Vacaciones blogg

Idag vaknar jag upp med träningsvärk, ömmande fötter och trötta ben. Men så glad jag är för att jag tog mig upp till toppen av Sveriges högsta berg. Det var tuffare än vad jag trott men det gör glädjen större, att övervinna sig själv är väldigt stärkande. Vandringen tillbaka till Nikkaloukta kortar jag några kilometer genom att åka båt en sträcka. Det hade jag bestämt att göra redan hemma men med en trött kropp så känns valet ännu bättre nu. Vi vandrar i den fantastiskt vackra naturen och jag njuter av varje steg jag tar. När vi når fjällstationen väntar oss en lunch och en buss som ska ta oss tillbaka till Kiruna. Tröttheten och den ömmande kroppen är inte borta men känslan av att ha klarat en tuff utmaning och ett uppsatt mål är så mycket större. Den här gången fick jag utmana mina rädslor och övervann dem. Vid flera tillfällen under glaciärövergången och på Via ferratan kändes det som om det här var min gräns för vad jag klarar. Men nu när det har gått några månader så har jag förträngt det otäcka och kommer ihåg det underbara och jag skulle lätt kunna gör det igen. Så vem vet vad nästa utmaning ska bli och var min nästa resa ska gå. Äventyrslusten har kommit tillbaka i alla fall.

Idag börjar vi tidigt, vi ska upp till toppen och vi ska ju helst komma tillbaka också. Det är 7 km upp så totalt vandrar vi 14 km. Men vi gör även 1400 höjdmeter, så det kommer att vara tufft. Vi fyller vår matsäck från frukostbuffén då det blir vår lunch på berget. Det är kallt, runt noll grader när vi börjar, men solen skiner. Eftersom det inte heller finns någon risk för regn så är packningen relativt lätt då vi lämnar fjällstationen. Vi kommer att vandra med upplägget 25 + 5, vandra 25 minuter vila 5. Första hindret blir när vi ska passera fjällbäcken eftersom stenarna som vi ska gå på är belagda med is. Så vi måste alla hjälpa varandra för att ta oss över torrskodda. Därefter börjar storbacken, 2,5 timmar brant uppför i stenig terräng. Men det är även här utsikten blir mer och mer fantastisk. Vi alla vandrar med stavar och de är till god hjälp, både med balans när det är riktigt stenigt men också för att få extra kraft i stegen. Vid varje paus tar jag på mig den extra jacka jag har med i ryggan men vandrar gör jag i tröja och en tunn vandringsjacka. Innan vi ger oss ut i replag på Björlings glaciär så äter vi vår efterlängtade lunch. Nu har det även dragit in moln så utsikten försvann helt plötsligt för ett tag. Men när vi närmar oss slutet av glaciären så spricker det upp igen och när då bergväggen blir synlig och vi även får en skymt av toppen så känns det riktigt mäktigt. Nu når vi även fram till glaciärkammen och här är det första gången jag får känslan av att det är otäckt. I slutet så är det en 40 cm bred kamm vi går på och så sluttar det brant åt båda håll. Jag koncentrerar mig på att titta på skorna på personen framför, tittar inte åt sidorna. Naturligtvis så går allt bra och efter glaciären kliver vi ur replaget och tar på oss utrustningen för att göra Via ferrata. Eftersom vi är i mitten på september så har det redan snöat några gånger men även smält några gånger. Så leden vi ska ta oss fram på är helt belagd med ett tjockt istäcke. Flera av oss tycker att det är riktigt otäckt men med en duktig guide och en peppande grupp så tar sig alla upp för den 300 meter höga väggen. Men känslan jag har när jag kommer upp är att jag vill inte gå den här vägen ner igen. Men så klart kommer jag att göra det i alla fall. Nu är det runt 30 minuter relativt brant vandring kvar till toppen och efter att ha klarat av glaciärens kamm och en tuff Via ferrata så känns det så härligt att veta att jag kommer att stå på toppen snart. Jag kommer att klara det helt enkelt. Vi har som sagt ett fantastisk tur med vädret, det är i stort sett vindstilla och solen skiner. Vid optimalt väder ser man visst 11 % av Sveriges yta och så måste det vara nu, utsikten är helt fantastisk. När man ser det här så är det värt allt slit och jag känner en sån fantastisk lycka. Vi ska såklart ner också men det blir en lite enklare resa även om klättringen och glaciären är tuff även då. Totalt är vår grupp ute i drygt 11 timmar så benen och fötterna är trötta men huvudet är lyckligt. Vi tar en öl tillsammans när vi är tillbaka på stationen och äter en sen middag som vi verkligen är värda.

