Stefangus blogg

Några veckor har nu gått sedan vi kom hem från den månadslånga resan runt Argentina och Chile. Allt börjar nu gå tillbaka till det normala med vardag arbete och kontor. Upptäcker första dagen på arbetet att jag glömt bort lösenordet till jobb datorn. Detta måste betyda att semestern uppfyllt sitt syfte.
Hade gärna stannat lite längre i Sydamerika och fick också några idèer på nya resmål under resans gång men än kanske det är för tidigt att gå in till chefen och fråga om ny ledighet, får nog vänta ett tag till.
Här följer en liten sammanfattning av äventyret....

Vår resa började i Argentina i hektiska Buenos Aires. Blev bara några dagar i stan men vi han uppleva en hel del. BA är en häftig stad med smågator och restauranger och luften är relativt fräsch då det är nära till havet. Ett besök i naturresarvatet vid Rio de la plata är ett måste om man vill komma ifrån den hektiska trafiken en stund, specielt på den 6 filiga Aveny 9 de Julio som går genom stan. Naturresarvatet ligger på gångavstånd från centrum vid havet och här kan man promenera på fina gångvägar i lungn och ro.
Ett trevligt område är också den gamla hamnen Puerto Madero där man kan ta en skön kvälls promenad utefter piren och besöka någon av de många restaurangerna för en god biff med fritas ett glas rött eller en god Quilmes öl.

Efter BA var det dax att hoppa på nattbussen till Mendoza. På den röriga bussterminalen träffade vi Mirian, en skön Argentinsk tjej som hjälpte oss att hitta rätt buss. Dessutom charmade hon bagagelastaren vid bussen så alla väskor kom med, något vi nog hade haft svårt med själva. Tydligen fick man bara ha max 18 kg bagage per person, men vårt vägde lite mer, närmare 30 kg per person. Mirian arbetar med att ge tangolektioner så det var synd att vi inte hade ett par extra dagar i stan, hade varit kul att testa tango också..

Nattbussen gick över Pampas och här på vidderna var det verkligen "In the middle of no where" och inte en ljuspunkt så långt ögat nådde. Spännande om bussen gått sönder här ute! Framåt morgonen närmade vi oss Mendoza och här fick vi vår första glimt av "Los Andes", mäktiga berg sträckte sig högt över horisonten i morgondiset och här i "Hög Anderna" ligger Sydamerikas högsta berg Aconcagua 6982m, som vi inom ett par veckor skulle göra ett försök att ta oss upp på. Nu började det pirra i magen på allvar.

I Mendoza träffade vi våra guider och de andra som köpt in sig i samma klätterexpedition. Vi bodde på ett enkelt men trevligt familjeägt hostel straxt utanför stan med farföräldar, barnbarn, döttrar, söner, bergsbestigare och besökare i härlig blandning.

Efter att utrustning hyrts, föråden fyllts, tillståndspapper för klättringen på Aconcagua hämtats på Mendozas kommunhus, vilka senare på vägen skulle stämplas och granskas av stämpelgubbar och parkrangers, var vi nu äntligen på väg mot Aconcagua.
Framme i Penetientes där vi skulle tillbringa natten upptäckte vi att den Argentinska mañana-logistiken slagit till då alla våra väskor tydligen var på väg upp till berget på en multransport, flera dagar innan vi själva skulle börja ta oss upp på berget. Multransporten stoppades och vi fick beskriva vilka väskor som skulle tillbaka till Penetientes och vilka som skúlle till Aconcagua basecamp Plaza de mulas, men naturligtvis fick vi ändå fel väskor när de väl anlände. Vår guide Pablo ägare till företaget vi anlitat svettades och körde skytteltrafik med firmabilen för att reda upp mañana-väskoredan.

De närmaste dagarna bodde vi i lägret Confluencia och härifrån gjorde vi flera acklimatiserings-vandringar bla upp till sydsidan av Aconcagua vilken är en 3000 m hög vertikal isvägg med ständiga laviner där det faktiskt finns några "galningar" som tagit sig upp. Själva nöjde vi oss med den "mindre galna" "normal route" på nord-västsidan vilken var tuff nog ändå. Efter tre dagar i Confluencia började vi vår 11 timmars vandring upp till Aconcagua base camp, Plaza de Mulas 4300 m.

