Gubbar_pa_drifts blogg

Nu händer det saker igen. Idag har jag varit iväg bort till Royal Enfield för att slutföra motorcykelaffären. I slutänden fick det bli en Bullet i svart färg då den i skogsgrönt hade en trasig bränslepump. Det skulle visserligen bara ta några dagar att få den bytt, men det här är Indien och det kan lika gärna ta två veckor. Så jag bestämde mig för den svarta. Nu ska det bara på en kraschbåge och sedan kan jag hämta den på onsdag.

En massa pappersexercis trodde jag skulle ske idag, men alla papper blir klara på onsdag och idag blev det mest till att betala. Försäljarna började fråga om hur jag skulle betala då deras kort inte medger köp till så höga belopp. De var därför väldigt förvånade och snopna då mitt kortköp gick igenom med en gång.

Så nu när köpet är på gång, så blir det till att köpa hjälm, skaffa ett indiskt SIM-kort till telefonen och fixa lite andra praktiska saker.

Därmed avslutar jag också det här resealbumet och startar ett nytt. Hem från Indien på två hjul, döper jag det till och förhoppningsvis kommer jag ha många spännande och roliga berättelser där.

/Conny

Sitter i baren på hotell Royal Park, som nog var det stamställe som Stefan och jag bevistade oftast vid vårt besök här för sex år sedan. Alkoholreglerna är olika från stat till stat här i landet och medan det i Goa är fritt fram för en öl på vilken restaurang som helst så måste man här i Kerala inneha licens för att servera någon som helst alkohol. De är bara de små restaurangerna vid beachen som har det. Annars är man hänvisad till någon av barerna som de större hotellen har och fördelen med Royal Park hotell är att de också serverar mat inne i baren. Så här kan man få både och. Det kan man även på en del andra hotellrestauranger, men då måste det smusslas. Man får in ett glas öl, invirat i en servettt för att inte drycken ska vara alltför tydlig. När man druckit upp sitt glas får man ge ett diskret tecken till kyparen så hämtar han glaset och fyller upp. Nåja, det här är inte hemma.

Hit till Alleppey kom jag annars i onsdags. Det var en lång tågresa ned från Goa och tåget var dessutom försenat. Precis som hemma i Sverige alltså ;-)). Jag hade inte fått kontakt med min kompis Binu som jag brukar bo hos och hade därför bokat en natt på ett annat boende en liten bit från beachen. Helt ok och en mycket trevlig värd. Men från och med i torsdags så är jag tillbaka och bor hos Binu. På kvällen då så fick vi besök av Sumesh som är den motorcykelhandlare som jag har dealat med hela tiden och han bekräftar att den cykel jag beställt är på ingång. Han försöker at få tag i en med den färg jag beställt, men i värsta fall får jag nöja mig med en svart. Det kan jag väl tycka är ok, även om jag helst vill ha en i Forrest Green. Men det får inte ta för lång tid. Eftersom jag som utlänning inte kan vara registrerad som ägare i Indien, så ställer Binu upp och registrerar den på sig vilket jag är tacksam för.

Idag söndag och skid-VM har ju inte börjat lysande för svensk del. Pojkar som kör med huvudet under armen och flickor som krokar i varandra var väl ändå inte som man tänkt sig. Värst av allt är att vårt västra grannland har tagit storslam bland gulden så här långt. Den skadeglädjen som syns i kommentatorsfälten från norskt håll bland rikstidningarna är inte alltför vacker. Men ok, vi får väl försöka knäppa dem på näsan i dagens sprintstafetter. Det är väl framför allt damernas lopp man kan ha förhoppningar i.

Så medan jag väntar på de finalerna får man väl beställa en matbit. Mixed fried rice tror jag det får bli idag.

