Av alla sevärdheter i Beijing var det Kinesiska muren som hade högsta prioritet. Jag hade rekognoserat och bland annat ställt frågan här på RG var och hur man bäst skulle se muren. Mitt ressällskap hade anlitat resehandböcker som t.ex. Lonely Planet. Vi enades snart om att vi skulle försöka göra vandringen mellan Jinshanling och Simatai. Där skulle det inte vara så mycket folk men muren skulle stundtals vara lite dålig så man fick se sig för hur man gick. Totalt skulle man vandra 1,2 mil.

Jag var lite skeptisk till om jag verkligen skulle klara det, men efter lite eftertanke så tänkte jag att, vad sjuttsingen, nog skulle jag väl hanka mig fram. Det fick ta den tid det tog.

I Beijing försökte vi få hjälp på vårt hotell med transport till Kinesiska muren, men de såg mest förvånade ut och pekade på skyltar som gjorde reklam för turer till Badaling. Men det var ju inte dit vi ville. Till slut lyckades min svärdotter, som läst lite kinesiska under tiden hon bott i Kina, göra upp med en taxichaufför att han skulle hämta oss kl. 06.00 nästa morgon, köra oss till Jinshanling och hem igen och de gjorde även upp om ett pris. Jag var mäkta imponerad att hon klarade det!

Lite skeptiska till om taxichauffören verkligen skulle stå där gick vi ner till hotellentrén tidigt nästa morgon. Men mycket riktigt, där stog vår taxi och väntade på oss. Vi hade fixat frukostboxar från restaurangen och vi satt trötta och mumsade i oss från dem under de nästan två timmar som bilfärden tog.

Så var vi äntligen framme. Men när vi svänger upp på den stora parkeringen vid Jinshanling så får vi höra av försäljarna, som snabbt samlades runt oss, att den vandring vi tänkt göra inte var möjlig. Muren närmast Simatai skulle nyligen ha stängt för att bli renoverad. En renovering som ska pågå i tre år! Om det stämmer vet jag inte, men det var flera som sa samma sak, så vi fick lov att tro dem. Vad vi nu kunde göra var att gå en bit på muren och sedan vända om och gå tillbaks samma väg. Lite surt kändes det, men det var liksom inget att välja på. Vi började med att inhandla kinesiska stråhattar mot den obarmhärtiga solen, en vandringsstav och åtskilliga flaskor vatten. Alltihop otroligt användbart visade det sig.

Från parkeringen gick det en linbana upp til toppen av berget där muren låg. Vi tog såklart den.
När vi satt där och åkte, och jag var skraj eftersom jag inte gillar höjder, så såg vi en grupp människor som mer eller mindre sprang uppför berget under oss. Dom höll hela tiden jämn fart med linbanan. Vi var helt fascinerade hur någon kunde orka med den språngmarschen och undrade varför dom inte betalade de 30 yuan (ca 30 kronor) som linbanan kostade.

Efter nästan 30 minuter, det var en otroligt långsam och seg linbana, var vi uppe och fick då se en underbar syn när Kinesiska muren bredde ut sig framför oss.
Det var en liten stig vi fick vandra för att komma fram till själva muren. Nu hade gruppen med människor som vi sett springa uppför berget precis också kommit fram och vi såg att det var fyra kineser, tre medelålders damer och en ung pojke.
De var precis framför, eller strax bakom, eller bredvid oss hela tiden. Jag kände mig riktigt irriterad för jag förstog att de bestämt sig för att bli våra "guider" på muren och jag ville inget hellre än att vi skulle få gå själva utan någon inblandning.

Så kommer vi till slut upp på själva muren och får ännu bättre vyer över den.
Den är så stor och mäktig att det nästan är svårt att ta in det hela.

När vi började gå var muren väldigt fin och rustad till att börja med.
Men efter bara en kort bit så började den se lite trasig ut.
Sen började det komma trappor som var väldigt branta med otroligt höga och ojämna trappsteg
Långa var trapporna också, och här och var saknades stenar eller så satt de lösa!!
När det inte gick uppför så gick det utför, brant utför.
Det var någonstans i det läget som jag tog den utsträckta handen som en av de kinesiska damerna sträckte mig för att hjälpa mig uppför, och förbi, de värsta stenrösena. Sen var jag ohjälpligt fast. Jag ville inte släppa hennes hand för hon hjälpte mig så otroligt med sina varnande ord om att vissa stenar satt lösa och uppmuntran och tillrop att jag skulle kämpa på. Jag följde henne som en liten hundvalp och var jätteglad att jag hade henne!!
Det var så varmt, mellan 35 - 40 grader och vi drack massor. Ändå blev jag helt utslagen till slut. Huvudet värkte och jag kände mig yr. Tack och lov hade min älskade svärdotter, som är sjuksköterska, tagit med sig Resorb (vätskeersättningstabletter). Hon pulade ner två tabletter i en halv flaska vatten och gav mig. Det tog bara tio minuter så var jag i fin form igen. Verkligen bra att ha om man ska ut och anstränga sig i värme.

Vi stannade och tog rast så fort vi kommit upp till ett nytt vakttorn. Det var så skönt att få vila en stund.
Det var så vackert och mäktigt och stort och då och då lyckades jag få till ett foto.
När vi har gått jättelångt och känner oss halvdöda av trötthet då möter vi en liten gubbe, 75 år gammal enligt honom själv, som sitter där ute på muren och säljer vatten som han släpat dit i en stor islåda!!! Hur i hela friden har han orkat ta sig hit.
Någonstans ute på muren tar våra kinesiska "guider" den här bilden på hela vårt vandringsgäng. Jag står där redigt utrustad med kinesisk stråhatt, vandringsstav och rediga sockor i sandalerna för att inte få skoskav. Allt det där behövdes mer än väl.
Till slut kände jag att jag inte orkade längre, vi skulle ju vända och gå tillbaka hela sträckan också. Men de andra ville fortsätta ett tag till. Jag stannade kvar vid ett vakttorn och de tog den här bilden av mig när de kommit en bit bort. Jag står i dörren och vinkar.
När de återvänt till mig så hade de med sig en söt lilja. Den kinesiske grabben hade följt med dem tills de vände och där hade han hoppat över murkrönet och plockat åt sig den här liljan som växte där. Lite synd tyckte vi allihop, den hade gott kunnat få stå kvar där den stod och vara vacker. Men nu var det ju redan gjort och då kunde vi lika väl fotografera blomman också.
Så började återtåget. Det gick lättare än jag trott att gå hela vägen tillbaks. Vid ett av vakttornen gick vi upp på taket (där kan man prata brant trappa upp dit!!) och fick en underbar utsikt.
Vi var så stolta och glada att vi klarat av det så här långt.
Till slut var vi tillbaks där vi startade. Jag tog då det här fotot på den lilla gruppen kineser som följt oss hela tiden, totalt fem timmar, på muren. Vi måste ha gått mer än en mil för vi gick ungefär två tredjedelar av sträckan till Simatai, och dit var det ju 1,2 mil, och sen tillbaks igen.
Utan dem tror jag inte att jag klarat av att gå så långt, jag är dem så tacksamma. Och vad ville de ha då för allt sitt slit. Jo, dom ville att vi skulle köpa lite souvenirer av dem. Det visade sig att de släpat med sig böcker, vykort, m.m. i väskor hela den långa vägen! Självklart handlade vi av dem och de blev så glada och lyckliga och stod och vinkade när vi tog linbanan ner. Själva gick dom såklart.