Fredag 22 Juni 2012 - Sóller
Resealbum: Mallorca till fots
Upptäck ett Mallorca bortom parasollträngsel, paraplydrinkar och Bamseklubbar. Välj istället vandring bland olivlundar och citronträd, med makalösa utsikter över pittoreska bergsbyar och klippiga havsvikar. Den lilla spanska ön vi trodde vi kände så väl, efter år av charterturism, visar här sina lugna och genuina sidor.
Var, hur och när
Resans mål var att vandra i berg och dalar i Tratamuntanas vackra landskap. Bergskedjan är Mallorcas ryggrad, som sträcker sig som en bred kam över den nordvästra delen av ön. Här växer många olivträd som ger svalkande skugga åt den torra växtligheten och solskydd till de betande fåren.
Under den varma juniveckan som vi spenderade i vandringsskorna, gick vi några timmar under de tidiga och svala morgnarna medan vi på eftermiddagarna tog igen oss på stranden. Gröngölingar som vi är när det kommer till vandring, lärde vi oss ett och annat längs vägen.
Port de Sóller
Vi utgick från Port de Sóller vid kusten, som ligger drygt 5 minuters busstur från den större staden Sóller. ”Port” var dock inte den pittoreska fiskebyn vi hade drömt om, men allt finns ändå här i komprimerad form: pir, vacker strand, härligt bad, många caféer, barer och små strandshopar. Men vi saknade ett mysigt torg, ett hjärta i byn som knyter samman stadskärnan. Men allt ligger nära och bra i Port och det är väldigt enkelt att ta sig runt till olika vandringsleder härifrån, som ligger på olika nivå beroende på orken för dagen och säsongens väder.
Blommiga byn Deia
Första turen slutade inte alls i den pittoreska lilla byn Deia som vi hade sett framför oss, utan längs motorvägen M10:an vars asfalt var så brännhet att det skulle gått att steka ägg. Lärdomen var att inte titta för mycket på de vackra fikonträden eller mandelblommorna och heller inte lita på magkänslan när vi missat någon liten vägvisning… Med det i bagaget förberedde vi oss bättre inför nästa dags vandring: med karta, klocka, bussarnas tidtabell, nytt mod och framförallt blick för vandringsskyltarna.
Biniaraix och Fornalutx – byar på rad
Andra turen hade siktet inställt på två gamla byar; Biniaraix och Fornalutx som ligger på behagligt gångavstånd från Sóller, ca 2 timmar. Välutrustade startade vi mot Binaraix som vi nådde efter en lätt vandring på grusvägar kantade av dignande citron- och apelsinträd. En mycket liten by med några smala gränder mellan stenhusen.
Med glatt mod fortsatte vi för att nå Fornalutx och Mallorcas äldsta torg. När vi kom ifatt en liten grupp vandrare och deras guide kände vi oss helt i trygga händer och slöt oss till den käcka skaran som var utrustade med walkie-talkies och stavar. Vandringen blev brantare och brantare och sick-sack-stigen tycktes aldrig ta slut. Efter nästa krön måste vi kunna se ”vår” by eftersom vi gått långt längre än vad vi räknat med, tänkte vi förstås! Nu hade vi klockan till hjälp. Då upptäcker vi till vår förtvivlan att vi återigen ”gissat” oss till rätt väg och hamnat fel. Vandringsgruppen skulle på en riktig långvandring runt sjön Cuber och inte alls till Mallorcas äldsta torg. Besvikna på oss själva var det bara att ta samma väg nerför berget och noga följa den goda skyltningen till den efterlängtade byn och en paus på ett mycket idylliskt torg. Det var en underbar by med kullerstenar, fikonträd och flera torg. Väl värd att besöka trots omvägen över berget.
Viken vid Deia
Efter tre dagars vandring var åkommornabara varit lite stela vader och knackliga höfter. Solkräm, sköna skor och hatt är alltså att rekommendera! Den fjärde dagen toppade vi vår vandringsresa, så att säga, på längden och höjden. Målet för dagen var Cala de Deia, en vacker vik som ligger dryga kilometern nedanför den högt belägna byn, Deia. Det var en svettig vandring som tog oss genom djungelsnår, över stäpper, längs stupande klippor och under barriga trädgrenar men också genom lummiga lundar av olivträd och doftande lavendel. Turen tog dryga tre timmar enkel väg och nivån är medelsvår, eftersom turerna uppför och nedför berget verkligen känns i benen. Väl framme vid viken möttes vi av stormande vindar från havet. Efter en skön fikapaus med fläkt i håret stegade vi uppför mot själva byn för att fota den vackra kyrkogården och de blommande fönstergluggarna.
