Gbenskars blogg

Vi köpte en vanlig båttur längs Lifloden när vi var i Guilin. Det gör väl alla. Det är liksom lite det man åker dit för. Att få åka på floden och se de otroligt vackra sockertoppsbergen. Vi blev hämtade på morgonen vid hotellet och kördes sen till hamnen strax utanför staden där vår båt stod och väntade.

Det var massor av båtar som åkte nästan i karavan efter floden. Ett helt otroligt vackert landskap passerade vi medan vi fick lunch på båten.

När vi så var framme i Yangshuo var det meningen att vi skulle få några timmar på oss att se oss omkring där och sedan skulle vi bli skjutsade tillbaks till Guilin. Men vi hade andra planer och hoppade av turen där. Vi skulle hyra cykel och ge oss ut på landsbygden. Med hjälp av LonelyPlanet hade mitt ressällskap bestämt att vi skulle hyra cykel av BikeAsia. Där skulle det finnas fina mountainbikes och de skulle också ha bra kartor och vägbeskrivningar.

Nu satte ett envist letande igång. Vi fick ibland nästan handgripligt hålla ifrån oss cykeluthyrare och deras "agenter" som jagade turister hejdlöst. Till slut äntligen, efter mycket letande (och frågande vilket var totalt meningslöst eftersom alla vi frågade bara visade oss till "deras" eller "deras kusins" cykeluthyrning) hittade vi så BikeAsia. Det låg en trappa upp ovanför Bar 98 och det var verkligen värt att leta reda på. Mycket fina cyklar, cykelhjälm ingick och så var deras kartor helt enastående detaljerade.

Det blev dock så att jag hyrde en helt vanlig tantcykel, med bred och sittvälig sadel, utan en enda växel.

De andra i gänget satsade på mountainbikes.

Och nu satte vi kurs ut på landsbygden. Så snart vi lämnat den lilla staden Yangshuo bakom oss blev det riktigt lantligt. Vi passerade odlingar av ris och massor av andra växter.

Vi cyklade över broar

Vi passerade små byar

Vartefter smalnade vägen av och blev till slut bara en smal stig.

Rätt vad det var insåg vi att vi fått sällskap av självutnämnda "guider" igen, precis som på Kinesiska muren. Det var två kinesiska damer som cyklade framför, bakom och bredvis oss hela tiden. Irriterade kände vi oss över att aldrig få vara ifred. Vi skulle klara oss själva! Men det visade sig att vi trots allt hade lite nytta av dem för ibland blev vägen bara för smal och kartan räckte inte till. Vägen kunde t.ex. gå rätt in på en bondgård och då visste man inte riktigt vilken av alla små stigar som ledde ut därifrån som vi skulle ta.

Det var ofantligt varmt och smutsigt efter vägen. Det hade regnat mycket senaste tiden och ibland var vägen bara en ocean av gyttja. Men till slut kom vi så fram till Dragon Bridge. Den bron ska föra tur med sig och många kinesiska brudpar åker hit för att se till att äktenskapet blir lyckligt.

Här satt några skarvar på en flotte och väntade. Skarvarna används vid fiske i de här trakterna. De dyker efter fisk men har en ring runt halsen som gör att de inte kan svälja fisken.

Här vid Dragon Bridge förstod vi vad våra "guider" ville ha ut av oss. Deras "kusiner" hade bambuflottar som låg där och de ville att vi skulle åka tillbaks på Yu Long River på sådana. Det var massor av flottar som låg förtöjda vid bron, men turister såg man inte till så många. Vi var de enda som var där just då.

Egentligen hade vi tänkt cykla tillbaks på andra sidan floden men vi var så trötta och varma att vi bestämde oss för att ta en flotte. Ett hårt köpslående vidtog och till slut hade vi kommit fram ett pris som bägge parter var nöjda med. Våra cyklar stuvades ombord på två flottar och sen bar det av.

En av de vackraste, mest fantastiska upplevelser jag varit med om började nu. I nästan två timmar gled vi sakta fram längs den lugna Yu Long River som är en biflod till Lifloden. De naturvyer vi passerade var så vackra så man blev nästan tårögd.

