Mickios blogg

2007 fick Argentina njuta av ett sällskap av en ettrig, ovetande spanskaoskuld som just fyllt 20 år. Kunskaperna sträckte sig till att räkna 1,2,3 ja faktiskt ända upp till 20 och fraser som "förlåt" och god morgon" satt där de skulle. Argentina tog med sin hela själ emot denna vilsna flicka och berömde varenda ord hon kunde krysta fram. Hon blev förälskad, på många sätt kan man säga. Kärleken bestod och var besvarad.

2009 insåg flickan, som i tio fall av tio är jag själv, att landet krävde en ny visit. Google ledde mig rätt. BASP. Skolan bokades, lägenhet bokades och ett datum för när en ny fas i livet skulle inledas bokades. Utan vidare förkunskaper än de som faktiskt fastnat i huvudet två år innan- samlades 6000 kronor ihop i studieslantar och drömmen uppenbarade sig.

Den argentinska skolan låg centralt belägen i mitten av stadsröran. Lektionerna sträckte sig till fyra timmar per dag och rekommenderade hemstudier var en timme. Jag traglade på med spanskan fyra timmar per dag. Jag fick plugga med nordamerikaner som studerat i nio år och med oförglömliga brassar som kunde spanska lika bra som jag kan norska. Jag var dock inte mest okunnig alla gånger, då det faktiskt fanns människor som trodde "hola" var en drink och som drömde sig bort till kafferummet.

Argentinarna är dem som lyfte min spanska till verklighet.
I dag skulle jag säga att Argentina förmodligen är världens bästa land att lära sig spanska i. Min kärlek kommer alltid att finnas kvar. Likaså en del av min spanska.

En annorlunda vardag. Klockan är sju. Uppstigning. Meter av lass med vit kall massa utanför fönstret. Logga in på http://www.yr.no Dags att sätta upp dagens väderleksrapport. Storm. Inte bra. Dags att plåga alla galna skidgäster inne i dag alltså. Möblerna utanför hotellet har blåst ner. Gå ut och ställa upp dem kanske. Chefen gillade inte mitt initiativ. Det är storm denna dag. Kan inte jaga möbler då inte. Räcker att vakta folk. Ingen får vistas utanför hotellet. Beitobilen, dvs de dagliga jätteskoterturerna in till "staden" är inställda.

Men inge depp här inte. Turisterna roar sig ändå. Gammeldans. Med gamla goa disco och dansbandslåtar. Det där med disco var dock en lögn. O nej, o nej, kom inte hit. Bjud inte upp mig. Bjud inte upp. Måste gömma sig. En felbedömning. Receptionsdisken för liten. Gästen hann se mig. Och hann bjuda upp. Osis. Ett harklande som försöker att få fram ett "jag har mycket att göra just nu, men tack ändå"-ljud uppkommer. Pju. Han gick på det. Vill inte vara oförskämd.

Folkdräkten kliar. Men sitter förvånansvärt snyggt på mig. Är man en teaterfjolla så är man. Även håret noga flätat och utfriterat. Synd bara att blusen är ostruken och nerkladad med små diskreta ostfläckar, spår av frukosten. 22 år, borde sluta spilla snart. O nej. Nästa happening. Chefens mamma på ingång. Hon har garanterat uppmärksammat fläckarna och nosat sig till oststanken. Bättre än en VIA-tablett.

Åter igen är denna receptionsdisk för liten för att gömma sig under. Okej. Hon har sett mig. Vi vet alla vad det innebär. Stryka blus och skippa osten på lunchen alltså.

Ibland saknar jag mitt gamla jobb.

Jag tittar mig i spegeln.

Är inne på en skitig toalett på ett café i den vackra stadsdelen Palermo. Plats Buenos Aires, Argentina. Jag har just druckit en kopp kaffe- med alldeles för mycket socker i. När jag själv får välja sockermängden blir det ju aldrig sådär mycket, jag vill helst inte ha något socker alls. Socker är ju inte bra. Skulle en argentinare ha sett mig välja sockermängd själv, så skulle han förmodligen ha frågat mig varför jag valt bort "livskvalitet". Mitt svar skulle nog bara bli ett leende.

Det är precis vad Argentina har gjort med mig. Det får mig att le. Bara jag läser en artikel med ordet "Argentina" i, eller om jag ser en bild av Casa Rosada flyga förbi, eller om någon nämner fotboll, och La Boca. Det spelar ingen roll vad. Jag ler.

Mascaran sen igår har kladdat fast sig på ögonlocket, linnet sitter snett och klockan är 10.00 och jag har fortfarande inte lagt mig. Såg några fler backpackers här på cafét. De ser inte heller ut att ha fått någon större nattssömn. Men vad gör väl detta? Livet känns plötsligt lekande lätt och jag...

...jag bara ler. För jag. Jag är i Argentina.

Min uppgift var enkel.

Beskriv Island med ett enda ord. Men skulle detta uppfattas som en enkel uppgift? Mitt svar blev nej.

Island är så mycket mer än så. Island har gett mig alldeles för många intryck och minnen för att jag ska kunna ge det endast ett enda futtigt ord. Ett ord.

Island är glädje. Island är skratt. Möten, mellan natur och människa. Möten mellan hav och vind, sol och regn. Natur och natur. Island är landet där det inte finns något bestämt väder, det skiftar i grått och blått. Island är landet där en kyrka och en mack möts och bildar tillsammans en stad. Där fåren sakta vandrar över Ringvägen, medan slaktbilen saktar in för att låta de fortsätta gå i deras egen takt, innan han fortsätter sin egen resa.

Island är landet där vikingar och kristna, delar samma öl, går i samma kyrka. Europas stolta glaciär Vatnajökull, myggens sjö Myvatn, utomjordingarnas glaciär i Snaefellsnes, de kulturlystna Reykjaviksborna, alla andas de samma luft.

Här finns inte många. Du kan knappast veta om någon kommer att höra dig om du skriker. Men frågan är om du kommer att skrika? Eller om vindarna kanske byter riktning. I Island kan du möte en val, en delfin, en lunnefågel, en ren, en islandshäst och ett svart och ett vitt får, under samma dag. Du kan åka runt i den gyllene cirkeln och ge dig själv en förklaring över varför den kallas just så.

Nationen som lyckades bryta sig loss ifrån Danmark en gång i tiden, nationen med mången gång fler får och kanske även fler gallerior nästan än människofötter. Reykjavik, staden som beskrivs med stolthet. Kulturens Island. Unga förmågor dricker kaffe på cafét, och lyssnar till andra unga förmågors drömmande gitarrspel, för att i hopp om att en dag verkligen kunna "bli någon". En ny Björk eller kanske Sigur Rós? När musiken tystnar lever stämningen kvar. Klockan är 02 och kvällen är ung.

Du kan färdas i timme efter timme. Utan att möta en enda människa, utan att närma dig någon enda "civilisation". Och när du väl finner det, så får du då frågan om du inte också älskar detta land, lika mycket som ditt eget?

Här kan du kan fascineras av 40 graders naturlig värme i en enda stor blå kraft. Mina 30 dagar på Island gav mig möten och glädje.

Förresten jag vet det nu. Jag vet vilket ord jag ändå skulle ha valt.

Island är Kraft.