Bränslepåfyllning för vandrare
Att vandra på morgonen och ha siesta efter lunch är en utmärkt kombination som både kropp och knopp mår bra av. Vi tog tillfället i akt att frossa i Mallorcas alla solmogna grönsaker och kompletterade med färdiga tortillas och piroger från bageriet runt hörnet. Den spanska grönskakssoppan gazpacho (i tetrapak) är också en svalkande belöning för hungriga vandrare.
Vackra vändan till Sóller
Ny morgon och nya möjligheter. Lusten att ta på sig vätskebältet, dra ner solhatten över öronen och ge sig iväg var lika stor varje morgon. Vi hade tidigare tagit lokalbussen till grannbyn Sóller men nu ville vi istället ta vandringsleden. Det var en väldigt fin vandring genom små kvarter där en señor Alfonso börjat sälja färskpressad apelsinjuice till förbipasserande törstiga vandrare. Vi gick genom fårhagar och möttes av en vänlig tacka som tog täten och skuttade framför oss som en av naturens guider. Vi kunde plocka med oss några saftiga och riktigt söta citroner från trädens grenar eller ta från korgar som stod vid vägkanten med överblivna frukter. Sóller är den största byn i området och ståtar med en vacker kyrka och ett större Plaza España än de andra byarna. I Sóllers utkanter är turisterna färre och de äldre spanska herrarna fler vid kaffebarerna. En iskaffe eller färskpressad juice vid en sådan bar smakar alldeles underbart och ger ny energi till att fortsätta gå en stund till.
Avslutning med makalös utsikt
Sista vandringen gör vi till utsiktpunkten Torre Picada intill Port de Sóller. Efter att ha gått uppför, uppför och genom några skogsdungar så breder en himmelsk vy ut sig. Som en Törnrosaborg ståtar stenborgen vid klippstupen. Vi lutar oss försiktig ut över avsatsen och ser måsarnas ryggar nedanför oss och en båt som ser ut som en prick i vågskummet. Vi ser havet smälta samman med horisonten och tycker det är alldeles underbart att leva!
En veckas vandring går fort när man har tempot uppe. Vi har lärt oss en del längs vägen som helt klart gör oss till lite bättre vandrare inför nästa resa, och fått många fina minnen att spara i skattkistan.
Snabba tips till vandraren:
- Tänk på att många affärer stänger för siesta mellan kl 13 och 17.
- Gå upp med tuppen så slipper man stekande sol mitt på dagen
- Köp kaffe ståendes i baren, billigare och lite spanskare
- Stretcha, för att rädda morgondagen!
- Torkad frukt är vandrarens bästa vän när blodtrycket dyker
Var, hur och när
Resans mål var att vandra i berg och dalar i Tratamuntanas vackra landskap. Bergskedjan är Mallorcas ryggrad, som sträcker sig som en bred kam över den nordvästra delen av ön. Här växer många olivträd som ger svalkande skugga åt den torra växtligheten och solskydd till de betande fåren.
Under den varma juniveckan som vi spenderade i vandringsskorna, gick vi några timmar under de tidiga och svala morgnarna medan vi på eftermiddagarna tog igen oss på stranden. Gröngölingar som vi är när det kommer till vandring, lärde vi oss ett och annat längs vägen.
Port de Sóller
Vi utgick från Port de Sóller vid kusten, som ligger drygt 5 minuters busstur från den större staden Sóller. ”Port” var dock inte den pittoreska fiskebyn vi hade drömt om, men allt finns ändå här i komprimerad form: pir, vacker strand, härligt bad, många caféer, barer och små strandshopar. Men vi saknade ett mysigt torg, ett hjärta i byn som knyter samman stadskärnan. Men allt ligger nära och bra i Port och det är väldigt enkelt att ta sig runt till olika vandringsleder härifrån, som ligger på olika nivå beroende på orken för dagen och säsongens väder.