Under vandringen upp för den sista branten träffade vi en mulförare och hans envisa mula som vägrade att gå ner för stigen. Det var mycket brant och stigen var smal och full med rullgrus och sten. Mulföraren försökte mata mulan, sparkade lite på den och kastade småsten, men den vägrar att gå ner. Då såg vi att det 100 m längre ner, nedanför branten låg 6 döda mulor som ramlat ner. Måste vara tufft att vara mula på Aconcagua och se sina döda mulkompisar där nere.

När vi nådde Plaza de mulas fanns alla väskor på plats som tur var. Dagarna ägnades åt acklimatisering och vila samt att äta och dricka inför bestigningen som skulle pågå de närmaste sex dagarna. På kvällarna träffades vi i vårat restaurang tält och Argentinaren Javier visade sig ha talang när han rev av några Argentinska klassiker på gittaren med bländande sång efter att några rödvinsflaskor åkt fram. Efter ytterligare några rödvinsflaskor beskyllde Amerikanen Michael Tysken Mariano för att snarka som en "Drunk Armenian truck driver" på nätterna, dock mest på skoj, men snarka kunde han Mariano.

Skönt gäng och stämningen var trevlig trots att pressen inför själva bergsbestigningen började märkas hos en del. Amerikanen Michael var här för sitt fjärde försök på berget och Argentinaren Miguel hade fått negativt besked hos läkaren i base campet och skulle kanske inte få påbörja bestigningen. Niklas hade höghöjds-huvudvärk för tredje dagen i rad och många hade inte sovit på flera dygn pga höjden. Hur skulle det gå på berget? Hur skulle vädret bli? Funderingarna var många. I base campet mötte vi flera som inte kommit upp och fått vända och åka hem igen. Gällde dock att inte låta sig påverkas av detta.

På Aconcagua kommer ungefär 1 av 4 upp på toppen och ca 5-10 personer dör varje år under försöken att nå ända upp. Kan tyckas vansinnigt men vore det inte farligt och utmanande att bestiga Aconcagua så skulle folk förmodligen inte komma hit. De flesta i gruppen klarade av att hantera detta, var några som valde att ta ut pressen på andra, men detta är lagt till handlingarna nu.

Med facit i hand blev bestigningen tuff och av de åtta i gruppen som startade bestigningen bröt alla utom en som kom upp på toppen. Själv drabbades jag av lungödem mellan 6600-6700 m och tvingades vända endast 300 m från toppen. Ett tufft beslut men inte speciellt svårt då jag förmodligen inte skulle ha klarat att ta mig ner själv om jag gått ända upp pga av vattnet i lungorna. Vandringen ner från 6650 m till basecamp 4300 m tog över 9 timmar och var brutalt jobbig. I basecampet var det bara att hoppa in i helikoptern för att snabbt nå lägre höjd.

Sker många incidenter på Aconcagua under en säsong och många underskattar nog berget eftersom det anses vara relativt lätt att bestiga rent tekniskt, men många glömmer att Aconcagua är det högsta berget utanför Asien. Vår guide hittade under nedstigningen på ca 6000 m en kvinna 50 m från leden med brutet ben och hur hon hamnat där visste ingen, förmodligen hade hon ramlat ner från leden, en räddningsaktion drogs igång och kvinnan bars ner och allt gick som tur var till slut bra..

Det var ett otroligt häftig äventyr att uppleva detta berg och man lärde sig något nytt om sig själv och de andra som var med. Är nyttigt att kliva ur trygghetsbubblan ibland och pröva på lite mer extrema upplevelser. Det man kanske tycker känns tungt i vardagen hemma känns förmodligen lättare efter en resa som denna. Vad som sedan upplevs som extremt är nog individuellt och att kliva ur trygghetsbubblan kan ju innebära olika saker för olika individer. Sen finns det ju de som trivs bäst med att vara kvar i bubblan också..

Måste erkänna att jag är lite revanschsugen och gör nog ett nytt försök att nå Aconcaguas topp en dag. Troligen med eget upplägg då många komersiella klätterföretag har ett ganska komprimerat program med få acklimatiseringsdagar för att dra in så mycket pengar som möjligt under den korta säsongen på Aconcagua. Detta minskar chansen att komma upp och risken att få problem på vägen ökar också.

