Hej.

Jag har blivit ombedd att skriva några rader om hur det var att emigrera från trygga Sverige!

EMIGRERA! Vilket tungt och känsloladdat ord!

Hur kommer det sig att man plötsligt befinner sig i en sådan situation att man ger upp sin trygga tillvaro och flyttar till ett land på andra sidan jordklotet?

I mitt fall kom det sig av att jag träffade en underbar kvinna på Internet. Hon bodde i Campina Grande/Paraiba. En stad med ca. 400.000 innevånare. Var skild, med tre vuxna barn, och jobbade som allmänpraktiserande läkare på en egen klinik och dessutom undervisade hon i medicin på universitetet i stan. Tack vare att hon var så högutbildad behärskade hon även det engelska språket fullständigt. Så kommunikationen oss emellan visade sig vara problemfri.

Efter att ha chattat med henne i drygt 3 månader, i stort sett dagligen, beslutade vi oss för att det var dags att träffas på riktigt. Därför bokade jag en flygstol med Vingresor till Natal i början av januari/2006. I 3 veckor skulle jag vara hos Deborah, och ingen av oss visste ju faktiskt hur detta skulle gå. Men oron var ogrundad och vi fann varandra från första stund. Allt stämde med vad vi hade hoppats. Tre fantastiska veckor var jag dels i Natal, Barra do Cunhau´, João Pessoa och Campina Grande. Träffade i stort sett hela hennes släkt, varav de flesta dessutom talade engelska. Fantastiskt vänliga och glada människor.

Efter att ha återvänt till Sverige beställde jag genast en ny resa till Brasilien. I slutet av mars bar det av igen. Denna gång i 2 veckor. Fantastiska veckor även denna gång.

I juni/juli besökte sedan Deborah mig i Sverige under 4 veckor då vi reste runt så mycket vi bara orkade. Vi besökte bl.a. Danmark och Estland. Dessutom gjorde vi många turer med min motorcykel.

När hon hade åkt hem igen började jag planera för min ”pension” och emigration till Brasilien.

Jag var då 56 år och hade en 50 %:ig sjukpension efter att ha gått i väggen troligtvis som en följd av att jag hade jobbat 3-skift under mer än 25 år. Detta hade tagit styggt på hälsan.

Jag kalkylerade med att min halva lön skulle vara tillräcklig i Brasilien. Sade upp mig från min trygga tjänst som labingenjör på Stora Enso, där jag hade jobbat i över 33 år. Inget lätt beslut!

PACKA och SLÄNGA!

Eftersom min flytt till Brasilien skulle ske med charterflyg (till Natal) befann jag mig plötsligt i en situation där jag endast kunde ta med mig 40 kilo bagage! Och då hade jag faktiskt redan utnyttjat möjligheten att ”köpa till” övervikt. Varför det blev charter och inte reguljärflyg (där jag hade kunnat få med mer) berodde på att jag faktiskt inte kände att jag hade ork över för en resa med flera byten varav sista sträckan dessutom skulle ske med TAP (utläses skämtsamt Take Another Plane) från Lissabon till Recife. När Deborah flög hem i juli tog resan 25 timmar och med en massa krångel.

Tänk er att efter 56 års liv i Sverige sålla bland allt man samlat på sig och slänga/ge bort en massa saker. Det var verkligen en utmaning som heter duga! Och återstoden rymdes i 2 resväskor. 40 kilo! Smaka på det! Mitt liv i 2 resväskor!

Så landade jag då i Natal den 26/10 och möttes av en glad och lycklig kvinna. Äntligen!
Vi började med att koppla av på: http://www.bluedreamresort.com.br i Barra do Cunhau´i en vecka innan vi åkte hem till vardagen i Campina Grande.

Nästan genast började vi med att ordna alla dokument som behövdes för att kunna ansöka om ett permanent uppehållstillstånd. Och det var inte det lättaste (fortfarande efter 6 månader är det inte klart). Det enklaste sättet visade sig faktiskt att vara att gifta sig. Vilket vi också gjorde den 28/12.

Men för att gifta sig var man tvungen att ha:

1. Utdrag ur ”Födsel och Dopbok”. Från Landsarkivet.
2. Utdrag ur polisregistret.
3. Personbevis.
4. Skilsmässodomen från tingsrätten. (jag hade varit gift tidigare)

Och, hör och häpna, alla dokument skulle först översättas till portugisiska, naturligtvis av en auktoriserad översättare. Därefter visas upp för Notarius Publicus och stämplas med stämpel som intygar att översättaren var auktoriserad av handelskammaren (trots att hon hade vederbörliga stämplar). Därefter skulle hela luntan skickas till brasilianska ambassaden i Stockholm för att dom skulle intyga att dessa dokument var ”i Sverige giltiga dokument”! Naturligtvis kostade denna pappersexercis en hel del pengar dessutom. Tur var ju att jag i förväg hade ordnat allt i Sverige!

