Tisdag 26 Februari 2008 - Indien
Någon gång tidigt på 70-talet var jag ombord på en indisk båt som hade ankrat upp på Danafjorden utanför Göteborg. Jag har sedan barn varit en inbiten frimärkssamlare och hade för vana att alltid ha med mig ett kuvert med frimärken för att kunna byta ifall jag skulle träffa någon likasinnad på någon båt jag skulle besöka. Ombord på detta indiska fartyg träffade jag en purser (N) och till min glädje också filatelist vilket gjorde att vi fick mycket att prata om. Jag berättade för honom om min och min frus planer att längre fram i tiden resa till Ceylon på safari. N tyckte naturligtvis att enligt hans erfarenhet var Indien ett bättre land för safari. Vi bytte självfallet några frimärken med varandra men också adresser och telefonnummer innan jag lämnade fartyget.
Ett par dagar senare blir jag uppringd av N som bjöd ombord mig och min fru ombord, fartyget skulle lasta papper i Frihamnen så på grund av snöfall blev de liggande i Göteborg i nästan en vecka eftersom det inte gick att lasta i detta väder. Vi bjöd hem N på middag samt guidade honom runt bland Göteborgs sevärdheter vilket han verkligen uppskattade. Så småningom avseglade fartyget och jag såg med spänning fram emot om vi skulle höras av igen.
Efter något år när N hade kommit hem till Bombay och mönstrat av började ett långvarigt brev- och frimärksväxlande oss emellan och mitt och min frus intresse för Indien ökade mer och mer. Vi fick inbjudan till N:s bröllop men hade då inte de ekonomiska möjligheterna eftersom vi just stod med ett nybyggt hus och med allt vad detta innebar.
1977 bestämde vi oss äntligen för en tre veckors safari-resa till Nepal och Indien och därefter stanna en vecka i Bombay hos N och hans fru. När vi anlände till Bombay hade N tagit semester hela veckan och arrangerat program för oss från morgon till kväll, en helt fantastisk upplevelse av Bombay. Vi hade nu under fyra veckor upplevt så otroligt mycket av Indiens djur, natur, kultur etc. samtidigt hade vi verkligen fått goda vänner i Indien så intresset växte ännu mera och vi bestämde oss för att vi skall tillbaka igen någon gång. Intresset för Indien mynnade ut i att vi tillsammans med 12 familjer startade en liten förening som sponsrade 13 barn i Calcutta så de skulle kunna gå i skola, verksamheten pågick i många år och en av dem blev utexaminerad ingenjör. 1982 fick vi en förfrågan av Adoptionscentrum i Stockholm om vi var intresserade resa till Calcutta för att träffa barnen och deras familjer, resan skulle adoptionscentrum bekosta mot att vi eskorterade två små blivande adoptivbarnbarn hem till Sverige. Vi accepterade naturligtvis för samtidigt fick vi tillfälle besöka N i Bombay när vi nu reste till Indien igen. Vi skrev till N och informerade om vår ankomst. När N fick höra anledningen till vårat besök i Calcutta ordnade han att hans bror kom till vår hjälp och det hade nog inte varit många barn vi hade lyckats finna om inte han var med eftersom alla bodde i kåkstäderna runt Calcutta. Under tiden i Calcutta besökte vi ett barnhem varifrån vi skulle eskortera två små barn till blivande adoptivföräldrar i Sverige, där fanns då även en äldre flicka 8 år gammal för adoption. Vi fattade tycke för henne och bestämde oss för att när vi kommer hem skall vi ansöka om adoption. Adoptionscentrum undrade förstås om vi hade fått solsting men efter ett halvt år var allt klart och jag reste ner för att hämta hem henne som ny familjemedlem. Brevväxlingen med N fortsatte fram till 1996 då vi tyvärr fick meddelande om att N hade avlidit. Jag fortsatte att skriva till N:s fru men brevväxlingen upphörde tills plötsligt 2004 då vi fick ett julkort från henne till vår gamla adress och lyckligtvis hade posten efter många år kvar vår adressändring och eftersände kortet. På Internet lyckades jag finna en telefonkatalog över Bombay och hittade hennes adress, jag skrev omedelbart samt lämnade med min e-mailadress och kontakt återupprättades snabbt igen. I oktober 2005, tjugotre år senare har vi varit tillbaka i Indien, rest runt i Kerala och självklart gick resan via Bombay där vi åter träffade N:s fru samt hennes son som vi aldrig tidigare träffat.