Tillbaka i civilisationen ägnade vi dagen åt att cykla runt mellan olika vinprovningar utanför Mendoza. Här träffade vi två Norrmän som varit ute på "riktigt äventyr" och åkt flodbåt på Amazonas ända från Peru till Brasiliens kust, verkligen häftigt.
Vi åt middag i Mendoza på kvällen med en vildhund strykandes mot våra ben under bordet sugen på våra biffar, ett Argentinskt band spelade för fullt två meter bakom oss samtidigt som vindbyar blåste in över torget varpå parasollen blåste omkull runt oss.
Efter flera veckor uppe i de lungna Anderna började vi känna oss lite stressade och när vi ätit klart kom människor som inte hade det lika gott ställt som vi, artigt frågandes om de möjligen kunde få våra matrester. Detta är man ju inte van vid men här på torget där vi satt var alla med och delade på kakan på ett bra sätt, inklusive vildhundarna och inget verkade gå till spillo. Snart hade vi vant oss och landat i stadspulsen igen.

Några dagar senare steg vi trötta av bussen vid den Chilenska stillahavskusten i Viña del mar. Klockan var fem på morgonen och stan hade inte vaknat än, det var tomt i terminalhallen, endast en städare och en ordningsvakt syntes till. Vi hade åkt nattbuss och mitt i natten gått av bussen och visat passen i gränsstationen mellan Argentina och Chile högt uppe i Anderna. Tog nog en timme att fixa stämplar, papper och kolla allt bagage.
Nu stog vi här i Chile och det är ju alltid spännande med första intrycket av ett land precis när man anlänt. Efter några timmar hittade vi ett hostel i Viña del mar i en villa nära havet. Överallt i huset hängde det tavlor på delfiner, det var porslins-delfiner, trä-delfiner, neonskylts-delfiner, delfin-toalettpappershållare och hostelet hette mycket riktigt Delfin Hostel. Stället ägdes av en kedjerökande dam och hennes hund med lång lugg. Bra men udda ställe.
De närmaste dagarna besökte vi badorten Reñaca och den gamla småruffiga hamnstaden Valparaiso dit vi tog tunnelbanan. Niklas badade med ett sjölejon som dök upp och sedan matade vi vildhundarna med salami. Besök gjordes även på ett antal restauranger i Viña del mar vilka var bra.
Brutalt solbrända på både fontanellen och andra konstiga ställen (Verkar som att solskyddsfaktor 50 inte funkar i Chile) tog vi en buss på morgonen och hoppade av vid flygplatsen i Santiago. Var dax att styra söderut mot Patagonien..

Vulkaner och stora glaciärer syntes från flygplansfönstret och naturen började nu ändra sig dramatiskt när vi närmade oss Patagonien. Naturen i Chile är verkligen extrem och speciell på sina ställen och här finns det mycket att se och upptäcka. Planet landade efter 4 timmar i Punta Arenas.

Vår guide mötte oss på flygplatsen och vi åkte sedan bil till Puerto Natales 3 timmar norrut. Naturen här är platt och vindpinad, träden lutar som om det är storm fast det inte blåser. Framme i Puerto Natales var vädret fint och naturen här påminner lite om Island och Grönland.
Efter en bra natt på det häftiga hotellet Indigo åkte vi på morgonen mot nationalparken Torres del paine. Guiden berättade om området och djurlivet här som är lite speciellt med Strutsar, Lamor och Condorer och en och annan Puma.
Vi rundade en höjd när vi kom körandes och plötsligt såg vi Torres del paine massivet sticka upp från det platta landskapet bakom några sjöar. Otroligt häftigt!
De tre närmaste dagarna vandrade vi bla till Cordillera del paine och Paine Horns och åkte båt på Lake Pehoe. Flera sjöar i Torres del Paine har Svenska namn efter Nordenskiöld som kartlade området på 1800-talet. På nätterna sov vi i "refugos" vandrarhem som var mycket bra.
Vädret var otroligt skiftande och växlade på några minuter. Sista dagen spenderade vi i Puerto Natales för att sedan ta oss tillbaka till Punta Arenas och vidare med flyget tillbaka till Santiago.

Vår resa var nu nästan slut. Den sista dagen tillbringade vi i ett soligt Santiago på några sköna uteserveringar. Blev några goda öl, det var vi värda....

