21/9 Kunde inte sova…som vanligt…det var det jag kunde konstatera när jag vaknade från en medveten sömn…känslan att väckarklockan inte ringde kan göra en pigg på kortsikt. Jag skulle ta det lugnt, det hade jag förutsatt, skulle gå igenom min packning en gång till som så många gånger förr. Allting var på plats. Onödigt att tillbringa vaken timmar som man kan ägna åt sömn. Nu är inget som man kan göra åt. Min gröt väntade…och mina smörgåsar också. Mitt sammanboende tittar fram från sitt rum och hälsar ivrig. Hon är ganska angeläget att jag försvinner snart. Jag ska inte låta henne vänta särskild länge. Jag vill inget annat.
Full av energier ger jag mig av. Regnar men inte öser. Skönt. Det är varken läge för att ta fram sin regn poncho eller bli blöt. Det är bara några meter till tunnelbana. Ingen vanlig morgon, kändes konstigt, klockan var snart kvart i nio, kände inte igen några människor runtomkring mig. Visst…ja…. kom på att jag inte brukar åka så sent på dagen. Det är ju semester. Känslan gjorde mig genast väl till mods. Snart skulle jag infria mina reseförväntningar, det jag väntat länge. Spännande. Kan inte vänta, vill att det ska gå fort.
Det går tyvärr inte fort. Resan genom stan norrut och buss till Arlanda. Man har gått om tid som alltid men ändå känslan att inte hinna gör en alltid litet stressad. Jag skulle ju vara framme två timmar innan avgång. Är det som kallas resfeber? Vet inte men klart är det att man är litet korkad. Ytterst sällan har man varit med om mycket folk vid check-in. Skulle det vara mycket folk denna gång? Fanns några tecken att så var fallet? Inte det minsta. Till slut är det som är kvar, medvetandet att man är litet korkad…usch….vi kallar det för resefeber ändå.
Hann inte ta mig igenom säkerhetskontrollen att jag fick kliva ombord före alla andra. Fick förtur av någon anledning. Trodde dem att jag var för gammal till och med handikappad? Tänkte inte fråga. Det som förbryllade mig var att jag inte såg en enda världens resor deltagande men väl på planet satte jag mig bredvid ett litet äldre par, mycket sympatiska, som visade sig vara två av dessa personer som jag ska tillbringa dem närmaste arton dagar med. Det var då jag fick veta att vi inte skulle till Kirgizistan. Döm till min besvikelse, men det skulle kanske fixa sig senare.
Vi blev väl omhändertagna på planet. Fick otroligt god mat och gott vin. Till kaka fick jag dricka Raki en sort Ouzo fast mindre söt och mer väldoftande. Vi såg en besynnerlig lustig film om massa hundar. Fattade inte jag varför dem visade den. Tråkig var den i alla fall. Enda anmärkning på hela resan var att jag satt liksom fast, minimalt ben utrymme, aldrig varit med om något liknande…men mätt var jag och det är alltid en fördel. Snart skulle ta ett benstreck.
Jag sitter nu på Istanbuls flygplats, tog ca 4 timmar att komma fram. Det kommer att bli en seg väntan till klockan 21:10 när vi ska flyga destination Ashgabad. Det är inget ovanligt , har gjort det många gånger förut, det är bara att klä sig med tålamod och njuta av alla intryck från alla väntade passagerare. Internet dock är inte fri på denna flygplats så det som jag kan göra just nu är skriva ihop några rader. Hoppas jag kan lägga ut dem imorgon.
Vi kom i väg sent och inte blev det bättre att vi fick vänta i 2 timmar vid passkontrollen. Flygresan var i alla fall njutningsbar Man fick till och med benutrymme.
Väl framme blev vi välkomnade av vår officiella guide Andreas, en frilansjournalist som pratar flytande ryska samt Jabbar vår lokal guide.
Äntligen börjar staden siluett att ta form på vägen till hotellet. Stora enorma marmorbyggnader en efter en, som reste sig från jordens yta liknande gigantiska vita svampar. En stor byggnad för varje år sedan självständighetsdagen. En hel del från 1991 alltså.
Man ser guldstatyer av den förra härskare fortfarande i mängder samt stora porträtt av den nye. Jag tittar men är inte särskild intresserad, det är mitt i natten och snart får jag min förtjänad sömn. Fick höra att vi skulle i väg tidigt dagen efter. Kl 10:30 för att vara exakt. Det kommer inte alls att bli mycket sömn…men vad ska man göra det är ju semester!

