sveriges högsta berg. Det var tuffare än vad jag trott men det gör glädjen större, att övervinna sig själv är väldigt stärkande. Vandringen tillbaka till Nikkaloukta kortar jag några kilometer genom att åka båt en sträcka. Det hade jag bestämt att göra redan hemma men med en trött kropp så känns valet ännu bättre nu. Vi vandrar i den fantastiskt vackra naturen och jag njuter av varje steg jag tar. När vi når fjällstationen väntar oss en lunch och en buss som ska ta oss tillbaka till Kiruna. Tröttheten och den ömmande kroppen är inte borta men känslan av att ha klarat en tuff utmaning och ett uppsatt mål är så mycket större. Den här gången fick jag utmana mina rädslor och övervann dem. Vid flera tillfällen under glaciärövergången och på Via ferratan kändes det som om det här var min gräns för vad jag klarar. Men nu när det har gått några månader så har jag förträngt det otäcka och kommer ihåg det underbara och jag skulle lätt kunna gör det igen. Så vem vet vad nästa utmaning ska bli och var min nästa resa ska gå. Äventyrslusten har kommit tillbaka i alla fall.