Sedan bar det av till en ”registration-office” för att ansöka om giftermål. Sagt och gjort. Vi besökte ett sådant kontor och (dumt nog) frågade om vi hade alla papper som behövdes för att genomföra vårt giftermål? Fick då till svar att dom ville ha en kopia på VIGSELBEVISET från mitt förra äktenskap! Jag förklarade då att Personbeviset måste vara det enda som behövdes, eftersom där intygades att jag var skild. Han svarade då att ”då är det väl inga problem med att visa upp det gamla vigselbeviset”? Tid-Pengar-krångel!

Hem igen och försöka få tag på ett sådant, vilket inte visade sig vara det lättaste! Det fanns inget vigselbevis att uppbringa! När min förra hustru och jag gifte oss 1988 i karlstads rådhus och vigdes av borgmästaren så fick vi aldrig något vigselbevis! Vi tänkte inte på det och sedan glömdes det bort. Det visade sig vid efterforskning att borgmästare Lindskog under sina år som borgmästare och vigselförrättare ALDRIG UTFÄRDADE ETT ENDA VIGSELBEVIS!

Moment 22!

Vad gör man?

Jag fick en ide´. Vi gick till ett annat registreringskontor och helt enkelt la upp alla dokument på bordet och sa att ”vi vill gifta oss”! Och till vår förvåning fick vi till svar att ”det går väl bra”! Vårt misstag hade tydligen varit att fråga om allt var ok! Sedan gick allt med expressfart och den 28 december gifte vi oss alltså. Detta giftermål visade sig dessutom att bli något mycket märkligt. Registreringskontoren hade samlat ihop ett stort antal giftermål till ett gigantiskt massbröllopp. Vi var 120 par som vigdes på samma gång! Ett brudpar valdes ut och fick stå framför vigselförrättaren och så fick alla brudgummar och brudar svara unisont ett ja!

Just i skrivande stund fick jag faktiskt med posten ett brev från berörd myndighet att mitt permanenta uppehållstillstånd hade beviljats. Så nu återstår endast att åka till svenska konsulatet i Recife och besöka konsuln för att få ett intyg på att jag är jag. Att passet överensstämmer med mig. Därefter skicka detta intyg till svenska ambassaden i Brasilia för att därifrån få något slags utdrag ur deras register för att sedan lösa ut detta dokument för en icke oansenlig summa pengar och sedan lämna in detta till den federala polisen för slutlig registrering. Lätt som en plätt, eller?

Äntligen kan jag nu pusta ut och börja leva på riktigt här i mitt nya hemland.

Jag har inte tänkt börja arbeta med något här, men man skall aldrig säga aldrig. Annars flyter dagarna på i ett rasande tempo eftersom det alltid finns en hel del att göra. Och får jag någon tid över tar jag en tur på mc:n eller promenerar runt Azude velho (en stor sjö mitt i centrum av Campina Grande). Eller slappar i hängmattan med en god bok eller en Sudoku.

Vädret här en bit in i landet (12 mil från kusten) är mycket behagligare än vid havet eftersom staden ligger ca. 600 m.ö.h.. Kvällarna kan vara riktigt svala. Dagstemperaturen pendlar mellan 33 grader på sommaren (okt-mars) till ca.15 grader på vintern (juni-juli). Just nu är det alltså ”höst” (slutet av april) och vi har kommit in i en svalare period med en del regnskurar. Men å andra sidan är nu landskapet bara så fantastiskt grönt och vackert.

Under den senaste tiden har vi även haft 2 besök från Sverige. Först kom min brorson och var hos oss i en vecka. Sedan kom då äntligen mina döttrar Susanne, 19 och Mimmi, 15 på besök i 2 veckor. Det var så härligt att få rå om dom och visa dom mitt nya hemland. Min frus föräldrar har en semestervåning i João Pessoa som vi får utnyttja vid behov, och där var vi de första dagarna, med besök på ett flertal platser runt staden.

Platser som Areia Vermelia (röda sanden). En sandbank som uppstår ur havet (ca. 2 kilometer från land) vid lågvatten och då blir det rusning dit med båtar, partytält och restaurangvaror. Man badar och äter och mår gott tills vattnet börjar stiga då det är dags att skyndsamt ta sig i land igen. Samma sak upprepar sig sedan varje dag.

Jacare´s beach där det byggts restauranger på pålar ute i floden och där 5 kvällar i veckan, vid solnedgång, en indian som paddlas fram i kanot, spelar Ravels Bolero på saxofon medan solen sjunker under horisonten i ett oftast färgsprakande crescendo.

Praia de Carapibus där man vid lågvatten kan bada i naturliga havsbassänger med underbart varmt och skönt vatten.

Det finns dessutom en stor del intressanta platser att besöka även i inlandet, runt vår stad. Titta gärna på mina foton som lagts upp på min sida i Reseguiden.

Slutligen vill jag bara säga som ”dom gamla romarna” sa, att ”Carpe Diem” (tag vara på dagen/tillfället) och var inte rädd för att pröva på något nytt om tillfälle ges! Och tänk på ett annat bevingat ord. ” Per Aspera ad Astra” (genom svårigheterna mot stjärnorna).

Om nu någon undrar över något, så skicka mig gärna ett mail till: urmaslepp@hotmail.com.

Tchau och A te !
Urmas