22/9 4 timmar sömn…det är vad jag fick…och inte blev det bättre när vi blev väckta 1 timme för tidigt…det är bara att bita i sura äpplet. Vi blev hämtade med buss efter en god frukost av en leende Jabbar… konstgt att han ser så utvilad ut … han kan inte ha sovit längre än oss…mystiskt…och… irriterande. Jag fick köra en stund med ”ta bort ditt pessimistiska fula trynet och skärp dig” …det hjälpte mycket bra. Började mingla bland deltagare och kände att inom kort skulle jag ta del av mina första riktiga reseintryck. Av detta land som styrs med järnhand, ett fäste för ett diktatoriskt styre. Guiden började förklara vad vi skulle uppleva under dagen och då insåg jag att det skulle bli ganska lugnt.
Oaserna i Turkmenistan var länge kända som strategiska platser längst den legendariska sidenvägen. Första anhalt ett gammalt samhälle Nissa 1,5 timme körning från huvudstaden. Staden, Parternas huvudstad verkade mellan 200 FC och 200 EF. Blev teatern av stora sammandrabbningar med bl.a. Romarna som fick rejäl med stryk här. Inte mycket att se härligt talat men intressant för att allting var ett projekt och Italienska arkeloger var inblandade. Nåväl blev det inget långvarigt utan vi stack efter 40-45 minuter mot huvudstaden igen. Väl här åt vi lunch, en ganska taskig sådan och fortsatte vidare till staden. Vi besökte alla viktiga byggnader utifrån samt en hel del monument bland annat den okände soldaten och jordbävningsstaty som restes för att uppmärksamma alla som dog 1941…då med enorma förluster av både människor och hus. Finns idag dock inga spår efter det. Litet trötta blev vi körda tillbaka till vårt hotell, tid för litet återhämtning samt litet sömn och ute igen. Vi skulle ju äta välkomst middag. Bytte flera restauranger innan vi hittade det som passade. Vi hamnade på en nattklubb. Trevligt med musik och folk som dansar…det verkade som att det pågick ett bröllop…en av dem många som vi har stött på under dessa dagar. Det verkar som att folk här gifter sig på löpande band. Vi dansade också bland andra Gaute…normannen jag delar rum med…en litet galen 66 år gammal kille. Vi åt även god mat med sallader och köttspett…litet lammlever fick också plats. Vi funderade om vi skulle vara kvar Gaute, Daniel den yngste i gruppen och jag. Vi bestämde för att följa med alla andra. Vi skulle få en ny chans imorgon.

23/9 Underjordiska sjöar… vi kommer iväg efter en rejäl frukost. Första stopp Kow-Ata där vi får bada långt under marken, i solfat luktande vatten. Det sägs hjälpa mot allt möjligt men illaluktande var det. Vi kör vidare mot Asher en häst farm som ägs av en sympatisk man. Här fick vi se fantastiska hästar göra allt möjligt. Det var kul. Det som också var intressant var dottern, en ung vacker kvinna som var separerad. Jag lämnade till henne min adress. Man vet aldrig eller hur? Vi vänder kursen mot stan och vår chaufför Jura är väldigt behjälplig. Han gör allt för att hjälpa oss. Vi stannar vid Kapchak, Central Asien största moské mycket vackert beläget vid Turkmen Bashi Mausoleet. Turkmen var den förste presidenten efter självständigheten från Soviet Unionen 1991. Han var snarare en diktator och spår av honom ser man litet överallt i staden, än så länge finns fortfarande många guldstatyer av honom runtomkring. Den nye presidenten försöker dock avveckla dessa så småningom. På kvällen ser vi en föreställning på Drama Teater. En nationalistisk monolog över en fåraherde och hans drömmar. Efteråt åker vi och käkar och därefter avslutar vi, Gaute, Daniel och jag, kvällen genom att närvara vid ett bröllop i ett hus alldeles intill hotellet. Det var jätte kul, alla var nyfikna på oss, vi blev bjudna på mat och massa vodka men framför allt blev vi indragna i dansshowen. Alla stod och dansade litet grann som kosacker. Vid 11 tiden tog dock musiken slut, då det är obligatoriskt här i landet och det var bara att gå till vårt rum.

24/9 Mary…meningslös utflykt till norra sidan av landet. Vi skulle flyga dit. Tidigt ger vi oss i väg till flygplatsen och det var seg som sjutton. Enda roliga grej var en idrottsledare som ackompanjerade ett fotbollslag som bad om att få min autograf så fort han fick höra att jag var från Napoli . Han var speciellt förtjust i Maradona. Mary kallas med olika namn men det vanligaste för att definiera det området där de gamla ruiner var är Marv. Det finns 3 stycken men det är ytterst litet att se. Allting är en lerhög. Visst anstränger sig Djapphar med att förklara var som fanns på dessa platser och alla krig som utkämpades i omgivningarna men kände ändå mig måttlig ointresserad. Vi besöker Suldan Kalá ett restaurerat monument samt ett mausoleet som har byggts för att hedra Koge Josuf Amadami en gruppledare för sofismen dit många pilgrimer färdades, Det som var litet bevarad var Is Kasall, den så kallat kvinnor hem. Vi fick väldigt litet information om det av någon anledning då guiden inte kunde förklara fullt utan lämnade tolkningen till vår fantasi. Slutligen Mausoleet Sandjar och en Rysk Kyrka. Däremellan hann vi käka en rätt dålig lunch med hittills dyraste öl. Längtade få lämna staden och flyga tillbaka. Men innan träffade jag en mycket söt tjej som jag tog en bild med och som fick mitt visitkort. You never know
Flyget var segt och framme hade vi ingen lust för att äta middag utan vi gick och la oss. Innan kunde jag få köpa en fin pin. Vi måste dock hinna packa ordentligt inför imorgon och resan genom öknen. Vi kommer dock att besöka söndagsmarknad innan. Vi kommer att tillbringa natten i öknen innan vi lämnar Turkmenistan.

