Det jag tänker tillägna detta blogginlägg är ett tema som säkert många människor känner sig mycket hemmastada i, åtminstone medlemmar på den här sajten!

Har nu varit hemma i drygt en månad efter hemkomsten från Teneriffa, det har känts helt ok att ta det lugnt på hemmaplan efter ett antal månader i utlandet..MEN

Herregud jag har fått massa upplevelser, träffat nya människor, fått se nya kulturer..så kommer jag hem till Sverige och allt är..ja vardagslunk, livslunk..vad man än vill kalla det.

Det finns människor som kan bo i sin röda lilla stuga hela livet och vara nöjda med det, men jag har fått smak av något annat..en upptäckarglädje, en strävan mot förståelse en längtan av nya utmaningar varje dag.
En månad hemma har nu redan börjats känna som att gå flera år tillbaka i min personliga utveckling...man står liksom och trampar luft utan att ta sig för många centimetrar i rätt riktning.
Vad jag jag nu kan konstatera är att jag inom så snar framtid som möjligt måste ge mig av igen för att mätta mina sinnen..det är dock ett kort perspektiv.

Min största oro just nu är att vad händer sen då? Inte kan jag ju flacka runt hela livet? eller? Jag tror jag förlorat min förmåga att känna ro, att kunna leva vardagsliv på en plats och trivas med det.

Självklart är den känslan dubblerad av att befinna sig på sin hemort som jag gör nu..men den där oron ligger och gnager.
Jag har för stor passion i att se nytt och upptäcka, tror nämnligen aldrig de egenskaperna kommer gå ur mig...

Jag hoppas jag en gång i mitt liv kommer trivas i en "röd liten stuga" men jag tror inte det.
Har sagt att jag ska börja plugga till hösten, men hjälp jag har redan ångest över att jag ska bli kvar 4-5 år på samma ställe...det kan inte vara naturligt? eller?

Jag antar många har sett eller läst Sagan om ringen, för att beskriva min situation så vill jag ta slutet av hela sagan. När Frodo meddelar att han lämnar Fylke för han inte längre kan se sig själv i det lugna samhälle han levt i hela livet pga. han sett och upplevt så mycket under sin resa.
Den känslan känner jag, jag hade utan problem kunnat hoppa på ett skepp i hamnen för att segla bort mot det okända för att aldrig återvända.

I detta måste jag ändå klargöra att jag älskar min hemort, men på något sätt så kommer det som är det okända att vara mitt hem. Det är dit jag vill och det är dit jag längtar...det är ju bara det att det okända aldrig kan förbli just okänt. Nej, jag har konstant ett spjut i ryggen och om det någonsin kommer slås ner i backen innan det tränger igenom min rygg..ja det är min stora fundering just nu!

Vissa förstår säkert detta grubbel, ni som inte gör det, jag är avundsjuk på er!