/Conny

När man befunnit sig en längre stund på ett ställe blir det nästan som hemma. Detta förståss för att man lär känna folk och miljöer och skaffar sig bekanta. Är man då, som i det här fallet, på ett ställe som man känner sedan gammalt blir det ännu mer hemtamt. Men varje gång så upptäcker man nya saker och det är också så att saker och ting förändras även på sådana här typiska turistorter. Man har t.ex. ordnat med turistinformation och ordentliga parkeringsplatser både härnere i Candolim och uppe i Baga. Ordning och reda ska det vara! Sedan, om det ökar trivseln på orterna kan väl diskuteras. Det finns en charm med oordning också.

Där tanterna förr stod och sålde vatten och souvenirer här i byn ligger numera den nybyggda turistanläggningen med information, omklädningsrum, duschar och toaletter. Att man byggde så ordentligt har inte så mycket med oss utländska turister att göra. Utan mer med att den indiska medelklassen börjar växa och numera har råd att koppla av på stranden på ett annat vis än förut.

Tanterna fick som sagt flytta på sig, men inte så långt. Mellan den nya anläggningen och beachen har man gjort plats även för dem och där står de lika troget som förr.

En annan sak som har förändrats är sättet man transporteras på mellan byarna. Förr så var det nästan alltid tuk-tuk som gällde. Det fanns taxibilar då också, men det var mest för lite längre resor. Numera är förhållandet det omvända. Taxi och privata turistbilar dominerar totalt. Tuk-tuk finns, men då måste du ut till huvudvägen för att boka skjuts. Jag tror inte ens de får åka ned på beach road för att leta passagerare.

När man växte upp på 50-60 talet så var det ovanligt med tatueringar. Det var mest sjömän, gamla fängelsekunder och riktiga oldtimers som kunde ha något ankare eller annan utsmyckning på kroppen. Numera så är det nästan mer regel än undantag att både kvinnor toch män tatuerar sig och tatoostudios växer här upp som svampar ur jorden. Det formligen bara kryllar utav dem. Man kan lätt förstå vilken genomslagskraft det ligger i när idrottsprofiler och artister visar upp sina översållade koppar.

Med de reflektionerna så är det nu dags för mig att bege mig söderut igen. En stund före tio i kväll så bordar jag Netravati Express, som är det nattåg som ska ta mig tillbaka till Allepey. Så får vi se vad som kan hända där.

/Conny

När mina kamrater väl åkt hem så kände jag att det var dags för en uppfräschning. Knallade huvudgatan söderut här i byn några hundra meter till vägen mot Mapsa och Panaji. Där finns det ett gäng barberare och jag fick mig en skön rakning för en 12-13 spänn. Det kan fortfarande vara billigt här om man går dit indierna själva går.

I torsdags bestämde jag mig för att dra till Calangute som omväxling. Missade bussen med 10 meter, men det gjorde inget då jag valde att gå istället. Väl framme så knallade jag ned till stranden och tog den vägen hem. Dök in i ett av beachchacken som finns och beställde pannkaka med sylt, dagen till ära. En del av restaurangerna gör alldeles utmärkt pannakaka, man får bara kolla så att det är den tunna sorten så man inte får amerikanska. Det var så gott så jag åt dubbel portion.

Bad har det inte blivit så mycket av den sista tiden, men jag anslog några timmaŕ av fredagen åt den varan och det var riktigt gott att få plaska i vattnet och ligga och lata sig ett tag.

Hade fortfarande inte hört något från min motorcykelhandlare i Kerala trots flera påstötningar på e-mail, så i går tog jag och ringde upp honom. Efter detta så vidtog en ganska intensiv mail-konversation och det verkar nu som att affären ska gå i land. Jag åker nog tillbaka ned till Allepey endera på tisdag eller torsdag kväll.

Man ska aldrig ropa hej innan man är på andra sidan ån, eller innan hästkraken man spelat på gått i mål för den delen. Men just nu känns det lite hoppfullt.

/Conny

Så har dagen kommit när mina kamrater återvänder till Sverige. Efter en frukost och lite sista kortspel så var det dags för Stefan och Rune att hoppa in i taxi för att dra ned till Vasco da Gama där flyplatsen ligger. De har bokat in sig på ett boende bara några kilometer därifrån och vid sjutiden i morgon bitti lämnar de Goa för den här gången. Via stop i Bombay och Delhi kommer de fram till Sverige någon gång på sena eftermiddagen. Bara att hoppas att allt går bra och de slipper förseningar.