25/9 Karakumöknen… svarta sandenöken....vi ger oss av tidigt till söndagsmarknad Tolkuchka en bit utanför huvudstaden Ashghbat. Det anses allmänt vara den färgstarkaste av Central Asiens marknader. Kvinnorna bär långa färgstarka klänningar och männen ofta stora pälsmössor. Här säljs allt mellan himmel och jord. Mest fascinerande är kanske mattmarknaden, handknutna som maskingjorda. Mattorna är oftast gjorda i Bukharamönster. Efter lunch börjar vi vår färd genom Karakum som betyder svart sand på landets språk. Turkmenistan består av 90% av öknen och största delen är precis denna öken som vi ska resa igenom och avverka med terrängfordon. Det är ett dramatiskt landskap vi beskådar med nästan 9 meter höga sanddyner och gles gräsväxt. Vi äter lunch i en by som hette Bokordak och tar en öl paus på vägen till första kratern som är fylld av vatten, därefter besöker vi en med kokande lera. I hjärtat av Karakum ligger dock Darwaza, en enorm öppen krater som är resultat av flera försök att hitta gas på 50 talet. Med sina 60 m bredd är platsen den mest apokalyptiska i världen. De rödgula eldlågorna skapar en dramatisk effekt i mörkret. Vi tillbringar natten i tältlägret samt äter en jätte god middag som våra chaufförer grillade åt oss. Sov dock väldigt dåligt, ingen kudde, jätte hårt underlag och sovsäcken var för liten.

26/9…vi vaknar till soluppgången. Underbart spektakel. Efter en god frukost åker vi till ytterligare ett stopp på den gamla sidenvägen. Konye-Urgench var huvudstaden i det forna riket Khorezm som hade sin främsta epok under 1100-talet. Staden förföll efter att Djingis Khan och efteråt Timor Lenk hade sina fälttåg hit. Vi besöker Turabeg Khanym som med sina geometriska mönstren och den färgsprakande mosaiken är imponerande, ett riktigt mästerverk. Inte så långt därifrån finns Central Asiens högsta minaret med 143 trappsteg, Getlug Timur. Vi stannar inte länge i detta området. Vi fortsätter vår färd mot Khojeili där vi korsar gränsen till Uzbekistan och säger hejdå till vår gode Jabbar. Hoppas få träffa honom igen. Snart stannar vi för natten och mat i Nukus, huvudorten i Karakalpakstan provins som är en autonom republik i detta väldiga land. Snart ska vi få bekanta oss med vår nye guide, Fatima, en rätt charmig kvinna men som skulle visas sig alldeles för tråkig att lyssna på. Värme hade hon i alla fall. Vi har växlat även pengar och för 60 euro fick jag 150 000 tusen lokala pengar. Helt sjuka sedelbuntar. Jag har inte mått hundra denna dag och magen hänger inte med. Hoppas att imorgon känner jag mig bättre. Misstänker att middagen i öknen trots allt inte var så bra.

27/9… Aralsjön… eller den som snarare likna en öken just nu. Uttorkningen av sjön är en av moderna tiders mest kända miljökatastrofer. För 40 år sedan var Aral världens fjärde största innanhav, men började krympa på grund av den intensiva och vattenkrävande bomullsodlingen under sovjettiden. Vi besöker dock först det lokala etnografiska museet som mycket oväntat har en fantastisk konstsamling främst modern konst. Museet grundades på 1960-talet av en ung konstnär Igor Savitsky, som följde arkeologiska expeditioner genom regioner och samlade otaliga exempel på folkkonst. Dessutom lyckades han samla många mästerverk av ryskt avantgarde – en hel epok av Rysk konst som förstördes i början av 30-talet av Stalin regimen. Vi inser efteråt att det är stora skillnader i kultur mellan Turkmenistan och Uzbekistan. Vi åker efteråt i alla fall en lång väg till Mujnak en gång en blomstrande hamnstad vid Aralsjön och som nu liknar en spökstad med rester av strandade skepp. Vi åt lunch på vägen i Quonirat. Vi ser under besöket i Mojnak olika små tecken av en blygsam återhämtning och det är vi glada över. Vi kommer sent tillbaka till hotellet och får inte chansen att surfa tyvärr.