Blommiga byn Deia
Första turen slutade inte alls i den pittoreska lilla byn Deia som vi hade sett framför oss, utan längs motorvägen M10:an vars asfalt var så brännhet att det skulle gått att steka ägg. Lärdomen var att inte titta för mycket på de vackra fikonträden eller mandelblommorna och heller inte lita på magkänslan när vi missat någon liten vägvisning… Med det i bagaget förberedde vi oss bättre inför nästa dags vandring: med karta, klocka, bussarnas tidtabell, nytt mod och framförallt blick för vandringsskyltarna.
Biniaraix och Fornalutx – byar på rad
Andra turen hade siktet inställt på två gamla byar; Biniaraix och Fornalutx som ligger på behagligt gångavstånd från Sóller, ca 2 timmar. Välutrustade startade vi mot Binaraix som vi nådde efter en lätt vandring på grusvägar kantade av dignande citron- och apelsinträd. En mycket liten by med några smala gränder mellan stenhusen.
Med glatt mod fortsatte vi för att nå Fornalutx och Mallorcas äldsta torg. När vi kom ifatt en liten grupp vandrare och deras guide kände vi oss helt i trygga händer och slöt oss till den käcka skaran som var utrustade med walkie-talkies och stavar. Vandringen blev brantare och brantare och sick-sack-stigen tycktes aldrig ta slut. Efter nästa krön måste vi kunna se ”vår” by eftersom vi gått långt längre än vad vi räknat med, tänkte vi förstås! Nu hade vi klockan till hjälp. Då upptäcker vi till vår förtvivlan att vi återigen ”gissat” oss till rätt väg och hamnat fel. Vandringsgruppen skulle på en riktig långvandring runt sjön Cuber och inte alls till Mallorcas äldsta torg. Besvikna på oss själva var det bara att ta samma väg nerför berget och noga följa den goda skyltningen till den efterlängtade byn och en paus på ett mycket idylliskt torg. Det var en underbar by med kullerstenar, fikonträd och flera torg. Väl värd att besöka trots omvägen över berget.
Viken vid Deia
Efter tre dagars vandring var åkommornabara varit lite stela vader och knackliga höfter. Solkräm, sköna skor och hatt är alltså att rekommendera! Den fjärde dagen toppade vi vår vandringsresa, så att säga, på längden och höjden. Målet för dagen var Cala de Deia, en vacker vik som ligger dryga kilometern nedanför den högt belägna byn, Deia. Det var en svettig vandring som tog oss genom djungelsnår, över stäpper, längs stupande klippor och under barriga trädgrenar men också genom lummiga lundar av olivträd och doftande lavendel. Turen tog dryga tre timmar enkel väg och nivån är medelsvår, eftersom turerna uppför och nedför berget verkligen känns i benen. Väl framme vid viken möttes vi av stormande vindar från havet. Efter en skön fikapaus med fläkt i håret stegade vi uppför mot själva byn för att fota den vackra kyrkogården och de blommande fönstergluggarna.
Bränslepåfyllning för vandrare
Att vandra på morgonen och ha siesta efter lunch är en utmärkt kombination som både kropp och knopp mår bra av. Vi tog tillfället i akt att frossa i Mallorcas alla solmogna grönsaker och kompletterade med färdiga tortillas och piroger från bageriet runt hörnet. Den spanska grönskakssoppan gazpacho (i tetrapak) är också en svalkande belöning för hungriga vandrare.
Vackra vändan till Sóller
Ny morgon och nya möjligheter. Lusten att ta på sig vätskebältet, dra ner solhatten över öronen och ge sig iväg var lika stor varje morgon. Vi hade tidigare tagit lokalbussen till grannbyn Sóller men nu ville vi istället ta vandringsleden. Det var en väldigt fin vandring genom små kvarter där en señor Alfonso börjat sälja färskpressad apelsinjuice till förbipasserande törstiga vandrare. Vi gick genom fårhagar och möttes av en vänlig tacka som tog täten och skuttade framför oss som en av naturens guider. Vi kunde plocka med oss några saftiga och riktigt söta citroner från trädens grenar eller ta från korgar som stod vid vägkanten med överblivna frukter. Sóller är den största byn i området och ståtar med en vacker kyrka och ett större Plaza España än de andra byarna. I Sóllers utkanter är turisterna färre och de äldre spanska herrarna fler vid kaffebarerna. En iskaffe eller färskpressad juice vid en sådan bar smakar alldeles underbart och ger ny energi till att fortsätta gå en stund till.