Den här dagen har legat som en reservdag för ett toppförsök om vädret skulle vara dåligt nästkommande dag. Men som ni vet så är vädret oklanderligt så vi kommer att tillbringa dagen här på stationen. Eftersom vi går upp via den östra leden så erbjuds både glaciärövergång samt Via ferrata, det kommer vi att öva på idag. I vår grupp är vi åtta stycken och vi har gått tillsammans sedan Nikka. Vi sover, äter, tränar och vandrar tillsammans så vi kommer att bli en tight grupp. Jag har gjort Via ferrata två gånger tidigare, på Skuleberget, och ser fram mot att göra det här också. Träningen utförs på den lilla stenformationen som finns i närheten av stationen och utgör inte något problem för någon av oss. Vissa grupper tar en vandring upp för den långa branten till storsten, men inte vår grupp. Efteråt berättar guiden att de brukar använda den vandringen som ett test på gruppen, men han kände sig så säker på oss att han tyckte det testet var överflödigt. Vi tillbringar istället resten av dagen med en vacker vandring ned till silverfallet. Helt fantastiskt är det att få uppleva det här, jag tror att jag använder ordet överväldigande just nu. Lunch och middag på stationen och en genomgång av vad vi ska vänta oss av morgondagen hinner vi också med. Det kommer att bli tufft men det kommer också att bli oförglömligt får vi veta. Tänk att de skulle ha så rätt. Vi vet även att det inte är någon rättighet att komma upp på toppen. Skulle guiden se på oss under början av vandringen eller tro att någon av oss inte kommer att klara toppen så kommer de att säga åt den personen att vända tillbaka till stationen. Så det börjar kännas att det är på allvar nu.

Tidig frukost och klar för avfärd. Vi är fem grupper om 8-10 personer som ska försöka ta oss upp för Kebnekaise, så bussen som hämtar oss är full. Bussresan mot Nikkaluokta är fin och vi har väldig tur med vädret. Solen strålar från en blå himmel men det blåser ganska mycket. Det är rester av en orkan som har härjat i södra USA som har hotat med rejält busväder i norra Sverige. Men orkanen beslutade sig för en lite annan bana och nu har vi istället toppenfint väder här. Bäst av allt är att prognosen ser lika lovande ut för resten av tiden vi är här. På Nikkaluokta fjällstation får vi en stadig lunch och eftersom alla var klädda för vandring när vi satte oss på bussen så är stoppet här ganska kort. Vi har 19 km vandring framför oss i relativt enkel terräng. När vi vandrar i björkskogen så når inte blåsten oss på samma sätt så här är det väldigt skönt att vandra. Här har hösten kommit långt och färgerna är så härliga i naturen, känns helt rätt att göra den här resan just nu. Det är faktiskt sista veckoslutet som Kebnekaise fjällstation är öppen för säsongen. Snön har redan fallit flera gånger och just det kommer att vara ett problem som visar sig senare. Men under den här dagen är höstfjällen på sitt allra vackraste humör och jag njuter så totalt av allt jag ser. Att vandra in i den här dalen är helt enkelt fantastisk. Väl framme på fjällstationen får vi våra rum och vi sover fyra i varje rum, kul att lära känna nya människor som har samma intresse och är här av samma anledning. Vi äter middag tillsammans och maten är som det har snackats om,riktigt god.

Då har dagen kommit, eller rättare sagt natten. För nu ska jag ta mig med Vy tåg nummer 93 upp till Kiruna. Det var väldigt länge sedan jag sov en natt på tåg och det här ska bli mysigt. Efter lite trängsel vid bäddande och lite strul med att få rätt temperatur i kupén så ligger jag ändå snart i min bädd och sover relativt bra på den lite för hårda sängen. Jag valde bädd längst ned i en sexbädds kupé och det tyckte jag var bra. När jag vaknar och går upp för att äta frukost så är vi i Bastuträsk. Att äta frukost när norrlands inland susar förbi är en härlig start på den här resan. Efter lite försening och hot om att vi kommer att få åka buss sista sträckan mellan Gällivare och Kiruna så löser sig allt på ett bra ett sätt. Vi sitter kvar på tåget hela resan och når fram till ett soldränkt, men lite kallt Kiruna. Den här eftermiddagen och kvällen är jag själv i Kiruna och passar på att se lite av staden. Jag bor på vandrarhem nära busstationen och här kommer jag att bli upphämtad imorgonbitti.

Då ska min första resa på ett och ett halvt år äntligen få sin början. Under Corona året 2020 och den del av 2021 som hittils passerat så har alla resor blivit inställda. Jag började känna en oro av att jag aldrig mer skulle ge mig ut på äventyrliga resor igen. Min nyfikenhet att hitta nya spännande resor hade helt försvunnit och lusten att planera något hade avtagit nästa helt och hållet. Men när våren och sommaren -21 ändå visade att smittspridningen avtog så började nyfikenheten komma tillbaka. Vandring har ju blivit en favorit och att då göra ett försök att ta mig upp för Sveriges högsta berg blev lockande. En inrikesresa var ju ändå det alternativ som verkade mest möjligt att kunna genomföra och för mig det enda alternativ som var tänkbart. I slutet av maj bestämde jag mig för att boka in resan och att den skulle ske i början av september. Jag reser med Swett den här gången och deras träningsprogram för att vara förberedd för några tuffa dagar var helt klart tufft det också. Men jag tog det på allvar och följde programmet skapligt noga ändå. Nu så här efteråt kan jag säga att det var värt att vara förberedd, behållningen blir så mycket större när man orkar mer.