28/9…Khiva…i deltat Amu-Darja fanns en gång bördiga oaser och jordbrukssamhällen utvecklades till det mäktiga Khorezmriket. Det finns idag imponerande fästningar utspridda i öknen. Vi besöker först Toprak Kalá och därefter Ajas Kalá. Lunch äter vi i Byroni. Full fart mot Khiva dit vi anländer sent på eftermiddag. Vi hinner dock passera på vägen samhällen Jambarek och Kasarak. I Khiva äter vi middagen i Gamla Stan samt strosar vi runt litet. Jag är dock ganska trötta att sängen känns den naturliga avslutning.

29/9…Khiva…en hel dag i den som var huvudstaden i Khorezm. Den är helt intakt från 1700-talet och omgärdas av en fantastisk mur. Det finns massor med moskéer, kupoler, minareter och byggnader i denna gamla stad som är generöst utsmyckade med mosaik och kakel i turkosa och blåa färger. Vi hinner kliva upp på stadsmuren och se en fantastisk vy över alla monument. Vårt hotell ligger mycket bra beläget till strax utanför stadskärna och är inom en bekväm gång avstånd.. Under dagen ser vi även en mini cirkusshow som var ganska charmig. Händer inte mycket mer denna dag.

30/9…Bukhara…jätte tidig åker vi iväg denna morgon. Vi hinner inte ens äta frukost på hotellet utan konsumerar vi den på bussen. Vi genomkorsar Kyxylkumöknen (röda sandens öken) och stannar bara en liten stund vid Amu-Darja floden som markerar gränsen mellan Turkmenistan och Uzbekistan. Till Bukhara anländer vi sent på eftermiddag. Vi får en timme för att inkvartera oss på rummet och ute igen. Denna stad är verkligen en pärla. Stort nog för att inte vara ett museum och så välbevarad för att känna sig som man har hamnat i ett annat årtionde. Stadskärna är i det närmaste intakt och avger en känsla om hur det var på den tiden då Sidenvägen var i bruk. Efter en liten promenad går jag, Gaute och Daniel vidare och käkar en god soppa på en restaurang. Nu sitter jag i sängen och längtar att få sluta ögonen för idag. Imorgon väntar en större tur runt staden. I övermorgon har vi en fri dag när vi kan göra vad vi vill. Kanske blir det en vinprovning.

1/10…Bukhara…relativt tidigt börjar vår tur i staden och börjar snart att förstå varför Bukhara är så berömd. Vackra moskéer och madrasah (skolor) avlöser varandra. Det finns över 140 byggnader som är kulturmärkta och det verkligen är en fin stad att förlora sig i. Vi börjar vår vandring från Labi Hauz ett fint torg med en av stadens många bassänger. Fram till 100 år sedan fanns över 200 hundra stycken som Soviet regimen lät täcka igen på grund av risk för epidemier. Vi fortsätter med gamla staden och den ovanliga Char Minar med minareter, Ismail Samanis mausoleum och olika karavanserai (ställen som nomader brukade bo på). Vi missade ett besök in i Kalon minaret men inte i själva moskén. Minareten har stått sedan 1100-talet och överlevt både Djingis Kahn och Timor Lenk; Moskén däremot är inte lika gammal men är ett riktigt praktverk med mycket fina mosaiker. Vi gick runt jätte mycket och till slut var jag mätt på alla dessa byggnader. Vårt gäng, Daniel, Gauter och jag valde att tillbringa resten av eftermiddag med att konversera med olika kvinnliga försäljare och ibland under vissa stunder blev det också ganska intensiv. Vi hade en intressant vinprovning på kvällen och därefter åt vi mat på en takrestaurang. Kvällen skulle bli mycket intressant då vi bestämde oss för att göra Bukhara osäker. Natten tillbringade vi på en nattklubb, Hotel Asia Underground. Ett ganska anspråkslöst ställe med lokal popmusik Hade vissa framgångar, dansade med många. Fastnade dock för en ryska Jolah som jag skulle träffa dagen efter. Vi avslutade natten dock tillsammans med olika uzbeker och fick bra kontakt en tjej (som jag inte kommer ihåg vad hon hette) och vi åt goda samosa på ett nattmatställe. Vi var hemma runt 5 tiden..

2/10…Bukhara… det var ganska lätt att komma igång även om vi inte sov för mycket. Vi hade sätt fram emot denna dag då vi var helt lediga och vi kunde göra precis vad vi ville. Jag och Daniel valde att sola litet på förmiddag på hotell Asia medan Gaute hade annat för sig. Efter lunchen gick vi och sov en stund. Vi hade på pappret ganska mycket att göra på kvällen då vi hade stämt några träffar. Till vår besvikelse sprack alla våra planer och återstod att avsluta kvällen på samma sjaskiga ställe som dagen innan. Det var mycket folk men inte alls lika god stämning som igår. Gick och la mig runt halv 2. Daniel hade inte följt med, medan Gaute var kvar på diskot.