Ibland kunde man se en bonde gå med sin vattenbuffel inne vid stranden.

Men så, efter ett tag hörde vi ett brusande ljud som bara ökade. Vi blev så småningom på det klara över att det var ljudet av ett vattenfall vi hörde. Lite pirrigt kändes det när det kom närmare och närmare. Till slut kunde vi se att vattenytan såg annorlunda ut framför oss. Här kom det!

Men fallet var inte alls så stort och det gick bra att passera. Lite blöt om fötterna var det enda man blev.

Här kan man se det lilla fallet som vi precis passerat. Det var en fem-sex liknande fall under flodfärden.

Till slut var flodfärden slut och vi fick cykla en liten bit tillbaks in till Yangshuo. När vi kom dit var vi otroligt, trötta, smutsiga och nöjda och vi bänkade oss på en bar och beställde in varsin öl. Det tyckte vi att vi var värda.

Till slut tog vi lokalbussen hem till hotellet i Guilin. Vilken dag!!!

Av alla sevärdheter i Beijing var det Kinesiska muren som hade högsta prioritet. Jag hade rekognoserat och bland annat ställt frågan här på RG var och hur man bäst skulle se muren. Mitt ressällskap hade anlitat resehandböcker som t.ex. Lonely Planet. Vi enades snart om att vi skulle försöka göra vandringen mellan Jinshanling och Simatai. Där skulle det inte vara så mycket folk men muren skulle stundtals vara lite dålig så man fick se sig för hur man gick. Totalt skulle man vandra 1,2 mil.

Jag var lite skeptisk till om jag verkligen skulle klara det, men efter lite eftertanke så tänkte jag att, vad sjuttsingen, nog skulle jag väl hanka mig fram. Det fick ta den tid det tog.

I Beijing försökte vi få hjälp på vårt hotell med transport till Kinesiska muren, men de såg mest förvånade ut och pekade på skyltar som gjorde reklam för turer till Badaling. Men det var ju inte dit vi ville. Till slut lyckades min svärdotter, som läst lite kinesiska under tiden hon bott i Kina, göra upp med en taxichaufför att han skulle hämta oss kl. 06.00 nästa morgon, köra oss till Jinshanling och hem igen och de gjorde även upp om ett pris. Jag var mäkta imponerad att hon klarade det!

Lite skeptiska till om taxichauffören verkligen skulle stå där gick vi ner till hotellentrén tidigt nästa morgon. Men mycket riktigt, där stog vår taxi och väntade på oss. Vi hade fixat frukostboxar från restaurangen och vi satt trötta och mumsade i oss från dem under de nästan två timmar som bilfärden tog.

Så var vi äntligen framme. Men när vi svänger upp på den stora parkeringen vid Jinshanling så får vi höra av försäljarna, som snabbt samlades runt oss, att den vandring vi tänkt göra inte var möjlig. Muren närmast Simatai skulle nyligen ha stängt för att bli renoverad. En renovering som ska pågå i tre år! Om det stämmer vet jag inte, men det var flera som sa samma sak, så vi fick lov att tro dem. Vad vi nu kunde göra var att gå en bit på muren och sedan vända om och gå tillbaks samma väg. Lite surt kändes det, men det var liksom inget att välja på. Vi började med att inhandla kinesiska stråhattar mot den obarmhärtiga solen, en vandringsstav och åtskilliga flaskor vatten. Alltihop otroligt användbart visade det sig.

Från parkeringen gick det en linbana upp til toppen av berget där muren låg. Vi tog såklart den.
När vi satt där och åkte, och jag var skraj eftersom jag inte gillar höjder, så såg vi en grupp människor som mer eller mindre sprang uppför berget under oss. Dom höll hela tiden jämn fart med linbanan. Vi var helt fascinerade hur någon kunde orka med den språngmarschen och undrade varför dom inte betalade de 30 yuan (ca 30 kronor) som linbanan kostade.

