En annorlunda vardag. Klockan är sju. Uppstigning. Meter av lass med vit kall massa utanför fönstret. Logga in på http://www.yr.no Dags att sätta upp dagens väderleksrapport. Storm. Inte bra. Dags att plåga alla galna skidgäster inne i dag alltså. Möblerna utanför hotellet har blåst ner. Gå ut och ställa upp dem kanske. Chefen gillade inte mitt initiativ. Det är storm denna dag. Kan inte jaga möbler då inte. Räcker att vakta folk. Ingen får vistas utanför hotellet. Beitobilen, dvs de dagliga jätteskoterturerna in till "staden" är inställda.

Men inge depp här inte. Turisterna roar sig ändå. Gammeldans. Med gamla goa disco och dansbandslåtar. Det där med disco var dock en lögn. O nej, o nej, kom inte hit. Bjud inte upp mig. Bjud inte upp. Måste gömma sig. En felbedömning. Receptionsdisken för liten. Gästen hann se mig. Och hann bjuda upp. Osis. Ett harklande som försöker att få fram ett "jag har mycket att göra just nu, men tack ändå"-ljud uppkommer. Pju. Han gick på det. Vill inte vara oförskämd.

Folkdräkten kliar. Men sitter förvånansvärt snyggt på mig. Är man en teaterfjolla så är man. Även håret noga flätat och utfriterat. Synd bara att blusen är ostruken och nerkladad med små diskreta ostfläckar, spår av frukosten. 22 år, borde sluta spilla snart. O nej. Nästa happening. Chefens mamma på ingång. Hon har garanterat uppmärksammat fläckarna och nosat sig till oststanken. Bättre än en VIA-tablett.

Åter igen är denna receptionsdisk för liten för att gömma sig under. Okej. Hon har sett mig. Vi vet alla vad det innebär. Stryka blus och skippa osten på lunchen alltså.

Ibland saknar jag mitt gamla jobb.