// Stefan

Vi har spenderat de tre senaste dagarna i Torres del paine nationalpark och I dag aker vi tillbaka norrut till Santiago. Otrolig natur har nere och valdigt lungnt och skont. Nu borjar resan lida mot sitt slut men vi hoppas pa att fa ut nagra bra dagar till i Santiago, sen vantar jobbet och kontoret hemma. Tror jag far borja planera en ny resa direkt nar jag kommer hem =)...Nasta resa blir nog lite lungnare med sandstrand, paraplydrinkar och gurkskivor pa ogonen, denna resa har gatt valdigt hart at kroppen, man ar ju inte 22 langre =)...

//Stefan

I dag landade vi i Patagonien i Punta Arenas, En av varldens sydligaste stader och en av de sista utposterna innan Antarctis. Just nu bor vi pa ett skont hotell i Pourto Natales 3 timmar norr om Punta arenas, lungt och skont harnere och stor kontrast mot de livliga Chilenska staderna Vina del mar och Valparaiso. Kanslan nar man kommer hit paminner lite om Island, Gronland, norra Sverige, vacker storslagen natur, stora fjordar, glaciarer och hoga berg. Vadret ar otroligt ombytligt sol, regn sno omvartannat. Nu pa kvallen har vi atit middag med var guide som vi kommer att trekka med de tre narmaste dagarna i Torres del paine national park vilket vi ser fram emot. Guiden kommer otippat fran Turkiet! Vi kommer att stanna har de narmaste tre/ fyra dagarna for att sedan ta flyget tillbaka till Santiago. Just nu hoppas vi pa bra vader imorgon!

//Stefan

I gar kom vi till Chile efter att ha akt nattbuss over Anderna. Den sista dan i Mendoza Argentina cyklade vi mellan olika vingardar provade vin och at lunch.
Just nu befinner vi oss ungefar 10 mil fran Santiago i Vina del mar vid kusten. Fint vader 30 grader varmt sol och bad. Vi bor pa ett lungt hostel som ligger i en gammal villa. Skont att ta det lungt och ha lite semester efter bestigningen av Aconcagua vilken var ganska tuff med lungodem och hojdsjuka.
Pa Fredag flyger vi soderut till Patagonien och Punta Arenas, lar vara lite kallare darnere.
Alla mar bra forutom lite rodbranda armar och ben.

//Stefan

For sex dagar sedan borjade vi bestigningen av Aconcagua efter att ha gjort flera acklimatiserings klattringar på berget. Amerikanen Michael kastade in handuken pa startlinjen da han varit magsjuk flera dagar och fick ta helikoptern tillbaka till civilisationen. Argentinaren Miguel fick inte heller klartacken att starta klattringen av lakaren i basecmpet pga for lagt syrevarde i blodet. Kvar i teamet var vi tre Svenskar, en Tysk och tva Argentinare.

Forsta dagen tog vi oss upp till camp Canada på 5000m och harifran är det underbar utsikt over dalen runt base campet "plaza de mulas". Detta var vart andra besok i camp Canada da vi var har uppe pa en acklimatiserings tur för tre dagar sedan. Det var kallt i campet på kvallen och ett tunt lager sno tackte talten. Solnedgangen var otroligt vacker har uppifran.
Efter en kall natt i taltet fortsatte vi nasta dag sakta upp till camp Nido 5500 m. Haftigt har uppe i hojd med molnen. I Nido traffade vi tva andra Svenskar som korde en egen solo expedition. Pa kvallen beslutade sig tysken Mariano for att avbryta pga utmattning.

Foljande dag tog vi oss vidare upp till camp MDQ pa 6100 m. Nu borjade vi kanna av den tunna luften pa allvar och flera av oss hade inte sovit bra pa flera dygn. Pa kvallen tog Argentinarna Artillio och Javier det tunga beslutet att vanda, de var utmattade och radda att inte na toppen och komma ner igen.
Pa morgonen infor topp stoten tog aven Niklas det tunga beslutet att avbryta efter att ha haft svar hoghojds huvudvark i tre dagar som inte ville ge med sig. Ett tufft men smart beslut.