Resturantköket för bröllopet
2007 i februari återvände vi till Mumbai (Bombay) inbjudna till sonens bröllop.
Av ovanstående berättelse kan man konstatera att frimärken inte bara är små betydelselösa papperslappar, de kan när man minst anar det skapa upplevelser man aldrig drömt om.
Ett par dagar senare blir jag uppringd av N som bjöd ombord mig och min fru ombord, fartyget skulle lasta papper i Frihamnen så på grund av snöfall blev de liggande i Göteborg i nästan en vecka eftersom det inte gick att lasta i detta väder. Vi bjöd hem N på middag samt guidade honom runt bland Göteborgs sevärdheter vilket han verkligen uppskattade. Så småningom avseglade fartyget och jag såg med spänning fram emot om vi skulle höras av igen.
Efter något år när N hade kommit hem till Bombay och mönstrat av började ett långvarigt brev- och frimärksväxlande oss emellan och mitt och min frus intresse för Indien ökade mer och mer. Vi fick inbjudan till N:s bröllop men hade då inte de ekonomiska möjligheterna eftersom vi just stod med ett nybyggt hus och med allt vad detta innebar.
1977 bestämde vi oss äntligen för en tre veckors safari-resa till Nepal och Indien och därefter stanna en vecka i Bombay hos N och hans fru. När vi anlände till Bombay hade N tagit semester hela veckan och arrangerat program för oss från morgon till kväll, en helt fantastisk upplevelse av Bombay. Vi hade nu under fyra veckor upplevt så otroligt mycket av Indiens djur, natur, kultur etc. samtidigt hade vi verkligen fått goda vänner i Indien så intresset växte ännu mera och vi bestämde oss för att vi skall tillbaka igen någon gång. Intresset för Indien mynnade ut i att vi tillsammans med 12 familjer startade en liten förening som sponsrade 13 barn i Calcutta så de skulle kunna gå i skola, verksamheten pågick i många år och en av dem blev utexaminerad ingenjör. 1982 fick vi en förfrågan av Adoptionscentrum i Stockholm om vi var intresserade resa till Calcutta för att träffa barnen och deras familjer, resan skulle adoptionscentrum bekosta mot att vi eskorterade två små blivande adoptivbarnbarn hem till Sverige. Vi accepterade naturligtvis för samtidigt fick vi tillfälle besöka N i Bombay när vi nu reste till Indien igen. Vi skrev till N och informerade om vår ankomst. När N fick höra anledningen till vårat besök i Calcutta ordnade han att hans bror kom till vår hjälp och det hade nog inte varit många barn vi hade lyckats finna om inte han var med eftersom alla bodde i kåkstäderna runt Calcutta. Under tiden i Calcutta besökte vi ett barnhem varifrån vi skulle eskortera två små barn till blivande adoptivföräldrar i Sverige, där fanns då även en äldre flicka 8 år gammal för adoption. Vi fattade tycke för henne och bestämde oss för att när vi kommer hem skall vi ansöka om adoption. Adoptionscentrum undrade förstås om vi hade fått solsting men efter ett halvt år var allt klart och jag reste ner för att hämta hem henne som ny familjemedlem. Brevväxlingen med N fortsatte fram till 1996 då vi tyvärr fick meddelande om att N hade avlidit. Jag fortsatte att skriva till N:s fru men brevväxlingen upphörde tills plötsligt 2004 då vi fick ett julkort från henne till vår gamla adress och lyckligtvis hade posten efter många år kvar vår adressändring och eftersände kortet. På Internet lyckades jag finna en telefonkatalog över Bombay och hittade hennes adress, jag skrev omedelbart samt lämnade med min e-mailadress och kontakt återupprättades snabbt igen. I oktober 2005, tjugotre år senare har vi varit tillbaka i Indien, rest runt i Kerala och självklart gick resan via Bombay där vi åter träffade N:s fru samt hennes son som vi aldrig tidigare träffat.