Avslutning med makalös utsikt
Sista vandringen gör vi till utsiktpunkten Torre Picada intill Port de Sóller. Efter att ha gått uppför, uppför och genom några skogsdungar så breder en himmelsk vy ut sig. Som en Törnrosaborg ståtar stenborgen vid klippstupen. Vi lutar oss försiktig ut över avsatsen och ser måsarnas ryggar nedanför oss och en båt som ser ut som en prick i vågskummet. Vi ser havet smälta samman med horisonten och tycker det är alldeles underbart att leva!
En veckas vandring går fort när man har tempot uppe. Vi har lärt oss en del längs vägen som helt klart gör oss till lite bättre vandrare inför nästa resa, och fått många fina minnen att spara i skattkistan.
Snabba tips till vandraren:
- Tänk på att många affärer stänger för siesta mellan kl 13 och 17.
- Gå upp med tuppen så slipper man stekande sol mitt på dagen
- Köp kaffe ståendes i baren, billigare och lite spanskare
- Stretcha, för att rädda morgondagen!
- Torkad frukt är vandrarens bästa vän när blodtrycket dyker
Lördag 24 December 2011 - Greenwich Village
Resealbum: Som hemma fast borta- en jul i New York
Mot Äpplet
Stadens ståtliga skyline tornar upp sig framför oss när vi rullar in mot Äpplets pulserande citykärna. Mot den decemberkyliga, klara himlen radar skyskraporna upp sig som legoklossar i olika nyanser av grått. Taxibilen är förstås senapsgul och dess chaufför en kopia av sultanen i Alladin. Hans knarrande mellanöstern-brytning mullrar takt med bilens utslitna stötdämpare medan vi susar in i hjärtat av staden.
Frihetsgudinnan skymtar förbi i sin gröna särk. Liten och pigg står hon där, som hon stått i en herrans massa år, med armen i skyn och spejandes ut över Atlanten.
I hipsterfotspår
Denna soliga julafton traskar vi omkring på Highline – en gammal tågräls som numera används som promenadstråk av kvarterens innefolk. Det blåser kalla vindar, men solen värmer våra vinterbleka kinder. Det här var alltså hippaste stället just nu – en rostig tågräls halvt övervuxen av mistelbuskar. Kanske är vi för ocoola för att förstå hipsterfaktorn?
Helt vanlig julafton, fast ändå inte
Istället för Kalle och julskinka besöker vi en amerikansk diner - ett måste när man är over there! Tycka vad man tycka vill om maten och servicen, men mer genuint än kaffeblask och cupcakes blir det inte. Addera dessutom en släpig, rynkig men ack så clownsminkad servitris, så är dinerdrömmen komplett.
Julaftonskvällen lider mot sitt slut. Skymningen lägger sig som ett rosarött täcke över stan och bäddar in sistaminuten-shoppare och storstadskåta turister i ett kvällsligt mörker. Med natten som bakgrund lyses Times Square upp, mer bländande än någonsin. Blinkar, lyser, blippar i regnbågens alla färger, nästintill psykedeliskt. Vid Rockefeller Center står jättegranen i sin färgglada ljusskrud och vakar över Bambi-barnen på den hala isen nedanför. ”Ensam Hemma”-vibbar och julekänslan spred sig i kroppen på mig, någonstans innanför kokongen av täckjackan.
Stilettklackar och sötsaker
Resan till storstan får sig förstås en puderlätt touch av fashion och flärd, tack vare Carrie och gänget i Sex and the City-serien. Som hängiven SATC-tittare kan jag inte låta bli att följa deras stilettklackspår. Så jag går dem hack i häl, så trippande jag kan i mina ergonomiska och pronerande gympaskor med megadämpning. Jag svassar fram ungefär lika snitsigt som de fyra fashionistorna, ända fram till Magnolia Bakery där jag uppenbarligen inte är den enda att stå med tappad haka och snålvattnet rinnande utanför skyltfönstret. Kön ringlar sig kilometerlång kring kvarteret, och när man väl kommer innanför Pärleporten öppnar sig självaste cupcakeshimlen. Stora och ännu större, med glasyr, topping och strössel, jag får hål i tänderna bara av att kolla på dem.