3/10...Samarkad...hyggligt tidigt åkte vi iväg och nu är det halva vägen kvar. Hoppas vi kommer fram i godtid så vi kan gå runt i staden på egen hand. Japp tidtabellen fungerade och snart börjar vi se stadens siluett. Alla har drömt att för eller senare komma till Samarkand. Nu var det min tur. Vi åkte förbi en turistrestaurang som hette Karimbek som visade sig senare vara ett ställe där man lurar folk, återkommer om det. Var litet irriterad då jag skulle stå för kostnaden utan att få det minsta chans att välja restaurangen själv. Maten var i alla fall god och betalade då ett hyggligt pris. God stämning var det också då det pågick det sedvanliga bröllopet. Vi kom till insikt att vi inte hade varit på ett sådant än i Uzbekistan men det var sent för att hänga med festligheterna, snart skulle vara dags att fortsätta mot hotellet. Vi får en timme för att lämna bagaget på rummet och eventuellt fräscha upp oss. Tiden var knappt allting gick väldigt fort och inom en kort tid var vi redan i väg på staden. Samarkand är ganska stor, landets näst största stad och saken att vi bodde utanför gjorde att det minskade vår rörlighet då vi inte hade tillgång till någon egen transport. Vi började besöket på mausoleet/observatoriet tillägnat Ulugh Bek en av dem ättlingar till Timor Lenk. Intressant besök då vi fick en insyn i vilka veteskapsmän han umgicks med. Det var en stor tid då krigmässigt var lugnare. Vi fortsatte till en nekropolis som både var en muslimsk gravplats samt en ortodox sådan. Intressant ur många aspekter. Tänk dock att man kan tjäna pengar på allt. Det sägs att en av kusinerna till profeten Mohammed var begravd där men ingen visste var. Efter stadsturen kopplade av vi killar på mitt rum. Vi hade riktigt roligt då vi retades med Gaute en hel del. Senare på kvällen gick jag och Daniel i mörkret ett par kilometer för att äta i det man upptäckte efteråt var ungefär samma plats där vi åt lunch dagen innan. Var inte staden stor? Det kan man undra. Liv var det då det pågick ett födelsedagskalas. Uzbeker verkar vara verkligen ett danssuget folk. De tar alla tillfälle i akt för att stå och börja dansa. Kul tycker jag. Vi går tillbaka samma mörka väg, tur att jag hade pannlampan med mig annars hade vi snubblat hela vägen till hotellet. Här händer det inte så mycket. Gaute konstigt nog låg och sov. Ovanligt syn på denna man som håller i gång hela tiden Han sov riktigt tungt.