2007 i februari återvände vi till Mumbai (Bombay) inbjudna till sonens bröllop.
Av ovanstående berättelse kan man konstatera att frimärken inte bara är små betydelselösa papperslappar, de kan när man minst anar det skapa upplevelser man aldrig drömt om.
Tisdag 26 Februari 2008
Gå inte framför mej - Jag kanske inte kan följa dej.
Gå inte bakom mej - Jag kanske inte kan leda dej.
Gå bara bredvid mej och - var min allra bästa vän.
Gå inte bakom mej - Jag kanske inte kan leda dej.
Gå bara bredvid mej och - var min allra bästa vän.
Tisdag 26 Februari 2008 - Bali
Jag har varit på Bali två gånger. Bodde på ett mycket bra hotell som heter Santika Beach vid Kuta. Den första gången var 2002 när bomben detonerade i Kuta, jag och min fru satt på hotellbalkongen och tog en kopp kaffe när det plötsligt blev ett stort ljussken på himmelen och allt blev svart. Ingen som helst aning om vad som hänt gick vi så småningom och lade oss. 
Klockan 0600 på morgonen ringde vår dotter oss och undrade om vi levde, hon hade då på natten kommit hem och sett på CNN om att en bomb detonerat på Bali så det var av henne vi blev informerade om vad som hänt. Vi bestämde oss för att lugnt stanna kvar , vi resonerade som så att det som redan hänt händer inte igen. På flygplatsen var det självklart stor trafik och Bali tömdes faktiskt ganska rejält på turister på ett par dagar.
Hotellträdgården
Andra gången vi reste åter till Bali var ett år senare till ettårs-ceremonin efter bomben och bodde då på samma hotell. Hotellet är inte speciellt stort men hade en fantastisk service, mat och en underbart vacker trädgård med pool och strand. Stränderna är lite lömska med alla sina vassa koraller som finns där så jag rekommenderar någon form av badskor när man badar, själv hade jag köpt kanot-skor vilka man kunde gå i hela dagarna och även att bada med.
Vi anlitade där nere en turistguide som heter AGAPE vilken vi var mycket nöjda med. Han ställde alltid upp även med transfer till och från flygplatsen. Han ordnade oxå bättre pris på hotellet än vad jag kunde göra på internet. Han guidade oss runt hela ön på de sevärdheter so var av värde bl.a. var vi två dygn på norra delen som heter Lovina och var ute på delfinsafari vilket var en stor upplevelse som jag vill rekommendera.
Agape ordnade också så att vi var med på en begravning som för oss var mycket annorlunda.
Platser att besöka:
Plockning av kryddnejlika
Munduk – odlingar av kaffe, cacao mango, och en massa annat matnyttigt.
Celuk - och såg på stone-carving och wood-carving, fantastiskt hantverk.
Bedugul – ett vackert område på ön med en stor insjö vacker natur och en stor moské.
Kintamani – en by uppe på höjderna med stor utsikt över landskapet och en fin utsikt mot vulkanen.
Penulisan – ett gammalt tempel - från 1100-talet har jag för mig.
En seafood-middag i solnedgången på stranden på Jimbaran måste upplevas. Mycket vackert.
Vi flög över till Lombok och var där i två dygn, detta var en lite annorlunda ö med sin regnskog och naturligtvis också väl värd att besöka.
Tog därifrån båt tillbaks till Bali.