Efter nästan 30 minuter, det var en otroligt långsam och seg linbana, var vi uppe och fick då se en underbar syn när Kinesiska muren bredde ut sig framför oss.
Det var en liten stig vi fick vandra för att komma fram till själva muren. Nu hade gruppen med människor som vi sett springa uppför berget precis också kommit fram och vi såg att det var fyra kineser, tre medelålders damer och en ung pojke.
De var precis framför, eller strax bakom, eller bredvid oss hela tiden. Jag kände mig riktigt irriterad för jag förstog att de bestämt sig för att bli våra "guider" på muren och jag ville inget hellre än att vi skulle få gå själva utan någon inblandning.

Så kommer vi till slut upp på själva muren och får ännu bättre vyer över den.
Den är så stor och mäktig att det nästan är svårt att ta in det hela.

När vi började gå var muren väldigt fin och rustad till att börja med.
Men efter bara en kort bit så började den se lite trasig ut.
Sen började det komma trappor som var väldigt branta med otroligt höga och ojämna trappsteg
Långa var trapporna också, och här och var saknades stenar eller så satt de lösa!!
När det inte gick uppför så gick det utför, brant utför.
Det var någonstans i det läget som jag tog den utsträckta handen som en av de kinesiska damerna sträckte mig för att hjälpa mig uppför, och förbi, de värsta stenrösena. Sen var jag ohjälpligt fast. Jag ville inte släppa hennes hand för hon hjälpte mig så otroligt med sina varnande ord om att vissa stenar satt lösa och uppmuntran och tillrop att jag skulle kämpa på. Jag följde henne som en liten hundvalp och var jätteglad att jag hade henne!!
Det var så varmt, mellan 35 - 40 grader och vi drack massor. Ändå blev jag helt utslagen till slut. Huvudet värkte och jag kände mig yr. Tack och lov hade min älskade svärdotter, som är sjuksköterska, tagit med sig Resorb (vätskeersättningstabletter). Hon pulade ner två tabletter i en halv flaska vatten och gav mig. Det tog bara tio minuter så var jag i fin form igen. Verkligen bra att ha om man ska ut och anstränga sig i värme.

Vi stannade och tog rast så fort vi kommit upp till ett nytt vakttorn. Det var så skönt att få vila en stund.
Det var så vackert och mäktigt och stort och då och då lyckades jag få till ett foto.
När vi har gått jättelångt och känner oss halvdöda av trötthet då möter vi en liten gubbe, 75 år gammal enligt honom själv, som sitter där ute på muren och säljer vatten som han släpat dit i en stor islåda!!! Hur i hela friden har han orkat ta sig hit.
Någonstans ute på muren tar våra kinesiska "guider" den här bilden på hela vårt vandringsgäng. Jag står där redigt utrustad med kinesisk stråhatt, vandringsstav och rediga sockor i sandalerna för att inte få skoskav. Allt det där behövdes mer än väl.
Till slut kände jag att jag inte orkade längre, vi skulle ju vända och gå tillbaka hela sträckan också. Men de andra ville fortsätta ett tag till. Jag stannade kvar vid ett vakttorn och de tog den här bilden av mig när de kommit en bit bort. Jag står i dörren och vinkar.
När de återvänt till mig så hade de med sig en söt lilja. Den kinesiske grabben hade följt med dem tills de vände och där hade han hoppat över murkrönet och plockat åt sig den här liljan som växte där. Lite synd tyckte vi allihop, den hade gott kunnat få stå kvar där den stod och vara vacker. Men nu var det ju redan gjort och då kunde vi lika väl fotografera blomman också.
Så började återtåget. Det gick lättare än jag trott att gå hela vägen tillbaks. Vid ett av vakttornen gick vi upp på taket (där kan man prata brant trappa upp dit!!) och fick en underbar utsikt.
Vi var så stolta och glada att vi klarat av det så här långt.
Till slut var vi tillbaks där vi startade. Jag tog då det här fotot på den lilla gruppen kineser som följt oss hela tiden, totalt fem timmar, på muren. Vi måste ha gått mer än en mil för vi gick ungefär två tredjedelar av sträckan till Simatai, och dit var det ju 1,2 mil, och sen tillbaks igen.
Utan dem tror jag inte att jag klarat av att gå så långt, jag är dem så tacksamma. Och vad ville de ha då för allt sitt slit. Jo, dom ville att vi skulle köpa lite souvenirer av dem. Det visade sig att de släpat med sig böcker, vykort, m.m. i väskor hela den långa vägen! Självklart handlade vi av dem och de blev så glada och lyckliga och stod och vinkade när vi tog linbanan ner. Själva gick dom såklart.