4/10...Samarkand och Ragistan... idag känner jag mig riktigt nöjd. All besvikelse som har präglat min resa har äntligen lagt sig. Fick besked av Andreas vår guide att jag skulle få komma i väg till Kirgizistan och dess huvudstad Bishkek. Visserligen bara 2 dagar men ändå och spännande skulle också bli då jag hamnar precis mitt i valet. Jag skulle få betala för flygresan samt hotellet och visum förstås, men det var inte så mycket pengar. Det som var bra var att jag skulle få följa med gruppen hela vägen men skiljas åt litet tidigare sista dagen. Mitt flyg skulle nämligen avgå mitt i natten. Nu är det dock dags att bekanta sig med denna mytomspunna sagostad med sina enorma Madrasah och minareter. Vi börjar turen i Mausoleet Gur Emir där Timor Lenk är begravd, inte så mycket att säga om det då jag var rätt ointresserad. Allting börjar på allvar att se likadant ut. Var sugen på att gå min egen väg och snacka med folk. Tyvärr har det inte varit helt enkelt göra det på vår resa tyvärr. För mig möte med människor, lokalt folk, längtan att försöka förstå kulturen och deras vanor är själva behållning på mina resor. Sagt och gjort går vi killar runt i Ragistan och snackar speciellt med olika butiksinnehavare som tuggar en sort begynnelse till deras strävan att prata ett främmande språk, nämligen engelska. Det går inte så bra men kul var det. Tog många bilder. Registan är stadens givna centrum. Samarkand var i alla tider en medelpunkt i världshistorien. Alexander var här och även Djingis Khan som dock skövlade staden. Timor Lenk byggde upp den igen och hade den som bas för sina erövringståg runt om kring, han dog dock i Beijing. Ättlingarna kastades ut och reste till Indien för att starta Mogulddynastin och Taj Mahal. Hade inte Uzbekistan varit så svårtillgänlingt hade landet besökt av mänger olika folk. Mosaikerna är makalösa. Det är litet som att besöka Taj Mahal fast varje dag. Vi bestämde oss att gå tillbaka till gruppen och tur var det. Man fick vara med på en sort teaterföreställning men oss själva som skådespelare. Allting gick naturligtvis ut på att försöka sälja till oss så mycket som möjligt. Jag tror dock inte att någon av oss köpte något, priserna var rejält uppskruvade. Vi går vidare till en musik butik där vi får lyssna på olika instrument. Vi köpte förstås inget, nej kanske någon köpte en musik-cd. Även om det hela hade ett uteslutande kommersiellt betydelse så gillade jag vara där. 100 gånger bättre än tråkiga innehållsfattiga och oansenliga museer. Jag och Daniel fick besöka ett av minaret efter att vi mutade vakten. Trångt och brant var inne i den, nästan fallfärdig och i stort behov av underhåll men utsikten därifrån var skaplig. Tog några bilder och skyndade mig tillbaka till gruppen. Det var nämligen dags för lunch. Mätta och belåtna gick vi hela vägen till en moskée ägnat åt Bibi Khanum som var Timor Lenk favorit fru. På vägen dit hände en litet olycka. Fatima i sitt tafatt försök att hålla jämna steg med Gaute ramlade och gjorde illa sig. Hon haltade resten av resan. Vi samlade oss efter chocken och därefter besökte vi den närliggande marknad. Rätt skaplig plats men snabbt insåg vi att efter matavdelning fanns inte så mycket annat intressant att titta på. Speciellt klädavdelning var bara en stor hög av dåliga piratkopior. Jag, Gaute och Daniel bestämmer oss för att gå vår egen väg och försöka ta oss tillbaka till hotellet till fots. Det gick inte så bra, vi upptäckte att avståndet var rätt stort, hade en rätt dålig karta eller rent ut sagt ingen karta alls. Det spelade förresten ingen roll för varje människa vi träffade på vägen kunde inte ens peka ut var vi befann oss någonstans på vår lilla lapp. Geografikunskapen är det något att satsa på i detta land, finns påtagliga brister. Vi fortsätter att fråga samtidigt som vi går en hel del. Vi hade svårt för att göra oss förstådda. Vi gav inte upp och fortsatt att fråga. Till slut uppenbarade sig vår ängel i form av en attraktiv kvinna. Jag stannade förstås och frågade. Hon kunde ett skapligt engelska men hon kunde heller inte peka ut var vi befann oss i staden. Det var jätte svårt att avgöra hur mycket vi hade kvar till hotellet. Hon ringde spontant dit för att ta reda på om dem kunde vägleda oss, men de visste förstås inte var vi var någonstans. Till slut stoppade hon en taxi och tvingade oss in i den. Hon förhandlade till och med om priset. Fantastisk kvinna eller förstod hon hur tafatta vi var? :-) Zulya heter tjejen. Har fortfarande kontakt med henne Vi fick sedan hela kvällen på oss. Jag och Daniel gick till samma ställe där vi åt lunch dagen innan. Vi åt rätt dålig mat och som råga på allt ville kyparen, tom flera stycken, försöka lura oss på notan. Vi skulle få betala ett, i lokal valuta 46 000 sum ca, alldeles för tokigt pris. Jag protesterade högljudd och bad att få prata med bossen. Efter mycket om och men gick dem med att sänka nota till en rimlig nivå. Skit dåligt. Restaurangen heter Karimbek. Hoppas att guiderna tar åt sig detta och stryker restaurangen från alla turistrutter. Tillbaka samma väg som vanligt och till vår förvåning ser vi Gaute i receptionen som mycket lyriskt (som vanligt ska säga när han berättar om olika saker som har hänt honom) berättade att han hade varit på ett ställe och träffat en dam, själva ägarinnan, och att han skulle tillbaka dit senare. Jag, dum som jag är, gick med för att göra honom sällskap, Daniel mycket smart gick och la sig. Vad skulle man göra på en nattklubb en måndags kväll? Mycket riktigt var stället, ett rätt charmigt sådant, tomt. Vi gick tillbaka hem efter ca en timme. Det var dags att sova på största allvar. Vi får se om det blir litet party imorgon. Jag och Daniel har nämligen köpt en flaska vodka.

