Jo_hannas blogg

Måste skriva av mig...

Har semester nu, men fick lönespecifikationen så tänker ändå på mitt jobb. Fel lön, fel på något annat sätt... alltid något fel och de vägrar åtgärda problemen hur mycket man än tjatar. Skickade ett mail idag till chefen.

Ska jag vara ärlig tror jag inte att den utlovade utbildningen blir av. Mitt schema försämras väl antagligen också.

Även om både de och jag är medvetna om att jag är en utav de bästa anställda.

Problemet med mig är bara att jag fått skinn på näsan. Jag biter ifrån. När något är fel stormar jag in i chefens arbetsrum, istället för att som de andra sitta och klaga i personalrummet dag efter dag utan att göra något åt saken.

Jag tar för mig av mina rättigheter. När jag ska ha rast, tar jag rast. När jag ska ha rätt lön, ska jag ha rätt lön. Sådant schema jag vill ha, i princip ser jag till att få för annars kan jag inte jobba. Sådana är inte alla. De bara ler utåt och kokar inombords.

Jag är världens snällaste. Det säger alla. Men när det handlar om mina rättigheter... då är jag hård. Även när det handlar om hur arbetet ska utföras, då är jag hård.

En ordentlig chef hade uppskattat mig och älskat mig. Men min chef... han surnar och raderar bara mailen eller stänger av öronen när man pratar med honom. JAG ÄR SÅ TRÖTT.

Än så länge är jag väl lite för feg. Eller som jag själv väljer att uttrycka det, för ung.

Förr tyckte jag att det var konstigt. Jag rynkade på näsan och undrade "Har de inga vänner eller?". Men jag har insett att det inte handlar om det. Och även om det kanske är just precis det som det handlar om, so what?

Att resa själv handlar om mycket mer än att vara knäpp. Visst finns det väl associala typer som lämnar landets gränser på egen hand, men jag tror snarare att det är tvärtom. Jag har fått bilden av att de som reser iväg själva snarare är översociala än associala. Hur förklarar man annars det faktum att de som reser själva påstår att de träffar tonvis med goda vänner på resande fot?

Jag hävdar att det är superlätt att få vänner på resan om man är två eller fler som reser ihop. Andra hävdar motsatsen, att det är enklare att få vänner om man reser själv. Det här är en sak som ni gärna får prove me wrong, för det ger mig snarare mer hopp om det är ni som har mer rätt än mig.

Om jag inte står på universitetstrappan hösten '09, eller står med headsettet på mig och säger "Hej och välkommen, det går bra att beställa!" för tretusentionde gången den veckan kommer jag nog att bli som er. Er som trotsar alla mina gamla regler och reser iväg själv.

Kanske blir jag inte backpackern som reser runt med sliten ryggsäck, fettigt hår och en tunn plånbok i Asien. Jag är snäppet bekvämare än så och lite för rädd för kackerlackor, men jag behöver ju inte ge mig ut på lyxresor. Blir det backpacking är det dessutom mer troligt att jag åker till America del Sur para hablar español y tomar el sol.

Mest tror jag kanske att jag flyttar till España, om jag nu vågar ta det steget fullt ut. För att jobba eller för att plugga spanska. Ni har kanske förstått att jag en dag kommer att prata spanska flytande? Que bien, för det ska jag.

Varför, varför vill lilla jag resa iväg själv? Det handlar inte om att jag är modigare än alla andra, eller om att jag vill göra revolt. Jag är och förblir mommy's little girl. Allas barndom präglar ens framtid tror jag, och förutom min mammas oro är oron att förlora alla mina vänner som sitter i från barndomen det enda hindret i min väg. När alla frågar "Men varför är du så rädd för det? Du vet att det är löjligt." rycker jag bara på axlarna och låtsas att jag inte vet att det faktiskt beror på min barndom som kantades av vänner som svek. Det blir så jobbigt att förklara.

Men åter till varför jag vill resa själv... jag är självständig. Egoist, skulle alla anpassningsbara människor säga. Jag kan anpassa mig till olika situationer, olika människor, olika kulturer... men vad jag inte kan anpassa mig till är andras viljor, drömmar och önskningar.