Om man är i Shanghai sommaren 2010 och det är Världsutställning där så ska man såklart gå och se den. Vi bestämde oss för att åka riktigt tidigt för att ha en möjlighet att få biljetter till den åtråvärda kinesiska paviljongen. Biljetterna skulle delas ut till de första som kom på morgonen. Världsutställningen öppnade kl 09.00 och vi åkte hemifrån kl 07.00. Men innan vi trixat oss igenom den kaotiska trafiken i Shanghai, köpt biljetter till utställningen, gått igenom säkerhetkontroller m.m. så hade klockan hunnit bli åtta. Det var då redan enorma köer till entréerna.

Det var bara att gilla läget och ställa sig och vänta. Ganska snart insåg vi att en liten hopfällbar pall, som många runt om oss hade, vore en bra investering. Vi såg oss om och upptäckte efter ett tag en man som verkade gå omkring och sälja sådan pallar. Dit ställde vi våra steg och började göra affärer med honom. Köpslåendet var nästan avslutat när vi märkte att mannen började se blek, svettig och skakande ut. Bakom oss kom nämligen en polis/vakt gående och vår säljare höll på att svimma av nervositet. Snabbt blev köpet avslutat och vi förstod att det inte var så bra att göra affärer innanför grindarna till utställningen om man inte hade tillstånd, som det verkade att mannen inte hade. Att göra fel i Kina kan nog ha svåra konsekvenser! Men antagligen var inkomsten från en sådan försäljning så lockande att folk vågade riskera hårda straff.

Vi hade i alla fall mycket nytta av våra pallar under dagen. Vi var mycket glada åt dem.
När väl grindarna öppnades kl 09.00 och vi kom in var redan biljetterna till den kinesiska utställningen slut. Så vårt stressande tidigt på morgonen var förgäves. Men det var bara att traska vidare ut på det enorma utställningsområdet. Det är den största Världsutsällningen någonsin. Jag vet inte riktigt hur många länder som slutligen ställer ut, men jag har hört en siffra att 225 länder och organisationer var anmälda. Det fanns en förhoppning att 70 miljoner besökare skulle komma under de månader den har öppet. Hur det blir vet jag inte, men i slutet av juli var det 31 miljoner besökare. Det kan vara upp till 500 000 besökare per dag. Som ni förstår var det ENORMA köer vart man än skulle. 2-3 timmars väntetid till en paviljong var inte ovanligt.

Vi började med att ställa oss i kö för USA:s paviljong och kom in dit tack vare att vi var där så tidigt. Sen var det mycket att gå runt på området och se de otroliga byggnaderna. Vilken fantasi det fanns i utförandet av dem. Canadas paviljong tyckte jag var väldigt fin med sina träribbor över hela fasaden.
Ganska tidigt på dagen hade vi turen att befinna oss på platsen där paraden utgick ifrån. Vi fick en fin utsikt över den färgstarka paraden där det var dans och det gjordes "figurer" av pappersdrakarna.
Karibien hade en gemensam paviljong som vi besökte. Jamaica hade en stor pappfigur av sin stora friidrottsstjärna Usain Bolt. Vi skojade till det lite med den
Storbrittanien hade en väldigt fin och speciell paviljong som såg ut ungefär som en igelkott.
Hela paviljongen var täckt av 60 000 plaststavar.
Längst in på varje plaststav satt det ett frö. Paviljongen kallas The Seed Cathedral och är en hyllning till The Millenium Seedbank där det är tänkt att ett frö av varje växt som finns på jorden ska bevaras.
Utanför Englands paviljong fanns ett område där folk satt och vilade. Det var så otroligt mycket folk överallt.
Självklart besökte vi den svenska paviljongen
Det var jätteköer även dit och vi fick nytta av våra små pallar igen.
När vi väl kom fram till ingången vakade Pippi Långstrump över alltihop.
Mot slutet av dagen besökte vi Sydkoreas paviljong. Den var väldigt fin, helt klädd med kakel som på kvällen glänste i guld.
På vägen ut passerde vi Kinas åtråvärda paviljong, som vi alltså inte fick biljetter till. Den var enorm och stod mitt på Expoområdet.
Sammanfattningsvis kan man säga att Expo 2010 är helt överväldigande stort med massor av fantastiska byggnader. Men det har också skett stora upprustningar av staden Shanghai inför det stora jippot. De hypade motorvägarna med sitt blåa neonljus är bara en av de saker som skett inför denna sommar.