Brooklyn på Boxing Day
På annandagen, Boxing Day, väcker familjen mig med skönsång och sol utanför fönstret. Det är min födelsedag och jag suddar ut nollan efter tvåan och skriver dit en etta istället. Dagen till ära är planen att utforska Brooklyn. Vi hamnar i mysiga kvarter med färgsprakande graffitikonst på väggarna. Den bohemiska atmosfären ligger som ett rusigt gräsmoln över stadsdelen. Här har nog en och annan konstnär hittat svaren på livets stora frågor, med hjälp av diverse örtblandningar tippar jag på. Vi går till Peter Pan, ett donut-ställe med ett utbud som skulle få vilken amerikansk poliskonstapel som helst att dregla sig muntorr. Lillebror Victors jackslag är pudrigt vit av sockerlätt snöfall från munkarna när vi lämnar kafét.
Efter lite shopping i en militäraffär i de ryska kvarteren, hittar vi en tegelvägg i solsida som inte ville släppa oss vidare. Den suger oss fast och vi blir ett med de terrakottafärgade stenarna bakom ryggen på oss. Som kameleonter absorberar vi varje stråle av solig värme som lyser i våra vinterbleka ansikten som strålkastare. Vårkänslor – i december?!
Brooklynön visar sig vara mer än bara mysiga invandrarkvarter med himmelska donuts och chicka vintagebutiker. Vid flodkanten promenerar vi omkring i Brooklyn Heights, bland mastodontvillor och smärre mansions.
Från sockersöta munkar till köttmackor i XXL-size. Katz Deli är ännu ett av Victors noggrant uppletade toppställen, där vi nu skulle trycka mackor med pålägg som skulle få varenda Meet free Monday-hejare att sätta morotspastejen i halsen. Uppslicade grisrumpor, pastrami, i groteska storlekar serveras i bröd – mer pålägg med macka än macka med pålägg så att säga.
Det är kväll och det vankas hockey! Derby mellan Rangers och Islanders i Madison. Vilken mäktig känsla när 18500 personer ställer sig upp och sjunger nationalsången, med handen patriotiskt på bröstet och kepsen i näven. Den amerikanska kärleken för fosterlandet är så mäktig och förtar nästan blicken på publikfavoriten och matchhjälten allas vår Henke. Matchen blåses igång och slutar i vinst för Henkes lag – såklart. Hade vi förväntat oss något annat när hejarklacken skriker kärleksförklaringar till svensken på plan, matchhjälten som håller nollan match efter match? Visst var man stolt svensk där och då…
Gospel och gott käk
De mörkare kvarteren av New York är en lika stor del av stan som själva Manhattan, så en söndag i de hoodsen kändes som en punkt på måste-listan. Baptistkyrkan som vi har turen att smita in i strax innan gudtjänstens början, tar emot oss med öppna famnar. Svarta, stora, rynkiga, glada är de alla och hälsar på oss mjölkvita, gapande turister. Till en början värmer de upp med rätt svängiga låtar och trevliga utrop, men desto fler psalmer som skriks ut och desto fler predikor som får kyrkfönstren att skallra, desto sjukare känns hela situationen… Efter några timmars (!) missionerande värker våra sekulariserade öron. Men soulfood strax bakom hörnet får oss på bättre tankar: en halv double deep fried chicken på våffla – med grädde på det – lägger sig som ett smäck i magen och förvandlar den smått skräckinjagande kyrkupplevelsen till ett minne att skratta åt.
Från ghetto till fisförnäma kontorskvarter – New York är ett äpple med många sidor! En senapsgul taxi senare är vi utanför FN:s högkvarter och jag får nästan svindel av den blanka, skyhöga skrapan som ståtar upp framför oss.