Ja det finns mycket vackert att se på Bali, en fantastiskt vacker ö med mycket sevärt så jag är verkligen avundsjuk på dig som tänker åka dit.
Andra gången vi reste åter till Bali var ett år senare till ettårs-ceremonin efter bomben och bodde då på samma hotell. Hotellet är inte speciellt stort men hade en fantastisk service, mat och en underbart vacker trädgård med pool och strand. Stränderna är lite lömska med alla sina vassa koraller som finns där så jag rekommenderar någon form av badskor när man badar, själv hade jag köpt kanot-skor vilka man kunde gå i hela dagarna och även att bada med.
Vi anlitade där nere en turistguide som heter AGAPE vilken vi var mycket nöjda med. Han ställde alltid upp även med transfer till och från flygplatsen. Han ordnade oxå bättre pris på hotellet än vad jag kunde göra på internet. Han guidade oss runt hela ön på de sevärdheter so var av värde bl.a. var vi två dygn på norra delen som heter Lovina och var ute på delfinsafari vilket var en stor upplevelse som jag vill rekommendera.
Platser att besöka:
Munduk – odlingar av kaffe, cacao mango, och en massa annat matnyttigt.
Bedugul – ett vackert område på ön med en stor insjö vacker natur och en stor moské.
Kintamani – en by uppe på höjderna med stor utsikt över landskapet och en fin utsikt mot vulkanen.
Ja det finns mycket vackert att se på Bali, en fantastiskt vacker ö med mycket sevärt så jag är verkligen avundsjuk på dig som tänker åka dit.
Måndag 28 Augusti 2006 - Bangladesh
5 veckor i Bangladesh 2006
Har en adopterad dotter från Indien som bor i Kristiansand i Norge, gift med en man från Bangladesh och de har fyra barn tillsammans.
21 Aug.2006 avreste vi alla tillsammans från Kristiansand för att besöka hans hemby strax utanför Sylhet i NO Bangladesh.
Kristiansands flygplats
Volvo Exclusive
Resan gick via Oslo till Paris (Charles de Gaulle, vilken flygplats man kan skriva en egen berättelse om) vidare via Qatar – till Dhaka, en resa som tog nästa 30 timmar. Väl framme trötta och med två små barn mötte oss en torr värme på 33 grader vilket inte direkt gjorde en piggare. En taxi snabbt till hotell så vi fick lite mat och vila gjorde gott för kroppen.
Nästa morgon tidigt iväg för att få tag i en buss till Sylhet. En busslinje med namn Volvo Exclusive gjorde femtimmarsresan mycket behaglig, trodde inte sådana moderna och fina bussar fanns i Bangladesh, det var lite som att flyga 1:a klass med stora bekväma fåtöljer dricka och snacks under resans gång. Före bussen startade videofilmades alla passagerare på de platser de satt i bussen ifall en olycka skulle inträffa.
Väl framme i byn utanför Sylhet möttes vi naturligtvis av en massa släktingar( närmare 60 st.) som skulle se hur vi såg ut, det hade ju aldrig varit en vit människa i denna lilla by så man kände ju sig som att komma från en annan planet. Första dagen gick åt till att bara bli serverad mat för här äter man alltid på något hela dygnet och de trodde troligtvis att mat får man inte på någon flygresa så vi måste vara mycket utsvultna. Mycket vällagad mat var det, mestadels kyckling och lamm samt färsk frukt som bara får den riktiga smaken här där den får mogna på träden. Framåt kvällen när folket hade tröttnat på att kika på oss var det tid att komma närmare och känna på oss också, klämma på armar och kinder. Kan ni tänka er denna känsla av välkomnande, jag har aldrig upplevt det tidigare.