Efter en lång (eller kanske man ska kalla den kort) natt på flyget från Sverige landade vi på Shanghais internationella flygplats Pudong kl.06.45 på morgonen.Vi satte oss i en taxi och visade vår inskannade utskrift som med kinesiska tecken talade om för taxichauffören vart han skulle köra.

Så började en av de värsta bilresor jag varit med om!!! Med totalt dödsförakt och noll insikt om bilkörandets säkerhet satte vår galning till taxichafför högsta fart mot målet. Han släppte inte taget om gaspedalen någon gång, och vid ett tillfälle när han blivit omkörd av en annan bil, så började en vansinnesjakt mellan de två bilarna, där ingen tänkte ge den andra en fördel. De slalomkörde mellan filerna i en helt galen färd. Vi famlade efter säkerhetsbälten som var bortmonterade för att flashiga vita sätesklädslar skulle få plats!

Vi hängde som trasiga nervvrak vid handtagen och försökte fåfängt stampa "bromsen" i botten där vi satt i baksätet.

Fram kom vi i alla fall, snabbt dessutom!

Så kom vi då fram till huset där min son bor. Ett höghus, som de flesta hus i Shanghai.
Vi fick lite vattenmelon att lugna våra nerver med efter den vansinniga bilfärden (den var inte så vansinnig visade det sig. Man kör på det viset i Kina. Är det många som ska fram så gäller det att stå på...)
Det var väldigt varmt och fuktigt så det var skönt att det fanns aircondition.
Efter lite vila och en dusch gick vi ner till poolen som hörde till det lyxiga hyreshuset.

Vi passerade gränsen till norra Cypern via den nyligen (april 2008) öppnade porten i centrala Nicosia. Där tog vi en taxi som körde oss runt hela dagen.

Vi åkte först till St Hillarion borgen. En helt otrolig medeltida borg som sägs ha stått modell för Walt Disney när han ritade Snövits slott. Spännade var det att klättra runt där i alla gångar och trappor
Det var riktigt jobbigt att ta sig allra högst upp men det lyckades
På väg därifrån stannde vi för att ta en bild. Då hade molnen dragit in och borgen var insvept i en lite spöklik dimma.
Sedan åkte vi till Bellpais kloster och avslutade med en härlig middag i Kyrenias hamn. Jättefint och inte alls mycket turister. Dom har inte hittat till norra Cypern än.

Vi kom fram till Nicosia vid fyratiden i natt. Vi tumlade in på det förbokade hotellet och slockande bums. Men när vi vaknade och såg oss omkring var vi redigt missnöjda. Ett rum med en liten glugg till fönster som vette mot ett schakt i huset ca 2x2 meter. Knappt något dagsljus kom in. Dessutom var det en skarp doft av desinfektionsmedel som satte sig i luftrören på en gång. Doften visade sig komma från en manick i badrummet som med jämna mellanrum sprejade en pust av sitt desifektionsinnehåll ut över rummet. Varför detta sprejande behövdes kan man fundera över!!?

Men vi behövde bara gå ner till receptionen och nämna att vi tyckte att rummet vi fått var "tråkigt" så fick vi ett nytt med balkong ut mot gatan (ni kanske blir störda av gatulivet sa dom i receptionen!). Nu trivs vi hur bra som helst. Varför försöker hotell ens pracka på sina gäster så undermåliga rum när bättre finns?