Själv har jag skickat mail till min handlare nere i Kerala och ber om lite uppdatering om mitt ärende, men så långt inget svar. Men det här är Indien och man får ha lite tålamod. Även om mitt inte räcker hur länge som helst. Det finns trots allt ett slutdatum för visumet.

Jag har slutligen lärt mig hur bankomaten på en av bankerna här fungerar, så nu får jag numera ut pengar utan problem. Det är skillnad på hur automaterna behandlar indiska och utländska bankkort.

/Conny

Tillbaka i Candolim igen. För vilken gång i ordningen har jag nästan glömt. Men det bör vara femte gången för mig, fjärde för Stefan och andra för Rune. Som Stefan och jag konstaterade redan förra gången vi var här så börjar det vara pensionärsvarning på byn, men å andra sidan är vi alla uppe i den åldern så what the heck.

Beachen har inte ändrat sig sedan senaste besök. Fortfarande en massa shack att inta lunch, mellanmål samt någon öl i och ganska höga vågor, men klart badvänligt.

Jag snokade reda på att det fanns en Royal Enfieldhandlare även här så i måndags tog jag mig med ett par bussar upp till Arpora för att kolla läget. Jag har en kontakt även i den här byn som kan hjälpa mig med registrering, men det visade sig vara två månaders leveranstid innan jag kan få en. Så, nu är jag tillbaka på ruta ett med Kerala.

Den lite halvkrasslige har kryat på sig så i tisdags drog vi ner till Anjuna för att gå på den stora loppmarknaden som arrangeras där varje vecka. Som vanligt mycket skräp, men även en del bra saker och både Rune samt Stefan handlade lite klädesvaror. Mina kamrater tog en bulle hem, medan jag tog en långpromenad runt udden mellan Anjuna och Baga. Sedan får man vada över den grunda Baga creek.

Annars är det mycket sol och bad som gäller. Stefan, som är vår soldyrkare nummer ett ligger gärna någon timme mer än mig som istället tar mina långpromenader för att torka efter badet. Rune kopplar gärna av med en bok på något av chacken tills vi kommer för att göra honom lunchsällskap.

I och med att jag inte vet när det är dags för mig att dra vidare, så bokade jag bara fem nätter på vårt boende. Därför fick jag helt enkelt flytta på mig i torsdags, då det blivit fullbokat på stället. Jag hade dock inga problem att hitta ett nytt hak att vila huvudet på och inte så himla långt ifrån mina polare heller.

Lördag idag, så lite fotboll ska vi nog kunna titta på.

/Conny

Det hade hunnit bli natt innan vi landade på Goa international airport. Det som förr var en liten stationsbyggnad har nu byggts om och är en fullstor internationell flygplats. Inte lika stor som den i Kochi, men inte långt ifrån.

Efter att ha fått tag i vårt bagage, så fick vi även fatt i vår chaufför och kunde påbörja den nattliga färden till vårt boende. Goa känner vi alla tre till väl. Normalt sett så brukar vi bo i Candolim, men nu hade vi bestämt oss för att börja i Baga. Det är den nordligaste av de tre trillingbyarna och det tog oss en dryg timme att komma dit. Som så ofta när man bokat rum här så presenteras man något annat, men efter att ha dividerat ett tag med nattportieren så blev vi till slut inlogerade så gott det gick.

Boendet fick duga för en natt, men dagen efter så letade vi på ett annat lite mer passande för tre gubbar i den övre medelåldern. Vi fick varsitt rum i fil på ett litet ställe inte långt från Baga beach. Det var här i Baga de första backpackerturisterna började dyka upp på 50-60-talet för att sedan sprida sig runt om i Goa och sedan i Indien. Förr så var det bara hippies och backpackers, men numera är det en salig blandning av ungdomar, medelåldersresenärer och indier som har fått råd. Restaurangerna härnere är lite mer inriktade på genuint indiskt och asiatiskt än i Candolim t.ex, men även här kan man hitta västerländsk mat om man så önskar. Längst med hela beachen till Candolim i söder så ligger beachchacken utströdda som ett pärlband. Så det är gott att välja på.