Borta bra, hemma likaså
Emellan alla guidningar och vandringar, aktiviteter och händelser, har vi spenderat lugna stunder ”hemma” i lägenheten. Fördelen med att hyra av en tvättäkta stadsbo är att man kan leka newyorkare när andan faller på. Köpa tidning utan häftklamrar och pappmuggs-kaffe på gatan nedanför, morgonjogga längs pirerna och köpa thaimat i låda och ta hem. Väl hemma har vi bara softat, läst, snarkat, druckit kopp efter kopp av kaffe och umgåtts.
God Jul!
Juldagarna passerar förbi i en melodi av nyrostade bagels, prassliga dollarsedlar och blinkande trafikljus. En viss liten julkänsla smyger fram då och då, med hela familjen samlad och lägenhetens lilla julgran tänd i vardagsrummet. Det är en mysig och hemtrevlig känsla. Julen finns här och nu, mitt bland oss i familjen på Washington Street, Greenwich Village, New York City.
Stadens ståtliga skyline tornar upp sig framför oss när vi rullar in mot Äpplets pulserande citykärna. Mot den decemberkyliga, klara himlen radar skyskraporna upp sig som legoklossar i olika nyanser av grått. Taxibilen är förstås senapsgul och dess chaufför en kopia av sultanen i Alladin. Hans knarrande mellanöstern-brytning mullrar takt med bilens utslitna stötdämpare medan vi susar in i hjärtat av staden.
Frihetsgudinnan skymtar förbi i sin gröna särk. Liten och pigg står hon där, som hon stått i en herrans massa år, med armen i skyn och spejandes ut över Atlanten.
I hipsterfotspår
Denna soliga julafton traskar vi omkring på Highline – en gammal tågräls som numera används som promenadstråk av kvarterens innefolk. Det blåser kalla vindar, men solen värmer våra vinterbleka kinder. Det här var alltså hippaste stället just nu – en rostig tågräls halvt övervuxen av mistelbuskar. Kanske är vi för ocoola för att förstå hipsterfaktorn?
Helt vanlig julafton, fast ändå inte
Istället för Kalle och julskinka besöker vi en amerikansk diner - ett måste när man är over there! Tycka vad man tycka vill om maten och servicen, men mer genuint än kaffeblask och cupcakes blir det inte. Addera dessutom en släpig, rynkig men ack så clownsminkad servitris, så är dinerdrömmen komplett.
Julaftonskvällen lider mot sitt slut. Skymningen lägger sig som ett rosarött täcke över stan och bäddar in sistaminuten-shoppare och storstadskåta turister i ett kvällsligt mörker. Med natten som bakgrund lyses Times Square upp, mer bländande än någonsin. Blinkar, lyser, blippar i regnbågens alla färger, nästintill psykedeliskt. Vid Rockefeller Center står jättegranen i sin färgglada ljusskrud och vakar över Bambi-barnen på den hala isen nedanför. ”Ensam Hemma”-vibbar och julekänslan spred sig i kroppen på mig, någonstans innanför kokongen av täckjackan.
Stilettklackar och sötsaker
Resan till storstan får sig förstås en puderlätt touch av fashion och flärd, tack vare Carrie och gänget i Sex and the City-serien. Som hängiven SATC-tittare kan jag inte låta bli att följa deras stilettklackspår. Så jag går dem hack i häl, så trippande jag kan i mina ergonomiska och pronerande gympaskor med megadämpning. Jag svassar fram ungefär lika snitsigt som de fyra fashionistorna, ända fram till Magnolia Bakery där jag uppenbarligen inte är den enda att stå med tappad haka och snålvattnet rinnande utanför skyltfönstret. Kön ringlar sig kilometerlång kring kvarteret, och när man väl kommer innanför Pärleporten öppnar sig självaste cupcakeshimlen. Stora och ännu större, med glasyr, topping och strössel, jag får hål i tänderna bara av att kolla på dem.
Brooklyn på Boxing Day
På annandagen, Boxing Day, väcker familjen mig med skönsång och sol utanför fönstret. Det är min födelsedag och jag suddar ut nollan efter tvåan och skriver dit en etta istället. Dagen till ära är planen att utforska Brooklyn. Vi hamnar i mysiga kvarter med färgsprakande graffitikonst på väggarna. Den bohemiska atmosfären ligger som ett rusigt gräsmoln över stadsdelen. Här har nog en och annan konstnär hittat svaren på livets stora frågor, med hjälp av diverse örtblandningar tippar jag på. Vi går till Peter Pan, ett donut-ställe med ett utbud som skulle få vilken amerikansk poliskonstapel som helst att dregla sig muntorr. Lillebror Victors jackslag är pudrigt vit av sockerlätt snöfall från munkarna när vi lämnar kafét.
