Det är ett märkligt läge jag hamnat i. Jag står fullt laddad vid startdtrecket för att ge mig av på en intensiv och spännade resa mot målet. Men det är fullt med tjuvstarter och irritationen blir allt större och tiden dras ut allt mer....

Så skulle jag vilja beskriva hur jag känner det just nu. Jag vill åka på ett sista galet och självutvecklande äventyr innan jag lovat mig själv och andra att till hösten återvända till verkligheten för att sätta mig bakom skolbänken,

Vad är det då som inte har fungerat? det stora felet är att hag inte gjort ett målmedvetet förarbete om vad jag faktiskt vill hitta på. Jag är en alltför idérik person för mitt eget bästa, har nämnligen mycket svårt att släppa en bra idé. Detta gör att jag velat fram och tillbaka utan att ta fram en specifik plan för ett specifikt mål. Resultatet är att veckorna rullat på utan att jag kommit någonstans.

Snart känner jag dock att varenda löpare har tjuvstartat bort sig och endast jag kommer vara kvar på den där startijnjen..ett läge där det blir omöjlgt att inte komma iväg...

Jag brukar ge löften till mig själv, jag har nu lovat mig själv att åka iväg i mitten av februari. Galet? nej många har gjort så innan mig,,det galna i det är tillvägagångssättet. Jag kommer packa min väska utan någon som helst koll på någonting kommer jag hoppa på ett plan till något lovande ställe. Det är dock det där med lovande ställe...när människor åker till Irland eller London så kommer de hitta alternativ fort...vad jag ser som mål är dock annorlunda. Jag drömmer om Färöarna, Falklandsöarna, Galapos, Alaska, Kanada och Mongoliet. Jag är ute efter mina äventyr och jag vill ha storslagna landskap, öppna vidder blandat med berg och ogästvänlighet.
Det är inga städer jag är ute efter, utan mer eller mindre vildmark och hur hittar man arbete där?

Det ska tilläggas att mina löften inte alltid infrias, t ex gällande kost är jag fullkomligt hopplös. Men när jag mentalt konstant bygger upp mig så är ett tillbakadragande omöjligt.
Såsom i många stora slag i historien kan inte ledare vända på sina härer utan tvingas ge sig in i striden, storleken på armén, förberedelser, löften allt ligger där och gör det omöjligt. Trots upptäckten av en mäktigare fiende blir striden av, mycket tack vare att ledaren inser att allt arbete på något sätt hade varit förgäves annat.

Jag har ingen fysisk fiende, men absolut en mental. Någonstans inne i mitt huvud utkämpas en strid mellan det äventyrliga och det förnuftiga jaget. Jag hoppas att det äventyrliga vinner, att gå någon mainstream väg har aldrig varit aktuellt för mig hittills.

Nej om en månad vet jag själv svaret om hur saker har blivit, förhoppningsvis är allt positivt. Jag får packa ryggsäcken och hålla tummarna för att vinden för min kropp i en bra riktning, eller stryk det, en äventyrlig låter bättre!