Beachen här är bred och fin och närmast platt. Den vore riktigt badvänlig om det inte vore för allt skräp man kan hitta på botten. Jag har nog under de här dagarna trampat på något halvvasst varje gång jag tagit mig ut i havet.

Vi hade nog tänkt oss att göra lite utfärder på marknader och sådant, men då en av oss varit lite risig i magen så har vi mest stannat i byn. Men igår så tog vi oss med ett par bussar till Candolim för att leta reda på ett nytt boende. Vi hittade ett och bokade det från och med i morgon. Mina kamrater stannar nog där tills det är dags för hemfärd för dem, medan jag nog nöjer mig med fem dagar. Jag har fått svar från transportstyrelsen och det verkar därifrån grönt för mitt motorcykelköp. Tullverket har inte svarat, men jag är just nu beredd att köra igång köpet ändå. Eventuellt så återvänder jag ned till Kerala om jag inte hittar någon indier här som är beredd att agera bulvan.

/Conny

Dagarna här i Kerala förflyter i väldigt stilla takt. Vi flög in till Kochi i måndags och hade bokat in oss, på vad vi trodde, ett skapligt hotell. Det visade sig dock vara för dåligt i en väldigt stor stad som vi inte kände för att jobba oss igenom. Så vi beställde en uber och tog oss ned till Allepey som Stefan och jag känner sedan tidigare. På vägen ned så stannade vi till för att prata med den motorcykelhandlare som jag haft kontakt med sedan närmare ett år tillbaka. Det har ju kommit lite signaler från honom att det kanske inte är så lätt för en utlänning att köpa en motorcykel här i landet, men nu säger han att det inte är några problem. Så vi bestämde att jag skulle ta mig dit dagen därpå för provkörning och för att gå igenom lite pappersexercis. När jag anlände följande dag så kommer det fram att man som utlänning inte kan stå som registrerad ägare av motorfordon i landet. Man måste bo i landet och inneha en indisk legitimation. Så min enda möjlighet är att låta en indier stå för registreringen och sedan köpa den utav honom. Jag själv är väldigt tveksam om jag överhuvudtaget får ta in den i Sverige så och har därför skickat iväg förfrågningar till både tullverket och transportstyrelsen i frågan. Men en provkörning blev det i alla fall och.............jo, det är en härlig cykel att köra.

Medan vi väntade på svar så passade vi på att upptäcka Allepye. Stefan och jag var här för sex år sedan så en del kom vi ihåg, men mycket hade fallit i glömska. Vi tog även ett dygn på en av de husbåtar som trafikerar kanalerna i detta Indiens Venedig. En mycket skön och avkopplande färd i lugn och ro. God mat bjöds vi på, medan de drycker vi ville inmundiga fick vi hålla med själva. Framåt kvällen förtöjde vi vid en strandkant i närheten av en liten by och gick på upptäcktsfärd där. Det är lite grann av en happening när båtarna lägger till inför natten och det strömmar i land en massa turister. Både inhemska och utlänningar.

Nåväl, då mitt besked från svenska myndigheter dröjde, och Rune och Stefan redan bokat biljett upp till Goa så bestämde jag mig för att följa med dem. Får jag positiva besked kan jag lika gärna köpa cykeln däruppe. Är beskeden åt andra hållet får jag lägga om mina planer. Finns i vilket fall ingen anledning att stanna kvar här. Så nu sitter vi på flygplatsen i Kochi och väntar på ett litet skutt. Planet är försenat, så det blir en väntan för den transferchaufför som ska ta oss till vårt boende.