Efter lite shopping i en militäraffär i de ryska kvarteren, hittar vi en tegelvägg i solsida som inte ville släppa oss vidare. Den suger oss fast och vi blir ett med de terrakottafärgade stenarna bakom ryggen på oss. Som kameleonter absorberar vi varje stråle av solig värme som lyser i våra vinterbleka ansikten som strålkastare. Vårkänslor – i december?!
Brooklynön visar sig vara mer än bara mysiga invandrarkvarter med himmelska donuts och chicka vintagebutiker. Vid flodkanten promenerar vi omkring i Brooklyn Heights, bland mastodontvillor och smärre mansions.
Från sockersöta munkar till köttmackor i XXL-size. Katz Deli är ännu ett av Victors noggrant uppletade toppställen, där vi nu skulle trycka mackor med pålägg som skulle få varenda Meet free Monday-hejare att sätta morotspastejen i halsen. Uppslicade grisrumpor, pastrami, i groteska storlekar serveras i bröd – mer pålägg med macka än macka med pålägg så att säga.
Det är kväll och det vankas hockey! Derby mellan Rangers och Islanders i Madison. Vilken mäktig känsla när 18500 personer ställer sig upp och sjunger nationalsången, med handen patriotiskt på bröstet och kepsen i näven. Den amerikanska kärleken för fosterlandet är så mäktig och förtar nästan blicken på publikfavoriten och matchhjälten allas vår Henke. Matchen blåses igång och slutar i vinst för Henkes lag – såklart. Hade vi förväntat oss något annat när hejarklacken skriker kärleksförklaringar till svensken på plan, matchhjälten som håller nollan match efter match? Visst var man stolt svensk där och då…
Gospel och gott käk
De mörkare kvarteren av New York är en lika stor del av stan som själva Manhattan, så en söndag i de hoodsen kändes som en punkt på måste-listan. Baptistkyrkan som vi har turen att smita in i strax innan gudtjänstens början, tar emot oss med öppna famnar. Svarta, stora, rynkiga, glada är de alla och hälsar på oss mjölkvita, gapande turister. Till en början värmer de upp med rätt svängiga låtar och trevliga utrop, men desto fler psalmer som skriks ut och desto fler predikor som får kyrkfönstren att skallra, desto sjukare känns hela situationen… Efter några timmars (!) missionerande värker våra sekulariserade öron. Men soulfood strax bakom hörnet får oss på bättre tankar: en halv double deep fried chicken på våffla – med grädde på det – lägger sig som ett smäck i magen och förvandlar den smått skräckinjagande kyrkupplevelsen till ett minne att skratta åt.
Från ghetto till fisförnäma kontorskvarter – New York är ett äpple med många sidor! En senapsgul taxi senare är vi utanför FN:s högkvarter och jag får nästan svindel av den blanka, skyhöga skrapan som ståtar upp framför oss.
Borta bra, hemma likaså
Emellan alla guidningar och vandringar, aktiviteter och händelser, har vi spenderat lugna stunder ”hemma” i lägenheten. Fördelen med att hyra av en tvättäkta stadsbo är att man kan leka newyorkare när andan faller på. Köpa tidning utan häftklamrar och pappmuggs-kaffe på gatan nedanför, morgonjogga längs pirerna och köpa thaimat i låda och ta hem. Väl hemma har vi bara softat, läst, snarkat, druckit kopp efter kopp av kaffe och umgåtts.
God Jul!
Juldagarna passerar förbi i en melodi av nyrostade bagels, prassliga dollarsedlar och blinkande trafikljus. En viss liten julkänsla smyger fram då och då, med hela familjen samlad och lägenhetens lilla julgran tänd i vardagsrummet. Det är en mysig och hemtrevlig känsla. Julen finns här och nu, mitt bland oss i familjen på Washington Street, Greenwich Village, New York City.