Välkomstkommittén
För övrigt så tillbringade vi första dagen genom att sitta framför en stor golvfläkt för värmen närmade sig 40 grader och AC var ju inget som finns i dessa bostäderna. Äntligen natt och man fick stänga fönsterluckorna och krypa till kojs efter allt ståhej första dagen. Tidigt morgonen därpå vaknade jag av att något var på min arm, jag kikade upp och konstaterade att fönsterluckorna var öppnade och några kvinnor stod med armarna insträckta genom fönstret och kände på min arm. Men inte nog med detta för dessutom satt två äldre kvinnor på sängkanten och väntade på att vi skulle vakna så de kunde prata med oss, de kunde ju inte förstå att vi inte kunde tala Bangla eftersom vår dotter gjorde det. Väl uppstigen förstod jag att de erbjöd mig ett morgondopp i sjön som låg strax bredvid huset och detta var ju lockande i värmen så självklart gick jag dit för att omedelbart bestämma mig att här blir inget bad av för här tidigt varje morgon tvättades kläder så det skummade på ytan och dessutom låg den nergrävda toaletten fem meter från sjökanten men de själva badade frisk varje dag i detta, själv är jag medveten om att detta hade jag aldrig kommit levande ifrån.
Naturligtvis när vi nu hade kommit dit så skulle ju alla släktingar bjuda oss hem (konstaterade att vi fått c:a 150 nya släktingar) så dagarna gick ju ganska fort tack vare detta men överallt var det samma personer som var med men vi var i olika hem varje gång. Två – tre besök varje dag med borden fulla av mat så kände man ju inte speciellt mycket för att göra ytterliga ett besök med middag, men gästfriheten var stor och vad skall man göra, det går ju inte att tacka nej till deras gästfrihet för då tar dom illa upp så det var bara att lägga in ett nytt lass och njuta. Självklart blev det ju lite besök på marknader och liknande för att även få se lite annat och en stor anledning till att kunna avböja ytterligare en middag.
En av familjemiddagarna
En morgonupplevelse vid sängkanten, när vi slog upp ögonlocken stod en kalv och två små pojkar bredvid sängen så man fick aldrig bli förvånad över något.
Efter som dagarna gick blev det fler och fler människor i huset, det hade bestämts att det skulle bli bröllop när vi nu var och hälsade på.
Efter en vecka utan AC och att aldrig få vara för sig själv sökte vi rätt på ett lägenhetshotell i centrum av Sylhet, byggnaden var 7 våningar hög med galler för alla fönster och balkong för att ingen obehörig skulle ha möjlighet att ta sig in den vägen hur det nu skulle gå till där vi bodde på 5:e våningen. I alla fall fungerade AC:n emellanåt när det inte var strömavbrott men djur i sovrummet kom vi inte undan. Jag råkade lyfta på madrassen för att se hur sängbottnen såg ut och alla djur som var i madrassen går ej att beskriva men det var till att köpa en flaska ohyra-spray och ge madrassen en duvning varje kväll så jag kunde hålla dom på avstånd.
En festaktivitet som började tidigt på dagen med att först gick alla gästerna hem till brudgummen och uppvaktade honom under vissa ritualer vilket bl.a. bestod i att först skulle gästerna mata brudgummen därefter skulle han mata gästerna. Ni kan ju tänka er brudgummens aptit efter att kanske ett par hundra gäster försökt trycka i honom lite mat. När hela denna ceremoni var över åkte gänget hem till bruden och samma ritual startade. Sammanlagt för gästerna höll förlovningsfesterna på i ungefär 12 timmar.
BRÖLLOP I BANGLADESH
Organiserat kaos
Brudgummens fest
Festbordet
Brudens fest
Bröllop var ju en rolig händelse att vara med på. Startade dagen innan med att köpa en hel oxe som slaktades och fick sedan vaktas hela natten så att ingen var och stal den. Dessutom inhandlades 125 kycklingar, 100 kg. ris, 75 kg. lök och ungefär lika mycket grönsaker men det var ju också 500 gäster inbjudna. Bruden placerades i ett litet rum uppe på ett podie och satt där till allmän beskådan ett par timmar under vaksamma blickar.