Under dagen har vi gjort ett besök till den turkcypriotiska delen av Nicosia. Intressant. Vi har också ätit en helt makalös cypriotisk mezemiddag på en restaurang med fantastisk utsikt över staden. Hur mätt kan man bli!

I morgon blir det nog Cypernmuseet i Nicosia. Vädret är ostadigt med regn men det är varmt.

Jag tror knappt det är sant, men idag åker vi till Cypern! Ända in i det sista har jag varit osäker på om resan ska bli av, men nu när det bara är några timmar kvar tills planet går, så börjar jag känna mig säker på att det blir av.

Vi har väntat och dröjt och skjutit upp resan hela hösten. Men nu sitter influensasprutan där den ska, i min mans arm, väskorna är packade, skjuts till Arlanda är ordnad och flygbiljetter och pass ligger ordentligt nedstoppade i handbagaget.

Planet går inte förän kl 16.50 så det är fortfarande gott om tid kvar att göra sig iordning. Vi mellanlandar i Frankfurt och landar inte förän 01.40 i natt i Larnaca. Därifrån tar vi en taxi till Nicosia och kan imorgon möta vår äldsta son som jobbar där nere under hösten.

Vi har bara bokat hotellrum de första fyra nätterna i Nicosia, sen får vi se hur det blir. Vi bestämmer oss efterhand. Tolv dagar ska vi stanna där nere i värmen och det ska bli så härligt!

På båtutflykt till den lilla ön Koh Hong kom det två varaner sakta masandes in mellan alla människor när vi satt och åt lunch. Enligt guiderna finns det fyra varaner på ön och de har nu lärt sig att söka sig till stranden vid lunchtid eftersom de antagligen har hittat mat där. Spännande men samtidigt obehagligt var det. De vi fick se var en stor på cirka två meter och en liten som var ungefär en halvmeter lång.

Dom var inte ett dugg rädda eller skygga utan gick rätt in bland borden, där folk stod upp på bord och bänkar för att komma undan. Guiderna försökte så gott det gick med pinnar få varanerna att ge sig av men det var helt verkningslöst. Tydligen hade en engelsman blivit svårt biten i axeln för ungefär en månad sedan. Han hade inte varit helt nykter och skulle imponera med att gå nära och blev anfallen och fick föras till sjukhus. Dumt, men det visar att de inte är helt ofarliga.

Jag tog lite film på den stora varanen som jag lägger in så fort jag kommer hem. Här är internethastigheten för låg för att det ska fungera.

Vi är lyckligen framme i Thailand. Igår kväll var vi på plats på hotellet efter en lång resa. Men ojojoj så nära det var att det inte blivit något av med denna resa!!!!

Vi kom till Arlanda för att checka in i god tid (tack och lov) och när det var vår tur säger damen bakom disken att det här passet är ogiltigt och så håller hon upp mitt pass. Sidan där fotot och all information finns höll hon uppslagen och så lät hon tummen gå i kanten där sidan släppt i ungefär 1 centimeter. Det var en skada som jag själv aldrig märkt och jag hade antagligen inte reagerat så mycket på den heller för det var verkligen inte mycket som släppt.

MIn mans pass var helt OK så honom kunde hon checka in men mig ville hon inte släppa igenom. Vad göra!! Jag började känna katastrofen sprida sig. Du få ta dig till passpolisen och skaffa ett nytt pass säger hon, men skynda dig för dom stänger om tjugo minuter. Och till passpolisen skulle jag enligt henne ta en buss som gick var 10:e minut. Jag rusar till busshållplatsen och såklart tog det 10 minuter (minst) innan det kom någon buss. Jag var vid det laget så nervös att jag nästan var kräkfärdig. På minuten jazzar jag in genom portarna till passpolisen och fick efter lite väntan ett nytt rosa (väldigt fult) pass. 980 kronor fattigare var det bara att ta bussen tillbaks till avgångsterminalen där min stackars man väntat oroligt. Över en timme hade det här äventyret tagit mig.

Vi var så förvirrade och skärrade av allt det här att vi glömde bort både att växla in lite valuta och att köpa en tidning att läsa på planet.

Men iväg kom vi ialla fall och nu kan det bara bli bra med en sån start.