Kvar att ge sig pa toppen var Stefan och Jakob. Vi kande oss fortfarande starka och hade inga planer pa att avbryta och hade inga storre problem med hojden. Vi startade i gryningen med tva guider och pannlampor och det var otroligt haftigt att vandra i Anderna pa over 6000 m och se solen gå upp over bergen. Efter ca 3 timmar nadde vi traversen som leder upp till sista branten innan toppen. Sjalva traversen tog ca 2 timmar att ga och var otroligt jobbig, precis att vi orkade upp till sista backen "Canaletan" med ca 350 m kvar till toppen. Jakob stack forst upp mot toppen med sin guide och jag med min guide "Colo" straxt bakom.

Pa ca 6650 m kande jag dock att det var dax att avbryta, kunde se toppen ca 300 m ovanfor men blev osaker pa om jag skulle orka att ta mig ner igen, sa det var inget svart beslut egentligen. Att ta ner nagon skadad fran denna hojd kraver ca 10 man och tar ca 6 timmar ner till 5000 m dit helikoptern nar, sa det galler att vanda i tid!
Jakob tog sig vidare upp mot toppen som han nadde efter ytterligare tva timmar, otroligt starkt jobbat. Sjalv tog jag och min guide "Colo" oss tillbaka till camp MDQ 6100 m men borjade kanna mig dalig och hade problem att ta mig in i taltet. "Colo" lyssnade pa mina lungor som inte lat nagot vidare och sa " I think we have a problem", han anropade lakaren i camp Nido pa 5500m som sa att vi skulle ta oss ner dit sa fort som mojligt. Borjade nu fa problem och var nara att slockna pga av syrebristen nar jag stannade for att vila. Bara att bita ihop och forsatta nedat.

Tva timmar senare befinner jag mig i en hytt pa fem kv/m med en lakare och tva Argentinska parkrangers. Pa golvet ar det lerigt och i ena hornet en massa disk och smutsiga klader, otroligt skitigt for att vara en lakar motagning. De bjuder pa te och startar undersokningen och konstaterar att jag har halsinfektion? De forsoker ge mig en spruta for att vidga luftvagarna forst i hoger arm sedan i vanster arm, funkade inte. Da sager den kvinnliga lakaren " You have to show me your ass". Sagt och gjort det var bara att visa baken for lakaren och bergsvakterna i den 5 kvm stora hytten och fa sprutan dar bak . Fick aven ett stort rosa piller (inte dar bak) och en uppmaning att att ta mig ner till lakaren i base camp "Plaza de mulas" fortast mojligt.

Fyra timmar senare nar jag tillsammans med "Colo" och hans polare med cowboy hatten "Plaza de mulas". Är rejalt "sliten" efter 15 timmar pa berget och har svart att andas och orkar knappt upp för den sista 3 m hoga slanten upp till basecampet. Lakaren gor en snabb undersokning och sager: " You go with helikopter now!" jag sager: "Helikopter now?" lakaren svarar " Yes you have lung edima". Tydligen har jag fatt lungodem, (vatten i lungorna) Lakaren springer och hamtar piloten som startar helikoptern, de drar in mig och en japan som tydligen fatt samma problem i cockpitten, hinner inte saga hejda till teamet och de ar lika chockade som jag. Piloten varvar upp motorn och Niklas springer in under helikopter rotorn och slanger at mig lite pengar och nagra T-shirts, helikoptern lyfter.

Vi flyger i skymmningen på lag hojd genom Horcones dalen. Solen haller på att ga ner och det sista ljuset lyser vackert pa bergen runt omkring. Ingen vanlig dag på kontoret tanker jag för mig sjalv. Vandrat i Anderrna pa 6000 m i gryningen, nastan varit pa Aconcaguas topp, slapat mig tusentals meter upp och ner pa berget, visar arslet for en kvinnlig lakare och tva parkrangers i en 5 kvm stor hytt, atit rosa piller och flyger nu helikopter over Anderna i skymmningen, allt detta pa samma dag.
Helikoptern landar nagra tusen meter ner i dalen vid entren till Aconcagua nationalpark.

Talade med en sjukvardskordinator och en skum typ med hastsvans korde mig till ett hotell och lovade att ta dit min packning dagen efter. Hotellet är ett "Trucker hak" som ligger vid skidorten Penetientes. Nagra Argentinska lastbilschaufforer tittade storogt nar jag ragglade in i lokalen, sag nog ganska sliten ut vid det har laget. Hotell personalen hade blivit forvarnade att en "Sueco" med hojdsjuka skulle anlanda. Jag blev val omhandetagen av de trevliga agarna och servitrisen som serverade mig goda mackor och te. Fick sedan ett rum där jag stannade over natten for att aterhamta mig och den lagre hojden fick mig att ma lite battre.