Ensam väntande brud
Vakande ökon över bruden
Efter ett par timmar infann sig brudgummen till allas förtjusning, in till ett annat rum
Brudgummen anländer
och kalaset kunde börja. Som om ett startskott hade gott rusade c:a 400 män in i rummet där brudgummen satt och det åts så det stod dem upp över öronen, därefter gick alla hem. Det var aldrig frågan om att de hade gåvor eller liknande med sig utan de kom endast för att få sig ett skrovmål.
När alla hade gått klädde brudgummen om sig till kostym och gick in till sin brud och vigselakten började.
Övriga hundratalet gäster, de närmaste, blev därefter inbjudna till mat i ett annat rum därefter överlämnade de sina presenter till brudparet och bröllopet var över. Alla kalas går ut på att man äter så man håller på att spricka sedan är festen över och man går hem.
UTFLYKTER
Några bilturer upp till indiska gränsen gjorde vi och det var intressant att se för denna gräns mot Indien följde en flod där man utvann mycket snäckor och framför all sten
Stensortering
Lampor av snäckor
Ett av Bangladesh exportvaror består bl.a. av te och området runt Sylhet består mycket av teplantager gröna, frodiga och vackra.
Teplockerskor
Teplantage
Dessa fem händelserika veckor gick under alla omständigheter ganska fort men det är nog ingen resa jag vill göra om under dessa omständigheter utan nästa ev. besök får nog bli max 1 vecka därefter något stop-over någon annan stans.
Har en adopterad dotter från Indien som bor i Kristiansand i Norge, gift med en man från Bangladesh och de har fyra barn tillsammans.
21 Aug.2006 avreste vi alla tillsammans från Kristiansand för att besöka hans hemby strax utanför Sylhet i NO Bangladesh.
Resan gick via Oslo till Paris (Charles de Gaulle, vilken flygplats man kan skriva en egen berättelse om) vidare via Qatar – till Dhaka, en resa som tog nästa 30 timmar. Väl framme trötta och med två små barn mötte oss en torr värme på 33 grader vilket inte direkt gjorde en piggare. En taxi snabbt till hotell så vi fick lite mat och vila gjorde gott för kroppen.
Nästa morgon tidigt iväg för att få tag i en buss till Sylhet. En busslinje med namn Volvo Exclusive gjorde femtimmarsresan mycket behaglig, trodde inte sådana moderna och fina bussar fanns i Bangladesh, det var lite som att flyga 1:a klass med stora bekväma fåtöljer dricka och snacks under resans gång. Före bussen startade videofilmades alla passagerare på de platser de satt i bussen ifall en olycka skulle inträffa.
Väl framme i byn utanför Sylhet möttes vi naturligtvis av en massa släktingar( närmare 60 st.) som skulle se hur vi såg ut, det hade ju aldrig varit en vit människa i denna lilla by så man kände ju sig som att komma från en annan planet. Första dagen gick åt till att bara bli serverad mat för här äter man alltid på något hela dygnet och de trodde troligtvis att mat får man inte på någon flygresa så vi måste vara mycket utsvultna. Mycket vällagad mat var det, mestadels kyckling och lamm samt färsk frukt som bara får den riktiga smaken här där den får mogna på träden. Framåt kvällen när folket hade tröttnat på att kika på oss var det tid att komma närmare och känna på oss också, klämma på armar och kinder. Kan ni tänka er denna känsla av välkomnande, jag har aldrig upplevt det tidigare.