Förr ingick alla vänner i mina drömmar. Nu är min dröm snarare att följa min egen dröm och behålla mina vänner, men inte ta med dem om det inte ingår i deras egen dröm. En sak har jag nu insett och det är att jag har alltid varit den av mina vänner som varit mest olik och så kommer jag att förbli. Jag kan inte säga att jag inte är ganska mainstream, men jag kan säga att jag gillar att tycka tvärtemot alla andra och gå min egen väg. Det handlar dock mest om smågrejer. Vi klär oss lika, lyssnar i stort sett på samma musik och gillar lika saker. Men vi vill inte samma saker.

Nån vill till USA. Nån vill tjäna storkovan i Norge. Nån vill flytta till en småstad och plugga. Nån vill stanna kvar här. Nån bara tar dagen som den kommer.

Jag är inte sådan. När de säger "Men följ med mig!" ler jag och känner stor glädje över att de faktiskt föreslår det, men samtidigt är det där lilla leendet det enda jag kan ge. Jag mår inte bra om jag gör saker som jag inte vill. Kompromisser i all ära, men man kan inte kompromissa om man inte få ut något av det. Jag föredrar win-win situations, även om det innebär att jag får gå min egen väg.

Att resa själv handlar om att ta sig själv i första prioritet, för min egen del i alla fall. Även om jag tror att det skulle vara riktigt jobbigt att gå i en ny stad, utan några vänner, tror jag att det är något som skulle stärka mig. Och hur stor är risken att jag skulle vara själv under hela min resa?

Just det, i sådana här sammanhang är det oerhört viktigt om man säger "själv" eller "ensam". Lyssna själv på skillnaden.

"Jag ska resa själv."

"Jag ska resa ensam."

De som reser själv gör det för att de vill. De som reser ensamma ser sig själv som offer och gör det för att de "måste", alltså för att de anser att det är deras enda sätt att komma iväg och resa.

Jag ska försöka ta tag i min augustiplan. Om inte annat, skulle resan göra mig stolt. Det kanske skulle leda in mig på en väg där jag vågar följa mina drömmar fullt ut. Det kanske skulle öppna upp mina ögon. Det kanske skulle vara fruktansvärt jobbigt, men oerhört lärorikt. Eller så kanske jag skulle komma hem med världens bakfylla och en minneslucka som får mig att ljuga om allt jag gjorde och allt som hände. Jag är ju inte dum heller. Troligtvis skulle jag dricka en hel del under resan och ibland kanske jag skulle tänka "men jag är ändå utomlands".

Visst, jag förstår att många av er tänker "jävla skitunge!" om mig. Det hade jag nog också gjort. Men samtidigt, jag är ju ärlig! Samtidigt känner jag mig själv. Jag vet att jag är en riskmedveten ung tjej. Även om jag skulle vilja live la vida loca där nere fullt ut, så skulle det inte gå. I grund och botten är jag ändå jag. Jag har gjort saker utomlands som jag inte skulle gjort hemma, men jag har aldrig gjort något jag inte kunnat stå för och hittills har jag aldrig gjort något utan att tänka efter före. Samtidigt måste jag tillägga att jag såklart inte är stolt över allt jag har gjort, men tack och lov har ingen hittills tagit skada, så varför spilla tid på att ångra sig?

Även om jag hoppas, så tror jag inte att jag åker nu. Men jag hoppas att jag någon gång sticker iväg på en kort resa själv. Gärna en längre också.

Jag tror helt seriöst att jag skulle älska det. Jag älskar att bestämma. Jag älskar att ta saker i min takt, det vill säga turbo turbo TURBO. Jag älskar att promenera själv i stan. Hittills är jag dock inte så modig att jag skulle kunna promenera utan ett mål, men hur som helst... när jag går från Centralen via Brunnsparken till Kungsgatan eller till Grönsakstorget via Domkyrkan älskar jag att gå i min snabba takt, se mig omkring och bara njuta av att vara själv i en stad jag älskar.

Innan jag slutar vill jag gärna knyta ihop säcken med att hänvisa till rubriken. Jag tror benhårt på den. Snart är det jag som är kung.