Dagen efter kom Pablo chefen for guideforetaget "MDQ" vi anlitat pa besok markbart tagen. De hade alla varit oroliga och tydligen hade han fatt en rejal avhyvling av de tva Argentinarna Artillio och Javier i klattergruppen angaende sakerheten vilken han ansvarar for. Problemen hade varit manga pa berget och nar det gallde komunikationen och sakerheten hade det mesta varit ganska "Mañana"..

Min packning anlander och vi tar oss tillbaka till Mendoza och stannar pa vagen i Uspallata och besoker sjukhuset. Lakaren konstaterar att lungodemet gatt tillbaka något. Han sager på knackig engelska nagot i stil med "No more go up to Montaña" och att jag kommer ha nedsatt lungfunktion i nagra manader. Faran verkar over for den har gangen.

I morgon kommer Niklas och Jakob till Hotellet har i Mendoza, sedan tar vi bussen till Chile for nya aventyr..

//Stefan

Hola!
Nu har vi antligen natt Plaza de Mulas efter att ha tillbringat 2 dagar med acklimatisering i ett lager pa 3200 meter som heter Confluencia. Pa vagen darifran gick vi genom en dal som heter Horcones. En amerikan fick problem med magen efter halva strackan och fick ta sista biten pa en mula. Det tog ungefar 11 timmar och vi var ratt trotta nar vi kom fram. I ovrigt mar vi bra forutom lite turistmage och huvudvark. Idag har bestatt i att vila upp sig infor morgondagen da vi ska upp till lager 1 (Camp Canada) pa 4800 meter for att sedan ga ner igen och vila en dag till. Sen borjar sjalva stigningen upp till toppen i ungefar 6 dagar. Vadret ser ut att bli battre framover sa vi hoppas pa lite sol och ingen vind.
Vi har acklimatiserat oss bra till sjalva hojden men inte till den Argentinska mañana tidskulturen.

Vi aterkommer nar vi bestigit toppen!

Halsningar
Stefan

Vi har nu natt Anderna och Mendoza. Har har vi mot upp de ovriga i teamet. Vi blir tre svenskar, en Amerikan, två Argentinare och en Tysk..I morgon bar det av upp i Anderna och aventyret borjar.

//Stefan

Antligen landat i Sydamerika efter en lang flygning via Paris. Idag har vi varit runt i Buenos Aires i det skona sommar vadret + 28 C och kontrasten mot kylan i Sverige ar stor med grona trad och hogsommar. I dag pa lunchen har vi atit den forsta Argentinska Biffen vilken var helt godkand, dock inget rodvin an men det kommer sakert framat kvallen.. Buenos Aires ar ganska hektiskt med 6 filiga avenyer som gar igenom stan, sa det galler att passa sig nar man korsar gatorna for de kor som biltjuvar har nere =)..

Imorgon kvall tar vi bussen over Pampas till Mendoza vilket lar ta ca 14 timmar.

Halsningar:
Stefan

I morgon åker vi äntligen till Buenos`aires i Argentina, skall bli spännande att åter besöka den Sydamerikanska kontinenten.Väl på plats kommer vi att göra ett försök att ta oss upp på Sydamerikas högsta berg Aconcagua 6962m. Berget är beläget nära Mendoza i västra Argentina i "hög Anderna" nära den Chilenska gränsen och är det högsta berget i utanför Asien. Inför detta äventyr har det varit en hel del tuff träning under hösten och en hel del planering och stök för att få ihop det, känns skönt att avgången nu äntligen närmar sig..
Reser med Niklas och Jakob som jag känner en del sen tidigare, men jag tror att vi kommer att lära känna varandra ganska väl under de närmaste 5 veckorna, speciellt på berget där det nog blir tufft...

Resrutten är som följer: Argentina/Buenos`aires-Pampas-Mendoza-Aconcagua-Mendoza-Chile/Santiago-
Punta arenas-Puerto natales/Patagonien-Torres del Paine national park-Santiago de Chile-E´stocolmo.

Kommer att lägga ut lite info här på bloggen hur det går för oss...Så "Stay tuned"......

//Stefan