För övrigt så tillbringade vi första dagen genom att sitta framför en stor golvfläkt för värmen närmade sig 40 grader och AC var ju inget som finns i dessa bostäderna. Äntligen natt och man fick stänga fönsterluckorna och krypa till kojs efter allt ståhej första dagen. Tidigt morgonen därpå vaknade jag av att något var på min arm, jag kikade upp och konstaterade att fönsterluckorna var öppnade och några kvinnor stod med armarna insträckta genom fönstret och kände på min arm. Men inte nog med detta för dessutom satt två äldre kvinnor på sängkanten och väntade på att vi skulle vakna så de kunde prata med oss, de kunde ju inte förstå att vi inte kunde tala Bangla eftersom vår dotter gjorde det. Väl uppstigen förstod jag att de erbjöd mig ett morgondopp i sjön som låg strax bredvid huset och detta var ju lockande i värmen så självklart gick jag dit för att omedelbart bestämma mig att här blir inget bad av för här tidigt varje morgon tvättades kläder så det skummade på ytan och dessutom låg den nergrävda toaletten fem meter från sjökanten men de själva badade frisk varje dag i detta, själv är jag medveten om att detta hade jag aldrig kommit levande ifrån.
Efter som dagarna gick blev det fler och fler människor i huset, det hade bestämts att det skulle bli bröllop när vi nu var och hälsade på.
Efter en vecka utan AC och att aldrig få vara för sig själv sökte vi rätt på ett lägenhetshotell i centrum av Sylhet, byggnaden var 7 våningar hög med galler för alla fönster och balkong för att ingen obehörig skulle ha möjlighet att ta sig in den vägen hur det nu skulle gå till där vi bodde på 5:e våningen. I alla fall fungerade AC:n emellanåt när det inte var strömavbrott men djur i sovrummet kom vi inte undan. Jag råkade lyfta på madrassen för att se hur sängbottnen såg ut och alla djur som var i madrassen går ej att beskriva men det var till att köpa en flaska ohyra-spray och ge madrassen en duvning varje kväll så jag kunde hålla dom på avstånd.
En festaktivitet som började tidigt på dagen med att först gick alla gästerna hem till brudgummen och uppvaktade honom under vissa ritualer vilket bl.a. bestod i att först skulle gästerna mata brudgummen därefter skulle han mata gästerna. Ni kan ju tänka er brudgummens aptit efter att kanske ett par hundra gäster försökt trycka i honom lite mat. När hela denna ceremoni var över åkte gänget hem till bruden och samma ritual startade. Sammanlagt för gästerna höll förlovningsfesterna på i ungefär 12 timmar.
BRÖLLOP I BANGLADESH
Organiserat kaos
Bröllop var ju en rolig händelse att vara med på. Startade dagen innan med att köpa en hel oxe som slaktades och fick sedan vaktas hela natten så att ingen var och stal den. Dessutom inhandlades 125 kycklingar, 100 kg. ris, 75 kg. lök och ungefär lika mycket grönsaker men det var ju också 500 gäster inbjudna. Bruden placerades i ett litet rum uppe på ett podie och satt där till allmän beskådan ett par timmar under vaksamma blickar.
Efter ett par timmar infann sig brudgummen till allas förtjusning, in till ett annat rum
och kalaset kunde börja. Som om ett startskott hade gott rusade c:a 400 män in i rummet där brudgummen satt och det åts så det stod dem upp över öronen, därefter gick alla hem. Det var aldrig frågan om att de hade gåvor eller liknande med sig utan de kom endast för att få sig ett skrovmål.
Övriga hundratalet gäster, de närmaste, blev därefter inbjudna till mat i ett annat rum därefter överlämnade de sina presenter till brudparet och bröllopet var över. Alla kalas går ut på att man äter så man håller på att spricka sedan är festen över och man går hem.
UTFLYKTER
Några bilturer upp till indiska gränsen gjorde vi och det var intressant att se för denna gräns mot Indien följde en flod där man utvann mycket snäckor och framför all sten
Ett av Bangladesh exportvaror består bl.a. av te och området runt Sylhet består mycket av teplantager gröna, frodiga och vackra.
Dessa fem händelserika veckor gick under alla omständigheter ganska fort men det är nog ingen resa jag vill göra om under dessa omständigheter utan nästa ev. besök får nog bli max 1 vecka därefter något stop-over någon annan stans.