5/10...Smarkand – Tasjkent...det ska bli kul att åka tåg till huvudstaden. Älskar åka tåg, man har ganska bra frihet att röra sig längst vagnarna, bra inblick på medresenärer och det jag upplever bäst om är enkelheten att få kontakt med dem. Nu är det så att lokalbefolkning tyvärr inte pratar engelska men kul ändå. Det blir mycket skratt och glädje trots allt. Tidigt som vanligt kommer vi iväg. Alla är med och mår bra. Tågresan går över förväntan jätte bra. Vi hade enormt kul då man visade litet löjliga ryska tv serier på en skranglig skärm. Alla var på topp humör inte desto mindre lilla Gaute som inte kunde sluta berätta om sina äventyr. Han har ju förstås mycket att berätta då han har besökt många länder, 157 för att vara exakt. Väl framme togs vi emot av vår nya guide, en Rysk dam som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet. Hon skulle, visar det sig, bara hjälpa till med det praktiska då Fatima var fortfarande med och skadad. Det var ett blixtsnabbt besök i denna rätt särpräglad och rätt rysk liknande stad. Stora byggnader värvades med enorma samlingsplatser. Arkitekturstilen gick inte att mista på. Vi promenerar i centrum, vi tar en titt på olika torg och åker tunnelbana. Det var rätt roligt och intressant göra det då jag gillar känna pulsen på en stor stad. Det var lätt att röra sig där men man fattade inte mycket då alla skyltar var på ryska och mycket poliser fanns där också. De kontrollerade folk hela tiden och såg rätt otrevliga ut. De var stenhårda med att påpeka att vi inte skulle fotografera där. Man fick verkligen en påminnelse att vi befann oss i ett totalitärt stat. Vi besöker den muslimska stadsdelen och biblioteket där första upplagan av Koranen fanns att beskåda, samt en hel del annat speciellt Koranen böcker översatta till många språk. Vi rör oss runt Chorsubazaren. Den här delen av staden är riktig gammalt. Tasjkent har ju också varit en samlingsplats för karavanen längst den gamla sidenvägen. Tillbaka till hotellet checkar vi in och det dröjer inte länge innan vi var ute igen. Den här gången jagar vi vår kvällsmål. Den hittar vi på ett snabbmatstället. Det var inget gott men trevligt hade vi som vanligt, Gaute, Daniel och jag. Kvällen skulle inte bli lång då vårt flyg till Almaty skulle avgå tidigt på morgonen.

6/10...Almaty...Kazakstan ekonomiska framgång är mest påtaglig i landets största metropol och ekonomiska centrum. Almaty ligger med bergmassiven Zailsky Alatau i bakgrunden. Staden har sin dos av sovjetisk arkitektur, men med sina gröna parker, fontäner, sköna promenadstråk och festlig atmosfär skapar en känsla av välbefinnande och har alla förutsättningar för att lyckas Centralasiens turist Mecca. Om man framför allt gillar att åka på sex semester. Staden har vuxit enorm och upplever värsta oljerushen. Bakom den glänsande fasaden döljer sig fortfarande dem enorma problem som har att göra med ett totalitärt politiskt styre. Minnet av Kazakstan egen Tiananmen har inte bleknat än; året var 1986 och efter lanseringen av Glasnost politiken krossades skoningslöst protesterna mot dåvarande partifunktionären, nämligen Kunaevs styre. Vi börjar besöket i den närliggande Medeo, den högtbelägna idrottsarena som har sätt många rekord slås speciellt vid skridskotävlingar. Vi åker en bit högre upp och försöker åka linbanan men vi bli avrådda att göra det. Vädret var dåligt och skulle skifta till värre. Många av dem arbetarna som befann sig högre upp fick åka ner då arbetsförhållanden skulle försämra avsevärt. Det pågick nämligen en upprustning av hela området inför asiens vinterspelet 2011. Tillbaka i staden besöker vi det historiska museet som var rätt charmigt och Panfilovparken med andra världskrigets minnesmonument. Vi strövar runt en hel del, äter lunch och nöjda och belåtna efter ytterligare promenader runt staden börjar vi att ge oss av mot hotellet. Vi skulle äta alldeles strax en av dem godaste middagar på vår resa, avskedsmiddag på en Dengisrestaurang (Dengisfolket ett slag folk med Kinesiskt ursprung som hade Islam som religion). Där, sas det, skulle tillgång till starka drycker vara rätt begränsad och jag och Daniel tog det säkra för det osäkra och tömde vodkaflaskan inköpt i Samarkand innan vi gick dit. Döm till vår förvåning när vid fick smaka på det som serverades som silverte, det var en mycket god vodka och öl fanns där också. Andreas fick nämligen köpa in och ta med på restaurangen den sprit vi ville ha. Vi var rätt tagna efter en utsök middag. Många rätter serverades, en godare än den andra, godast var inälvor och vitlöksvampar. Efter ett fotokalas återstod bara för vi tre att knalla vidare till närmaste nattklubb. Jag tog reda på en rätt stor sådan men samtidigt rätt skum. Det var två lokaler kopplade ihop av ett smal passage. Den ena hade en striphall men det brydde vi oss inte i så mycket även om Daniel gjorde ett litet försök men inga pengar hade han och det blev inget. Själv fick litet kontakt med en tjej men utan resultat. Vi gick till andra lokalen och där var fullspäckat med folk. Rätt snygga tjejer, dansade mycket men mitt sällskap ville hem tidigare. Man håller ju ihop, dessutom skulle vi upp tidigt som vanligt för den sedvanliga utflykten.