/Conny

Himmafushi är betydligt större än vår förra ö. Här finns tre fabriker där man tar hand om större fångad fisk, som tonfisk och dylikt. Här finns även en källa som gör att man kan hålla hela Maldiverna med färskt vatten. Ett sjukhus med ambulans samt en liten polisstation har man också tyckt att man behöver. Den senare kanske p.g.a. att man förr även hade ett fängelse. Det är numera omvandlat till ett ungdomsfängelse. Här finns också ett rehabcenter för människor med drogproblem. Sådana problem finns även här.

Själva staden är också större än Rasdhoo, men ändå inte värre än att man efter en liten stund lär sig att hitta överallt. Även här finns Bikinibeach med kritvit sand. Här går dock inte korallerna så nära stranden, vilket gör det betydligt badvänligare. Vi har naturligtvis använt mycket av våra fem dagar långa besök på ön till den aktiviteten. Stefan och jag har även snorklat en del. Liksom på Rasdhoo är snorklingen alldeles utmärkt när man väl kommit utanför kanten till det yttre revet. Någon revhaj syntes inte till här, däremot flera småhajar, så kallade babysharks, vid strandbrynet.

Något som vi blev varse de sista dagarna är att det finns flygande hundar här på Maldiverna. Dessa fladdermöss är riktigt stora, med ett vingspann på uppemot 170 centimeter. Riktigt sådana bjässar är inte de som lever här, men omkring metern kan de bli. De vilar hängande upp och ned i träden och vi hade några stycken i vår trädgård. För den som är nyfiken kan vi tala om att de lever på frukt, nektar och pollen.

Vi har bott på ett litet pensionat. Här finns bara fyra rum och då vi hade varsitt så blev det inte mycket plats för övriga gäster. I det fjärde rummet bodde ett par från Göteborg, så vi döpde raskt om bygget till "lilla Sweden".

I morgon lämnar vi Maldiverna och dess nästan 1200 öar. Vi sätter oss på ett plan vidare till Kochi i Indien. Där är det meningen att jag ska köpa mig min motorcykel, men sedan en tio dagar tillbaka har jag fått lite konstiga signaler om att det kanske inte är möjligt. Om ett par dagar så vet jag förhoppningsvis lite mer om hur det står till med den saken.

/Conny

Vi befinner oss på den lilla gemytliga ön Rasdhoo ett par timmars resa med speedboat från Male. Här finns en huvudgata med lite affärer och ett par restauranger. Det tar ungefär en timme att gå runt hela ön, så den är inte särskilt stor. När man går den sandiga, dammiga huvudgatan fram så blir det nästan lite gamla vilda västern-känsla.

Den lilla bikinibeach är fin. Vit sand och blått hav. Men här går korallerna nästan ända fram till stranden, så det är inte särskilt badvänligt om man inte väljer att lägga sig i strandbrynet. Stefan och jag investerade i varsitt par gummiskor så vi kunde ta oss förbi de vassa bumlingarna och komma ut så vi kunde snorkla. Korallerna är inget särskilt att se. Mest brunt och väldigt lite färger. Färgglade fiskar är det dock gott om och redan på den första dagens snorkling fick jag syn på en haj ungefär 10 meter bort. Jag hajade naturligtvis till, men insåg direkt att den inte var särskilt farlig trots sin storlek på 1,5- 2 meter. Kontrollerade via google och lokalbefolkning och kan konstatera att det var en svartfenad revhaj jag stött på.

Hotellet vi bott på är litet och har inte många gäster, vilket gör det lite familjärt. Det kostar en del , men det är trots allt Maldiverna vi är på så med tanke på det är det inte dyrt.

Vi har tillbringat dagarna nere på beachen, och kvällarna vid någon av restaurangerna. Utanför ett av pensionaten har man spänt upp en projektorduk och visar engelsk fotboll, så Rune har fått se sitt älskade Tottenham. Annars går tiden åt till kortspel. Maldiverna är muslimskt, så någon öl eller annan alkohol ser vi inte till. Sådant finns bara på de konstgjorda resortöarna.

Nu har Stefan börjat blanda igen, så det är bara att avsluta /Conny