7/10...Charyn ravinen...vi börjar morgonen med att titta på en rysk kyrka som med sina polkagriskupoler ser ut som en avlägsen släkt till St. Basil katedralen i Moskva. Längst vägen gör vi ett stopp i en skola. En av dem mest intressanta besök på vår resa. Fick träffa rektorn, gå runt, ta en titt på biblioteket och tillslut fick vi vara med på en minishow. Detta är ren valuta för pengarna för mig. Träffa lokalbefolkning i sina dagliga sysslor. Komma så nära inpå dem, känna deras nyfikenhet är rena underhållning. Faktum att även så utbildade folk som skolpersonal inte kunde ett enda ord på engelska gjorde inte saken värre; vi hade ju Andreas som kunde flytande ryska. Efteråt gick vi och åt lunch. Vi hade rätt mycket matrester från dagen innan och det var rätt uppskattat. Vädret var inget vidare. Regn, fukt och blåst. Det skulle tyvärr inte bli många bilder denna dag tyvärr. Ravinen är betraktad som Centralasiens mest spektakulära område. Charyn ravinen som många upplever som Kazakstan svar på Grand Canyon i Colorado sträcker sig drygt 9 mil längst med floden med samma namn som är rejält djup. Vi befinner oss i Tien Shan bergsmassiven – Himmelska bergen – som bjuder på fantastiska naturscener. Vi låter imponera oss på så kallad Slottsdalen med sina makalösa bergformationer som påminner litet om ett sagoslott. Rätt omtumlade efter så många intryck börjar vi att vända kursen hemåt dit vi kommer sent på kvällen. Det är precis nu som min riktiga äventyr skulle börja.

8/10...till flygplatsen...för det jag trodde skulle vara dagen då jag fick resa till efterlängtad Bishkek. Klockan var strax över 12:00 när jag anlände dit efter en snabb färd i taxi genom staden. Jag checkade in och kände mig trots medvetandet att det inte skulle bli så mycket sömn den natten, väl till mods. Planet skulle avgå 02:15 och var inte försenad. Underbart. Full av förväntan gick jag vidare till passkontrollen. Ställer mig framför passkontrollanten som tar en bild på mig. Han börjar då febrilt att bläddra i mitt pass fram och tillbaka. Jag fattar inte så mycket vad som händer men till slut slog mig att han letar efter mitt visum. Herregud jag har ju inget visum, vi reste ju in i landet med ett gruppvisum. Klantigt av Andreas att inte tänka på det. Själv borde jag också gjort det men jag tänkte att inrese stämpeln samt kortet som man får fylla i och som ska lämnas tillbaka när man åker ur landet skulle räcka gott och väl. Förtvivlad började jag att försöka göra mig förstådd, börjar bli nervös, läpparna kändes torra som fnösket och inte hjälper så mycket till att låta officieraren prata med Andreas på en lånad telefon.. Vad ska jag göra nu frågade jag mig. Skulle jag inte få åka nu har jag ju inte plats på flyget senare på dagen med resten av gruppen till Istanbul. Jag tar mig i kragen, personalen återkallar incheckad väska och då insåg jag att mina chanser att flyga till Bishkek den dagen var lika med 0...hmm en litet chans fanns ju om jag gick med att betala 500 dollar i mutbelopp...never...aldrig i livet...det finns inte...har inte denna inställning. Börja leta igen på en telefon för att kunna ringa till Andreas. Får jag tag på honom igen tack och lov och han försäkrar mig att stora försök görs för att boka om mitt flyg till Istanbul. Han skulle snart åka till flygplatsen och möta mig. Ser aldrig honom förrän han anländer till flygplatsen med resten av gänget. Alla visade stor medkänslan och tyckte verkligen och ärligt synd om mig. Jag kände mig varm och tacksam men det jag brydde mig mest om var att komma iväg och lämna bakom mig denna tråkiga (men ack så nyttiga) erfarenhet. Det tog en stund och Andreas jobbade febrilt med att få ut min biljett. Jag är inte arg på honom snarare på VR, fel kan alla begå, han har i alla fall inte tillåtit mig att vara kvar ett tag till i Kazakstan och det är jag tacksam för. Jag skulle ta det hela med researrangören när jag var väl hemma i säkerhet. Har aldrig tidigare känt så befriande känsla att få kliva på planet tillbaka hem. Den korta stunden i Istanbul tillbringar jag med mina favorit resekompisar. Det blir en hel del skratt men snart allting skull vara över och det kändes trots allt litet vemodigt. Jag är dock övertygad om att jag kommer att få träffa dem igen i något sammanhang. Väl hemma kom verkligheten ifatt mig på allvar. Japp min relation befinner sig i sitt enda och stämningen är inte direkt på topp. Jag skyller på att jag är trött och slipper snacka med mitt sammanboende. Jag är verkligen trött, men har en hel del att göra innan jag gör mig i ordning för att avsluta kvällen på Bistrot Jarl. Det som hände där hör inte riktigt i detta forum så avslutar jag min resebetraktelse här.
Tackar alla som var på resa. Ni var verkligen exemplariska. Det var ett nöje få resa med er. Resan gick över förväntan trots den inledande besvikelse och den chockartade avslut. Jag kommer att fortsätta att resa med VR då till slut fixades sig och vi kom fram till en överenskommelse.
På återhörande. Det ska bli spännande att rapportera från Central America.
Baci//Mino